Jag hade min födelsedag igår och under dagen ramlade det in gratulationer via Facebook och något märkligt är att det kan vara så kul att läsa. Ett meddelande innehöll ett brev från sexåringen som jag nämnt många gånger i mina inlägg, jag hade dock lite svårt att tyda hans bokstäver men i ett sms från mamman fick jag klart för mig att det som gällde var att komma och äta surströmming. Egentligen hade de satt upp brevet på min dörr (jag hade gett mig av från stugan ), men det hade blåst bort under dagen.
I dag när jag skulle åka hem letade jag om jag skulle hitta det någonstans och visst gjorde jag det. Strömmingen smakade alldeles förträffligt, som vanligt kan jag ju tillägga.
Jag åkte ner till stugan redan på fredag förmiddag och kom till ett underbart väder, åt min lunch utomhus och fortsatte sitta ute på verandan hela eftermiddagen, delvis läsande, delvis med korsordslösning och jag tror nästan att det smög sig in en liten slummer också. Klockan var över fyra innan jag gick in och var mycket nöjd att ha fått ha en fin och avslappnande dag i solen. På morgonen efter stack jag iväg in till Önnesmark, jaktlaget hade slaktardag och bjuder då tradiotionellt på paltlunch som byns kvinnor organiserar. Själv har jag en lång följd av år skött om ett lotteri som säljs och så även i år. Jag brukar få hjälp av några barn att dela ut vinsterna till vinnarna och i år var det nya krafter, pojkarna Gustav och Carl. Av de första som på sin tid hade den sysslan är nu den ena själv jägare och det torde de här båda grabbarna också bli . Båda föräldrarna jagar och inskolningen brukar börja tidigt för barnen. Det var för min del den tjugoåttonde paltlunchen och det är verkligen en uppskattad sammankomst.
Och idag kom så de smått filosofiska tankarna som rörde sig runt begreppet samhörighet, och hur ett sammanhang skapas hos individen. Jag själv har inte fått med mig någon genuin byatillhörighet under uppväxten. Det första boende jag minns var ett stort kök och en kammare i en liten by, sen ett litet hus i samma by som vi lämnade när jag nyss fyllt fem år och flyttade in till samhället. Där hyrde föräldrarna först en liten lägenhet en trappa upp bestående av ett kök med alkov och skafferi som man gick in i. Den var belägen i ett gårdshus och med en tvättstuga under och resten av byggnaden innehöll några garage, två eller tre vad jag minns. Jag började första klass medan vi bodde där sen flyttade vi till en lägenhet som låg på tredje våningen i det så kallade Lutherska bönhuset, det var också kök och ett litet rum där trappen kom upp och med kakelugn. Vi flyttade till eget hus när jag fick sommarlov från tredje klass och sen för min del började flytten hemmmifrån så sakteliga efter åtta år nyss fyllda 17 år. Efter det ett otal flyttningar mellan jobb och olika bostäder till jag kom till det hus där jag nu bor. Det är det ställe där jag bott absolut längst någonsin, jag är nu inne på tjugonde året. Vadan denna harang? Jo jag kommer till det, ska så att säga knyta ihop säcken också!
Börje och jag fick mer än tjugofem år tillsammans och under denna tid har kontakten med Önnesmark varit levande, dels genom hans tillhörighet i byns jaktlag dels också genom den svart vinbärsodling som han startat i byn innan vi träffades och som jag kom att delta i fram till "the bitter end". Det har gjort mig väl förtrogen med byn, har lärt känna många av byns innevånare, fått mig byahistriken till livs. Folket i byn har på ett alldeles förträffligt sätt visat mig både omtanke och medkänsla på ett naturligt rakt och medmänskligt sätt och allt detta landar i att för mig är det här byn i mitt hjärta. Min tanke är att för att känna sig tillhöra ett sammanhang behövs dels tid då gemenskapen växer fram, dels att man bryr sig om varann. Sen kommer också aspekten ålder; ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är med tillhörigheten, sammanhanget. Jag vet att jag tidigare tänkt att man kan kalla sig ortsbo när man kan ortens pågående utveckling över tid, att man har en historia att berätta om orten. Allt detta är den huvudsakliga anledningen till att jag med glädje och i trygghet gärna återvänder till denna by.
När jag kom hem i eftermiddag stod en blompåse på bron intill dörren och överraskad såg jag att det var från en av grannarna. Också det bevis på omtanke och medkänsla som gjorde mig så himmelens glad!
Det här blev ett lång inlägg som jag vill avsluta med tacka alla läsare som hört av sig med uppskattning och beröm över mitt skrivande. Jag blir nästan överväldigad och har lite svårt förstå allt men nog blir jag glad som senast när en kvinna helt spontant säger till mig att hon läser min blogg, tycker att jag skriver bra och att hon tycker om det hon läsert. Jag skriver ju inte alls om häftiga händelser utan innehållet är ju det lilla, enkla, nästan händelselösa och enahanda livet som vardagen egentligen är men det är ju också så att när detta enkla liv får sig en skråma eller när något som ändrar tillvaron inträffar då upptäcker man hur värdefullt det är och att saknaden efter delar av ingentinglivet blir väldigt stor. Det är i någon mån grunden som man bygger tryggheten på och det känns angeläget att kunna sätta det på pränt, jag skriver gärna och tycker inte det är särdeles besvärligt heller. Men egentligen finns inte nåt uttalat mål för min blogg, det jag skriver kommer spontant för stunden.
Nå säger kanske en del, hur klarar man både palt och surströmming på samma dag? Jo tack jag var verkligen mätt och belåten, man överäter gärna av båda sakerna utan att beklaga sig.
Cogito, ergo sum ---------------------------------------------------------Jag tänker, alltså finns jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar