EN VECKA I MITT LIV

Veckan som gått har varit omtumlande, sjuk eller som jag väljer att säga för större dramatik, dödssjuk (OK jag vet att så vårdslöst ska man inte använda sina ord), och med en 
alldeles strålande, glädjefylld avslutning, innan regnet kom. Att vara på fötter igen, lite ostadiga till att börja med, men ändå! Vad mer kan man begära än att med öppet sinne ta emot och njuta av det liv som finns helt nära.

Den sjuka delen av veckan beskrev jag ingående i förra inlägget  så jag väljer fortsättningen efter det. Det som egentligen förundrade mig vid besöket på hälsocentralen var att man inte brydde sig om att ta urinprov, jag beskrev ingående mina besvär. Det som drabbat mig kan ha varit en urinvägsinfektion, men för att vara ironisk så fick jag en känsla att diagnosen sattes redan när jag ringde och beställd tid. Jag tänker så här, gammal kvinna, vanligtvis besvärad av hjärtproblem och kanske diabetes typ 2. Med hänsyn till provsvar kunde inget varit mer fel, däremot pekade en lite förhöjning av snabbsänkan på någon infektion. Min uppfattning, anser mig ha en frisk kropp, är att man ganska fort känner en främmande reaktion, däremot inte vad den beror på. Men med glädje över framför allt de positiva provresultaten har jag lämnat det där mörkret bakom mig. Dessutom tappade jag ett och ett halv kilo av min vikt och den kvarstående förlusten letar jag definitivt inte efter!!

Efter besöket på hälsocentralen kom min kära väninna IL och hämtade mig med bil och följde med mig som stöd när jag behövde handla, det var så att säga ett nödläge på livsmedelssidan. Tack IL för att du gav mig en stund av din tid! Med matkassarna inburna och fortfarande i  god form efter mina första steg utomhus tillät jag mig att slappa resten av dagen. Jag skrotade mina planer att åka ner till stugan på fredag utan ägnade dagen i sin helhet åt kronprinsessefirandet på TV. Innan dagen var slut kommenterade jag FB-vännen Ingrids inlägg med en inbjudan till stugan under morgondagen, och hon kunde till min glädje komma!

När lördagen kom med strålande sol packade jag bilen och begav mig neröver, Ingrid kom och vi hade en skön dag i solen. Hon var med på mitt förslag att på kvällen åka ut till Bjuröklubb där det var musikunderhållning i Hamnmagasinet.

Lokala förmågor, sångaren Mats Bergkvist och Skellefteås meste musikarbetare, Mattias Kågström. Den mannen bär mycket inom sig, musikalitet, humor, glädje och han förmedlar på ett sätt som når fram till publiken.

Men jag kan inte hjälpa att sen jag såg honom i teaterns uppsättning av En julsaga, ser honom som julgran! Det var en av hans roller i den uppsättningen och en mer underhållande och spirituell julgran har sällan skådats. Han glittrande ögon tydde på att han trivdes i den rollen!

Vid lördagens föreställning hann jag under pausen träffa många vänner efter längre eller kortare tid sen sist. Allt var så trevligt och en glädje spred sig djup i mitt sinne, en glädje som tydligen följde med ända in i drömmens värld. På söndag förmiddag pratade jag med Ingrid som ursäktade sig för de ev besvär hennes biltrassel förorsakat vilket jag försäkrade henne inte var fallet. Däremot kände jag att så här är ju livet, lite upp och ner, men känslan av att vara en del i nuet av det pågående är kryddan som sätter 'piff på anrättningen'.

Jag vet nu inte vad dessa upplevelser ställt till med men båda morgnarna efter det har jag sovit hela två timmar längre än jag vanligtvis gör. Det är också dessa timmar senare än vanligt för mig även just nu, om det nu är så fortsättningen ska bli, gäller anpassning. Se till att komma ur morgonrocken lite tidigare så att säga, men hanteringen av mitt uppvaknande som också brukar ta två timmar gör att jag vid dagens slut kommer att närma mig nattugglestadiet!

Dagen som är i full gång har jag inte någon annan planering för än att göra ett besök i centrum för vissa inköp, bankbesök och lite ögonshopping. Jag känner mig trygg, glad och oerhört tacksam för mina vänner, känner verkligen att många händer bär. Det enda som egentligen bekymrar mig nu är hur jag ska få till min 'lappländska resa' d v s min årliga utflykt upp till Sorsele/Ammarnäs för att bl a titta till mina föräldrars/morföräldrars gravar vid Gillesnuole kapell. Det känns övermäktigt att sätta sig i bilen med 60 okörda mil framför, och resan måste göras innan sista helgen denna månad. Det känns verkligen inte som jag ännu gjort sista resan dit även om mitt  eget åtagande har varit och är att åka ditupp så länge jag  kan och orkar. Det handlar inta bara om att hälsa på vid gravarna utan även att för några timmar få andas barndomsluft och njuta vyerna där oändligheten döljer sig. Grundläggande livskvalitet med stort värde.