Men först lite om dagarna som gått. Efter min Sorsele-resa behövde jag en dag för återhämtning, lite tvätt och stök hemma var vila nog och jag sköt upp färden ner till stugan till på torsdag. Ett kort telefonsamtal blev också upptakten till ett möte, även det kort med desto mer fyllt av glädje. Tack Carin för att du gav dig tid några minuter till en kaffetår ute vid solväggen. Hoppas din dag blev bra även om den samtidigt hade tråkiga inslag.
Efter lunchen blev jag till slut klar för avfärd till stugan där det som vanligt var fridfullt och en skön kväll med havspanoramat som aldrig slutar att fängsla blicken. Kanske en slags meditation, ofta blir jag sittande nästan andlös. Dagen därpå var mycket mer realistisk och jordnära, jag gav mig på ogräs och annan ovälkommen växtlighet. Det blev en tröttsam dag på knä och somnade gott på kvällen, med öppet fönster inte ofta den här sommaren och lägsta nattemperaturen 14,7 grader är också ovanligt varmt.
Dagen som följde blev en allt igenom trevlig dag i otvunget umgänge med alla dessa människor som jag tycker så mycket om att träffa. Tack Viveka och Stig för att jag fick komma, för gott käk och glatt sällskap. Sen fick jag sällskap hem av några ur sällskapet, en del hade aldrig sett var jag har min lilla oas.Och barnen som var med kunde få sig ett sista bad för dagen fast nog tyckte jag att den svala kvällen och blåsten kändes mindre behaglig. Slappade sen framför TVn och såg dokumentären om Janis Joplin. Den berörde, hon självförbrännande och tycktes leva med insidan helt öppen. Man kan undra vad det var hon sökte i sin tillvaro.
Nu börjar jag komma in på syftet med rubriken, ord som föder tankar mm. Jag försöker läsa Elena Ferrante, tragglar på med första delen av Neapelkvartetten och får inte något sk läsgrepp. Några ord och svar på frågan vad jag tyckte om den startade ändå funderingar kring boken. Dessa förstärktes då jag dagen efter råkade lyssna på radions program Lundströms Bokradio som startat en bokcirkel just om Ferrantes böcker. De diskuterade första delen, positiva omdömen och en del av deras tankar fäste jag mig vid. Jag ska nog i fortsättningen ta mig en ny funderare över det jag läser! Det är ju också kärnan i all konst, att beröra och starta tankar kring det upplevda.
Jag upptäcker nu att jag omedvetet djupt berörs av texten, något som jag inte vill kännas vid och inte heller vill komma ihåg. Det handlar om utanförskap, att befinna sig i utkanten av det sociala nätverk som ett samhälle bygger på. Som barn förstod jag aldrig att sådana gränser fanns, trygg i min hemmatillvaro som jag var, men ser ändå som vuxen det begränsande mönstret. Och som jag nu i mina tankar och med en ständigt tilltagande självkänsla, ser som en tillgång att känna till. Det är klyschigt att säga att man skapar sitt eget liv, men jag tror genom att så realistiskt som det är möjligt tänka igenom allt som händer och utan att skuldbelägga vare sig själv eller omgivningen finner man en värdefull kärna. På något sätt berikas man av alla möten med människor, av absolut alla människor.
Nu får det väl ändå bli ett stopp för mitt simpla vardagsfilosoferande och ta itu md dagen som ligger och väntar framför. Den fasta punkten idag är besöket hos frissan, efter sju veckor är frisyren vildvuxna stripor och behöver ett lyft.
Till sist kommer i mina tankar Hjalmar Gullbergs dikt Människors Möte. Jag tycker den i viss mån bekräftar det jag skrivit och säger allt!
 34. Människors möte ~ Hjalmar Gullberg ( 1898-1961 )Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar