VILKEN DAG!

  

Det är gårdagens resultat som föranleder detta euforiska utrop! Jag som nästan börjat förtvivla över den förlorade energin  och framför allt oförmågan till klar målsättning. Och i för sig är ju det naturliga målet att få en för mig själv godtagbar ordning i lägenheten men jag har lämnat frågan om tid öppen, det får ta sin tid och bli när det blir. Avslappnad och skön tanke men inte helt tillfredsställande. En svag natur förfaller lätt i ett latmanstillstånd och resultatet låter vänta på sig, man blir lite lessen i roten. 

Eftersom jag hade ett planerat telefonsamtal att ringa i går så gjorde jag det och elektrikern som det gällde lovade komma hit om ca en vecka och efter det har jag förhoppningsvis fungerande belysning överallt. Dagen därpå kommer Ikeatransporten och då krävs montering. När jag ändå kommit igång ringde jag den trofaste snickaren som omedelbart lovade komma den 1 oktober och det blir så att säga början till slutet. Det handlar om en garderobskombination och jag kan få undan mina kläder som ligger  i stora högar på stolarna och fortfarande i lådor för att inte tala om trängseln i klädkammaren. 

Det blev en mycket bra start på dagen så efter en snabb tur ner till stan för att hämta teaterbiljetter fortsatte jag upp till Solbacken och Rusta. En liten transportkärra som i deras ordbruk kallas magasinskärra, och en steghylla var föremålen jag planerat köpa en längre tid men inte funnit i affären  trots att dessa skulle finnas enligt uppgift på deras hemsida- Efter att personalen funnit att det fanns en av vardera produkterna i affären startade operation Sökninng. Jag hade ju tidigare själv letat och det fick också den personal som hjälpte mig göra.Möjligheten att den lilla transportkärran gått ut utan att passera kassan fans som en rimlig förklaring! Det behövdes ytterligare hjälp och se, högst upp på en hylla bland måleriartiklar fanns en enda kärra, den jag behövde! Steghyllan som också var den sista som fanns hade vi hämtat under vägen men då kom problem nr två.Hur skulle jag kunna få med mig ett nästan två meter långt platt paket plus den lilla kärran? Jag hade nämligen inte bilen med. Och .... det var just den lilla kärran som blev den naturliga lösningen, det den var speciellt lämpad för så att säga. Att jag dessutom precis hann fram till lokalbussen och träffade på en hjälpsam chaufför var en extra poäng. Alltnog, jag lyckades ganska smärtfritt komma upp i lägenheten med de eftertraktade prylarna.

Platta paket, som är lågprisaffärernas kostnadslösning innebär också montering och det kunde jag naturligtvis inte låta bli att ta mig an. Hyllan kom på plats men jag väntar tills jag får hjälp med att förankra den. Vill inte gärna skruva i väggarna själv, rädd att det då går snett och som den lite petiga natur jag är, skulle det störa mig i evigheter. 

Hur som helst det kändes skönt med gårdagens resultat som jag tycker förde mig en bit framåt men det kostade! Jag somnade stilla ifrån teven och missade kvällens inslag i programserien om sökandet av arvingar. Det går leva med, finns ju både repris och play. 

Nu väntar träff med promenadgänget för dagens vandring med efterföljande lunch, I kväll dessutom den andra visningen av Filmstudions program. Apropå teaterbiljetterna jag köpte var det till Västrbottensteaterns julföreställning, Hasse och Tages Julafton, som redan är livligt bokad. Jag har dessutom köpt biljetter till ett par lunchföreställningar för att inte tala om det som ytterligare väntar; Edda Magnasson, Stacey Kent och Jojje Wadenius. Jag tycker mig ha väldigt mycket att se fram emot

MINNEN KONTRA ICKEMINNEN

Hösten är kommen

Söndagen är på väg att gå över till kväll och jag försöker mig på ett inlägg, denna gång från datorn eftersom jag upplever att paddan strular till de för mig på et sätt som jag inte är tillräckligt kunnig för att tackla. Frågan 'r om detta blir lättare då jag sittandes på sovrumsgolvet med utsträckta ben och tangentbordet vinglande på mina knän. Väl värt ett försök ändå!

Började dagen med den vanliga långpromenaden efter att jag lyssnat på Söndagsintervjun på radions P! med den i mitt tycke absolut bäste intervjuaren, Martin Wicklin. på den kvinnliga sidan är/var min idol Ann-Marie Rauer (programmet Sverige) som tyvärr försvunnit från rutan, men de här båda behärskar en mjuk intervjustil som resulterar i förnämliga mänskliga program.

Promenaden var skön i soligt något svalare väder men jag förstår mig inte på mätningsresultatet i min telefon, appen Hälsa, stegmängden varierar och även promenadens längd fastän jag går samma sträcka varje gång. Misstänker att jag tar kortare steg ju fortare jag går men troligen rör det sig om ca 7 km. Numer bryr jag mig inte om att på något sätt pressa tiden utan tar mig runt i de takt som känns bekväm och att resultatet blir en ordentlig genomsvettning - ända in i märgen! Rundan går till stor del på en väg i närheten av skog där höstfärgerna så sakteliga börjar visa sig men det har ju fortfarande inte varit någon frostnatt här så grönskan är övervägande. 

Under gåendet virvlar tankarna runt i huvudet, oftast har jag långa utläggningar i mitt inre som skulle sitta bra  på pränt men tyvärr så stannar det mesta kvar där uppe bland cellerna. idag dock bearbetade jag det jag låtit bli rubrik till dagens inlägg, minnen i första hand men också betydelsen av det man inte minns. Anledningen till det har med flytten att göra. I samband med att jag tömmer flyttkartonger kommer många gamla och så att säga arkiverade saker fram bl en gedigen brevskörd. Inte bara mina egna under hela livet erhållna brev utan även min mors  och t o m min morfars brev.  Det har bara blivit små axplock som jag läst nu men bland mina egna brev förundras jag över med vilken iver jag började söka brevvänner från jordens alla hörn så fort jag efter ett år i realskolan kunde uttrycka mig på engelska. Det blev både kortare och längre brevväxlingar.  Det tog mig en hel dag att gå igenom den kartongen delvis beroende på att en del som jag kallar ickeminnen blev klarlagda när jag läste brev som min mor skrivit hem, de svar hon fått dels av min far och även sina systrar. Jag har till stor del förträngt att min mor var sjuk under långa tider och inlagd på sjukhus, bl a för blödande magsår. Som jag förstår kan det ha varit från det jag var i 11-årsåldern och periodvis framåt något år.En del händelser som jag inte förstått sammanhanget kring är totalt borta från mitt medvetande. 

Det hela slutade med att jag avbröt att läsa fler brev för tillfället, jag blev alldeles för berörd av det jag fått mig till liva och natten efter ville inte sömnen riktigt infinna sig. 

Nu har i alla fall den sista kartongen som fanns uppe i lägenheten blivit tömd, nu väntar jag bara på att leveransen från Ikea kommer och att jag får de beställda garderoberna monterade.  Jag hittar inte så bra bland mina kläder  och snart får jag behov av annat än sommarkläder. Framför allt behöver jag få ordning på liggande kläder som det inte finns någon plsts för, hyllor saknas.I morgon är  det äntligen dags att kontakta elektrikern enligt löfte, så  det kan så småningom bli ljus i mitt hus, hittills har det visserligen gått bra med fönsterlampor men det vore bra få stänga badrumsdörren. Det är nämligen enda sättet att få ljus i hallen den vägen!

För övrigt så har programmen för både Filmstudion och teatern kommit och ett antal biljetter  har införskaffats, men första filmen på Filmstudion var totalt värdelös, hoppas veckans föreställning blir trevligare.

Det var också premiär för Jazzcaféeet i går, en konsert som benämndes som Tribute to The Great Kai  & J.J.Två trombonister, Lars Ullberg och Hannes Falk, med band som hedrade Kai Winding och Jay Jay Johnson, trevliga, välklädda och välspelande, välutbildade musiker som kanske låter höra sig mer i framtiden, kanske i synnerhet pianisten Britta Virves. 

Här åkte kavajerna av 

När Jazzklubbens ordförande tackade musikanterna passade han på att dra en liten anekdot, han har många lustigheter på lager, och den här handlade om definitionen av en trombon. Han hade nämligen en gång spelat tillsammans med en trombonist, utbildad genom Frälsningsarméns försorg som hade förklarat ungefär så här: En trombon blåser man i ena ändan och Gud vet vad som kommer ut i den andra!

Efter det kom ett extranummer!

Jag slutar också med lite extra nämligen en bild av mitt orkidéfönster som blommar så tacksamt

. 

HÖSTMÅNAD

Tänk vad tiden går, redan höst efter denna på flera sätt intensiva sommar som för min del känns oändligt lång när jag tänker bakåt. Men tack vare tidens gång börjar jag nu ändå landa i tillvaron och mentalt känna den fasta marken under fossingarna.

Oredan runt mig består men jag betar av små bitar i taget om än inte flitigt men som en av mina vänner Uppmuntrande kommenterade ’Rom byggdes inte på en dag’ och vad blev inte den staden. Säger jag som inte varit där trots att det varit ett av drömresemålen ända sen olympiaden var där. Och vad ska det inte bli av den här lägenheten till slut!

Nu har jag dessutom äntligen skaffat den mikrougn jag inte saknat särskilt mycket men inte helt kan undvara heller. Inte helt lätt att välja, utbudet är stort och tilläggsfunktioner utöver de mest basala som tining och uppvärmning, är oändligt. För att inte tala om själva designen, jag höll verkligen på att falla för en läckert retrobetonad historia.  Fast dubbelt så dyr och med alla möjligheter till varierad matlagning som jag ändå aldrig skulle komma att nyttja avgjorde, nu står den alla enklaste och minsta modellen helt anonymt i ett hörn på köksbänken och tillfredställer mitt behov att värma mat.

Jag gjorde en paus i skrivandet för promenad, en härlig vandring i skönt och soligt väder. Den blir ganska lång, ca 7 km, och känns lite trist emelllanåt. Tänkte idag att kanske jag till slut faller för frestelsen med en bok i örat men jag tycker också om att höra alla små ljud som finns, fågelsången den här årstiden är nästan obefintlig men suset av trädens finns hela tiden med varierande styrka, att kunna höra  här finns en asp i närheten det är naturens egen poesi. En dag tidigare när jag gick en bit efter det nästan övervuxna skoterspåret blev jag en aning tankfull, hur hade en avfallstunna hamnat mitt inne i skogen, dit vare sig hittar eller kommer sig en sopbil! Hur tänkte man den gången?

I och med det kom jag in på ett av mina favoritprogram på teve, Babel, som jag sällan missar liksom Kulturstudion på lördagskvällarna. I gårdagens sändning medverkade Jonas Hasse Khemiri som pratade om sin senaste bok Pappaklausulen, medverkade gjorde också norska författarinnan Vigdis Hjort som med sin familjeroman Arv och miljö lyckats både göra succé och skandal. I samtalet poängterade hon bl a hur minnen av vissa händelser upplevs helt olika av personer som varit med, ingen kan sägas vare sig ha helt rätt eller fel, den egna upplevelsen skiftar. Khemiri beundrar jag för hans förmåga att vända på alla stenar en extra gång. Som småbarnsfar hade han bl a iakttagit hur fort hans egna barn fattat olika beteenden och att han försökt att inte använda villkorade förmaningar t ex att de inte fick sitta hela tiden med plattan varpå barnen omedelbart kontrat med att ’om vi inte får det får du inte heller sitta och läsa’.

Apropå läsa har jag så smått att läsa igen, det blev en total förändring av mina vanor under sommaren, orken räckte liksom inte till och jag somnade oftast långt innan jag hann ta tag i någon bok. I flytten flöt en del olästa böcker upp bl a Runt globen med fötterna på jorden skriven av Assar Svensson grundare av skellefteföretaget Skega (Ersmark). En entreprenör ut i fingerspetsarna som haft en stor betydelse för bygden, spännande läsning om hans internationella verksamhet. En annan bok som jag också tog mig an är Carl Linnaeus Lapplands resa år 1732. Jag skulle behöva min kusin Anne-Maries latinska kunskaper för att förstå dels alla växters namn liksom även många uttryck. Det finns visserligen förklaringar men det blir en hoppig läsning då. Själva resandet beskrivs så man får en uppfattning om svårigheterna jämfört med dagens olika färdmedel. Jag har nu följt med till Veda i Ångermanland. Förutom en beskrivning av sin reseutrustning förekommer ibland lustiga kommentarer som i gränslandet mellan Uppland och Gästrikland är gästgivarna odugliga eller citat: Inmot aftonen kom jag till Sundsvall, vilken stad är en liten fläck, ligger mellan 2:ne höga backar; till den ena sidan går havet och dit flyter gent emot en flod från landet. Han hade då varit på resa 6 dygn och stannade kvar över Kristi himmelsfärds dag ’dels för högtidens skull, dels för min trötta och skakade kropp att litet ställa till rätta.’  Och då hade han hela det inre av övre Norrland framför sig med ofantliga vedermödor! Och jag har efter den här bokens slut att ta itu med det som återstår av Maria Magdalena, boken alltså!

Ett annat tidsfördriv som fått ligga helt orört är mitt handarbete. När jag åkte nr till stugan för min vilovecka tog jag med det enda i den vägen jag hittade, ett par sockor som jag skulle ändra en aning och virkade grytlappar som väntade att avslutas. Efter jag gjort det klart kunde jag inte låta bli att starta ännu ett par sockar, för övrigt har jag inte hittat i vilken kartong något handarbete eller vare sig sticknålarna eller virknålar finns så jag får syssla med det som finns till hands. För övrigt har jag fortfarande nära till sömnen när jag på kvällarna sätter mig framför teven. I går på eftermiddagen strax innan stängningsdags tog jag en promenad till handelsområdet och skaffade lite fräscha blommor att placera utanför dörren, den sommarplanteringar som stod där var både risig och utan sommarcharm, helt bortglömd helt enkelt och det var verkligen dags att byta ut./>

VARDAG

Dagarna har runnit iväg efte mitt förra inlägg men nu håller jag på att hitta tillbaka till mig själv och en någorlunda struktur på dagarna. Det har ju faktiskt redan gått drygt två veckor sen husaffären avslutades och nycklarna lämnades till de nya ägarna. Det blev ingalunda så dramatiskt som när kontraktet skrevs, jag kände bara en total befrielse och glädje över att allt gått i lås när jag gick ut från banken.

Det blev en lite planlös vandring för mig men då kom tanken att detta var ett tillfälle värt att fira på något sätt, varför inte belöna mig själv för att mitt projekt gått genomföra. Jag har under lång tid tänkt  köpa ett större lite roligare armbandsur och nu var alltså rätt tillfälle. Det blev den snyggaste som fanns på stan!!!!

Eftersom det också äntligen blev s k fritid för  mig tog jag chansen att dra iväg till stugan för några dagars avkoppling och vila. Och vila blev det fullt ut till att börja med, jag sov i stort sett ett helt dygn bara med korta avbrott för lite enkelt käk. Och en natt med åtta timmars sömn vet jag inte när det hände senast, normalt räcker sex timmar för min del. Dagen efter passade jag på att ta en långpromenad - och ännu mera sömn, men sen fanns väntande jobb. Det var drygt en månad sen gräsmattan klipptes senast och tack vare sol och torka hade den inte växt särskilt mycket men vissa delar hade aldrig klipps tidigare under sommaren så det blev en tuff omgång för gräsklipparen. Jag har ju inte haft tid över för stugskötseln och inte någon annan heller för den delen. Efter en vecka där åkte jag hem igen i akt och mening att åka tillbaka om några dagar.

Det finns liksom lite att pyssla med här hemma också, kassar och flyttkartonger som kräver att bli av med sitt innehåll, men nu när jag inte har något stoppdatum är det inte lika lätt att komma igång.  Det får bli lite åt gången samtidigt är det ju ganska roligt att försöka få till någon form av ordning. I dag
hade jag ingen klar plan till att börja med, det blev dock en långpromenad med min kära väninna som  stannade kvar på fika och prat resten av förmiddagen.  Det var så trevligt ha henne här, tillfällena att ses har denna sommar blivit få av olika anledningar.   Sen på eftermiddagen städade jag ihop utemöblerna på terassen och r3nsade den odlingsbänk som löper längs hela terassen så nu ser det välvårdat ut. Krondillen som tidigare nästan helt fyllt den är förpassad till en sopsäck som åker på en kompost.

Upplivad av det stöket fick vardagsrummet också sina gardiner upphängda och nu väntar jag på att korvgrytan på spisen blir klar. Jag har ju också börjat räta upp min matordning som under  sommaren blev väldigt enahanda, nyponsoppa och två kokta ägg till lunch och ofta nåt grillat kycklinglår till middag och det var inte så spännande men jag var hela tiden så arbetstrött så jag ägnade ingen tid åt matplanering. Det positiva resultatet var att vågen visade fyra kilos viktförlust! Nu gäller matsedel och veckohandling med åtföljande matlagning och så småningom kommer jag förhoppningsvis att få delvis nya rutiner att luta mig mot.

Första promenaden med gågänget har redan varit, stickcafeet börjar om kommande vecka och  en vecka senare drar gympan igång. Höstens program för Filmstudion har redan landat i brevlådan och det torde väl teaterprogrammet också göra liksom  jazzcafeets säsongsprogram och då kan jag se fram emot en på olika områden stimulerande höst.

Slutligen kan jag bara konstatera att jag känner mig så glad och tacksam över att den här flytten blev av, att jag kunde bestämma mig i tid så att säga, och att allt har gått bra. Jag känner redan nu att här är mitt hem, här trivs jag och allt passar mig fint. Framtiden känns spännande även om det återstår mycket innan allt kommit på plats, eller placerats om några vändor innan den ’rätta’ platsen är funnen.

Nu till middagsbordet, korvgrytan har redan väntat ett tag.

FLAGGAN NEDTAGEN

Nedtaget och flyttat

Här är jag återigen efter ett mycket långt uppehåll. Tid har tyvärr inte funnits för filosoferande i bloggen, mitt fokus har varit totalt inriktat på att slutföra flyttning och inte minst tömningen av huset. Men ....... tursamt nog har allt ett slut, så även detta!

Skylten indragen och flaggan nedtagen på 23:an och vajar i fortsättningen på terrassen till min lägenhet. Skylten eller egentligen min egentillverkade keramik ska också få plats där. Och äntligen har flyttprocessen landat och jag är nu installerad i min nya bostad omgiven av ännu ett kaos som kanske tar stor del av hösten att ordna upp.

I torsdags kunde jag plocka med mig de allra sista prylarna och flyttstädningen blev kollad av de nya husägarna till full belåtenhet. För övrigt var jag själv också mycket belåten med städfirmans arbete och rekommenderar dem gärna.

Luften  eller var det orken som tog slut så totalt när jag landade i lägenheten på kvällen. Slocknade totalt i soffan och kunde med svårighet ta mig till sängen där sömnen fortsatte hela natten. Vaknade ganska mosig och behövde hela förmiddagen för att komma på rätt köl. Tog helledigt resten av dagen, rantade lite på affärer och kollade bl a på en ny tevebänk. Köpte lite färdiggrillat och potatissallad till middag, sen ännu en kväll i John Blunds sällskap. Fanns ingen möjlighet att hålla korpgluggarna öppna.

I går åkte jag som planerat ner till stugan med en del grejer, längtar så förtvivlat att äntligen få vara vid havet på ’semester’ ett tag nu. Om några dagar så ska jag bara lata mig där. Det blev bara en kort visit, träffade och pratade med grannen ett tag och åkte sen tillbaka. Men kors vad soffan drog när jag kom hem, kunde inte alls stå emot och vad hände då om inte ett besök av den efterhängnse John  Blund som stannade minst ett par-tre timmar. Det i sin tur gjorde att för första gången på minst en månad kunde jag hålla mig vaken hela kvällen, så det kanske finns hopp om en förnyad vakentillvaro.

Från mitt kök där jag sitter och skriver just nu

För övrigt försöker jag ordna upp det mest basala, har idag plockat ut allt som bara stuvats in skafferiet huller om buller och utan möjlighet att ens hitta saltet eller nåt annat livsnödvändigt. Nu är allt placerat i en ordning som jag först och främst måste lära mig och för det andra rimligtvis försöka hålla.

På så sätt tänker jag mig att allt eftersom vidga cirklarna och få till en fungerande tillvaro, det kommer att ta tid och så får det bli. Förutsättningarna är ju annorlunda nu men inte desto mindre trevliga. Jag känner mig redan nu hemma här och trivseln är bl a min egen uppgift att fixa vilket jag tror kommer att gå bra.

För övrigt slog det mig en dag medan hustömningen pågick att jag ville absolut inte flytta tillbaka. Jag har trivts så bra i huset och kände fullständig harmoni där tillsammans med min sambo. Efter hans bortgång blev tillvaron aldrig mer densamma, och jag känner stor tillfredsställelse över att ha kommit fram till detta beslut i tid. I tid för att om möjligt skapa mig en ny innehållsrik tillvaro.

Känns som ett något trevande försök att skriva ner några av mina tankar, förhoppningsvis kommer jag igång  lite bättre framöver när jag kommit till ro. Tror också att med lite distans till de senaste månadernas stök och bök kommer reflexionerna över den här stora omställningen, vad som händer inombords tillika med allt yttre runt omkring.

