I'M A DREAMER.........

För nog kan det vara däråt det lutar när målsättningen man har inte går att nå. Fast i ärlighetens namn måste väl erkännas att jag har i åtminstone ett fall inte hållit på särskilt länge samtidigt  som jag också kan tillstå att jag vid vissa tillfällen är en smula otålig. En del saker ska egentligen vara klara innan jag sätter igång om ni förstår vad jag menar, d v s det där med transportsträckor har jag lite svårt för. Nå, just nu är det stegräknaren som jag tampas med, jag har äntligen införskaffat en ny, den gamla, mycket gamla t o m, har för länge sen fallit sönder i sina beståndsdelar som inte ens finns kvar.

Efter den nödvändiga inställningen satte jag av på promenad i fredags utrustad med stavar och den där lilla manicken i fickan och den stannade på 7109 steg. Det var i minsta laget tyckte jag men hade fått en liten uppfattning hur lång sträcka jag borde gå. I går upprepades försöket och 9191 var väl ganska bra så då tänkte jag att nu bränns det i alla fall. I dag när solen kommit upp och det var förtrollande vackert med den gnistrande vita snön, gick jag iväg på vad jag bestämde var en riktig långprommis, och aldrig har väl Solbacken varit såååå lååång och så tung, men när jag väl passerat krönet och gångvägen blev svagt lutande utför gick allt som en dans. Jag tog en lite längre sväng än jag först tänkt och var både trött och svettig när jag efter drygt en timme kom hem. 5460 steg var rena hånet, det kändes mycket längre! Men med min målsättning måste jag ändå ut en vända till på eftermiddagen, vädret lockade dessutom fortfarande, resultatet 9651 steg. Nu går jag inte mer idag men att 10 000 steg skulle vara så tidsödande att nå har jag inte tänkt mig, så nu gäller envishet kombinerat med uthållighet. Tidigare när jag gick med stegräknare tittade jag mer på längden som avverkades och i viss mån kaloriförbrukningen, men nu gäller nya tider.

Hela veckan som gått har dominerats av Mellon och höjdpunkten var ju i går kväll men jag var 

under dagen återigen på Jazz-café som hade celebert besök av Rigmor Gustafsson med musiker, piano, bas och trummor. Det var förvisso några fler än jag som kommit för att lyssna, jag tror inte det fanns en enda stol till att sitta på, knökfullt med andra ord. Behagligt, mjukt, melodiskt, finstämt att lyssna till, hon kan behandla sin röst väl, så professor i sång som hon är. De två timmarna gick fort, fylldes till stor del av eget material, både gammalt och ännu inte inspelat. Efteråt tog jag en vandring till Coop och hade tänkt mig ta bussen hem därifrån men såg fel på tidtabellen och missade bussen. Det blev en promenad in till centrum och väntan på nästa buss. På helgerna har bussbolaget glesat ut turerna till en timme mellan varje buss men tursamt nog går bussarna dagen ut. Tidigare gick sista bussen vid tre-tiden på lördagarna sen var man blåst. Eftersom det såg ut att bli en sen middag slank jag in på ICA och rafsade till mig en form mat från Take a'way-disken. 

Tidigare under veckan var det dessutom ännu en filmvisning på Filmstudion men p g a felleverans blev det en animerad film i stället för den planerade dokumentären MR Gaga. Det blev alltså en japansk film, mästerligt animerad och otroligt vacker men det österländska sättet att förmedla innebörd är främmande och något svårt att sätta sig in i. Kommande tisdag blir det förhoppningsvis MR Gaga som betecknas som årets (2016) bästa dokumentär och Finlands Oskarsbidrag.

Emellanåt kan jag tycka att det känns både långsamt och ensamt men när jag nu ska referera bara den senaste veckan så kan jag ändå konstatera att jag har haft någonting att gå till varje dag. Det är ju ett stående inslag med gympa både måndag och torsdag men dessutom fick jag veta att ett gäng damer samlas varje onsdag kväll på biblioteket, handarbetar och pratar, och jag testade i onsdags. Det är trevligare med stickningen i händerna när man har sällskap kan jag nog tycka, så det lär bli fler gånger det också.

För att återgå till mina drömmar, ja inte de som nån enstaka gång, som i natt, stör min nattsömn, så har jag ju min släktforskning med sin alldeles bestämda målsättning och där tänker jag inte att plötsligt händer det utan än större är hoppet att någon gång händer det, jag menar att jag får ett riktigt genombrott. Just nu har jag ett oidentifierat spår att försöka lösa men det är mer av karaktären att betraktas som underlag för intrikata fantasier, men man vet ju aldrig, verkligheten kan någon gång vara mer invecklad än man förväntar sig.

Rubriken till detta inlägg finns ju i en text av John Lennon, Imagine. När den LPn kom recenserades den av P G Bergfors (en gång i tiden läkare i Skellefteå) som avslutade med orden: Det är inte bara en rättighet att äga den här skivan, det är en skyldighet!

Ur den skyldigheten refererar jag sista strofen:

Imagine all the people

Sharing all the world

You may say I'm a dreamer

But I'm not the only one

I hope someday You'll join us

And the world will live as one

Det budskapet har en annan dimension än mina drömmar men man ska ju också gräva där man står som det sägs.

Nu till den middagsmatlagning som jag smet ifrån igår kväll, lax- och musselgryta