När Påskveckan, eller som jag hörde på radion att den riktiga benämningen ska vara Stilla veckan och att det är veckan efter Påskhelgen som rätteligen är Påskveckan, inleddes, bestämde jag mig för att varje dag ta en promenad och gärna en som varje gång är lite längre än vanligtvis. Delvis med tanke på att två gympapass förfaller på grund av helgdagarna. Vilken vecka som är vad blir helt klart förvirrande i dessa sekulariserade tider och bäst är kanske att förenkla genom att bara hålla sig till veckan före respektive veckan efter Påsk. I vilket fall så går Påskhelgen mot sitt slut nu, en helg som bjudit på sällsynt varmt och vacker väder och jag kunnat vår-invigt terrassen både solande, kaffeddrickande och med en stickning till hands.
Den underbara terrassen med en yta stor som vardagsrummet är tyvärr i ett skick som behöver en grundlig rengöring förutom att även planteringsutrymmet behöver åtgärdas. Det är som jag ser det ett omfattande arbete som jag inser att det behövs hjälp för att geno mföra. Så det blir ett av flera samtal som måste ringas under morgondagen. Snabbt har vi alltså kommit in den tid på året då dygnets alla timmar inte räcker till för allt som ska göras.
Igår på Påskdagen var jag bortbjuden på lunch, ett gott och läckert påskbord serverades som vi gäster tillfullo njöt av. Med tanke på vädret (även om ett lätt duggregn föll) och med kännedom om att det alltid serveras riklig och god förtäring där, hade jag i förväg beslutat att promenera hem. Det var en skön vandring och jag unnade mig en liten fotosafari under vägen.
Jag gick bland annat strandpromenaden på södra sidan älven och passerade de två broarna i centrala staden för att komma till den tredje där jag gick över älven.
 |
| Den äldsta stadsbron |
 |
| Viktoriabron, intill hyreshus under uppbyggnad |
 |
| Älvsbackabron, i bakgrunden stans Manhattan |
Vi befinner oss verkligen i gränslandet mellan vinter och vår nu, enstaka flytande isflak i älven där isen fortfarande inte släppt strandkanten. Den här tiden på året är det mycket märkbart hur stor skillnaden är mellan norra och södra sidan av staden. I centrala staden och söder därom har snösmältningen gått mycket fortare än på norra sidan. som ligger betydligt högre upp och där jag själv bor, är snön härskande.
När jag närmade mig mitt bostadsområde tog jag en sväng förbi en affär som under natten haft påhälsning av ett gäng som roat sig med att ställa till stor oreda vid entrén vilket ägaren lagt ut på Facebook kompletterat med film från övervakningskameran. Inlägget avslutades med en inbjudan till gärningspersonerna att komma och städa upp efter sig. Tydligen antogs anbudet eftersom ägaren hade tagit bort sitt inlägg efter att ha erhållit ursäkter av flera personer tillika städpatrull som återställde ordningen. Butiksägaren agerade rättrådigt, det tog skruv och de som roade sig på detta sätt fick sig en knäpp på näsan. Inga synliga spår fanns när jag passerade.
Efter drygt 10 000 steg och ca 100 minuter låste jag upp min egen dörr, svettig och lite mör.
Väl hemma var det verkligen inte läge för mer mat, middagen ersattes med en mycket enklare förtäring och tevens utbud var inte mycket att hurra för så det blev Babel för min del.
På kvällen visades filmen Sameblod som jag var så tveksam om jag skulle titta på men kunde inte heller låta bli. Jag var lite rädd för hur jag skulle reagera denna gång. När jag såg den första gången var det skönt att ha bästa väninnans axel att luta sig mot efter slutscenen. Mina känslor slog till med full kraft. gråten flödade men jag kunde med full tillit sitta kvar och vänta ut den häftiga reaktionen. Nu hade jag inte den ventilen, ensam som jag var framför teven, men det gick bra, trodde jag, fast sen jag lagt mig ville sömnen inte komma. Känslorna hade satt sig i magen den här gången och jag var fortfarande nedstämd och berörd när jag vaknade i morse. Handlar kanske till en del om minnen som sitter i kroppen, åtminstone mycket djupt i medvetandet.
Det var det förlösande att ge sig iväg på en ny lång promenad, höra fågelkvittret och se diverse vårtecken. En vandring i fortfarande skiftande väglag.
 |
| Helt snötäckt..... |
 |
| ... och sopad asfalt |
Andra eviga vårtecken står egentligen barnen för. En liten flicka som hoppade rep mitt på gatan och med lucka mellan framtänderna förklarade hur roligt det var och hon bejakade att hon var duktig som kunde göra flera hopp på raken. Andra små barn med cyklar så små att de gränslandet över cykeln gick och en pappa med styrarm på cykeln hade full koll på sin cyklande son.
 |
| Ridhusvägen inget alternativ idag |
 |
| I det stora diket porlade vattnet ystert |
Ja, porlande vatten i ett dike är också vår även om det på vissa ställen dröjer ett bra tag innan det är barmark. Men jag spanar fortfarande efter tussilagon, antagligen går mina stigar inte i tussilagovänlig mark.
 |
| Naturens egen tredimensionella konst |
Ett annat vårtecken? finns bland mina blommor. En kaktus som helt förvirrat satt igång knoppsättning och blomning trots - eller kanske till följd av - omplantering. Jag fick den en gång i tiden till min födelsedag på hösten och jag har kallat den novemberkaktus men den får väl heta vad som helst, jag uppskattar när den blommar.
En annan växt som tog illa vid sig efter omplanteringen är en mycket gammal monstrera - minst 40 år - som verkligen inte haft någon gyllene tillvaro utan fått leva på gammal jord i åratal. Nu tyckte jag dock att det var på tiden med en uppfräschning och himmel vilken massa rötter den vilade på. Den var inte lätt att hantera och hela köket var fullt med jord efter det tilltaget och nu svarar den med många gulnade blad som tack. Återstår att se hur det hela utvecklar sig, Hoppas den reser sig ur jorden och sträcker sina stora, flikiga blad mot ljuset igen. Den har fått en bra plats att utvecklas på och jag vill han den kvar där. Det blir kanske till att prata välmenande och uppmuntrande ord till den för överlevnadens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar