GLÖDEN SOM SLOCKNADE

Det jag inte visste när förra inlägget avslutades var vad som komma skulle. Gick till sängs i godan tro och rätt så nöjd med tillvaron, somnade och sov bara några korta timmar innan eländet började. Eländet  - hostan - var torr, skrällig och ihållande, till slut var det bara att sätta sig upp för att få någon liten paus. Följden blev flytt från sängen till soffan framför den påslagna teven. Sittandes där slumrade jag någon liten stund emellanåt men det var inte bekvämt eller gav inte heller någon vila. Som tur var anade jag inte att så skulle jag få tillbringa resten av veckan .

I mitt synnerligen begränsade hemmaapotek fanns heller inte något användbart, tror mig inte ha köpt mer än en förpackning Alvedon de senaste tre-fyra åren, det fanns bara två ynka tabletter som inte tillförde någon lindring. Den fick varmt honungsvatten stå för och till sist var även honungsburken tom. 

Till råga på allt upptäckte jag att jag bara hade tillgång till de marksända TV-kanalerna, nåt hade tydligen hänt när jag slog av teven senaste gången. Orkade dock inte börja kolla  men fann som tur var en Discoverykanal som sände oupphörligt någorlunda korta, fristående program. Det fick duga även om det stort bara handlade om elände, misshandel, mord och andra tveksamma beteenden, det gick dock bra att slumra ett tag emellanåt. Ett avsnitt, lite mer humoristiskt lättsamt, Judge Rinder, handlade om korta rättegångar av ekonomisk art. Domaren var enväldig, med sträng disciplin i rättssalen och med inriktning att rättvisa skulle skipas. Han vidhöll bestämt för de instämda att hålla sig till sanningen eftersom han kunde känna doften av en lögn lika väl som 'en fis i en hiss'!! Dessutom mimade han emellanåt 'stupid' när någon uttalade en tveksamhet. Jag tror dock inte att jag kommer att träffa Judge Rinder mer!!

Ja så gick den ena dagen efter den andra, hostande, trött, allmänt i risig form, utan aptit, en normal frukost tog mer än halva dagen att knapra i sig, men allt har sin ände, varje dag tänkte jag att i morgon slutar hostan och faktiskt; efter i fredags morse kom attackerna mer sällan och i går tog jag efter moget övervägande och stor självövervinnelse en promenad i solskenet upp till MAXI. Dels för lite kompl till kylskåpet och dels för införskaffande av medikamenter, hostmeddicin och Iprensa.  Dagen fulländades med riktig mat till middag, sent i säng och en lång sovnatt. Vaknade utsövd med nytt perspektiv för ögonen, vanlig frukost och veckans första kaffemugg, känslan av att nu är livet på gång igen. 

Äntligen tillräckligt klar i knoppen för att ta tag i den falerande teve-tillgängligheten. Min gamla TV kompletteras av en digitalbox som inte var kontaktbar. Den hade hängt sig i OFF-läge och en sk norsk omstart var vad som behövdes för att den skulle gå igång igen, så nu kan jag t o m titta på OS-sändningarna i den mån jag kommer på den tanken. Jag saknade dock att inte kunna se på invigningen i fredags. 

Efter att också fått ihop detta inlägg känns det som jag håller på att ha återanpassat mig. Med tanke på att dessa dagar som gått inte har haft några fasta tider utan att hela dygnet varit en flytande, sammanhängande tid utan avbrott tar jag än en gång fasta på en fråga ur Bodil Jönssons bok. nämligen 

"Varför heter det måltid?"

Det korta svaret: 
Ordet är en kvarleva från den tid då det var maten som angav tiden och rytmen i dagen, veckan och året, ja till och med i livet . 

Ett litet förtydligande av ordet 'måltid' finns i det långa svaret. Det är att mattiderna tidigare var en markör och att maten fungerade som den viktigaste klockan. Det var den och inte 12-slaget som markerade skillnaden mellan före och efter och skilde förmiddag från eftermiddag.

Förklarar också för mig varför tiden under dessa dagar tycktes så lång och framför allt tråkig, enahanda. Inga fasta måltider, ingen dagsrytm, allt en enda oändlig räcka. som nästan fick mig att tappa tidsorienteringen. Jag tror till och med att katten påverkades alldenstund hon inte heller åt sina måltider, präglad  som hon är av min måltidsrytm. Idag har hon varit ovanligt matsugen hela dagen men att hon dessutom kör sommartid året om är en annan historia, kanske sammanfallande med hennes biologiska klocka. 

Som synes finns en del man kan filosofera över och i ödmjukhet tänka på i de flesta sammanhang. Nu ska jag snart se till att laga mat i normal middagstid i min ambition att återta kontrollen över dygnet. Detta trots att oväntade hostattacker kommer men mycket mer sällan och inte alltför störande.

KALLA FÖTTER, HETA HÄNDER!

Julens sista blomma

Kan det verkligen vara så att jag hamnat i upp och nervända världen helt oväntat? Anledningen till den frågan är att jag inte vaknade förrän strax före 08.00 i morse och när det inträffade senast vete gudarna. Visserligen hade min älskvärda katt buffat och stångat mig vaken tidigt på natten men efter att ha talat henne tillrätta kröp hon snällt ner under täcket och spann mig till sömns. I boken som jag tagit i nävarna för säkerhets skull blev bara ett par sidor lästa. När jag äntligen steg upp var det nästan redan fullt dagsljus men då talade hon, Lila, verkligen om för mig att hon troligen inte skulle överleva särskilt länge till så utsvulten som hon sa sig vara.  I stället har hon nu sovit över lunchen , får väl se hur länge till.

Men ...... sömnen kanske var följd av min intensiva gårdag. Jag började dagen med flera timmar vid datorn, bygger ett släktträd och då det är för mig okända och stora familjer som jag vill förteckna är långa pass en fördel. För att få ett nödvändigt avbrott tog jag efter lunch fram en tygbit som var inköpt till gardin i det nya förrådet. I onsdags s fick jag nämligen hjälp med några små detaljer som återstod att göra och jag kan äntligen ta mig an lite pyntgörat. Utrymmet är tänkt att förutom en förvaringsdel - walk-in-closet om man så vill - också fungera som övernattningsrum för nattgäster. Den tidigare snickarboden är inte att känna igen nu, förvandlingen har varit en långvarig process. Till att börja med ett svårt och känslomässigt tungt beslut om än nödvändigt med många hinder på vägen. bl a lång väntan på snickare som blev betydligt längre upptagen än planerat och när till slut min tur närmade sig dog han helt oväntat. Ny väntan, ny snickare osv.  Men nu är det klart så när som det sammetsdraperi som ska fullborda en mer ombonad känsla. Den närmaste tiden kommer jag ändå att använda utrymmet till en helt nödvändig sortering av allt som finns förvarat på vinden sen lång tid tillbaka.

Gårdagens avslutning  blev i soffan framför teven  dock inte mellon. Lördagarna ser jag oftast på tvåan, så även igår när hela kultursjoket ägnades Ingmar Bergman, först en lång intervju om hans musikpassion och sen............Trollflöjten som jag har en liten förkärlek för. Vid tiden då den var aktuell på sjuttiotalet hade jag en jämn födelsedag och fick LPn av mina arbetskamrater. Håkan Hagegård blev en idol för mig och jag kommer särskilt ihåg en gång när jag satt på Arlanda och väntade på ett flyg. En lång mansperson kom gående iklädd svart  paletå och en Stenmarksmössa djupt neddragen över ögonbrynen. Han ställde sin väska vid kortändan av soffan jag satt på och jag kunde läsa Håkan Hagegård på adresslappen. Naturligtvis satt jag kvar så länge jag överhuvud kunde Jag satt ju intill idolens väska, haha!! Men tänk bara att då kunde man helt utan vidare ställa ifrån sig sitt bagage något som väl ingen ens kan tänka sig göra i dagens läge. 

Min beundran för Hagegård delades inte till någon del av min så småningom blivande sambo. Jag fortsatte under årens lopp följa hans uppträdanden i teven men sambon, som hade ett utmärkt gehör, hade ingen förståelse för min beundran.  Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig och nu inser jag att det var nog den pojkaktiga charmen som gick genom rutan och tog större plats. Förresten lyssnar jag just nu på reprisen, musiken är lättsam, behaglig och välgörande för sinnet - tror jag.

Ett annat minne som också gäller Mozart-musik poppar upp. I 20-årsåldern såg jag film om och med Benny Goodman som bl spelade Mozart. I samma veva flyttade jag till ett litet samhälle som för övrigt var helt obekant för mig och jag kände inte heller någon  förutom bokhandlaren och hans familj som tidigare varit våra närmsta grannar hemmavid. Eftersom filmmusiken, Mozarts klarinettkonsert och klarinettkvintett, fanns på platta gick jag in på bokhandeln och beställde den. Efter en dryg vecka fick jag hämta LPn och bokhandlarens ord glömmer jag aldrig: 'Han (skivan) är stor som e' logolv' Golvet i en rundloge var väl den största runda yta han kände till och frågan är väl om han hade kommit i kontakt med någon LP-skiva tidigare. Denna skiva blev i alla fall mycket älskad, det första jag gjorde varje morgon var att sätta igång skivspelaren och lyssna medan jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet. Skivan finns fortfarande kvar, däremot inte någon skivspelare längre.

Nåväl, efter den sena morgonen lyssnade jag på söndagsintervjun på radion och bestämde mig för att fortsätta med en långpromenad. Många minus till trots men klädde mig varv på varv och drog iväg. Vad jag inte räknatmed var att skorna inte kunde hålla mina fötter varma och ändå plockade jag fram vinterkängorna som jag trodde skulle hålla måttet. Det var säkert ullsockorna som fattades. Däremot kunde jag gott och väl hålla händerna varma fastän jag gick med stavar.

Gamla godingar

Ett par handskar som stått emot alla vårstädningar och fått ligga kvar blev räddningen. Det blev ändå pinsamt kallt och promenaden blev bara hälften så lång som jag tänkt men knaprade ändå ihop drygt 5000 steg. 

På snöfronten intet nytt men tillräckligt andå

Dags att avsluta dessa rader, jag hör slutapplåderna i teven efter föreställningen, och har dessutom inte så mycket mer att komma med för den här gången. Och än sover katten!

Jag  väljer ett citat ur Bodil Jönssons bok 'Vad är tid' nämligen: 

Varför är ordningen i tid så viktig? 
Det korta svaret kan man suga på: Väldigt ofta utgör det som är "före" orsaken till det som kommer "efter". 

 Det sambandet ser jag bl a  klart i den omskrivna förvandlingen av snickarbod till den nya funktionen.

VAD GÖR MAN.........?

Frågan man en gång tiden ställde 'Vad gör dom på banken efter klockan 3? '  kommer väl ingen på att ställa numera. Med hjälp av ett allt mer omhändertagande Internet kan mycket skötas utan att fysiskt besöka vare sig bank eller post. För övrigt så har de fåtal bankkontor som finns kvar betydligt längre öppethållande. Därmed också undanhållande den vetgiriga allmänheten möjligheten att spekulera. En källa som aldrig sinar om man så vill.

Idag, dock, fick jag anledning att ställa en fråga till mig själv; Vad gör man i vår lilla stad en lördag efter klockan 16.00? Av stadens gallerior, tre till antalet, är endast en öppen, ända till kl 22.00, men hos alla butiker är gallergrinden på plats och endast ICA-affären håller öppet. Underhållningsmöjligheterna är minst sagt begränsade men för att fördriva tid gled jag in på ICA. Hamnade vid tidningsstället och skannade mängden av den kolorerade pressen, alla intressen får sitt lystmäte i de olika magasinen tycks det, hobby, specialintressen, mode, mat och för att inte nämna hälsotrenden som underhålls efter bästa förmåga. För egen del blev det  informationen som bjöds via skvaller/skandaltidningarna, t ex att efter några supar, nej förlåt det heter snapsar i den fina världen, blev hon  (vet inte vem) pratsam eller ännu mer spännande vad drottningen viskade i bordskavaljerens öra!! Allt detta bara för att invänta lokalbussens avgång, en gång i timmen lördag-söndag och jag hade med någon ynka minut missat den föregående.Tidningen Släkthistoria om utkommit med ett nytt nummer fick lov att följa med mig hem!

Frågan som vår egen teater, Västerbottensteatern, vidarebefordrat var 'Va göra je om dagarn?' övers. Vad gör ni på dagarna? och den besvarades idag med öppet hus. Det blev en innehållsrik och trevlig dag med teaterchefens information om teaterns inriktning under valåret och kommande produktion. Rundvandring i hela huset med besök i verkstäder, lager, klädförråd mm. På ett bord i syateljén låg just nu kostymteckningarna till sommarteaterns uppsättning av Bröderna Lejonhjärta. Jättetrevligt se allt arbete som ligger till grund för en förställning. 

Vi fick även ta del av ett litet smakprov på repetitionerna av närmast kommande uppsättning Släktkalaset. Scenen/golvet ligger mitt mellan publikraderna och där fladdrade skådisarna omkring med sina repliker (samtidigt) avbrutet av att en av skådisarnas med hög röst skrek ut slutordet i sin replik: KÅMEDI (ljudmässigt och medvetet felstavat) medan regissören Bobo Lundén dansade omkring mitt i alltihop till tonerna av fiol och mungiga utdelande sina distinkta order. Hans varning innan allt tog sin början var att Kaos är granne med Gud! Min tanke var att hur i herrans namn ska de få ihop detta, mycket arbete men en hel månad kvar innan premiär löser säkert det hela till en fantastisk föreställning, Biljetter införskaffades redan innan jul!

Jag som tyckte att teaterprogrammet såg magert ut när jag fick det i min hand kunde konstatera att det kommer en hel del smått och gott på soppscenen under våren.

Det kanske också kan vara på sin plats att jag fyller på med den tidigare utlovade rapporten om mitt julfirande innan glömskans luddiga filt lägger sig över allt. Jag åkte iväg på kvällen torsdag innan jul, efter en liten försening troligen p g a tät flygtrafik fick jag hämtning på Arlanda. Något halkigt väglag som troligen förorsakat en avåkning vi passerade på vägen men kom utan mankemang hem till min värdfamilj. En skön testund  med mysigt småprat innan läggdags. Morgonen var väldigt fin, solen tittade fram och bara någon liten smal snösträng låg på en del ställen, för övrigt var marken helt snöfri och det blev läge för en riktigt lång promenad.Tillresande familjemedlemmar anlände och huset fylldes av familjens övriga. Tråkigt nog drabbades någon av halsfluss och kunde inte närvara på julaftonen. Den dagen var också fint väder och de flesta drog iväg på skogsutflykt medan min värd och jag tog oss till Edsbergs slott för jullunch. Jag har varit där en gång tidigare och det är ett väldigt fint initiativ, överbliven mat från ett närliggande konferenscenter tas omhand och ett dignande julbord serveras dit alla är välkomna utan kostnad. Det är en mycket blandad publik, ensamma, barnfamiljer, människor på livets skuggsida samlas i salongerna och maten är himmelskt god. Trångt och trivsamt är mitt omdöme, i år även med levande musik. Förra gången hamnade vi i ett sällskap talföra och underhållande matgäster, vilket inte var fallet i år, men det var trevligt ändå då vi fick sällskap med ännu en julaftonsgäst. 

Julbordet som serverades hemmavid gick inte heller av för hackor, gott med befriande lite traditionell julmat. Alla intryck följde med mig i huvudet och sömnen blev därefter men ändå uppe med tuppen för julottefärd. Jag är så glad att återigen kunna få gå på julotta, det är en tradition som jag växte upp med och gärna uppehåller när det finns möjlighet. Den lilla Edsbergskyrkan är så fin med en fantastisk kör och skönsjungande präst, det bjuds dessutom på julfrukost och är en god början på Juldagen. Det var också uppbrottsdag redan mitt på dagen, en av familjerna reste iväg och själv flyttade jag också till min nästa värdfamilj, d v s min brorsdotter med familj. Tursamt nog hann jag också träffa sönerna så när som på en och dottern med familj firade julen på annan ort. Prat och mat, promenader och Netflix. En dag gjorde vi en snabb utflykt in till stan, såg NKs julskyltning, tog en fika på Franska Kaféet, vandrade runt och drömde om vackra saker och dito klädesplagg men inte ens den minsta lilla påse hängde med ut därifrån!

Förra julen såg vi Netflix-serien The Crown och nu var det dags för säsong 2 som de väntat med att se tills jag kom. Vi jobbade på det och lyckades klämma in  seriens alla 10 avsnitt. Den är bara så bra och eftersom den här omgången tidsmässigt slutade vid mitten av  60-talet så finns utrymme för åtminstone ytterligare ett par säsonger. Beror väl också på hur länge drottning Elisabet II håller sig vid liv.

Torsdag var det dags för min hemresa och den gick också bara fint, men det stora vemodet seglade in dagarna efter. Det kändes tomt, tyst och ensamt trots allt jag varit med om, men intrycken finns fortfarande kvar.  Min sinnesstämning lättade och så småningom började jag känna att resan hade nog gjort mig gott. Den trötthet som jag känt och besvärats av under hela hösten har egentligen försvunnit och jag känner mig mer alert. Det är nästan så att jag tror att de egendomliga sjukdagarna jag hade på sensommaren kunde ha berott på en infektion av något slag som hängt med en längre tid. Det trots att de prover som togs vid tillfället till min oförställda glädje var helt utan anmärkning. Min axel som varit till stort besvär håller också på att återhämta sig, efter ett besök hos sjukgymnast fick jag besked att det rörde sig om en slemsäcksinflammation som är långdragen och dessutom kunde bli kronisk. Det betackar jag mig för, jag tycker nog att det räcker med den tidvis tunga ryggsäck man ibland tvingas bära, längre eller kortare tid innan man lämpat slagget. Det lämpandet åstadkommer man oftast själv efter vad som kan kallas moget övervägande, tidens gång och självinsikt.

På läsesidan har jag läst julböckerna, båda med god behållning, fast jag kan undra om inte hårddisken i Ranelids huvud är överhetted alt. full med tanke på hur otroligt mycket han svepte över i boken, Överbefälhavarens hemlighet. Jag kopplade av med en omläsning, något som jag nog aldrig tidigare gjort, men Anna Gavaldas bok 'En dag till skänks' lämpar sig verkligen för det. Det är en mycket liten bok till formatet, 150 sidor A6, men risken är stor att den utsätts för ännu en omläsning. En märklig bok som handlar om lycka i det lilla, om uppror mot det förväntade och finurligt skriven språkligt. Nu har jag återgått till mastodontromanen Snö och ska klämma slutet. Det är också en omläsningsbok av en helt annan anledning, den rymmer mycken symbolik och klokskap som kräver eftertanke. Det är redan nu så att varje sida kräver att läsas två gånger för att fånga innebörden av det skrivna.

Idag väljer jag att skippa enfaldiga foton, har inga som tillnärmelsevis förstärker mitt skrivna. Kvällen ska nu tillbringas med Stjärnorna på slottet och Bosse Parneviks dag. 

TRÖGT

Alla har vi våra oaser

Ännu en gång över en vecka sedan jag tog mig i kragen och präntade några rader, det vill sig inte riktigt med skrivandet nu. Den blygsamma starten på det nya året fortsätter fast en liten ljusning kanske ändå kan anas, inte bara att dagarnas ljus så sakteliga blir längre och längre. 

Själv anar jag dessutom att den trötthet jag kände av under hösten och som höll i sig även över julen möjligen börjat tyna bort. Någon natt emellanåt har sömnen hållit ihop hela natten och de dagarna har jag verkligen känt ett sk lyft. Tyvärr är de upphackade nätterna fler än så länge, ser fram emot att jag så småningom sover ostört hela nätter. Men nog har en försiktig arbetslust ändå kommit tillbaka och motivationen har ju sitt bestämda mål. Även om allt omkring mig mer och mer kan beskrivas som hela havet stormar så nu går ingen oöppnad kartong fri från min attack, allt ska genomsökas och gallras. Ett sifysosarbete i sig som under tiden verkligen känns meningslöst men känslan att gjort är gjort är efteråt befriande.

De regelbundna aktiviteterna har nu kommit igång eller är på gång. Var första gången på gympan i torsdags och på måndagarna ska jag fortsättningsvis varva gympa och stickcafé som efter bibliotekets ändrade öppettider flyttats från onsdagarna. Kommande vecka startar dessutom kursen på folkhögskolan, en dag i veckan denna termin. Vårens program från både Filmstudion och Västerbottensteatern har också landat i brevlådan, film oftast varannan tisdag men ett i mina ögon bantat teaterprogram ser ut att bli endast ett par föreställningar på agendan. Den  'livsviktiga' promenadgruppen är stående tisdagsaktivitet och eftersom 'dagen ändå är förstörd' (mitt eget lite slarviga uttryck) veckohandlar jag också då, pensionärsrabatten den dagen inte att förglömma. En av fördelarna! med den är att man oftast träffar många bekanta, hejande och prat ingår så att säga och handlandet tar av den anledningen både sin rimliga och sin sociala tid.

Som utfyllnad om det ändå skulle bli långsamt eller tidsöverskott har jag ju släktforskningen, en riktig tidsslukare om man så vill. Inte kommer jag någon vart i ambitionen att hitta en okänd släkting men jag lämnar inte någon enda liten tråd åt sitt öde, hittills endast blindspår, ibland tror jag på riktigt att det kan röra sig om 'jungfrufödsel' ett så kompakt mörker som jag letar i. Den samiska sidan av mina rötter är likaså kompakt, där är inte heller sökmöjligheterna helt uttömmande, kan tänka mig in i vissa svårigheter att bokföra nomadiserande människor. Misstanken finns att det kunde finnas ett bristande intresse eller om man så vill en annan värderingsgrund. I Metoo-rörelsens spår har ett nytt upprop kommit som syftar till att belysa bl a kränkningar av den samiska befolkningen. I ett tidigare känsloladdat blogginlägg (som jag för tillfället inte hittar) berörde jag hur djupt ooövertänkta samtal t o m inom den närmsta kretsen kan gå och även mina tankar efter att ha sett filmen  Sameblod. Från inlägget skrivet efter det besöket 

 "söndagens biobesök., Sameblod.  Jag var beredd på att påverkas men följde handlingen avspänd och lugn, fast när sista scenerna kom då brast allt för mig. Tursamt hade jag min inkännande och förstående väninna med  så jag fick lätta mitt ohämmade tårflöde. Jag känner igen reaktionen i dessa sammanhang och har kommit fram till att möjligen kan det röra sig om en för alltid förlorad identitet. Jag har aldrig heller till fullo ägt den men till stor del under uppväxten kommit nära människorna och miljön och till viss del också präglats."

Min axel är fortfarande en aning hämmande, jag borde nog helt och hållet hålla mig från sticknålarna men kan inte ens tänka mig det, så en pytteliten stund blir det varje kväll. Sjukgymnastens diagnos var slemsäcksinflammation, ett tillstånd som har lång läkningstid - och i värsta fall kan bli kroniskt. Ingen framtidsdröm direkt så det får bli ännu ett eller fler besök hos honom för ytterligare ultraljudsbehandling. Är oviss om dess verkan eftersom jag tror att problemet är avtagande men lite hjälp på traven skadar väl inte heller. 

Den här vintern blir vi rikligen belönade med snö, faller även idag och ska så fortsätta enligt prognos, gårdagens sjödjup var 65 cm men hittade en uppgift om tidigare största snödjup den 10 mars 2010 då det uppmättes 118 cm! Snöskottningen är just i vinter ett stort problem för mig eller rättare min axel, men en räddande ängel är grannens Kalle som skottar så fint när det behövs. Dessutom kommer emellanåt killen med snöslungan och kör en sväng på garageuppfarten och trottoaren. Helt insnöad behöver jag inte bli fast så kan det tyckas från och till.

Snömagasinet snart fullt

Vackra vita vinterland

Som avslutning kommer en fråga ur Bodil Jönssons bok "Vad är tid - och 100 andra jätteviktiga frågor? 

Fråga 1. Vad är tid?

Kort svar:
Tiden är naturens underbara sätt att hindra allt från att hända på en gång.

Det kan man väl verkligen kalla tur, eller hur?   

Sedan följer i boken ett Långt svar som jag ser bl a kunna vara ett bra underlag för fortsatta samtal. På samtliga 100 frågor finns alltså ett kort svar som ja eller nej, vet inte och ? eller t o m på frågan "Kan man spara tid?" Mjaäaou!!!! 
Klart underhållande enligt min mening.

OMSTART

Mjukvara

Först och främst nytt år som redan hunnit en bra bit, vilket syns främst på det välkomna morgonljuset. Nu, redan vid niotiden, är ljuset rådande och det trots en mulen, gråvit himmel. Vitt är det också helt och hållet på marken, snödjupet runt halvmetern, minus 16,4 grader enligt min källa, alltså 'riktig' vinter. Det är faktiskt några år sedan det senast var så pass stabilt väder, det brukar vara mer eller mindre  en berg- och dalbana med upprepade perioder milt väder eller rent utav tö som resulterat i ständig halka. Att gå ut på promenad har hela tiden varit en utmaning utan broddar eller spikskor - Ice Bugs.

Min egen 'nystart' är något fördröjd. Efter julresan, som jag kanske ägnar ett senare inlägg till, upplevde jag en fullkomlig och bedövande tomhet-ensamhet, kände mig helt vilsekommen efter de gångna dagarnas sällskap hela tiden. Att få börja dagen med frukost med sällskap vid bordet är om något en god början på dagen.Nåja, det rättade snart till sig, hemmamiljön är ju ändå välbekant och trygg. 

För att ta tillvara 'ledigheten' fick det bli två-tre heldagar vid datorn med släktforskningen i fokus. Första dagen inpå det nya året skulle dessutom vara ett sk DNA-café och jag ville vara lite förberedd innan. Datorsittandet  verkar ha varit bra för min ständigt besvärande axel som blivit bara bättre och bättre. Den hade under 14 dagars tid fått sin behandling med ett kraftfullt verkande liniment. Jag har varit linimentfri efter nyår och i dagsläget är smärtan knappt förnimbar. Ska dessutom just idag till sjukgymnast som förhoppningsvis får bukt med den resten. 

