FEM VECKOR

Kl 06.45 för exakt fem veckor sedan väcktes jag av en ödesdiger telefonsignal, efter presentation och många frågor för att säkerställa vem jag var hade min oro börjat växa och jag fattade inte alls budskapet. Det var en läkare från lasarettet och till slut satte jag mig upp på sängkanten, frågande vad det var han höll på att berätta för mig. Svaret var rakt och koncist "Börje avled för 20 min sedan". Lusten att kasta ut den vidriga telefonen genom fönstret var stor men något sansade jag mig och undrade vad som hänt, och så gick det upp för mig att det som omöjligen fick hända verkligen hade inträffat. Chock, jämmer, ensam och vad att göra. Ringa de närmaste och väcka bästa väninnan, fruktansvärt att lämna detta besked, men det går inte att låta bli heller, men jag fattade ju nästan inte själv vad jag sa. 

Under den här morgonen och fortsatta dagen fick jag också bevis på uppriktig, solid vänskap och kärlek genom det stöd och sällskap jag fick genast och vid besöket på lasarettet för ett första avsked. Allt så fruktansvärt svårt, femton  timmar tidigare hade vi kramat om varann för att ses dagen därpå och nu fanns bara slutna ögon och en orörlig, fortfarande varm hand att hålla i. Ordet älskling kom inte över läpparna mer, han vilade bara så lugnt och harmoniskt i en annan värld. Väl hemkommen igen lämnades jag inte ensam, folk avlöste varandra under hela dagen och det var fantastiskt att stilla och lugnt kunna sitta tillsammans och samtala. Alla var vi ju lika chockade och beroende av varandras stöd. På sena kvällen var jag ensam=ville vara,  men var knappt medveten om att gå och lägga mig, först mitt i natten när alla lampor runt omkring var mörka insåg jag att det nog var dags att försöka sova och det blev en kort natt. 

Mina tankar omedelbart i början gick i banorna att vi som i så stor grad levt för oss själva kunde ha till följd att jag nu skulle bli ganska ensam, men det har visat sig vara raka motsatsen. Jag har fått så oändligt många bevis på deltagande, omtanke och stöd genom massor av brev, kort och telefonsamtal, besök, blommor och otaliga varma kramar,  allt bevis på medmänsklighet.  I det här sammanhanget kan jag heller inte låta bli att nämna fördelen med Facebook med möjligheten till snabba, korta meddelanden av olika slag som muntrar upp, ett enastående kontaktnät. Inte heller är jag ensam om att sakna och sörja Börje. Jag kan bara säga att allt detta bär och värmer, jag känner verkligen djup delaktighet i en gemenskap som jag nästan inte visste fanns. Men jag tänker också att utöver alla erbjudanden om hjälp som kan behövas får jag själv visa min uppskattning genom att anta och komma ihåg alla uppmaningar att titta in till folk när jag känner mig ensam och i behov att sällskap en stund. Antar jag inte en utsträckt hand kan jag nog inte heller i framtiden beklaga min ensamhet. Allt är ett givande och tagande.

Igår gick jag till graven med en dekoration och tände ljus, det var en värdefull stund, på något sätt kom jag närmare verkligheten och en lugnare nivå, en känsla som stannat kvar även idag. För övrigt har jag ägnat dagen åt att skriva tackkort till personer som inte nås av Norran men måste skaffa mer kort. Och dessutom blev det  en sockerkaka också!

Hörde i morse Lisa Nilsson sjunga en låt av Ted Järdestad, kan inte låta bli att lägga in den texten

I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn.

SVARTA DAGAR

Det är inte bara årstiden som för med sig mörkare och mörkare dagar, för snart fem veckor sedan inträffade det som släckte ljuset i min tillvaro. Min älskade sambo gick plötsligt bort, helt oväntat. Han låg visserligen inlagd på sjukhuset men i en till synes helt  trygg miljö var det ju lugnt, vi tyckte till och med  båda att det kändes bra att han skulle få stanna kvar över helgen bl a för kontroll och inställning av medicineringen.  Men.......det kanske är så att människans dagar är räknade och när tiden är ute hjälper ingen vård eller doktorer. 

Veckorna som gått känns oändliga samtidigt som jag ibland undrar var de tagit vägen och hur jag kan leva utan att han finns här vid min sida. Tomrummet är nog världens största rum. Allt är ofattbart och helst vill jag inte förstå att detta har hänt. Jag koncentrerar mig på nuet, ett nu helt utan perspektiv och blir samtidigt nästan skrämd av mina egna reaktioner. 

Det som gett dagarna struktur är allt praktiskt som ska ordnas, besök  och samarbete med begravningsbyrå för begravning mm. Det har faktiskt gått alldeles utmärkt, tror att jag haft god hjälp av min erfarenhet av administration under arbetslivet. Allt blev helt efter mina önskemål och jag tänkte nog ibland att jag också haft hjälp från någon annan dimension för att allt skulle falla på plats. Överraskande var dock hur berörd jag blev av att välja musik, tårarna sprutade hela tiden när jag lyssnade. Det var svårt och jag trodde att det vid begravningen skulle brista totalt för mig, men då blev allt så värdigt, ljust och vackert,  min sista gåva från hjärtat till honom.

Vi hade i mitten av september dessutom bestämt att det var dags att dra igång fortsättningen av renoveringen, ett par rum skulle målas och tapetseras och målaren var redan inbokad. Tacksamt nog med en veckas förskjutning som gjorde att jag hann tömma bokhyllor och skåp, skicka möbler till Second Hand och förbereda för hantverkarna. 

Det tog ca en vecka innan det var klart och efter några dagars uppstädning kunde jag ta emot mina gäster. Alla flyttkartonger står dock ännu ouppackade, möblerna är mer som kulisser och den beställda soffan har heller inte ännu kommit. Den totala ommöblering vi gemensamt planerat ser ut att bli bra, det är bara så tråkigt att vi inte också får uppleva förvandlingen tillsammans. 

Återstår diverse pynt, hänga tavlor, skruva upp lampor, kanske byta gardiner, sy nya stolsöverdrag och kuddar, det går säkert hitta på en hel del  och det brukar också vara så att det ena föder det andra. Långa vintern har ju bara börjat och än så länge känner jag mig helt tömd på energi, de måsten som finns är tillräckliga, känner mig sanslöst trött vissa dar, det blir mycket sova i soffan.

Igår fick jag äntligen reda på var graven ligger  så idag ska jag gå dit, tända ljus och stilla mig en stund där. 

Jag ska försöka fortsätta skriva inlägg, kanske det hjälper sätta ord på tankarna som kommer, allt är så motsägelsefullt och nära nog obegripligt. Jag tror sorg är färskvara, tidigare upplevelser hjälper inte, möjligen finns spår i själen som väcks till liv igen och gör vandringen tyngre och jag måste gå hela vägen själv. Mitt största stöd finns inte längre.

RÄDSLOR

Frosten kom på besök i natt, försynt och väldigt svagt men temperaturen hade sjunkit ner under noll, men tänk så länge plusgraderna fått råda den här hösten. Under min promenad i skogen såg jag dock inget annat vitt än vitmossan som växt till sig otroligt mycket senaste tiden. Domherrarna som i går ylade överallt, tyckte jag, hade tystnat idag, ett svagt litet pip var det enda jag hörde. Har de kanske sökt sig till bättre matställen redan?

Apropå matställen tittade jag igår på Nicklas mat på TVn, han var på besök långt bort i öster i Ryssland, i Jekaterinenburg och kom i kontakt med en del av deras annorlunda kultur både yrkesmässigt och socialt. Det som tydligen gjorde starkast intryck var det ryska bastubadet åtföljt av ett avkylande snöbad, en skada för livet trodde han. 

Jag har svaga minnen från krigsåren, bl a evakuerades en hel by från östra Finland till Sorsele och människorna inkvarterades i samhällets alla tillgängliga lokaler, skolan, bönhus, kapell och t o m kommunalhusets sessionssal. Hur det var med kyrkan minns jag inte men troligen var den inte upptagen. Det byggdes en bastu för finnarnas behov vid älven och jag minns hur vi barn stod på Lillåbron och förundrat såg hur folk kom utspringande nakna ur bastun och kastade sig i snön. Eftersom vi fick lov från skolan under tiden var det lätt att få kontakt med de främmande barnen och man lärde sig snabbt finska ord, räkna på finska kan jag fortfarande! Sommaren därefter fick vi sommarlov först vid midsommartid. 

