TRÖGT

Alla har vi våra oaser

Ännu en gång över en vecka sedan jag tog mig i kragen och präntade några rader, det vill sig inte riktigt med skrivandet nu. Den blygsamma starten på det nya året fortsätter fast en liten ljusning kanske ändå kan anas, inte bara att dagarnas ljus så sakteliga blir längre och längre. 

Själv anar jag dessutom att den trötthet jag kände av under hösten och som höll i sig även över julen möjligen börjat tyna bort. Någon natt emellanåt har sömnen hållit ihop hela natten och de dagarna har jag verkligen känt ett sk lyft. Tyvärr är de upphackade nätterna fler än så länge, ser fram emot att jag så småningom sover ostört hela nätter. Men nog har en försiktig arbetslust ändå kommit tillbaka och motivationen har ju sitt bestämda mål. Även om allt omkring mig mer och mer kan beskrivas som hela havet stormar så nu går ingen oöppnad kartong fri från min attack, allt ska genomsökas och gallras. Ett sifysosarbete i sig som under tiden verkligen känns meningslöst men känslan att gjort är gjort är efteråt befriande.

De regelbundna aktiviteterna har nu kommit igång eller är på gång. Var första gången på gympan i torsdags och på måndagarna ska jag fortsättningsvis varva gympa och stickcafé som efter bibliotekets ändrade öppettider flyttats från onsdagarna. Kommande vecka startar dessutom kursen på folkhögskolan, en dag i veckan denna termin. Vårens program från både Filmstudion och Västerbottensteatern har också landat i brevlådan, film oftast varannan tisdag men ett i mina ögon bantat teaterprogram ser ut att bli endast ett par föreställningar på agendan. Den  'livsviktiga' promenadgruppen är stående tisdagsaktivitet och eftersom 'dagen ändå är förstörd' (mitt eget lite slarviga uttryck) veckohandlar jag också då, pensionärsrabatten den dagen inte att förglömma. En av fördelarna! med den är att man oftast träffar många bekanta, hejande och prat ingår så att säga och handlandet tar av den anledningen både sin rimliga och sin sociala tid.

Som utfyllnad om det ändå skulle bli långsamt eller tidsöverskott har jag ju släktforskningen, en riktig tidsslukare om man så vill. Inte kommer jag någon vart i ambitionen att hitta en okänd släkting men jag lämnar inte någon enda liten tråd åt sitt öde, hittills endast blindspår, ibland tror jag på riktigt att det kan röra sig om 'jungfrufödsel' ett så kompakt mörker som jag letar i. Den samiska sidan av mina rötter är likaså kompakt, där är inte heller sökmöjligheterna helt uttömmande, kan tänka mig in i vissa svårigheter att bokföra nomadiserande människor. Misstanken finns att det kunde finnas ett bristande intresse eller om man så vill en annan värderingsgrund. I Metoo-rörelsens spår har ett nytt upprop kommit som syftar till att belysa bl a kränkningar av den samiska befolkningen. I ett tidigare känsloladdat blogginlägg (som jag för tillfället inte hittar) berörde jag hur djupt ooövertänkta samtal t o m inom den närmsta kretsen kan gå och även mina tankar efter att ha sett filmen  Sameblod. Från inlägget skrivet efter det besöket 

 "söndagens biobesök., Sameblod.  Jag var beredd på att påverkas men följde handlingen avspänd och lugn, fast när sista scenerna kom då brast allt för mig. Tursamt hade jag min inkännande och förstående väninna med  så jag fick lätta mitt ohämmade tårflöde. Jag känner igen reaktionen i dessa sammanhang och har kommit fram till att möjligen kan det röra sig om en för alltid förlorad identitet. Jag har aldrig heller till fullo ägt den men till stor del under uppväxten kommit nära människorna och miljön och till viss del också präglats."

Min axel är fortfarande en aning hämmande, jag borde nog helt och hållet hålla mig från sticknålarna men kan inte ens tänka mig det, så en pytteliten stund blir det varje kväll. Sjukgymnastens diagnos var slemsäcksinflammation, ett tillstånd som har lång läkningstid - och i värsta fall kan bli kroniskt. Ingen framtidsdröm direkt så det får bli ännu ett eller fler besök hos honom för ytterligare ultraljudsbehandling. Är oviss om dess verkan eftersom jag tror att problemet är avtagande men lite hjälp på traven skadar väl inte heller. 

Den här vintern blir vi rikligen belönade med snö, faller även idag och ska så fortsätta enligt prognos, gårdagens sjödjup var 65 cm men hittade en uppgift om tidigare största snödjup den 10 mars 2010 då det uppmättes 118 cm! Snöskottningen är just i vinter ett stort problem för mig eller rättare min axel, men en räddande ängel är grannens Kalle som skottar så fint när det behövs. Dessutom kommer emellanåt killen med snöslungan och kör en sväng på garageuppfarten och trottoaren. Helt insnöad behöver jag inte bli fast så kan det tyckas från och till.

Snömagasinet snart fullt

Vackra vita vinterland

Som avslutning kommer en fråga ur Bodil Jönssons bok "Vad är tid - och 100 andra jätteviktiga frågor? 

Fråga 1. Vad är tid?

Kort svar:
Tiden är naturens underbara sätt att hindra allt från att hända på en gång.

Det kan man väl verkligen kalla tur, eller hur?   

Sedan följer i boken ett Långt svar som jag ser bl a kunna vara ett bra underlag för fortsatta samtal. På samtliga 100 frågor finns alltså ett kort svar som ja eller nej, vet inte och ? eller t o m på frågan "Kan man spara tid?" Mjaäaou!!!! 
Klart underhållande enligt min mening.