I'M A DREAMER.........

För nog kan det vara däråt det lutar när målsättningen man har inte går att nå. Fast i ärlighetens namn måste väl erkännas att jag har i åtminstone ett fall inte hållit på särskilt länge samtidigt  som jag också kan tillstå att jag vid vissa tillfällen är en smula otålig. En del saker ska egentligen vara klara innan jag sätter igång om ni förstår vad jag menar, d v s det där med transportsträckor har jag lite svårt för. Nå, just nu är det stegräknaren som jag tampas med, jag har äntligen införskaffat en ny, den gamla, mycket gamla t o m, har för länge sen fallit sönder i sina beståndsdelar som inte ens finns kvar.

Efter den nödvändiga inställningen satte jag av på promenad i fredags utrustad med stavar och den där lilla manicken i fickan och den stannade på 7109 steg. Det var i minsta laget tyckte jag men hade fått en liten uppfattning hur lång sträcka jag borde gå. I går upprepades försöket och 9191 var väl ganska bra så då tänkte jag att nu bränns det i alla fall. I dag när solen kommit upp och det var förtrollande vackert med den gnistrande vita snön, gick jag iväg på vad jag bestämde var en riktig långprommis, och aldrig har väl Solbacken varit såååå lååång och så tung, men när jag väl passerat krönet och gångvägen blev svagt lutande utför gick allt som en dans. Jag tog en lite längre sväng än jag först tänkt och var både trött och svettig när jag efter drygt en timme kom hem. 5460 steg var rena hånet, det kändes mycket längre! Men med min målsättning måste jag ändå ut en vända till på eftermiddagen, vädret lockade dessutom fortfarande, resultatet 9651 steg. Nu går jag inte mer idag men att 10 000 steg skulle vara så tidsödande att nå har jag inte tänkt mig, så nu gäller envishet kombinerat med uthållighet. Tidigare när jag gick med stegräknare tittade jag mer på längden som avverkades och i viss mån kaloriförbrukningen, men nu gäller nya tider.

Hela veckan som gått har dominerats av Mellon och höjdpunkten var ju i går kväll men jag var 

under dagen återigen på Jazz-café som hade celebert besök av Rigmor Gustafsson med musiker, piano, bas och trummor. Det var förvisso några fler än jag som kommit för att lyssna, jag tror inte det fanns en enda stol till att sitta på, knökfullt med andra ord. Behagligt, mjukt, melodiskt, finstämt att lyssna till, hon kan behandla sin röst väl, så professor i sång som hon är. De två timmarna gick fort, fylldes till stor del av eget material, både gammalt och ännu inte inspelat. Efteråt tog jag en vandring till Coop och hade tänkt mig ta bussen hem därifrån men såg fel på tidtabellen och missade bussen. Det blev en promenad in till centrum och väntan på nästa buss. På helgerna har bussbolaget glesat ut turerna till en timme mellan varje buss men tursamt nog går bussarna dagen ut. Tidigare gick sista bussen vid tre-tiden på lördagarna sen var man blåst. Eftersom det såg ut att bli en sen middag slank jag in på ICA och rafsade till mig en form mat från Take a'way-disken. 

Tidigare under veckan var det dessutom ännu en filmvisning på Filmstudion men p g a felleverans blev det en animerad film i stället för den planerade dokumentären MR Gaga. Det blev alltså en japansk film, mästerligt animerad och otroligt vacker men det österländska sättet att förmedla innebörd är främmande och något svårt att sätta sig in i. Kommande tisdag blir det förhoppningsvis MR Gaga som betecknas som årets (2016) bästa dokumentär och Finlands Oskarsbidrag.

Emellanåt kan jag tycka att det känns både långsamt och ensamt men när jag nu ska referera bara den senaste veckan så kan jag ändå konstatera att jag har haft någonting att gå till varje dag. Det är ju ett stående inslag med gympa både måndag och torsdag men dessutom fick jag veta att ett gäng damer samlas varje onsdag kväll på biblioteket, handarbetar och pratar, och jag testade i onsdags. Det är trevligare med stickningen i händerna när man har sällskap kan jag nog tycka, så det lär bli fler gånger det också.

För att återgå till mina drömmar, ja inte de som nån enstaka gång, som i natt, stör min nattsömn, så har jag ju min släktforskning med sin alldeles bestämda målsättning och där tänker jag inte att plötsligt händer det utan än större är hoppet att någon gång händer det, jag menar att jag får ett riktigt genombrott. Just nu har jag ett oidentifierat spår att försöka lösa men det är mer av karaktären att betraktas som underlag för intrikata fantasier, men man vet ju aldrig, verkligheten kan någon gång vara mer invecklad än man förväntar sig.

Rubriken till detta inlägg finns ju i en text av John Lennon, Imagine. När den LPn kom recenserades den av P G Bergfors (en gång i tiden läkare i Skellefteå) som avslutade med orden: Det är inte bara en rättighet att äga den här skivan, det är en skyldighet!

Ur den skyldigheten refererar jag sista strofen:

Imagine all the people

Sharing all the world

You may say I'm a dreamer

But I'm not the only one

I hope someday You'll join us

And the world will live as one

Det budskapet har en annan dimension än mina drömmar men man ska ju också gräva där man står som det sägs.

Nu till den middagsmatlagning som jag smet ifrån igår kväll, lax- och musselgryta

VÄLKOMMEN TILL LJUSET

Underbart när natten viker undan för dagen och lampan över frukostbordet kan släckas redan innan halvnio-tiden på morgonen och det en dag då solen inte orkat ta sig igenom det tunna molntäcket. Nu taggas livsandarna igång igen och den ständiga, för mig alltså, förvåningen kommer över att man ännu ett år tagit sig igenom den svarta vintern. Jag har inte problem med vintermörkret men när jag tänker mig tillbaka känns det absolut ofattbart hur det gick till, därför välkomnar jag ljuset och om bara en månad råder dagen över natten!

Den fortsatta dagens prognos utlovar en temperatur runt nollstrecket, det mulnar på mitt på dagen och snön kommer till natten. Ute till havs blåser det upp till kulingstyrka med västliga vindar, eventuell is lär dra iväg med riktning Finland. En ogästvänlig senvinternatt i halvmånens sken.

Efter den här aktuella verklighetsbeskrivningen kan jag erkänna att den senaste tiden har jag inte haft bloggandet i tankarna, däremot har jag nördat in på min pågående släktforskning så till den milda grad att jag i mina tankar jämfört beteendet med en form av beroende. Allt annat runt mig har fått stå tillbaka bara med undantag för en stunds tv-tittande på kvällen (om det varit något som intresserat mig) och med en stickning i händerna. Mitt medvetande om eländet sa mig till slut att nu räcker det och t o m att städa kändes meningsfullt, eller kanske var det omväxling som behövdes. 

Ofta får man ju som pensionär höra att det  bara blir en aktivitet per dag och ändå räcker inte tiden till men inte vet jag hur jag ska bete mig när allt händer samtidigt! Det var vad som hände för  mig härom veckan då det till att börja med på måndagen blev ett extra insatt kurstillfälle som jag absolut ville vara med på. Det förvånar väl inte, men jag säger bara: Släktforskning! Kursen drog ut på tiden och jag hann inte med aftonens gympapass. Dagen efter var det den sedvanliga tisdagsprommenaden, den här gången med lunch på Rinkside, ishockeyarenans restaurang där det alltid serveras välsmakande lunchmat. Nu dessutom i fräscha och fint renoverade lokaler. Promenad därifrån ner till centrum för ett möte  som handlade om ............ gissa en gång! Yes, släktforskning! Den här gången information om nyheter i släktforskningsprogrammet Disgen. Efter det lift med en av deltagarna upp till MAXI för veckohandling, hemma vid fyratiden och middagsmatlagning. Jag hade haft telefonen avstängd under mötet och nu då jag slog på den hade jag meddelande från min filmkompis. Det var ju föreställning på Filmstudion också men vi kom gemensamt överens om att skippa Casablanca och tur var väl det för jag rasade ihop i soffhörnet resten av kvällen. Till och med sticknålarna fick vila!.

En kvällsvana som jag har är att läsa en stund när jag lagt mig och oftast somnar jag då med katten intill mig och lampan tänd,  men jag lyckas ändå plöja igenom bok på bok. Jag hörde en gång för mycket länge sen någon förståsigpåare som påstod att med en kvarts läsning varje kväll kunde man klara av tillräckligt många böcker. Fast nog tycker jag att det emellanåt tar större delen av natten i anspråk, det vill säga läsandet går över insomningsgränsen och det blir inte mycket av sömn. Det hände också förra veckan, lite sömn och böcker som jag lämnat kvar med några sidor olästa avslutades. Sandra Browns Förtärande eld, Danielle Steel Fri som fågeln och den mycket starka berättelsen av Samar Yazbek En mörk strimma ljus. En liten inblick i första hand i en syrisk flickas liv skrivet av en syrianska numera bosatt i Paris. På nattduksbordet låg även Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren skriven av Karin Boys och Peter Sjölund med kanske en tredjedel oläst och den läsningen avslutade en lång natt. Den boken som handlar om ursprunget till stora delar av vår befolkning går att läsa som en spännande roman, det är ganska fascinerande vad som går att komma fram till med hjälp av DNA-forskning. Men jag tycker nog att mot den bakgrunden borde jag väl ändå kunna komma fram till vem som var min biologiska farfar som, med hänsyn att min far fanns till, också existerade fysiskt  någonstans. Skvaller och rykten som alltid florerar tycks i det här fallet vara spårlöst försvunna i glömska eller är det som jag ibland upplever att skvallret är något som andra bistår varandra med utan att offret=jag inte tillfrågas. Feghet eller större intresse för smaskiga detaljer, frågan är vad som driver. Tala med varandra i stället för om varandra är kanske ouppnåeligt.

Nu blev det ett litet sidospår  men jag ska bara avsluta lite om min läsplanering. Jag har för det första nu börjat den sista boken som är kvar av innehållet i den bokfyllda IKEA-kasse jag fick för länge sen. Samtidigt kom min bokläsande väninna med en bok som hon läst med stor behållning och ville dela med sig av den upplevelsen. Smaka på den vackra titeln - Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson och jag läser den innan jag fortsätter med boken av Danielle Steel som jag bara hunnit läsa några sidor av. Vid den kommande bokrean ska jag inhandla ett par böcker av Elena Ferrantes svit som sommarläsning, tredje boken har recenserats och den tyder även på fortsättning i en fjärde volym.

Dagen idag kommer troligen att fyllas med jazz, kanske går jag och lyssnar live under eftermiddagen och kvällens program på SVT 2 ser jag fram emot, min vana trogen föredrar jag deras programblock på lördagskvällarna. 

Citat väl värt att tänka på:

Benjamin Franklin "Om du älskar livet så kasta inte bort tiden, för livet är gjort av tid"

FÖRR OCH NU

Medan pannkakan i ugnen gräddas tar jag tillfället i akt och passar på att skriva en stump samtidigt som jag vilar/pustar ut efter promenaden.

Tar väl promenerandet först då eftersom det ligger närmast i tiden. Jag gick längsta slingan, ja avkortad med ett par-trehunda meter men det tog exakt en timme. Jämfört med tidigare, alltså före allt det tråkigaste i mitt liv hände, tog den aldrig mer än 50 minuter och jag kunde nog pressa tiden ännu mer när jag var på det s k kallade hugget! Vädret perfekt  för promenad, bara ett par minus grader, i och för sig mulet men hur skönt som helst. Det välkomna tilltagande ljuset lyfter. Fast ingenting annat på fötterna än spikskor, d v s Ice-bugs, är att tänka på, blankslipat hårt isläge där gruset sjunkit in så pass mycket att det inte går att lita på den hjälpen. Glädjande nog börjar det finnas bara fläckar efter gångvägarna så hoppet står till solens strålande och kraften den ger.

Av en tillfällighet upptäckte jag att om ca en månad är det fem år sedan jag skrev mitt första stapplande blogginlägg. Av den anledningen kunde jag inte låta bli att ögna igenom första årets inlägg och det var ju en ganska stimulerande läsning, dessutom var de mycket trevligare med den rikliga förekomsten av bilder, bilder som på sitt sätt berikade texten. Jag kan också konstatera att mitt skrivande var betydligt livligare då med större variation i språket och i det beskrivna. De senaste åren har jag känt mig begränsad, fantasilös och ensidigt ordfattig. Men kanske det stämmer när man säger att det var så mycket bättre förr!

Mitt alldeles egna motargument är att den inspiration och glädje jag känner inombords efter mina besök hos vännerna och släkten i huvudstaden kanske kommer att öppna upp de spärrar jag tycker mig ha märkt. Det som i min tanke är kroppens förmåga att omfördela energi till viktigare områden för "renovering" möjligen återgår till utgångsläge. Hoppas det, att det är en form av islossning och att det återigen våras i mitt inre.  Man vet ju aldrig vad som kan hända, jag tänker på hur mitt hår på ganska kort tid för ca tio år sedan förlorade all färg och blev alldeles vitt, för att sedan för bortåt två år sedan börja falla av i sådana mängder att det var synbart och verkligen kändes tråkigt. Efter ett visst trixande med både schampo och piller från hälsokosten kom en svag återväxt som tilltagit allt eftersom så till den grad att nu är det nya håret mörkare! T o m frissan har bekräftat det!!!!

Jag hörde nyss i radion att det just idag är 80 år sedan den första Dagens dikt sändes, nu ett av radions allra äldsta program. Då lästes efter klockringningen Esaias Tégners Det Eviga, idag en nutidsorienterad tolkning av Ulf Karl Olov Nilsson - UKON-  om bl det eviga tjatet om våtdräkter, det eviga tjatet om ögonfransserum, och det är surt att vara den eviga tvåan m fl av vår tids tröttsamma 'evigheter' avslutat med ett stilla  påpekandet om det lilla avtryck vi egentligen gör i evigheten. 

Ja då är pannkakan klar att förtäras, dagens korsord väntar och sen återstår att fylla dagens andra halva med något annat evigt förekommande.

EFTER FESTEN

... är det skönast ta det lilla lugna. Kom hem i morse strax före klockan fem, mottagen av en jamande, pratande Lila. tittade igenom tidningarna, tog lite frukost eller nåt som skulle likna frukost men timmen va alltför tidig och inte ens kaffet smakade. Det som var mest lockande var att krypa ner i sängen vilket jag också gjorde tillsammans med den spinnande katten. Hon kröp ner, la sig till rätta och båda två somnade vi.

Den sömnen var god kan jag säga, vaknade igen en kvart i tolv och nu var tillfället bättre för en sorts kombinerad frukost-lunch, Havregrynsgröt gjorde gott i magen, ett tomt kylskåp gav inte särskilt stora valmöjligheter. Vädret soligt och vackert och en långpromenad var absolut inte fel. Jag hann visserligen inte njuta så mycket solsken men gick ändå en av de längre slingorna, bortåt fem km tror jag och vid hemkomsten belöningen, dagens första  kopp kaffe som då äntligen smakade gott.

Vad kan nu denna slappa attityd komma sig av, så här brukar i allmänhet inte mina dagar te sig. Sanningen är den att jag har varit bortrest några dagar enbart för att roa mig. Blev inbjuden till en överraskningsfest för min fina väninna i Sollentuna, ett födelsedagsfirande som planerats under lång tid. Den här gången åkte jag nattbuss både dit och hem, därav den morgontidiga hemkomsten. Det gick jättebra, klev i torsdagskväll på bussen vid 22.00-tiden och var framme vid Cityterminalen exakt klockan 08.00. Numera är jag innehavare av eget SL-kort och ska börja sätta mig in i storstadens kommunikationer, tog mig utan större besvär till Aspuddden där jag i hemlighet för festföremålet skulle befinna mig. 

En bortrest granne till festens primus motor hade generöst ställt sin lägenhet till mitt förfogande och där fick jag dessutom sällskap av en stilig svart-vit katt och en harpa. Alltså instrumentet - imponerade stort - inte ända upp till taket men det var bara någon decimeter kvar. Ingen av dessa lägenhetsinnevånare störde min nattro. 

Ytterligare gäster strömmade till under fredagen och på lördag hjälptes vi åt att ställa i ordning och pynta lokalen för kvällens fest. Genom ett omfattande hemlighetsmakeri hade festföremålet hållits ovetande om kvällens aktivitet.

När så det viktiga klockslaget var inne stod vi alla i ring och inväntade det magiska ögonblicket när hon skulle komma in genom dörren! Hon togs emot med sånger, hurrarop och välkomstskål och jag tror nog att överraskningen var total, det var underbart se glädjen som växte fram i hennes ögon. Samtliga gäster som uteslutande - förutom jag - var familj och nära släktingar är mycket goda sångare så det sjöngs väldigt mycket; i stämmor, i små tillfälliga körer, à capella och unisont. Den yngre generationen bidrog dessutom med lite av sin musik, allt så enastående trevligt och när jag till slut lämnade festen kände jag mig glad ända in i märgen. Glad även att fått träffa alla trevliga människor som var där, fast det blev många namn och ansikten att försöka hålla isär. Min lilla strategi var dock att lära känna igen några till att börja med, resten får bli eftersom, för det finns säkert kommande tillfällen att ses.

Jag coolade ner framför TVn en stund innan jag tog sängen i bruk men hade ändå svårt att helt koppla av men en lång och rofylld morgon ställde allt till rätta. Ryktet sa mig att festföremålet varit helt uppfylld av kvällens upplevelse som följt henne in i en splittrad nattsömn.

Söndag kväll kl 18.00 var det dags äntra bussen för hemresa, dessförinnan passade jag på att träffa min kusindotter och hennes barn under eftermiddagen, så roligt att ses. Prata och mysa tillsammans några timmar, helt enkelt bara umgås var jättetrevligt och värdefullt.

Apropå bussresan så var den riktigt bekväm, kanske inte bästa sömnen under natten men jag slumrade ändå till och vilade. Det som störde en aning var de pådyvlade uppehållen som bussförarna är ålagda fast de är naturligtvis jätteviktigt med pauser. Men ... halv fem på morgonen vid  Rasta i Tönnebro var tre kvart långa minuter. Själv var jag inte särskilt sugen på fika eller att äta nåt över huvud taget så det fick i stället bli promenad runt hela stora parkeringsplatsen. Ingen långpaus på hemvägen men en kvart på torget här hemma i stan kändes direkt onödigt. Jag skulle ju bara åka en mycket kort sträcka till innan bussresan tog slut. Å andra sidan  kom just då en traktor som sandade gångvägarna så jag kunde gå hem på säker fot. Det var blankslipad is under och utan broddar har det nog varit en ostadig promenad hem, så sanden var välbehövlig.

En trevlig helg är avslutad och planeringen för nästa resa redan i full fart, bl a blir det ett operabesök,Glada Änkan , för att inte tala om barndopet som är egentliga anledningen till den resan. Sen, har jag sagt mig själv, blir det inget  mer resande på den här sidan midsommar! Man måste ju lägga band på sig själv emellanåt, men det går inte förneka att livet kan vara en fest bara man själv också bjuder till!

EN VINTERMÅNAD

Tänk att nu har det igen dragit iväg lång, lång tid sedan mitt senaste inlägg, drygt en hel månad, men det är ju inte vilken månad som helst utan den heliga Julmånaden. Och nu är alla spåren av julen borta i mitt hem, tror jag, av erfarenhet vet jag ju att någon liten tomte gömmer sig i ett väl valt hörn där han inte tror sig synas. Föra tt inte tala om barren efter min plastgran. Jo, ni läste rätt, de är barr - av plast! Jag tror inte Åhlèns - där jag en gång i tiden införskaffade denna nödvändighet - kände till vilken unik gran de saluförde. Den har nämligen barrat från första stund och det anser jag vara ett kriterium för naturlig i skogen  eller hos någon försäljare inhämtad gran. Å andra sidan tänker jag varje jul att nu har den här granen gjort sitt och så kommer den där dagen igen då granen ska in och pyntas, och då blir det den här eländiga som får ännu ett nåda år. När ska detta sluta?

Till en annan verklighet nu. Senast jag skrev satt jag i soffan och stickade intesivt på blivande julklappar. Det skulle bli ännu en jul i Stockholm hos mina goda vänner och i fjol fick jag så många paket och de flesta innehöll saker tillverkade av barnen och nu tänkte jag som så att jag skulle återgälda med till stor del egengjorda saker. Jag tror det blev uppskattat, åtminstone åkte Selma-mössan på lilla Albas huvud omedelbart - och blev sittande där. 

Julaftonens förmiddag började med ett besök i Edsbergskyrkan för att se ett Julspel framfört bl a av en barnkör. De var inponerande att se deras engagemang i spelet som avslutades med herdarnas besök i stallet med ett levande Jesusbarn. Det är tradition i den kyrkan och i år var det min värdfamiljs yngste medlem - en månad dagen före Julafton - som helt stilla låg i krubban. Bara som ett bevis på äktheten sträckte han på sina små ben i slutminuterna! 

Efter kyrkobesöket vandrade vi ner till Edsbergs slott där det serverades jullunch helt gratis! All tänkbar julmat fanns uppdukad i köket och smakade utmärkt. Mycket folk, det var en blandad skara, tog plats vid långborden och själv blev jag sittande vid ett mindre bord och njöt av att höra en av gästernas prat, en genuin söderdialekt som mina öron uppfattade det. Han livsintresse var schack, gammal mästare som han var.

Julaftonen var det fullt hus, alla familjemedlemmar närvarande utom en som olyckligtvis drabbats av matförgiftning dagen innan. På Juldagen flyttade jag till nästa familj, min brorsdotter i Österskär, och även där var det samling av storfamiljen. Hela barnaskaran med respektive - utom en - plus alla barnbarnen var på plats när vi på annandagen åkte ut till ett fritidsområde och grillade . Det var en fin lite kylig dag men inte ett snökorn i sikte endast någon försmädlig isfläck här och där. 

Det som verkligen förvånar mig är min totala uppskattning av barmark under julen, det trodde jag aldrig. Alla mina jular hittills under livet har varit mer eller mindre snörika och under uppväxten svinkalla, 30 till 40 minusgrader var helt i sin ordning och skulle så vara. Och nu har jag upplevt två jular med gröna gräsmattor - och tycker om det med hela min lekamen, det upphör inte att förvåna mig!

Hela min "julferie" var fylld av upplevelser och många möten. Vi hann med ett besök på Sven-Harrys muséeum och det inte bara rekommenderas utan  jag kommer förmodligen att göra om det igen. Museet består dels av en uppbyggd kopia av hans hem och dels utställning olika konstnärer i konsthallen. En annan dag tittade vi på utställningen av prinsessornas brudklänningar på slottet och det var också riktigt trevligt tyckte jag som till en början inte alls trodde det. Tyckte att man har ju genom årens lopp både sett på TV och i tidningsreportage hur de burit sina utsökta kreationer men verkligheten gav mera glans så att säga.

Vi hann med några besök på caféer bl a gamla fina Vetekatten och nya, trendiga coffie shops med alldelse förförande koppar kaffe och mackor. Och till råga på allt hann vi med se alla första säsongens avsnitt (10 st)  av The Crown, men det fick vi jobba lite på! Jättebra serie på Netflix, nästan så att man kanske kan tänka sig se nästa säsong också.

Kvällen innan Nyårsafton kom jag hem igen och levde sen några dagar som i en egen liten bubbla med alla min intryck och upplevelser. Så småningom landade jag i verkligheten och började så småningom städa undan julen här hemma, Tror väl av det äntligen är klart nu, alla mörka julgardiner är ersatta med ljusare och alla kartonger undanstuvade i mitt nya förråd. Det blev så bekvämt att bara ha ett par dörrar att öppna till förvaringen men nu är det verkligen skärpning som gäller. Inga onödiga saker - var går gränsen månne? - ska ha sin plats där. Det begränsade utrymmets mission är ju också att jag ska lära mig sortera och gallra bort. De största hindret är det nostalgiska tankarna, den bearbetningen är tämligen svår.

Det nya året börjar nu komma in i de blivande vanorna, idag andra veckopromenaden med gänget och i går kväll var det även premiär för min del på gympan som återigen finns på gångavstånd. I kväll dessutom biopremiär på filmstudion med Woody Allens Café Society och i förrgår kom vårens teaterprogram. En av mina TV-favoriter går av stapeln på lördagskvällarna i TV2, ett tre timmar långt sjok av sammanhållna temaprogram som spänner över hela fältet av musik, dans, opera. Senast nu i lördags var Laleh artisten som dels presenterade i en timmeslång dokumentär som följdes av hennes konsert i Globen. Jag drömde ju intensivt om att kunna se henne live här och jag förstår till fullo alla vackra lovord som sedan skrevs om hennes framträdande. En hel de av magin gick också genom rutan, det hörs nästan naivt när jag säger ett under en kort stund kände jag mig förflyttad  till en annan verklighet. Jag till och med såg reprisen dagen efter, kommer den fler gånger så vet jag vad jag gör även då!

Mitt i allt detta positiva kom så veterinärbesöket  där det konstaterades att Lila har en tandsjukdom. Hon har sen sensommaren markerat att torrfodret inte varit särskilt attraktivt att äta och uder senaste månaden vänt om vid matfatet då hon upptäckt vad som serverades. Det blöta fodret har passat men hon har blivit tunnare och tunnare och till slut beställde jag tid hos veterinären för att kolla vad som kunde orsaka hennes matvägran. Det blir tandutdragning nu på torsdag, förhoppningsvis bara ett fåtal tänder men de angripna måste bort eftersom de förorsakar henne mycket smärta. Hon medicineras nu med smärtstillande och infektionshämmande plus att hon får ett proteinrikt seniorfoder och det gör väldigt god verkan. Hon sysselsätter sig mer med sina små leksaker och när hon hör att jag öppnar matburken kommer genast hon sladdande med tjutande tassar till sitt matfat. Det är nog rena godiset i det där små torra bitarna.

När jag nu tittar ut genom söderfönstret ser jag en liten strimma som glöder, solen kanske orkar sticka igenom molnen, temperaturen som under natten varit ner till -16,5 ligger nu på 5,7 och det lär bli en skön promenad på förmiddagen. Sen veckohandling och ett besök hos dataaffären, nu är det routern som uppför sig illa, så jag tar med mig den dit för att se vad som kan åtgärdas. Och bio på kvällen!  

Jag kan inte låta bli att kopiera in en bit av texten till Lalehs tema för konserten, Kristaller. Tänkvärda ord som biter sig fast.