Under hela helgtiden avhöll jag mig också från allt vad handarbete heter, jag har så sakteliga börjat om igen nu. Stickar något som ska bli ett par tovade tofflor. Omkring mitten av november skaffade jag garn till en sk julstrumpa som naturligtvis också skulle bli klar innan jul. Det var en utmaning, kunde bara sticka något enda varv åt gången innan smärtan tog överhand, men sent på kvällen innan jag skulle åka iväg gjorde jag sista momenten på den. Inte det den mest perfekta stickning som lämnat mina händer, men  färdig blev den ändå.

Jag som älskar att göra en total julpyntning blir nästan alltid vid nyårstid less på allt och vill börja återställa normalordningen. Dessutom vill jag inte se solen lysa på julgranen! Nu har det också blivit fördröjt, dan när jag bestämt att det skulle ske, var morgonen ytterligt trög, kunde liksom inte vakna till. På eftermiddagen kom de första nysningarna och lite halsont. Alltså snuva på gång, inte helt efterlängtad men som någon en gång i tiden anmärkte. man ska inte förakta en aldrig så liten snuva, hellre se den som en nyttig kroppsservice. Jag brukar säga att om jag efter att ha stigit upp på morgonen återigen under dagen lägger mig i sängen så är jag sjuk. Nu har det hänt t o m ett par dagar, extra fullt påklädd under duntäcket har jag faktiskt ändå känt mig  frusen. Efter diverse olust, nysningar och allmän eländeskänsla, var jag igår åter på banan igen, bekräftat av en enda nysning på förmiddagen! 

På bokfronten så har min mastodontroman Snö, fått tillfällig ledighet. Fick ett par julklappsbäcker och köpte mig själv en klapp, nämligen Bodil Jönssons senaste: Vad är tid? 

En befogad fråga med både korta och långa svar

Golnaz Hashemzadeh Bondes roman '"det var vi"' är en mycket läsvärd bok. Enligt baksidestexten ett känslomässigt knytnävsslag som träffar oss alla! Det var lite märkligt när jag läste den som bl a handlar om revolutionen i Iran under 80-talet kom rapporterna i radion om den nyligen utbrutna revolutionen som vuxit fram ur folkdjupet. Den föregående startade bland studenterna men båda riktar sig mot den vid varje tid rådande, härskande makteliten. Boken handlar om en komplex invandrartillvaro med sjukdom, utsatthet, misshandel, relationsproblem och kampen om överlevnad. Jag vill särskilt nämna ett citat ur boken, lite av invandrarens dilemma. Flykten som skett från krig, förföljelse, tortyr har skapat djupa spår i flyktingens kropp, hjärna och själ som aldrig kommer att läka ut.. "Jag vill säga ibland till alla dem som anklagar oss för att ha kommit hit för att roffa åt oss. 'Ta något som inte är vårt'. Jag vill säga till dem 'tror du att jag har vunnit mer än jag förlorat?'  Och du själv, tror du att du har förlorat mer än du vunnit? Tror du att din förlust är större än min vinst?

Ett i boken nämnt fika på Delselius blev för mig verklighetsförankringen, har varit där och återvänder gärna en gång till. Jag tänker också att vi som svenskar inte har tillstymmelsen till insikt om vad dessa invandrare flytt ifrån och för det andra, kan vi någonsin tänka vad som skulle föranleda en flykt för oss själva? 

Tänker vidare  på de ekonomiska rapporter som strömmar in, om ökande tillväxt inte bara i Sverige utan inom hela Europa, och jag kan ställa mig frågan varför, varför vi och dom! Var finns den demokratiska tanken nu då, vi tillsammans? Som jag förstått det hela så är demokrati inte ett ord med selektivt innebörd, utan alla i en gemenskap. Vi vet också att flyktingar inte är någon homogen grupp och det måste finnas fungerande myndighetsbeslut som sovrar agnarna från vetet. Dessutom, den patriarkala kultur som råder i stora områden som det kommer flyktingar ifrån står ju i direkt kontrast med vårt samhälle.

Den andra julklappsboken, Björn Ranelids 
Överbefälhavarens hemlighet, läser jag just nu
med författarens karaktäristiska skorrande, 
smattrande röst ekande i mitt inre.







Nu har jag fått hela morgonen att gå, skrivandet går lite trögt men efter jag kom hem från Stocholmsresan har jag inte haft någon som helt längtan heller att skriva. Tycker uppriktigt sagt att jag inte har något att orda om. Tänker ibland att min inre stress hindrar mig, men hoppet finns ändå att den så småningom släpper när tillvaron kommit in i nya banor. Till dess, fokusering och längtan.