 Även Lila tycks ha funnit sig tillrätta här, hon har bl a nu äntligen accepterat sin hängmatta, den elementhängda säng hon aldrig brydde sig om när hon fick den, så den har varit förvisad till vinden under många år.

FETA KOMPLI

Alternativa stavningar Fete accompli och Fait accompli mynnar ut i fullbordat faktum vilket var gårdagens allt överskuggande händelse. Husaffären skrevs fast med avtal om tillträde den 13 augusti 2018, 

Det som jag trodde skulle bekräfta min känsla av befrielse och tillfredsställelse över att allt gått i lås visade sig vara en skör dröm. Vid det affärsavslutande handslaget bröt min gråt helt oväntat ut. Det var jag verkligen inte förberedd på, överraskad försökte jag ursäkta mig, kändes smått pinsamt att det i övrigt helt korrekta mötet stördes. Men ursäkten kan kanske vara att den stora anspänning som jag känt under den här förberedelsetiden plötsligt krävde sitt pris och att jag  hellre tacksamt ska ta emot och bejaka mina känslor.

Jag var dock berörd av allt resten av dagen, kände mig nerstämd, till och med rent ut deppig och inte alls vid gott mod. Hade absolut behövt en varm famn att gråta ut i och där ligger också min stora saknad, att i alla livets skeden vara helt ensam är inte lätt för människan att uthärda. Frusen ända in i själen, tom i huvudet och oförmögen att tänka positivt gick jag till sängs, sov en god natt och håller nu på att rulla igång en alldeles vanlig dag. Inte helt modlös men än så länge lite låg. 

Vilken litania det här blev, borde väl hellre ha varit en glädjefylld tacksamhetsberättelse men helt övertygad om glädjens återkomst går jag hellre uppför stegen mot ett mer harmoniskt tillstånd. Det kommer helt visst!

Hur som helst så var jag också väldigt nyfiken på hur långt renoveringsarbetet i lägenheten kommit. Det skulle ju varit klart redan i fredags men då återstod en hel del. Nu var alla tapeter uppsatta, jag godkände mitt eget val! Målaren var i full gång med avslutande måleriarbeten, arbetade på övertid och skulle behöva någon timme till idag.Den beställda städningen framflyttad motsvarande tid. Sen återstår att sätta in de nya dörrarna och skåpluckorna så efter midsommar kan jag nog börja 'belamra' lägenheten med mina prylar. Ska idag också boka dag för den kommande flytten.

Gårdagens ljuspunkt var den kommentar jag fick av målaren när jag berättade hur fantastiskt väl allt fungerat under den här tiden, så glad och tacksam jag är över att allt gått i lås helt utan problem och mankemang. "Du har säkert förtjänat det" Tänk, det var andra gången jag fick den kommentaren och båda gångerna av män, okända män! Man kan väl säga att det finns hopp för mänskligheten.

Ett annat hopp, för mig, är att skriva ut det som ligger på hög inombords, mitt sätt att prata av mig i min ensamhet, det neutraliserar och känns som att slänga skräp på sophögen, man blir av med det och saknar det inte.

Avslutningsvis, jag brukar ju nu och då försöka hitta 'kloka ord' som understryker innehållet i det jag skrivit. I dag fann jag, som så ofta, en fråga med svar i Bodil Jönssons bok Vad är tid. 

Frågan är: Hur kan man hålla ihop sitt jag över tid?
Det korta svaret: Ja det kan man verkligen undra. 
I det långa svaret citerar hon Tomas Tranströmer (i Minnena ser mig)

Inom mig bär jag mina tidigare
ansikten, som ett träd har sina 
årsringar. Det är summan av dem
som är "jag". Spegeln ser bara
mitt senaste ansikte, jag känner av 
alla mina tidigare

BEFRIANDE REGN

En årsgammal bild men alltjämt min längtans mål 

Vaknade till ljudet av regn som föll mot altantaket och konstigt nog blev jag glad åt det jag hörde. Tror bestämt att kroppen signalerade en fridag i sikte och det känns som om jag behöver den.

