I VÄNTAN PÅ VÅREN

Saxparty på Jazzcaféet

Det är en aning enahanda med rubriksättningen helt fixerad som jag är på eventuella vårtecken. Det ligger i tiden kan man säga även om inte väntan är särskilt svår. Solen skiner och värmer och stormen som plågade oss för några dagar sedan har tacksamt lugnat ner sig. 

Det finns dock en del vårtecknen, jag tänker särskilt på vinterperiodens aktiviteter och dess avslutningar. I onsdags gick jag och såg Filmstudions avslutningsfilm, Roma, en mycket prisad film  och jag gick därifrån med en behaglig känsla. De flesta filmer jag sett den här säsongen har tyvärr inte alltid av den sorten, värst var nog den handlade om ett barn som togs omhand för att utbildas till häxa tillsammans med redan etablerade häxor. De utförde rena slavarbeten i en ohygglig tillvara, tjudrade som djur. Bakom tycktes vidskepelse och och ockultism ligga, inte förstod jag det så kallade budskapet heller men det var en otäck historia.

En annan avslutning var gårdagens Jazzcafé, som bjöd på saxofonfrossa med hela 17 saxofoner. Inte alla samtidigt utom i avslutningsnumret, annars fördelades musikerna genom hela programmet som startade med en riktig nostalgitripp, Flamingo, minns väl den hiten med Earl Bostic. Resten  av låtarna var ett tvärsnitt genom alla välkända stora musiker, och inte minst The midnight sun never set av Quincy Jones, skivan med Harry Arnolds storband var  mycket ofta spelad och omtyckt en gång i tiden och väcker fortfarande fina minnen. Som synes av bilden kan sägas att det är många 'shades of grey' bland publiken. Musikanterna däremot representerade alla åldersgrupper från skolelever till  mycket mogna män. Dessutom frossade jag med en superlunch med stor räkmacka och kladdkaka. Jag borde ha promenerat hela vägen hem men det blev dessvärre busstransport. 

Mitt favoritprogram på teven just nu är Stjärnornas stjärna och gårkvällens avsnitt var en höjdare. Programkonceptet är en utslagningstävling med både jury-och publikröster och resultatet blir därefter. Jag gillar inte alls det programkonceptet men nu gick min favorit vidare och det blir kul höra fortsättningen. Mariette  gjorde ett magiskt framträdande igår och intet öga var torrt vare sig juryns eller mitt. Hon har förresten gjort fantastiska framträdanden i alla program hittills,  nästa omgång är det bl a dags för deltagarna att ta sig an visor.

Under dagens promenad höll jag ögonen öppna för eventuella vårtecken men det är klent med sådana än så länge. Det hörs lyckligtvis fågelkvitter och tranorna har anlänt för ett bra tag sedan men jag försökte titta efter spår av tussilago. Min promenadväg idag var längs E4:an på en gångväg ligger på östra sidan och de första exemplaren brukar visa sig på den västra soliga slänten. Men jag såg inte ens bilarna på vägen, snödrivan mellan gångvägen och E4 var alldeles för hög! Om än det varit fri sikt hade jag kanske inte sett någon blomma, troligen för tidigt men den kommer verkligen med sin intensiva färg med vårens budskap.

 Kerstin Ekman var dagens gäst i Söndagsintervjun och det var naturligtvis samtal bl a om hennes utträde ur Svenska Akademin och hennes uppfattning var att problemen tog sin början vid
 Sture Allén tillträde som ständig sekreterare. På tal om framtiden var hennes kommentar att vid hennes ålder, 86, hade man inte framtidstankar. Det hon såg fram emot var ännu en vår med blommande blåsippor och kanske är det just naturens årstidsväxlingar som ger livsglädje. 

Jag tycker det är svårt fånga sådana känslor som livsglädje, förväntan och framtidstro, känns mer som jag lever för dagen och i dagen. Kanske man eventuellt kan säga Carpe Manana för att höja spänningsnivån. 

Nu är det dags för middag med efterföljande tevetittande, inte så mycket välja på egentligen så det blir nog Babel.Apropå det så har jag just avslutat en bok skriven av Theodor Kallifatides, Slaget om Troja.Skickligt berättad i en tid och miljö i Grekland vid andra världskrigets slut. Krigets fasor och grymhet var på intet sätt skonsammare under antiken, otillåtna alllianser fanns såväl då som nu och alla är offer, egentligen förlorare. Men trots allt en sträckläsningsbok som jag gillade.