TERMINSAVSLUT OCH ADVENTSSTÖK

DRAMA - MED LYCKLIGT SLUT!

Här har på morgonen utspelat sig ett riktigt drama, ett drama i förvirringens och förskräckelsens tecken med en upplösning som befriade mig från de allra dystraste tankarna. Däremot gick tanken under dramats pågående till historien om 'tröjan i frysen'.

Följande utspelade sig här i min ensamhet i mitt hem under tidig morgontimme, Det är idag sista dagen med undervisning på folkhögskolan, återstår  endast själva terminsavslutningen nu på fredag. Efter den kommer jullovet och väntan på besked om det blir någon fortsättning på det nya året. Nu till dramatiken!

Eftersom jag tar god tid på mig för morgonsysslorna, frukost, tidningsläsning - egentligen i stort sett bara att bläddra igenom - och koll av de  kläder jag tänker bära är i ordning. Det var det momentet som skulle komma att störa mig i allra högsta grad. Den outfit jag tänkt mig gick inte att hitta!!! Detta trots att det jag senast i måndags skrudat mig i även i dag var tänkt att komma väl till pass. Kläderna fanns inte att finna någonstans, bara sjalen jag använt, men det övriga var som utplånat från mitt hem och denna jord. Var, var, var? 

Jag gick i tankarna igenom vad jag gjort i måndags när jag kom hem från skolan men hade inte ens någon minnesbild av att jag klätt om mig då! Efter att i två omgångar letat igenom min garderob och andra ställen där jag rimligtvis kunde tro mig finna klädespersedlarna bestämde jag mig att andra kläder fick komma till bruk och jag började klä på mig. - Då slog blixten till, jag närmade mig en lösning insåg jag.

Det låg nämligen till på detta sätt. Måndagen på skolan avslutades med ett träningspass och vi var uppmanade att komma till lektionen omklädda och med vissa tillbehör. Detta hade jag packat och tagit med i en Ikeakasse. Dessutom beslöt jag att efter lektionen behålla träningskläderna på och åka hem i dem kompletterade med ett par täckbyxor. Praktiskt tänkte jag, varför byta kläder bara för att drygt en timme senare ta på dem igen för att gå till måndagsgympan. I istället ner mina gångkläder i Ikeakassen! Klart som korvspad att de låg kvar där och där hade jag definitivt inte ens haft tanken att titta efter, hade bara ställt ut kassen i förrådet klar för ev kommande behov. Sjalen hade jag så när gått ifrån när jag lämnade skolans omklädningsrum och tog den helt enkelt i näven och la följaktligen ifrån mig den på en stolskarm när jag kom hem!

Jämförelsen med tröjan i frysen behöver kanske en förklaring. Jag läste en gång en story som handlade om den ofullkomliga minnesbilden man har av sådant som görs i stresstillstånd eller helt utanför det vanliga beteendemönstret. Det handlade om den ensamstående mamman som kom hem från jobbet  och skyndsamt skulle göra i ordning mat, fixa grejerna som sonen behövde till sin träning och därefter skjutsa honom. Allt på kortast möjliga tid.  Hon springer upp till övre våningen, byter kläder, tar i farten en tröja i handen som sonen ska ha med, rusar ner till köket, tar fram mat ur frysen och lagar den. Under tiden byter sonen kläder och frågar mamman var hans tröja tagit vägen. Eftersom hon vet att hon hämtat den svarar hon att den ligger framme! Går inte att hitta, sökningen börjar , inget resultat. Förvirring och framför allt irritation, men middagen måste också intas. NU! Den skulle avslutas troligen med en glass varför frysen öppnas igen. Vad ligger där om inte den förlorade tröjan som mamman haft i handen när hon tidigare tagit fram maten och samtidigt lagt ifrån sig tröjan utan tanke på att den hamnade på ett totalt osannolikt ställe. Helt uteslutet att leta där liksom för mig att undersöka Ikeakassen. 

Sitter nu här i den klädsel jag tänkt mig, tacksam och glad för att upplösningen är helt förklarlig om än utanför min vana och normala ordning. Jag kan åka iväg till skolan, avspänd och förväntansfull inför vad dagen bjuder. Och under eftermiddagen dags för veckans stickcafé till vilket jag behåller kläderna på, d v s jag utsätter mig inte för följderna av ett klädbyte.