Rädd, nej inte alls, bara nyfiken på de jämnåriga,  däremot rädslan för nazisympatisörerna som fanns i samhället, de brunmålade flaggstängerna skrämde, men tack och lov var nyhetsutbudet begränsat till radiosändningar och tidningar och kloka föräldrar kunde lätt hålla undan den informationen. Trots det grodde en förfärande krigsrädsla, mörkläggningen och talet om spökflygaren som jag fortfarande i dag inte vet vad det handlade om , flyktingar och motståndsmän som kom vandrande över fjället från Norge och pappa inkallad, allt så konstigt och oron bland vuxna smittade säkert av sig. 

Jag minns inte att jag som barn var särskilt rätt för något speciellet förutom när stormen slet i stora granar. Däremot skrämde min mamma mig i sin iver att hålla mig "på den rätta vägen" för landsfiskalen. Kom jag i hans garn skulle jag bara få fiskben och vatten att äta, följden blev att jag undvek att äta fisk som dessvärre var dåtidens huvudsakliga föda. Nåja, det rättade till sig men ödet? gjorde att jag kom att arbeta på landsfiskalkontoren, och snart nog visste jag att det var människor som alla andra, med rädslor, fobier och egenheter som vilken annan som helst. 

I mötet med dagens polis har jag däremot fått mig en knäck, med andra ord blivit osäker på deras uppträdande. Dåliga dagar har alla men i tjänsteutövning bör det vara en plikt att inte låta det gå ut över motparten vilket tyvärr hände oss under hösten. Argt korthuggen med elak röst var den polis som skulle ge en tillrättavisning och tanken kom huruvida vårt samhälle nu har den polis det förtjänar. Kanske ungdomskravallerna som går i vågor numer till viss del provoceras fram av en aggresiv poliskår. Rädda? Rädda människor farliga människor? men i samhällets tjänst. Moralbegreppen förändras över tid, visserligen, men hur fort? Empati, ömsesidig respekt, engagemang och allmän omsorg om medmänniskan bör väl fortfarande gälla men hur är det möjligt att respektera nån som redan i förväg bestämt sig för att kväsa motparten=medmänniskan. Den maktutövningen gör mig rädd, vart är vårt samhälle på väg? Rädda människor blir tysta människor. Inte Kamomilla stad direkt!

Efter den här urladdningen är det säkert bäst att ta itu med garderoberna igen, började igår och det gick så bra så nu gäller det att få ordning på allt igen och kanske nån påse till Magnasyl i Byske, secondhandbutiken som finns till för invandrarna i samhället. Idén är berömvärd, låga priser och ev överskott används till någon aktivitet för invandrarna. Dessutom ordnas det svenskundervisning i lokalen, all heder åt den grupp frivilliga som ägnar sin tid åt detta jobb.

TANKAR

Indian Summer, Brittsommar, nog är det väl vackra namn på inledningen av vintern eller hösten som många upplever deprimerande och tråkig, men som det är ute just nu går det inte att tycka annat än att vädret  och årstiden är alldeles underbara. Soligt, bara någon molnslöja här och där, varmt (den tid på året när temperatur under 10° är det) och svag vind. 

Under skogspromenaden kändes det alldeles stilla, det enda som hördes var svaga ljud från trafik och något grävarbete längre bort. Som vanligt när jag är ute och går har jag ett pågående resonemang med mig själv, tänker att det och det ska jag skriva  om och försöker formulera mina tanker. När jag sen kommer hem har allt runnit bort, inte kan jag tillnärmelsevis komma ihåg mina tankegånger och inte blir det av att skriva heller. 

Det jag kom att tänka på idag var att i de senaste inläggen tycker jag mig bara ha skrivit om tröttande arbete men nog har jag haft annat för mig också, inga nöjen fast åtminstone trevlig avkoppling. Den födelsedagspresent jag fick omvandlade jag till ett årsabonnemang av Låna och Läs så nu har jag tillgång till 60-talet böcker att läsa under ett år. Inte ens hälften kommer jag att hinna med och alla är inte heller i min smak kan jag tänka. Den första boken  jag fick med mig hem; Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, är en debutroman av Katarina Bivald. 

Eftersom jag råkade vara in på bokhandeln samma dag som de bytte namn (till Akademibokhandeln) gav de 20% på alla bokköp och presenten räckte till ännu en bok; Stora boken om stickning och den ger fantasin en riktig resa! Fast sedan ett långt tag har jag snöat in på att virka, det var många år sedan senast då jag efter en intensivperiod tvingade mig själv att bryta mönstret. Det blev lite mycket av det goda, men nu njuter jag verkligen att tränga in mig i soffhörnet med nål och tråd. Jag har gått med i en del handarbetsgrupper på Facebook och där flödar det av inspiration från kreativa människor och jag fastnade för ett sjalmönster som just nu går som löpeld. Originalmönstret från http://www.ravelry.com/patterns/library/schultertuch---dreieckstuch  Jag hade ett nystan garn som jag inte hade bestämt  vad det skulle bli av och fann att det skulle vara ett lämpligt projekt och dessutom en passande present på en kommande födelsedag.

Jag planerar också att komplettera sjalen med ett par pulsvärmare.

För övrigt så är jag väldigt belåten över att ha putsat alla fönster och satt upp nygamla gardiner. Rummen som ska målas och tapetseras (påbörjas om drygt två veckor) hoppar jag över tills det är klart, misstänker att där krävs (vill jag ha) nya gardiner också. 

Det ska vara gott att leva!

       

RESUMÉ

Den omtalade och mycket utnyttjade kragen har jag numera dragit i så många gånger att den är väl i det närmaste utsliten men efter ett par veckors andningspaus tar jag förnyat tag i skrivandet. 

Nyss hemkommen från tisdagsgruppens promenad är en stunds stillasittande välbehövlig. Idag, första tisdagen i månaden, var det dags att gå på lokal för att äta lunch. Det blev Rinkside, restaurangen på Guldstadens arena, officiella namnet dock Skellefteå Kraft Arena! Vi är ju mer eller mindre ishockeynördar i den här stan, själv tillhörande de minsta men följer helt klart med lagets prestationer. Dessutom,  med målvaktstränaren i släkten och Robertsson boendes i grannskapet kan man ju inte undvika att intresset får en knuff. I dag serverades en smaklös fiskrätt och Biff á la Lindström plus  lite annat smått och gott. Mätt blev man i alla fall och promenaden hem uppför Solbacken var välbehövlig och vädret skönt. 

De gånga veckorna har varit fyllda av arbete korta stunder avbrutet av långa pauser, men med mitt sätt att angripa uppgifterna numera går det bra och jag känner mig belåten att ha slutfört den planerade dagsaktiviteten. Till att börja med fick vi hjälp med att klippa häcken som växt sin modiga meter även den här sommaren, så nu ser vi igen när nåt rörs sig på gatan utanför. Det gällde sen att skyndsamt ta ihop avklippet och lasta släpvagnen innan det spådda regnet kom. När vi var på avfallsstationen och lastade av kom en annan bil, också fullastad med trädgårdsavfall, och jag blev varse hur den personen stod och glodde på oss när jag lastade av. Det imponerade tydligen på honom eftersom han tyckte det var en knepig metod. Vi hade nämligen bottnat släpen med en stor presenning som kunde dras och rullas av med hela lasset i ett svep. Det var visserligen jättetungt men har man åskådare finns ju också det där lilla extra att ta till, det gäller att alltid ge publiken vad publiken vill ha! Det huserar nog en liten, liten apa i mitt inre, så som det troligen är för de flesta av oss. Jag kom att tänka på TV-reklamen från vår närbutik, ICA Maxi på Solbacken, då chefen Åke får beröm  och svarar: Jaa men jag har gjort det själv!

 I en annan reklamsnutt har han gått vilse i sin butik och hittar inte kontoret för "det är ju så stoort här". En anställd kommenterar hans dåliga orienteringsförmåga med "och varför tror du att han suttit i samma älgtorn alla år?" En dag när sambon som vanligt satt utanför kassorna och väntade på att jag skulle bli klar med min inköpsrunda, fick han se chefen ståendes, som det verkade, i funderingar och något tveksam. Min sambo som i sina ljusa ögonblick kan vara både slagfärdig och humoristisk sa "Hittar du inte hem Åke?" med ett gapskratt som svar. Reklamens genomslagskraft! 

Butiken har under det här året byggts om och moderniserats för ca 50 milj kronor till kundernas bästa kan man väl tänka, men jag har mina tvivel och kan inte alls förstå logiken i möbleringen=placeringen av varuområden.  Jag menar, barnkläder och blöjor grannar till bageriet med sitt bröd följt av delikatess- och fiskdisk därefter frukt och grönt i en enda röra. I andra delen av den jättestora lokalen ligger mejeri och frysdiskar efter bl a avdelningar för elektronik och rengöring/papper. Jag anser att i det här fallet har COOP-Forum lyckats avsevärt mycket bättre med sin stormarknadsplanering där matvarudelens uppläggning är klart mera logisk och sammanhängande. Men vi har 10 min gångväg till Maxi och 8 km genom hela stan till COOP så valet av butik är ändå lätt, säger en sen 50 år tillbaka insnöad och trogen cooperativ kund.

Under de här veckorna har vi dessutom beställt hantverkare för fortsatt renovering, nu blir det takmålning och tapetsering av ett par rum, tapeterna har valts och det återstår se om det blir så bra som det är tänkt. Det blir också till att möblera om en hel del, byta ut gamla möbler och behålla en del och en ny rumssoffa är beställd, allt bara roligt att se fram emot. En hel del jobb med tömning av skåp och packande blir det och så sortering/utrensning. Planen är att ha någorlunda klart till 1:a Advent. Först av allt är garderobsstädningen dock ett måste, allt tyder på att det kommer kallare tider och då är det inte bra om de varmare kläderna inte finns på plats.

En dag var vi ute i stugan och vintrade, utomhusarbetena har hela tiden fått kilas in mellan regndagarna och den dagen duggade det en del och stormen hård så det kändes helt rätt att avsluta säsongen. Det som förvånade mig var att den lägsta dygnstemperaturen där, 2,5°, var densamma under samma tid som hemma i stan, annars brukar ju det uppvärmda havsvattnet ha en mer gynnsam inverkan. 

Sommarblommorna som fortsätter blomma för fullt har ändå hamnat i komposten och krukorna har fyllts med ljung, bara en stor kruka på bron får fortsätta lysa upp tillvaron, men jag pysslar inte om den längre så de blommorna kämpar i motvind.

Att det kommit stora mängder regn märktes vid gårdagens morgonpromenad i skogen där stigarna var ännu blötare än någonsin under den gångna våren. Fredagsdygnet gav 42mm i vår regnmätare, det formligen öste ner så gott som hela tiden. Men nu är det återigen fina dagar och jag har t o m dristat mig till att hänga ut ett par maskiner tvätt som jag tror hinner torka innan nästa regn kommer. Lufttorkad tvätt så länge som möjligt är min passion, doften är oslagbar. 

För att återknyta till början av inlägget om pausernas längd i förhållande till den arbetsuppgift man tar för sig så kan jag bara konstatera att trots att jag lyckligtvis känner mig frisk och i god form så är orken kortlivad. Eller också är man som katten, explosiv i snabba ryck och sen tar det slut. Nja inte kanske supersnabb längre heller, men trött blir jag fort. Min tröst är ändå att så länge jag kan vila tillbaka kraften känns det fantastiskt bra. Alla återblickar på tidigare prestationer är enbart en glädje över att ha kunnat, nu gläds jag för det jag fortfarande kan åstadkomma.

VIVA LA VIDA

HÖSTSTÖK

Exakt två veckor sen jag senast satte mig ner för att skriva, två veckor fyllda av olika slags aktiviteter. Till att börja med var det älgjaktsdagarna med revelj 03.30.  Kaffekokning och se till att matlådan kom med i ryggsäcken, sen åkte sambon iväg i mörkret. Själv kröp jag ner i sängen ett par timmar till innan jag på allvar började min dag.

Efter ganska stor självövervinnelse tog jag stegen upp på vinden. Jag hade ju intalat mig själv att de här dagarna var synnerligen lämpade för vindsröjning, och nog gäller det att se till att få början på mindre trevliga företag sen löper det på. Efter tre dar där uppe var skräphögen rejält stor och behövde transporteras bort för att få plats för fortsatt rensning. Det har emellertid blivit en paus sen dess, andra måsten har kommit vägen.

Älgjakten gick väl inte riktigt så bra som det här jaktlaget är vana vid, men resultatet blev två vuxna djur och två kalvar, inte så mycket att dela på för de tjugo jägarna, men det gick fort att få in i frysen. Vädret var kanske för varmt och åtminstone på slaktdagen, lördagen, sas temperaturen ligga på 22 grader. Av tradition bjuder jaktlaget på paltlunch den dan och i år var det ca 60 personer som trängdes och svettades i skolan-bönhuset-byagården. Byn har med gemensamma krafter fräschat upp lokalen bl a med lite nya möbler. Jesus har så att säga fått en mer undanskymd plats men orgeln står kvar på podiet och det blir säkert nån byabön också i framtiden. Dagen var väldigt trevlig, efter alla dessa år jag varit med känner jag gemenskap med byborna och fick också bevis på uppskattning, sånt värmer i hjärtat.

Behövlig återhämtning under helgen och nya planer stöptes. Eftersom väderprognoserna lovade bra väder, perfekt för höstarbete i stugan, åkte jag ner dit under tisdagen. Jag planerade att röja lite ris och sly som växt bra i år och städa upp inför säsongsavslutningen. Allt gick bra, men ajabaja vad jag blev trött av kroppsarbetet, efter mindre än två timmar behövde jag vila, det kändes som jag jobbat minst det dubbla. Egentligen har det inte någon större betydelse när man efter en paus (nästan lika lång) är redo för nya tag, men effektiva arbetstiden ska man inte skryta med.  Sambon hade åkt hem, delvis för att inte frestas anstränga sin rygg, och jag hade fina dagar och kvällar därute. Havet låg nån kväll alldeles spegelblankt, ute var mörkret kompakt, bara himlens stjärnor glimrade och inne tände jag alla små lampor, TVn var mitt sällskap och jag avslutade virkningen av min monster-mormorsruta.

Den jag inte var nöjd med!

Blev nystan

Ruttest

Så blev det till slut och får duga

Sista dagen jag var där, torsdag, avslutade jag med att klippa gräsmattan, ingen fler gång i år kan jag tro och vårens majbrasa står klar och väntar. Skafferiet är tömt, allt som ska tvättas hemtaget och nu återstår bara själva vintringen, dvs vattnet ska kopplas bort, lite glykol i vattenlåsen och sen kan vintern komma med längtan efter en ny vår. Jag kom under de här dagarna att tänka på min mor som i samband med att julgran och annat som hörde julen till plockades bort ofta undrade hur det skulle vara nästa jul.  Jag kunde aldrig förstå henne då,   för mig, som väl var "för" ung, var det självklart att allt skulle vara som tidigare. Nu fanns en svag tanke hos mig åt det hållet!

I fredags förmiddag kom sambon för att hämta mig och efter en lätt lunch åkte vi därifrån i hopp om att höststormarna inte blir alltför hårda och att havet inte stiger allt för mycket i  år heller. 

Väl hemkommen blev jag födelsedagsuppvaktad med blommor och present,  som blir till ett abonemang av Bokias Låna och läs. Sen har tvättmaskinen fått gå i omgångar och eftersom vädret fortfarande är soligt så hinner jag nog få allt torkat utomhus. 

Nu blir det nog snart dags att plocka bort de tunnaste kläderna efter en otroligt skön och vacker sommar och dessutom väntar vinden på mitt fortsatta besök.

Njuter av livet

DAN FÖRE DAN

Nej, jag är inte alls disorienterad i tid, det är nedräkning för älgjakt som pågår. Det blev alltså ännu en jakt för sambon, beslutet dröjde längre än vanligt men jaktkortet är löst och jaktavgiften betald och han befinner sig just nu på "älgböna", den träff för jägarna där strategierna för jakten gås igenom. I fjol strax efter jakten var älgjakten definitivt avslutad för hans del, ingen fler jakt alltså, men nostalgin, det goda kamratskapet och en nära femtioårig obruten jaktsvit är inte lätt att bryta. Den mentala förberedelsen för ett sådant beslut tar lååånnng tid. 

Själv lagar jag upp den traditionella matsäcksmaten, fläskpannkaka, köttbullar och nytt för i år, en tacopaj. Matsäcken innehåller för övrigt bl a falukorv, ägg, kaviar, smör och bröd, nyponsoppa, frukt, ståltermos fylld med kaffe och så en del annat som behövs för att fördriva tiden på pass.  Jag börjar också ha väl inrotad vana, det är i år tjugofem år sedan jag kom med på en jakt, inte ute i skogen dock utan har skött marktjänsten. Bara ett enda år var jag inte på plats, gick det året konsthantverk på Edelviks folkhögskola och ville inte missa en enda timme där.

De första åren bodde vi i sambons föräldrahem, pappan och brodern deltog också i jakten, ett par år bodde vi ute i stugan, sen har vi provat andra varianter av boende. Den största tjusningen var ändå de år vi bodde i husvagn och hyrd stuga ute i skogen=i jaktområdet. Man lyssnade efter skotten och en gång föll en älg alldeles i närheten och då kunde jag gå fram till platsen och följa det första arbetet med det fällda djuret fram till borttransporten till slakteriet. De två senaste åren har vi bott hemma i stan, sambon har åkt iväg i vargtimmen och jag har stannat hemma och så blir det även detta år. 

Veckan som gick har jag varit ute i stugan mest hela tiden, sov hemma bara ett par nätter. Det var fina dagar, sköna kvällar och mörka nätter med stjärnljus. Det norrsken som sågs på många ställen upptäckte inte jag, men vänner på Facebook har lagt ut fantastiska bilder. Inte hade jag en aning om att man kunde se norrsken på annan tid än mitt i smällkalla vintern, men bilderna är bevis nog. Jag oljade bl a altanen, den heta sommarsolen hade bränt bort varenda oljedroppe och träet fullkomligt ropade efter vinterskydd. Resultatet såg väldigt tillfredsställande ut när vi åkte därifrån.

Bärsäsongen börjar ta slut men fortfarande kan man plocka jättefina blåbär eftersom frosten dröjer, men här hemma på tomten är det bara vinbären, röda och svarta, som sitter kvar på buskarna. Krusbärsskörden blev förvånansvärt liten i år, däremot ser äppelträdet mer ut som en bärbuske, så rikligt med äpplen har jag aldrig sett i detta lilla träd. Min uppfinningsrike och "mixtrande" sambo har tillverkat en äppelpress för att framställa äppelmust och nu ligger en 5-liters dunk i kylen, pastöriserad och klar. Själv koncentrerar jag nog min energi mer på äppelmoset och några paket äppelskivor till bakning. 

Plockade in några deciliter röda vinbär igår och gjorde en kaka som jag ger toppenbetyg.

Världens godaste, röd vinbärskaka med maräng!

September månad är inne och höstaktiviteterna börjar dra igång, i morgon första gången för terminen på badhusets gym som jag självmant utnämnt till stans bästa. Jag har deltagit i de seniorgrupper som finns där och det är precis som att ha en egen PT hela tiden. Två tjejer har ansvaret för grupperna och de är så otroligt glada, positiva och uppmuntrande och inte minst, väldigt proffsiga. De finns hela tiden på plats och går runt mellan deltagarna , underrättar och korrigerar övningarna i olika maskiner. Så det blir ännu en säsong för min del och hur viktigt det kan vara med regelbunden träning fick man ju veta i rapporter nyligen. På tisdag är det dags för höstens första promenad med den glada, härliga promenadgruppen, det blir kul att ses igen efter sommaren och dessa tisdagspromenader,  vill man ju inte heller avstå från, även skrattmusklerna får välbehövlig motion. 

Emellan dessa aktiviteter har jag en svag tanke om att eventuellt ta stegen upp till vinden för att röja där uppe. Det är ett bra tag sen det blev städat där så det är välbehövligt och just nu lämpligt väder, men den ofta åberopade kragen måste nog greppas med kraft, det är ju inget drömjobb direkt, men som så ofta med sådana insatser, skönt efteråt.