Vi spelar orgel och piano och jag hör körer och de sjunger ut idag behöver bara blunda och va´ tacksam för den tiden vi fick ha och man kan nästan höra den gången när du nynnade vår sång till orgel och piano, visst man lär sig alltid nåt´ När paraden har tystnat i fjärran och klockor och sånger vikt av fylls salen upp med kristaller som du lämnade kvar När allt man försöker att säga finns i en tyst minut världen är full av kristaller och aldrig mer som förut aldrig mer som!

TREDJE ADVENT

Den mörka midvinternatten drar så sakteliga bort och i söder kan jag se en svag morgonrodnad. Kallt har det också varit, beskedliga ca minus 14 här men i mina barndomstrakter landets lägsta notering den här natten med 30 minusgrader. Brrr, men det enda förmildrande med den kylan är att luften där uppe är torr och hög och graderna känns inte lika kalla i  jämförelse med kustlandets fuktigare och vassare kyla. Men mörkret känns lika kompakt och svart på bägge ställena.  

Jag tänker alltid att julen är dubbelt välkommen med alla sina ljus, såväl inom- som utomhus. Det känns nästan som om man inte skulle kunna överleva utan karnevalspyntandet som jag tycker det kan vara fråga om, och har definitivt inget emot heller. När dagsljuset börjar komma tillbaka och dagsmejan gör sin entré framåt vårkanten då kommer tanken på hur det egentligen gick att komma genom den där mörka perioden. Medvetandet känner ju igen allt och man följer bara med det tilltagande mörkret utan större missmod men som sagt eftertanken kommer............

Vad har då hänt senaste veckan? Bara ett tidsödande storstädande, ja, jag har svårt att överge det invanda beteendet och känner mig riktig belåten för varje steg framåt jag kommer. Reflekterade häromdagen över tiden allt tar - med tiden. När jag började göra mina besök i detta hus som då beboddes av en ensamstående man som själv tog hand om sitt hus 'bidrog' jag med vår- och julstädning. Skillnaden mot nu var att då gjorde jag hela jobbet på en enda fastlång dag, numer tar bara vardagsrummet åtminstone två dagar i anspråk. Troligen är jag både omständligare och långsammare i kombination med att täta pauser får komma emellan för vila och inspiration,. 

I dagsläget anser jag mig ha fullgjort städperioden, lite julpynt har också kommit fram men julgranen klär jag så sent som möjligt. I min värld ska den stå klädd och klart lysande först på julaftonsmorgonen när man stiger upp! Då kommer den äkta känslan av julefrid. 

Den närmaste tiden ska jag helt och hållet (nästan) ägna mig åt garn och sticknålar. Sockar, pulsvärmare och en Selma-mössa är planerade och blir förhoppningsvis också resultatet av mitt soffsittande. Ordet nästan som smög sig in här ovan kommer sig av att i morgon måndag kommer den hantverkare som ska göra slutjobbet i snickarboa som hädanefter benämns förrådet. Kanske t o m gästrummet bara jag får hjälp med att bära in bäddsoffan som nu står i friggeboden. Jag längtar intensivt att se hela projektet fullbordat.

På nöjessidan måste jag nämna gårdagens teaterbesök. Vår teater gav en magisk föreställning av Charles Dickens En julsaga. En allt igenom lyckad uppsättning och som min väninna uttryckte så väl när hon sa att hon kom på sig själv att sitta med ett lyckligt leende på läpparna. Det var så, man kände sig som publik inte sittande utanför scenen utan skådespelarna och scenografin inbjöd till en känslomässig delaktighet. Fina prestationer av alla inklusive deltagande elever från gymnasiets estetiska program. Tanken som kom och kanske störde var funderingen om inte pjäsens grundinnehåll, girighet, snålhet, brist på empati, t o m elakhet och ondska möjligen kan appliceras även på vår egen nuvarande tid. Jag tycker nog att en  egocentrisk hållning skapar allt längre avstånd mellan människorna. Att vi behöver varandra är dock en grundläggande sanning.

I vilket fall så ser vi fram emot Västerbottensteaterns vårprogram övertygad om att det innehåller många intressanta föreställningar. 

Avslutar med en liten parodi på Viktor Rydbergs Tomten, av Lars O Månsson:

Alan ligger i enslig gård
Samma gör Alans mamma
Snön ligger kvar på taken
Månen rullar tyst sin ban
Katten leker med mammas garn
Endast tomten fryser om händerna

ÄRENDEDAGAR

Först av allt konstaterar jag att jag gör precis som man inte ska i fråga om bloggandet, det går lång tid mellan inläggen som dessutom kommer utan regelbundenhet. Nu är det återigen drygt en vecka sedan sist och jag sitter här i morgonrocken igen i färd med att resumera senaste dagarna.

Rubriken kan förklaras med att jag har samlat och skrivit upp på en lista allt som måste klaras av under de här två senaste fredagarna. Listan har blivit lång och inneburit rena taxikörningen runt stan. Förra fredagen tog det hela dagen i anspråk, bara med ett litet avbrott för en sen lunch. Hela listan bara med ett enda undantag avklarades innan mörkret kom. I går blev det i stället en tidig lunch innan jag gav mig iväg men det höll ändå på att bli för mörkt innan jag kom tillbaka hem. Varför nu detta om mörker, det är väl i och för sig så här års ingen överraskning, redan vid tretiden försvinner sista dagsljuset? Jo, saken är nämligen den att jag i möjligaste mån undviker köra bil i skymning och framför allt i mörker, har besvär med mörkerseendet efter operation för gråstarr på båda ögonen. Den debuterade för ganska precis 30 år sedan och operationerna genomfördes inom fem år därefter. 

Efter den här utvikningen ska  för tydlighetens skull mina inköpsrundor förklaras. Naturligtvis är det den vid det laget enormt utdragna förrådsrenoveringen som det egentligen handlar om. Förra veckan var det material, målarfärg mm plus tapeter för fortsatt jobb och dessutom en massa koll av olika önskvärda saker. I går i stort samma vända igen och det kändes som jag fick lite trångt i bilen då en lång mattrulle nådde ända in på framsätet. Tack vare en rejäl rabattkupong fick en tuff liten matta motsvarande rabatten följa med inpå! Det är ju nu det roliga börjar, köpte också gardinstänger och tyg till gardiner. Det har redan blivit lite mer rumslikt därinne och i fönstren finns både adventsljusstake och dito stjärna. 

I torsdags kom skjutdörrarna på plats och inredningen som gömmer sig där bakom monterade jag själv föregående helg. Det var att jämföra med värsta träningspasset åtminstone svettades jag ordentligt innan jag gav upp, men då återstod bara två hyllor som i det längsta trilskades för mig. I min bitskaste stund kallade jag hela arrangemanget för konstruktörsnissarnas lego, millimeteranpassning krävdes i vissa lägen men övning ger färdighet sägs det ju. Sista hyllorna var hur enkelt som helst att sätta fast! Även om det sas att systemet är enkelt och flexibelt så fick jag för mig att särskilt många omändringar i framtiden inte skulle komma ifråga. Jag avverkade omgående det skedet så att säga. När monteringen enligt min första tanke var färdig -  revs allt! Jag kom nämligen på att översta hyllorna kunde flyttas upp ännu ett steg. I dagsläget är jag nästan 100%igt nöjd ska bara flytta om en hylla plus införskaffa ytterligare två, men efter det är det  dags att fylla hyllor och klädstänger med hjälp av en kritisk behovsprövning. 

Jag vet inte om jag tidigare yppat något om min känsla av befrielse, men så känns det på något diffust sätt med en smal strimma av katastroftänkande; vad och hur blir det härnäst? Kanaliserar jag min oro och ensamhet till praktiska ting, som om det skulle var ett hinder för att släppa fram känslan av lugn, ro och närvaro i tid. Öppenhet i alla lägen, såväl utåt som inåt är troligen ett önsketillstånd väl värt att ha som målsättning i livet.

Nåväl, det har inte bara handlat om jobb och alldagliga ting. I tisdags var det återigen dags för film, denna gång den japanska filmen Systrarna.  Ur programpresentationen: Att se Koreedas senaste film om fyra systrar är som ett svepa in sig i en ullig filt, eller som att läsa en riktigt stor roman. Det var med skön känsla av harmoni man lämnade salongen. Terminen avslutas redan nu på tisdag med Salongen, en egyptisk dramakomedi. Glöggmingel som festlig avrundning. Höstens kulturella övningar toppas nästa lördag med teaterföreställningen En julsaga. 

Nu närmast påklädning, tiden för morgonrocksmys är i det närmaste överskriden, och därefter kan det möjligen bli gardinsömnad. Jag kan inte hålla emot det som går att göra trots att målning av en dörr, tapetsering av mellanväggen, mattläggning och listning ännu återstår. Har fått löfte att 12/12 är det datum som gäller för fortsatt jobb. Det ser verkligen ut som om denna renovering tar precis hela året i anspråk, veven har varit tungdragen men med envishet och klar målsättning kommer man onekligen framåt. Enligt dagens horoskop kan det visst reta en del, men jag tänker lite på Pluras mantra (eller var det hans mors) 'Vad ska grannarna säga?'. Lever man med den pressen blir det tungt att förverkliga sina helt egna tankar och idéer.