Summa sidvisningar

måndag 7 augusti 2017

OINSPIRERAD


Sent omsider slog den första rosen ut



Måndagsmorgon, augustimorgon, höstmorgon och det går säkert hitta fler ord med för mig en lite negativ klang, och ändå, morgonen är vacker med sol och uppehållsväder. Men, luften är hög och klar, ger en föraning om höst ändå. Själv känner jag höst i sinnet, lite nedstämd och totalt oinspirerad. Om det finns någon liten gnutta lust någonstans så har jag då inte hittat dit.

Varför nu detta dystra sinnelag? Kanske är jag återigen inne i en period med stresspåslag, känns som luften omkring mig återigen kräver mer än jag kan hantera. Jag skjuter hela tiden upp det jag absolut måste ta tag i, rullar snöbollen framför mig och om jag blundar tror jag nästan den är borta när jag tittar upp igen. Känner mig ungefär som 4-åringen som står i ett hörn och ryter, JAG VILL INTE, och det trots att jag vet att jag måste. Det är ett mycket dåligt scenario, jag är liksom inte särskilt road av att göra saker och ting under tvång. Därför, kära läsare, terroriserar jag er med denna litania, bara därför att kanske skrivandet hjälper mig att komma in på vägen som leder framåt.  

Dock, jag tar ett litet steg bakåt och tänker tillbaka på senaste dagarna i stugan ute vid havet. Dagen jag åkte ner hade jag besök under eftermiddagen och då blev det ett litet våffelkalas. Med tillhörande trassel, våfflor som fastnade i järnet, våfflor som blev otillåtet mörka=svarta men även ätbara sådana. Tillsammans med nykokt hallonsylt och vispad grädde. Hade planerat utomhuskalas men luften kändes plötsligt väldigt kall och blåsten tilltog så jag dukade inomhus. Det visade sig vara rätt kort, regnet kom också. Fast vi kom undan det värsta ovädret som tydligen härjade runt omkring med hårt åskväder, blixtnedslag, jättestora hagelkorn och en tromb. Hoppades att elektroniken hemmavid klarat sig och tursamt nog visade det sig att allt var intakt när jag så småningom kom tillbaka hem igen. 



Dagen efter var jag trött, riktigt trött och sömnig hela dagen, jag har märkt det tidigare under sommaren att jag på ett omedvetet sätt blir helt utmattad av att umgås med folk, jag som sett fram emot att äntligen vara i form för besök och  umgänge med vänner denna sommar. Kanske är det bara så att jag levt i min egen lilla och isolerade värld de senaste åren, startsträckan kanske ska vara besvärlig innan jag är inne på banan igen. Jag fortsätter och tränar på det eftersom det också alltid är stimulerande och glädjefyllt att ses, att dela allt vad ögonblicket/stunden ger och att sedan bevara allt som en karamell för själen. Möjligen ska jag önska mig större tillit till mig själv för att komma dithän. 


En tidig morgongäst förgyllde tillvaron

Ett annat tecken på mitt förfall kanske också är att jag inte en enda gång under de här dagarna tog min hand i den alltid närvarande och pågående stickningen! Och inte sen jag kom tillbaka hem igen heller. Däremot tragglar jag vidare med Ferrante, något mer uppmärksam på texten nu och därmed också med större intresse. När jag lyssnade på radions bokcirkel som denna vecka avhandlade andra delen av Neapelkvartetten, kändes det befriande att en deltagarna sa att han ibland blev trött och ointresserad av läsandet, måste med stort motstånd ta sig vidare i texten.  Vad är det i böckerna som gör att intresset är så enormt stort, göms det en djup symbolik i den alldeles vardagliga och enkla, glanslösa miljön. Vare sig det är små eller yviga händelser kanske det inte skiljer så mycket på människans reaktioner. I grunden samma mönster som möjligen alltid går igen trots stora  och väsensskilda olikheter i miljö och omgivning. Vad vet jag, läser ändå vidare. Ett problem är dock mina läsglasögon som tycks vara på fel ställe hela tiden och därmed ställer till problem, tror jag måste se till ett det finns brukbara par både hemma och i stugan!

De blåsiga dagarna under veckan var inte riktigt de bästa för att bara sitta och slumra i solen. Jag hade redan tidigare börjat rensa ogräs och med det synligt goda resultatet  fortsatte jag mina åtgärder. Alltså har jag legat på knä med näsan 'i jorden' och rensat upp plattgångarna som finns, stimulerad av resultatet åkte alla med på samma behandling. 

Med hjälp av kaffe och muffins.........
,,,blev slutresultatet inte oävet! 


Oroade en hel del undernärda daggmaskar, långa och tunna nästan som sytrådar förpassades de till bättre jordar. Tyvärr blev väl en del förökade genom delning också, men det lär ju vara ett gott tecken att de överhuvud taget finns i jorden. 

Fredagen blev en jättefin, solig och skönt varm dag, den dagliga blåsten var det lite svårt att finna lä från. Gjorde ett besök på Skördemarknaden i Lövånger, marknadsgatorna var fyllda med människor och förhoppningsvis god försäljning. Dagen innan hade jag också åkt en tur till Lövånger, sommarens besök på Varuhuset hade ju inte tidigare blivit av och jag var väl värd den inköpta glassen! 



Min egen skörd av jordgubbar gick om intet. Det har i och för sig aldrig någonsin blivit någon heller, det finns en gäst som alltid hinner först. Nu tror jag mig veta att den varelsen har en lång och yvig svans, lägger upp matförråd för den kommande vintern och lär vara mycket intresserad av att också spara det söta i sitt skafferi. 

Jag fick också uppleva hur lokalt vädret kan vara. Vid avfärden från stugan kunde jag se hur mörk himlen var både i väster och söder och åskan började mullra när jag var i Lövånger. Jag tog sedan en sväng förbi Hökmark, där stod stora vattenpölar på gräsmattan men på tillbakavägen närmare stugan fanns inget spår av regn och nederbörd. Där hade varken regn eller åska visat sig och min rundtur hade inte sträckt sig över en radie av två mil. 

Åkte hem till stan lördag eftermiddag, kallt, blåsigt och dessutom regn i prognosen för närmaste dagarna. Min uppfattning är att när det gäller regn är väderleksutsikterna tillförlitliga men jag har också kommit på att det måste ju innebära att det motsatta förhållandet också stämmer.   Spås inte regn och rusk är det ju ett annat väder som blir rådande.

Man brukar ju ofta för att beskriva den positiva livssynen ta till jämförelsen mellan det halvtomma och halvfulla glaset. I mitt normala tänkande känns mitt glas alltid vara fullt och eventuella minskningar av innehållet fylls snart upp igen. Naivt, kanske, men nog finns det oerhört mycket positivt att glädjas åt, alternativet är men ju ändå inte omedveten om men det kan inte få lägga sig som en våt filt över hela tillvaron. Det är också så jag ser på min tillfälliga dysterhet, även om tillfället kan bli långt. Det ändrar sig till det bättre med tiden men jag önskar att jag med liv och lust ska kunna ta itu med  allt jag har framför mig. Det känns egentligen inte särskilt roligt med någonting, 4-åringen inom mig står i sitt hörn och blundar. Jag söker den där lilla tändande gnistan som föder engagemang, samtidigt som jag vet med mig att det är precis det jag själv måste åstadkomma.  

Börjar så smått kolla utbudet av höstaktiviteter, vill gärna fortsätta som tidigare med gympan ett par gånger i veckan och mitt nyväckta intresse för yoga, Yinyogavarianten tror jag skulle passa mig, jag blev imponerad av det lilla jag kom i kontakt med på den där skrivar- och yogakursen jag deltog i under försommaren.  Promenader med gågruppen, teater, film och jazzklubben vill jag också fortsätta med, gäller bara att allt planera så att onödiga krockar undviks och att det finns tid för tillfälligt uppdykande trevligheter.

Förresten hade jag igår ett litet  = nästan hela dagen återfall i släktforskningen trots att jag fortfarande har mitt eget självpåtagna sommarlov. Det kommer ju trots det hela tiden nya sk träffar på min DNA-analys, ingen  med de där höga siffrorna som tyder på ett nära eller åtminstone ett närmare släktskap. Däremot, träffarna ger bekräftelse  på det jämtska anorna såväl som de samiska men hur jag ska hitta ingången till det stora antalet värmländska/skogsfinska anorna funderar jag fortfarande på. I deras fotspår finns dessutom lika oidentifierade träffar i Dalarna, Hälsingland och de närmaste gränslandskapen till Jämtland. Att det sen i en databas finns långtgående anor som sätter fart på fantasin är enbart en kul grej där verklighetsförankringen knappast går att säkerställa. Vikingar, Harald Hårfagre och andra nobla personer för ett tusental år sedan är liksom en annan äventyrsroman.

Inte vet jag om energin strömmat till under den här skrivarstunden, men jag har vädrat mina spridda tankar som på så sätt fått ett uns struktur, och som jag ibland brukar förklara mitt skrivande som mitt tillfälle att prata på. Dessutom får jag verkligen många glädjande uppmuntrande ord tillbaka från mina läsare, något som jag försöker ta till mig utan något som helst jantelagstänkande bara med en varm god känsla.