BÄRDAG

...... och dagen bär! Kanske lite kryptiskt men tanken bakom kommer hoppas jag fram i inläggets text. 

Jag har rensat bär idag, inga stora mängder, men det har tagit sin tid ändå, och jag avslutade med att ståendes minst ett par timmar i sträck  vid diskbänken för att snoppa krusbär, så nu måste jag sätta mig ner en stund. Bärrensning är ingen favoritsysselsättning och jag blev under många år befriad och bortskämd av min sambo som utan minsta knot rensade alla bär och svamp också för den delen. Men nu är det gjort, påsarna i frysen och likaså brickor med krusbär som jag lösfryser. Jag tror nästan att det blir marmelad av dem, en marmelad som enligt receptet ska vara särskilt god till valnötsbröd  och blåmögelost. Det är åtminstone värt att prova. 

Man är ju stillsam och sitter snällt på plats under bärrensning och jag lyssnade på radion som gick hela tiden, P 1 naturligtvis. I och med det så kom jag att lyssna på högmässan och en mycket intressant predikan som handlade om existentiella tankar, liv och död ---- och uppståndelse. För mig blev det en ny tanke att se på uppståndelsen som en fortsättning av livet man lever, en uppståndelse med betydelsen att vi alla gemensamt har ett ansvar att ställa upp för varann . Min egen tanke är att alla har det goda inom sig, hos en del kanske undangömt och nedtryckt av olika anledningar, men att det finns. Jag vägrar tro att någon enda människa skulle ha fötts ond. Oräkneliga orsaker kan under livets gång ha skändat, frestat på och skadat människor men jag tror ändå att djupt inom varje individ finns den gyllene pärla som representerar godhet. Att hitta den, att putsa den, att den får värderas på nytt, är inte det uppståndelse också? Jag tänker på polismannen som såg människan i den lilla flickan på flykt, lekte med henne, följde henne en hel dag på hennes väg, som representant för godhet. Önskar att hon också möts av kärlek i Skellefteå!

Nästa programinslag från en uppsamlingsplats för avvisade flyktingar som nekats asyl och väntade på transport, var berörande på ett helt annat sätt. En man som kom till tals skulle transporteras till en plats som han inte kände till och inte hade några kontakter alls och som efter programmet spelades in  troligen belägrats av IS. Den mannen hade varit i Sverige i fem år, lärt sig svenska. haft arbete och visste naturligtvis inte vad som väntade honom. Det känns som om sådana händelser är alltför svåra att ta till sig och förstå går absolut inte i vår så länge trygga och relativt bekymmerslösa tillvarro. Åtminstone blir bekymren futtiga i jämförelse.

Och jag rensade bär som i tankarna blev till olika godsaker och mitt bekymmer var att det var trist göra och att  jag blev trött av att stå så lång tid!!! Och jag kunde tänka på trevliga planer för framtiden i den trygga del av världen som vi har förmånen att leva i. Ingenting kan heller störa genomförandet.

Fast det stör mig lite att inte vädret blev så dåligt som prognosen visade. Det hade till följd att jag stannade hemma hela helgen men jag får nog hålla koll på dagarna framöver och ta chansen om vädret tillåter att åka ner till stugan. Alla blommor står fortfarande kvar i amplar, krukor och lådor och något mer bruk för utemöblerna lär det inte heller bli så det är bara att placera dem i säkert vinterförvar. Troligen är det också dags för sista klippningen av gräsmattan  och så är det ju den där rishögen på stranden som ska tuttas på, men då måste det vara nästan vindstilla och helst västliga vindar också. 

Hemmaveckan har gått åt till städning av garderober, tvättande av sommarkläder, en början till översyn av höst/vinterkläder och i morgon ska jag kanske till och med byta till duntäcket, det börjar kännas i svalaste laget i sängen. Min lilla sängvärmare placerar sig med fördel intill mitt huvud och inte på fötterna där hon skulle göra mer nytta. Om hon inte kommer på att det finns annat göra än bara sova under natten..........

....som att ändra på tavlornas upphängning som överraskning åt sin matte!