Det har ju dröjt väldigt länge sedan mitt senaste inlägg här och anledningen är att tiden verkligen inte har räckt till och inte orken heller för den delen. Efter fotograferingen av huset som jag då skrev om har hela husförsäljningsprocessen gått på rulle så att säga. Den följdes av annonsering både Hemnet och i lokaltidningen den 2 juni med två planerade visningar som dock till slut blev fyra. Trots att jag inte fysiskt var närvarande där så tror jag att mitt psykiska deltagande var åtskilligt mer än 100% så totalt utmattad som jag kände mig efteråt. Efter första visningen hade anspänningen varit så hög att det tog flera dagar innan jag kände mig någorlunda balanserad igen. 

Det största besväret var egentligen att hålla hemmet i välstädat och presentabelt skick vilket gjorde att packning mm var mindre lämpligt att syssla med just då men jag hade ändå sysselsättning hela tiden. Parallellt pågick-pågår renovering av lägenheten och samtidigt  försöker jag tänka mig in i vad som är mest nödvändigt och ändamålsenligt i mitt nya hem. Koll på affärer och inköp eller beställningar har tagit en stor del av tiden. I planeringen ingick också inköp från Ikea, en lista har legat till grund för det och den har redigerats hela tiden.

I fredags var det till sist dags för en tur till Umeå för Ikeabesök. Det var skönt att med listan i hand gå runt mellan avdelningarna där, bestämma och beställa. All heder åt personalen som verkligen var tillmötesgående, hjälpsamma  och trevliga. Inte nog med det, de som jag träffat tidigt på dagen återkopplade senare på eftermiddagen när man möttes genom att både heja och fråga hur det gick! Det om något är en vinnande affärspolicy! Nu återstår bara leveransen, skruvandet och den slutliga granskningen av resultatet som jag hoppas bli nöjd med. Spännande är det hela tiden nu.

Stugan har fått vila i godan ro på en andra plats i mitt sinne. Min längtan efter försommarens 'vita nätter'  har nog aldrig varit större än i år när det dessutom varit önskeväder. I lördags morse blev det äntligen dags för en tur dit ner, gräsmattan har fått stå i träda hela våren och med bitvis alldeles för långt gräs såg den "gräslig" ut men gräsklipparen gjorde ett bra jobb. Delar av tomten har dessutom lidit av svår torka, bruna fläckar vittnade om det. Sen jag kört slut på två tankningar gav jag upp och lämnade en stor del kvar att klippas vid senare tillfälle. 

I går blev stugan dessutom ordentligt uppstädad, jag fick en god väninnas välvilliga hjälp och efter dagens möda kunde vi lämna det sommardoftande huset med gott samvete. Nu väntar jag bara till midsommar och första övernattningen där. Dessvärre ser inte väderprognosen lovande ut men jag hoppas att den för en gångs skull inte slår in vilket annars alltid bruka vara fallet när det förutspås regn. 

I dag har jag inte planerat så noga vad som ska göras men det verkar vara en god idé att ta hand om tvättstugan. Jag hann tvätta en maskin i går kväll, och maskinen hade redan startat när jag steg upp och ännu en omgång går nu. Dessutom har jag inte riktigt hunnit med att ta hand om någon tidigare tvätt. Med regnet smattrande mot altantaket bör det vara en given sysselsättning. 

Det är inte bara regnet som befriar, än mer befriad känner jag mig att husaffären gick så pass snabbt. När jag var i Umeå så passade jag också på att skaffa lite nya kläder och när jag var i provhytten kom det efterlängtade samtalet från mäklaren och jag kunde att med glädje ha ropat ut att 'jag har sålt huset' Jiipiii!! Däremot bubblade jag över och berättade för biträdet som servade mig. Jag blev inte så lite uppeldad och vimsig.

Dagen blev alltså upplevelserik och fortsatte så. Efter jag kommit hem fick jag ett telefonsamtal som också var smått euforiskt. Det var en kvinna som jag i släktforskningssammanhang tidigare varit i kontakt med, då med avsikt att kontakta hennes far. Den samtalet blev aldrig av, han gick bort innan vi hann pratas vid och den tråden kändes tråkigt nog avslutad. Nu hade hon DNA-testat sig, funnit att vi är mycket nära släkt och vill absolut att vi får träffas för att närmare analysera släktskapet. Som läget är nu måste jag hur intressant det än är skjuta på det mötet till senare under hösten. Efter en snabbtitt jag gjort verkar det som gemensamma anor finns i Ragunda på flera linjer via min farmor. 

Kontentan av allt som händer är ändå en känsla av närvaro och aktiv delaktighet i ett hela tiden pågående liv, att den egna världen blivit större, att det helt enkelt är roligt att leva och att en spännande framtid väntar.