Nu serveras till slut dagens middag, vilket Lila med bestämhet låtit mig höra att den är synnerligen försenad. Kall mat idag, tjälknöl och egengjord potatissallad och som efterrätt en bit vinbärskaka med maräng, det finns guldkant på tillvaron idag också!

....ska nya röster sjunga

Text Mikael Wiehe En enda sak är säker och det är livets gång; att allting vänder åter att allting börjar om Och fastän våra röster ska mattas och förstummas ska nya röster sjunga ska nya röster sjunga - - - - - - - - - - - - Så segrar inte döden fast åren har sin gång Så stannar inte tiden Den börjar bara om För sångerna om livet som aldrig kan förstummas ska nya röster sjunga ska nya röster sjunga Ja, sångerna om livet som aldrig kan förstummas ska nya röster sjunga ska nya röster sjunga

DAGENS TANKAR

Nyss hemkommen från en glad och fullmatad! helg i stugan måste jag ta mig tid att försöka skriva ner de tankar som rumlat om i mitt huvud i dag. Det sägs ju att den som gör en resa har något att berätta men jag funderar om det inte kan vara så att möter man människor föds också tankar. 

Jag hade min födelsedag igår och under dagen ramlade det in gratulationer via Facebook och något märkligt är att det kan vara så kul att läsa. Ett meddelande innehöll ett brev från sexåringen som jag nämnt många gånger i mina inlägg, jag hade dock lite svårt att tyda hans bokstäver men i ett sms från mamman fick jag klart för mig att det som gällde var att komma  och äta surströmming. Egentligen hade de satt upp brevet på min dörr (jag hade gett mig av från stugan ), men det hade blåst bort under dagen. 

I dag när jag skulle åka hem letade jag om jag skulle hitta det någonstans och visst gjorde jag det. Strömmingen smakade alldeles förträffligt, som vanligt kan jag ju tillägga. 

Jag åkte ner till stugan redan på fredag förmiddag och kom till ett underbart väder, åt min lunch utomhus och fortsatte sitta ute på verandan hela eftermiddagen, delvis läsande, delvis med korsordslösning och jag tror nästan att det smög sig in en liten slummer också. Klockan var över fyra innan jag gick in och var mycket nöjd att ha fått ha en fin och avslappnande dag i solen. På morgonen efter stack jag iväg in till Önnesmark, jaktlaget hade slaktardag och bjuder då tradiotionellt på paltlunch som byns kvinnor organiserar. Själv har jag en lång följd av år skött om ett lotteri som säljs och så även i år. Jag brukar få hjälp av några barn att dela ut vinsterna till vinnarna och i år var det nya krafter, pojkarna Gustav och Carl. Av de första som på sin tid hade den sysslan är nu den ena själv jägare och det torde de här båda grabbarna också bli . Båda föräldrarna jagar och inskolningen brukar börja tidigt för barnen. Det var för min del den tjugoåttonde paltlunchen och det är verkligen en uppskattad sammankomst. 

Och idag kom så de smått filosofiska tankarna som rörde sig runt begreppet samhörighet, och hur ett sammanhang skapas hos individen. Jag själv har inte fått med mig någon genuin byatillhörighet under uppväxten. Det första boende jag minns var ett stort kök och en kammare i en liten by, sen ett litet hus i samma by som vi lämnade när jag nyss fyllt fem år och flyttade in till samhället. Där hyrde föräldrarna först en liten lägenhet en trappa upp bestående av ett kök med alkov och skafferi som man gick in i. Den var belägen i ett gårdshus och med en tvättstuga under och resten av byggnaden innehöll några garage, två eller tre vad jag minns. Jag började första klass medan vi bodde där sen flyttade vi till en lägenhet som låg på tredje våningen i det så kallade Lutherska bönhuset, det var också kök och ett litet rum där trappen kom upp och med kakelugn. Vi flyttade till eget hus när jag fick sommarlov från tredje klass och sen för min del började flytten  hemmmifrån så sakteliga efter åtta år nyss fyllda 17 år. Efter det ett otal flyttningar mellan jobb och olika bostäder till jag kom till det hus där jag nu bor. Det är det ställe där jag bott absolut längst någonsin, jag är nu inne på tjugonde året. Vadan denna harang? Jo jag kommer till det, ska så att säga knyta ihop säcken också!

Börje och jag fick mer än tjugofem år tillsammans och under denna tid har kontakten med Önnesmark varit levande, dels genom hans tillhörighet i byns jaktlag dels också genom den svart vinbärsodling som han startat i byn innan vi träffades och som jag kom att delta i fram till "the bitter end". Det har gjort mig väl förtrogen med byn, har lärt känna många av byns innevånare, fått mig byahistriken till livs. Folket i byn har på ett alldeles förträffligt sätt visat mig både omtanke och medkänsla  på ett naturligt rakt och medmänskligt sätt och allt detta landar i att för mig är det här byn i mitt hjärta. Min tanke är att för att känna sig tillhöra ett sammanhang behövs dels tid då gemenskapen växer fram, dels att man bryr sig om varann. Sen kommer också aspekten ålder; ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är med tillhörigheten, sammanhanget. Jag vet att jag tidigare tänkt att man kan kalla sig ortsbo när man kan ortens pågående utveckling över tid, att man har en historia att berätta om orten. Allt detta är den huvudsakliga anledningen till att jag med glädje och i trygghet gärna återvänder till denna by.

När jag kom hem i eftermiddag stod en blompåse på bron intill dörren och överraskad såg jag att det var från en av grannarna. Också det bevis på omtanke och medkänsla som gjorde mig så himmelens glad!

Det här blev ett lång inlägg som jag vill avsluta med tacka alla läsare som hört av sig med uppskattning och beröm över mitt skrivande. Jag blir nästan överväldigad och har lite svårt förstå allt men nog blir jag glad som senast när en kvinna helt spontant säger till mig att hon läser min blogg, tycker att jag skriver bra och att hon tycker om det hon läsert. Jag skriver ju inte alls om häftiga händelser utan innehållet är ju det lilla, enkla, nästan händelselösa och enahanda livet som vardagen egentligen är men det är ju också så att när detta enkla liv får sig en skråma eller när något som ändrar tillvaron inträffar då upptäcker man hur värdefullt det är och att saknaden efter delar av ingentinglivet blir väldigt stor. Det är i någon mån grunden som man bygger tryggheten på och det känns angeläget att kunna  sätta det på pränt, jag skriver gärna  och tycker inte det är särdeles besvärligt heller. Men egentligen finns inte nåt uttalat mål för min blogg, det jag skriver kommer spontant för stunden.
  
Nå säger kanske en del, hur klarar man både palt och surströmming på samma dag? Jo tack jag var verkligen mätt och belåten, man överäter gärna av båda sakerna utan att beklaga sig.


Cogito, ergo sum ---------------------------------------------------------Jag tänker, alltså finns jag

KORS I TAKET

Uthålliga margueriter

Återanpassningen till andra, normala eller vad man nu ska kalla det-rutiner går inte riktigt så bra, dragningen till havet är stark och när vädret fortsätter vara vackert och helgen närmar sig då går det inte stå emot längre. Efter att nödvändig tvätt och lika nödvändig gräsklippning avklarats så drog jag iväg på fredag efter lunch neråt stugan till, tog vägen förbi Lövånger för en del inköp och landade så småningom i paradiset vid havet. Under dagarna som gått hade temperaturen i stan varit nere på 1,9 grader, plus givetvis och när jag kollade termometern i stugan hade den också stannat på samma låga gradtal en natt.  Det var egentligen förvånande eftersom man brukar kunna räkna med effekten av det varma vattnet, men icke. Men jag kunde ändå en morgon ta morgonkaffet utomhus vid solväggen!

Äntligen på plats ståtlig och fin med ny vimpel

Det var även en annan sak som jag längtade att få se där, nämligen flaggstången som kommit på plats efter en mycket, mycket lång väntan. Den 24 april 2014 hade vi bestämt att ersätta den gamla flaggstången som under den då gångna vinter fallit för en kraftig storm och den 23 maj samma år beställde jag den. Montering den 3 september 2015, under tiden hade en kontinuerlig konversation pågått både telefonledes och vid personliga besök men det heter ju att den som väntar på något gott aldrig kan vänta för länge. 

Sämre gick det när jag skulle elda på fredagskvällen, veden var för sur och plötsligt tyckte jag det verkade som om luften blev lite tjockare. Det var rök och stugdörren åkte upp på vid gavel samtidigt som jag öppnade loftfönstret och fick korsdrag. Lila fick sig en extra stund utomhus också men till sist blev sikten klar så att säga och eldningen avslutades med att jag lade på en omgång torrare ved. 

Utomhus fortsätter jag röja vide på stranden bland stenarna och nu återstår bara en liten bit att röja plus att samla ihop allt ris till den växande högen som senare under hösten förhoppningsvis går att elda upp. Jag njuter faktiskt av att rensa upp stranden och att se resultatet, en liten gen i mitt inre är uppenbarligen inställd på att hålla omgivningen välvårdad. Klart jag ställer upp på det!

På lördag när jag var in i stugan för att dricka vatten plingade det till i telefonen och ett SMS kallade till grillfest med jaktlaget och oförberedd som jag var fick jag tänka till hur jag skulle fixa det. Men men kära moder hade ett uttryck som hon tog till när nåt skulle klaras av, nämligen att allt går göra bara man vill. Sagt och gjort, jag sms-ade till baka och tackade ja. Iklädd alla kläder jag hade att tillgå, det var nog bara morgonrocken jag lämnade kvar, och åkte iväg. Men jag måste ända säga att inte ska man vara utan mat efter klockan fem en lördagkväll i Lövånger, samhällets mataffär stänger nämligen då och nödlösningen är OK. Det hade tydligen många upptäckt denna dag för där fanns i princip bara falukorv och två enkilosbitar parisergrill. Jag som aldrig eller åtminstone ytterst sällan köper korv fick nu krypa till korset, en klump parisergrill inhandlades, för övrigt för allra första gången i mitt liv. Sallad hade jag tursamt gjort iordning hemma men någon geggig dressing fick jag vara utan. Men .... till korvens försvar kan jag tillstå att grillad var den helt OK. Det var en mycket trevlig tillställning men jag bröt upp tidigt eftersom jag inte så gärna vill köra bil när skymningen fallit, allra helst inte i älgjaktstider. 

I mina planer ingick att jag skulle dra mig hemöver igen på måndag men det är verkligen svårt att komma iväg därifrån så det blev eftermiddag innan jag gav mig av. Efter vägen satt en jägare på pass och jag stannade och fick lite aktuell information om läget som inte alls lät så förtvivlat, två kalvar var fällda och ett eftersök pågick. Tidigt på morgonen hade jag också hört skott vid ett par tillfällen som poängterade vad som pågår i skogen dessa dagar. 

Nu kvittrar signalen från min spis och talar om för mig att kitteln med fisksoppa är klar så då får även detta inlägg anses klart. Det blir intressant känna hur testet av soppan utfaller, det blev lite tokigt med ingredienserna, lite fisk och mycket grönsaker nämligen så kanske benämningen inte är helt korrekt heller. Livet är ju också fyllt av överraskningar så det är bara att ta det hela som det kommer.

HÖSTMÅNAD

Ja nu är det väl bara att inse eller ännu tydligare, förstå att hösten är i antågande, närmare bestämt så inträder  enligt uppgift hösten här om TRE DAGAR! Eftersom det varit sommarväder under de senaste veckorna  med underbart vackra dagar om än svala kvällar och en del kyliga nätter så är det svårt att ta till sig. Lägsta nattemperaturen jag sett är sex plusgrader men  solen har kommit snabbt och lyst från en mestadels molnfri himmel och temperaturen varit klart tillräcklig under dagen. 

Fullmåne.....

...och alldeles för tidig morgon

För mig har det varit angeläget att så mycket som möjligt och så länge som det är vackert väder vara därute, och det har bara blivit rena servicebesök hemma i stan för nödvändig gräsklippning, tvätt och påfyllning av matförrådet. Fast det vackra vädret ger ju inte upp och mer eller mindre motvilligt lämnade jag stugan i går, inte för gott naturligtvis men en del höstförberedelser har jag tagit itu med för att som det heter knyta ihop säcken så småningom, fast jag saknar nu att äta frukosten utomhus. Bl a väntar en stor rishög på stranden på att eldas upp när lägligt tillfälle uppstår, det vill säga svag västlig vind och helst med en regnig dag i antågande. Jag har senaste veckan sågat ved och kärrat bort både veden och allt ris sen jag fick hjälp med att kapa de grövsta stockarna av de sex alar som fälldes i fjol. Återstår nu bara att hitta en huggare också, det grövsta måste klyvas till brasved och kanske man kunde drömma sig  en vedklyv på besök! 

Veden kommer ju till användning i den braskassett som monterades in senaste fredag och som jag proveldade på lördagkväll. Allt fungerade till belåtenhet, problemet var bara för hög utomhustemperatur.

Jag fick lov att ställa upp dörren på vid gavel för jag föredrar att sova i ett svalt rum. Till Lilas stora belåtenhet gick vi en liten vända runt huset i månskenet och jag tror den gamla katten fick fnatt så som hon skuttade fram och tillbaka, mångalen måhända! 

Lite bus i stegen upp till loftet 

Kom igen nu matte, vi kör lite till

Något annat som visar att den riktiga sommaren är över är att jag läst ut mina sommarböcker, både stugans och den här hemma.

Hemmaboken, Löftenas hus av Danielle Steel, 415 sidor romantik och spännande förvecklingar var mycket underhållande till skillnad från den jag strax innan läste av Henne, På kärlekens villkor, som jag tyckte var enbart tråkig. Stugboken Sugar av Michel Faber var otroligt fängslande. Den var väldigt dryg att ta sig igenom,876 sidor på så tunt papper att det oftast följde med två blad när man bläddrade vidare. Författaren har i slutordet ursäktat sig en aning med orden"eftersom jag måste tänka på att hålla den här boken liten och behändig kan jag inte räkna upp alla publikationer som jag konsulterat"! Och tur var väl det.  Att den skulle vara anspråkslös är en underdrift, den ger en ingående bild av Londons undre värld under slutet av 1800-talet, prostitution, våld, fattigdom, elände inklusive svek och hänsynslöst människoutnyttjande på många nivåer och sammanhang. Språket är alldeles lysande och upplägget att involvera läsaren i skeendet ger en känsla av delaktighet, att man är där och både ser och hör. Inget lyckligt slut heller utan man lämnas frågande hur fortsättningen kunde blivit och om inte många attityder fortfarande lever kvar som cementerade in i vår moderna tid. 

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg fick jag till slut fart på fingrarna i och med att jag återupplivade ett gammalt virkprojekt,. Det jag åstadkommit är avslutning av en påbörjat ruta, en ny och  satt igång en till ruta.

Faktiskt ett bekvämt arbete att ta till hands precis när som helst men att se något slut på det, två sängöverkast, är inte möjligt så det blir antagligen så att jag varvar med nägot annat när det känns för enahanda. 

Idag får jag väl lov att organisera mig en aning, det finns mogna bär i buskarna som jag ska ta hand om. Syltförrådet är faktiskt i det närmaste tömt och jag behöver några burkar att ta ur till vinterns frukostfil. Det stackars körsbärsträdet kommer också med lite bär men det mesta ser väldigt smått ut och inte är det mycket heller så hur det trädets framtid kan se undrar jag, Äppelträdet som står intill är däremot överhopat av frukt, jag kan undra om det verkligen orkar bära allt. Jag kan omöjligtvis ta hand om alla äpplen. Det lär ju inte behövas så mycket till äpelmos och något annan gör jag oftast inte. Kanske jag skulle prova på att torka äpplen igen men vad jag kommer ihåg blev det ingen höjdare den enda gång jag gjorde det. 

Men först av allt ska jag nog unna mig ett besök nere i stan idag, det har bara blivit vid sporadiska tillfällen sen i våras och en liten dos av att gå runt och ta på, klämma på och känna på saker och ting är också alldeles nödvändigt, om inte för annat så ger det näring åt fantasin. och utan fantasier och drömmar blir det ganska tråkigt i tillvaron. 

Tillvaron, som ute i stora världen är både tråkig och skrämmande, vart är världen på väg och gömmer vi oss bortskämda och osäkra i en puppa som inte är tillgänglig för alla människor. Varför får hat och missnöje så stor plats, var har medkänsla och omtanke tagit vägen, varför får feghet och rädsla gro i oss, var har kärleken tagit vägen? I den bok jag nyss börjat läsa fanns en rad som jag tycker är väl värd att allvarligt tänka på "de som inte minns sin historia är dömda att upprepa den". Boken är Fågelvägen av Ann-Marie MacDonald, och en tjockis på drygt 700 sidor och  jag har bara kommit igenom den lite tråkiga inledningen där grunden läggs för fortsättningen som säkert blir händelserik. 

Aktuellt problem för mig i denna stund är dock vad blir det för mat till lunch och det blir en utmaning se vad ett tämligen innehållslöst kylskåp kan erbjuda.  Om inte annat så blir det en ännu inte uppfunnen maträtt som serveras! 

UPPRUSTNING

På hemmaplan igen efter en dryg vecka vid havet, i den bästa av världar, kan nästan dra till med livsbubblan, så fantastiskt som jag upplever dagarna där ute. Tänk bara att kunna ta med sin frukostbricka i den tidiga morgontimmen och sitta i solväggen med ett vid sällsynta tillfällen alldeles stilla och spegelblankt hav.

Det är magiskt, verkligen, även om ordet numera är lätt missbrukat så finns ändå själva magin i naturen, mäktigt och kan man kanske till och med säga renande! Åtminstone smittas man totalt av stillheten.

När jag åkte ner dit den här gången var det med avsikten att inte åka därifrån medan det var vackert väder och nog har den verkliga sommaren äntligen kommit med både sol och värme även om inte alla kvällar har varit så varma att det varit läge att äta middag utomhus. Lördagen var dock varm och skön och eftersom jag gjorde i ordning kyckling och rotsaker för ugnen  väntade jag i solen  ute på altanen. Då kom jag på att det fanns nog en vinskätt kvar sen svägerskans besök veckan innan och för första gången sen jag blev ensam tog jag  själv mol allena ett glas vin i väntan på maten och tursamt nog räckte det till ett glas vid maten också.

Ensamt, nostalgiskt,  men det kändes bra och jag njöt av att kunna unna mig det.

Jag hade också under veckan som gått haft gott om besök, började med att bjuda stuggrannarna på fredagmiddag, tacopaj och blåbärskaka med glass. Vi kunde sitta ute även om det nog var i kyligaste laget då, men nu börjar jag också öva upp mig att ha sällskap kring mig och bjuda gäster. Någonstans inom mig börjar jag växa till en egen person som mentalt står på egna stadiga ben. På lördagen  fick jag spontana lunchgäster, då fick det bli våfflor med grädde och hjortronsylt plus som liten förrätt resterna av det fröknäcke jag bakat dagen innan, tillsammans med den bortglämda melonsalladen. Jo den var ämnad till fredagsmiddagen men stod vacker kvar i kylskåpet! Som avslutning på den helgen kom på söndag kväll min hustomte Sigge och hans "tjej" på besök och tänka sig, hade inte de med sig en kartong jordgubbar som inköps under den dagens matrunda i Lövånger. Det blev en fantastiskt trevlig helgavslutning och gubbarna var jättegoda.

Jag hade vaga planer på att köra bort skräp som låg kvar efter fjolårets byggnationer.Ett annat projekt, att börja röja sly på stranden, det behövdes dock lite inre motivation men jag var också tvungen att göra ett besök på Lövångers Järnhandel så jag prioriterade det och hälsade samtidigt på den tidigare Önnesmarksbon Aina. Hon blev både överraskad och glad och det var som alltid lika trevligt att sitta och prata med henne. Dagen efter kom två solbrudar på besök, och det var både oväntat och roligt. Jag tog också tillfället i akt för en stund i solstolen, det blev en skön och trevlig eftermiddag. Till middag hade jag planerat en sallad och den fick en välkommen komplettering med delar av tjejernas efterlämnade matsäck, sockerärter och utomordentligt goda gula körsbärstomater och en hallongrotta till kaffet var pricken över I:et.

Tusen tack Asta och Yvonne för att ni kom och välkommen tillbaka!

Torsdagen blev det sopkörning, två turer till Lövånger med fullpackad bil tömde skräphögen och nu står bara ett gammalt kylskåp kvar väntande på transport. Men allt är bara inte sol och glädje, på ÅVC  kom en personal fram och uppmärksammade mig på att ett däck tycktes innehålla lite luft och på OK fick jag det pumpat, eländes elände, slutade inte det med däcksbyte igår. En spik hade trängt in och jag hade i min okunnighet inte lagt märke till något och däcket hade skadats för mycket. Glädjande var däremot att bilen var så smutsig att bilverkstan tyckte det var dags för tvätt och bjöd på en gratistvätt! God omtanke om kunderna alltså! Sista delen av stugvägen och fortsättningsvis till Lövånger är grusvägar och  redan efter en tur är bilen smutsig, vägdammet och den fuktiga luften gör sitt, och jag hade kört många vändor under veckan som gått!

Resten av tiden har gått åt till olika gårdssysslor, en stor rishög väntar nu att eldas upp senare i höst, och alla alar som fälldes på senhösten ifjol, fick jag hjälp med att såga upp till ved och nu väntar en stor vedhög vid uthuset på att klyvas. Man kan väl säga att höstarbetet som innebär avslutning av säsongen därute börjat, det är tråkigt på samma gång som själva arbetet är roligt och skönt för kroppen, det blir riktiga träningspass en del dagar. Och så börjar drömmarna om nästa vår, drömmar som bär igenom vinterns mörker. 

Det finns mycket mer att skriva om dessa dagar, mina andra glädjeämnen, läsningen, handarbetet, korsorden, har jag inte vidrört, men det kan bli värdefull utfyllning i senare inlägg när fantasin tryter. Det här inlägget tycks kunna bli alldeles för långt ändå och klockan går alldeles för fort nu.

ARBETSDAG

Ett litet ode i sommarkvällen



Vilken underbar, solig dag
vi haft, min skottkärra och jag
Det blev riktigt slit och släp
och forslades massor med skräp
Himlen var klart blå, solen varm och svetten lackade
för alla fulla kärror jag packade
Inte var det heller fel
att också solstolen fick sin beskärda del

Nog kan det väl hända
att när arbetsdagen var tillända
matfrågan löstes på på enklaste sätt
Mikrad kotlett -
intagen i solens sken
på altanen  (visst, det finns nödrim men detta var väl ändå onödigt!)
tillhopa med en lättöl rätt och slätt

TVn slår jag inte på
klarar mig säkert ändå
Sängen lockar troligtvis fort
och kvällen blir kort
men nöjd och belåten  med min dag
är sannerligen jag.

UTAN PLANERING

Inte vet jag heller hur jag ska börja detta inlägg, gårdagen gick i ett enda huj från tidig morgon till kväll och i dag är jag nära nog helt av/frånkopplad, men ändå; jag gick upp vid femtiden igår morse för att vara någorlunda klar i knoppen och kroppen för att ta mig till bilverkstaden, service av bilen var bokad kl 07.00. 

Jag föredrog att vänta  tills bilen va klar och fördrev tiden med ifånen, kollade FB , ringde ett samtal och kom överens med datafirman att hämta tillbaka datorn genast de öppnade. Det stämde i sin tur bra i tid och när jag kom hem igen tog jag itu med att fängsla datorn vid alla lösa sladdar som låg i ett enda trassel på golvet! Det gick över förväntan men då hade jag ingen internetåtkomst! Routern såg alldeles död ut, vad sjutton, strömindikatorn hade ju lyst med sitt blåa sken när jag ryckte ur strömkabeln! Panik, hur klarar jag nu detta? Ryckte ut sladdar, kollade bredbandsingången i huset och ingenting hände, vände och vred på den armade burken och fann till slut en liten, ack så liten knapp och troligen vad jag kunde ana stor där t o m on/off, tryckte och fick svar av den lilla blå plus att de andra ljussignalerna började blinka allt eftersom. Allt fungerade! Det kändes så skönt och en hel vecka utan dator är vällldigt lååång tid!

Efter lunch till banken och eftersom det inte tog alltför lång tid passade jag på att åka till MAXI och veckohandla, ja skrivaren som följde med var nära nog ett impulsköp men deras erbjudande kom väldigt lägligt i tid när jag ändå var på datorspåret! 

Slängde i mig en enkel middagsersättning, det fanns inte tid till särskilt avancerad matlagning, och strax var min väninna där så vi åkte iväg till storseansen med den väna Marie Johansson, medium från Sundsvall. Hann se slutet av Allsången från Skansen när jag kom hem och sen var det tur att sängen stod där den skulle. Särskilt många rader i den pågående boken blev inte lästa innan ögonlocken föll igen. Lila föredrar att sova i uterummet nu och kom på ett snabbt besök vid tvåtiden, gick ut igen och kom tillbaka först när frukostdags närmade sig. Och här sitter jag nu för att bringa ordning i mina tankar. 

För exakt en vecka sen åkte jag iväg ner till stugan, det var särskilt roligt för jag väntade besök och tog genast itu med att klippa gräset  som växer alldeles otroligt mycket denna sommar. Jag ville ju att det skulle se prydligt och välkomnande ut på gården. På kvällen åkte jag ner till Lövånger för att hämta min svägerska från Sundsvall vid bussen. Den vackra dagen hade gått över till en mulen och regnig kväll men det var så trevligt att återigen ha henne på besök. Det var första återbesöket sedan hennes man gått ur tiden, känsloladdat och fyllt av nostalgi och minnen. I skenet av många tända ljus njöt vi av kvällen med mat och stilla samtal, jag  uppskattar och trivs mycket gott i hennes sällskap. 

Fiske i sensommarkvällen

Dagarna som följde gick fort med kaffebjudning hos stuggrannarna, lunch i Lövånger med svåger och svägerska och framför allt sköna stunder i solen, att bara vara är faktiskt en lyxtillvaro. Tidig söndagsmorgon var det  så dags för återfärd till Sundsvall med stort tack för en trivsam samvaro.

 När jag kom tillbaka till stugan kändes det så otroligt ensamt och tråkigt, jag saknade sällskapet och dagen verkade oändlig men stannade ändå kvar vilket jag var tacksam för när måndagsmorgonen kom med strålande sol från en helt klar himmel. Det blev frukost ute i solväggen, allt var så underbart som det någonsin kan bli och jag kände mig tillfreds med tillvaron när jag åkte hem på eftermiddagen. 

Skönt sola magen

Hemma hade däremot mina ampelblommor inte mått så bra och slokade betänkligt men efter en ordentlig genomvattning kom de upp till acceptabel höjd och vad jag kan se så väntar gräsmattan på  klippning så det får väl bli dagens enda aktivitet, nästan åtminstone. Jag har börjat sy kuddar till TV-soffan, skaffade dragkedjor igår och det kanske passande nog att få dem fastsydda och kuddarna på plats. 

För övrigt så har jag inte tagit min hand i något handarbete tidigare denna sommar men kom för ett tag sen på att jag har ju ett slags livsprojekt i mina gömmor. Efter ett tags letande hade jag samlat ihop det som behövdes för att fortsätta och lyckligtvis kändes det också roligt! Jag virkar stora rutor som så småningom ska bli överkast till sängarna på loftet i stugan.

Det var inte målet när jag började virka en gång i tiden, för hur länge sen, det får bli min lilla hemlighet, men jag ska försöka fullfölja projektet. Det finns en liten historia runt denna virkning också som jag dock kan berätta. 

Min mormor, Anna Öhman, var mycket skicklig och mångsidig med sina händer. Hon började sent i livet att virka likadana rutor med avsikt att göra ett sängöverkast till morfar som ett minne efter henne.  Hon trodde att han skulle överleva henne, hon var ju ändå fyra år äldre än honom. Det blev tvärtom och när hon gick bort i sitt nittionde år var han borta sen nära sex år. Sedan delades det virkade stycket mellan  min mor och hennes systrar och eftersom jag hade min mors lilla del i mitt förvar drömde jag om att fullfölja mormors tanke. Men som livet har utvecklat sig blir det bara för min egen del jag virkar in mina minnen.

Det här får vara tillräckligt skrivande  för idag, ska ge mig på att öppna kartongen som innehåller en ny skrivare och se vad jag kan göra med den. Utmaningar som ger hjärngympa är väl inte att förakta, om det blir det åtråvärda resultatet återstår att se.