EN SVUNNEN TID

Grinden till den lilla bebravningsplatsen

Minnessten

En naturbeskrivning och en händelse mer än för 75 år sedan;

FLICKAN, BÅTEN OCH KYRKAN

Morfadern, iklädd de svarta kläderna, satte kepsen på huvudet, hämtade fram den gamla, svarta damcykeln och trampade iväg de få kilometrarna efter landsvägen. Målet för hans färd, den gamla kyrkan, hade stor plats i hans hjärta.

Samtidigt tog mormodern flickan vid handen, gick den korta sträckan nedför lägdorna till stranden av den stora sjön, placerade fickan i båten som hon sköt ut och började ro, hennes mål var också den gamla kyrkan som låg vid sjöändan.

Det var söndagsmorgon en högsommardag, solen lyste från en klar himmel, sjön låg blank och stilla, speglande solgasset. Längst bort vid stranden låg kyrkvallen, skimrande som ett smycke, smaragdgrön med den lilla timrade kyrkan, klockstapeln och prästkammaren. Några få kåtor fanns också där. Till vänster om vallen syntes forsen som fylld med smältvattten från fjället brusade mäktigt. Ännu längre bort i väster stack fjällkedjans toppar upp, fortfarande syntes kvarliggande snöfläckar, utbredda som stora lakan. Allt detta en förunderligt skön och vacker bild som för evigt stannat i minnet.

Morföräldrarna förenades vid kyrkvallen tillsammans med många andra kyrkbesökare. Det lilla kyrkrummet fylldes snabbt, för flickan en långdragen sittning på den smala träbänken men till slut lästes välsignelsen och det blev fritt fram för flickan att springa iväg. De vuxna fick nu tillfälle att hälsa på varann; God dag, God dag. Buris, buris och tack för sist. Snart var kaffeeldarna tända, man slog sig ned gräset, ryggsäckarna och kontarna öppnades och matsäcken smakade gott. Gudstjänsten såväl som återseendet av släktingar och bekanta gjorde umgänget glatt, livligt och trivsamt. Efter bortåt ett par timmar tog rasten slut och det blev dags för ännu en gudstjänst, denna gång kortare och mer av tacksamhetskaraktär. 

Efter den avslutande psalmsången, kan ha varit Härlig är jorden, skingrades besökarna åt alla håll. Morfadern på cykel hemåt igen och mormodern tillsammans med flickan i båten. Vattnet var mörkare nu, solljuset speglade sig inte på samma sätt som under morgonen och mormodern berättade om Brudstenen och det som hänt där en gång.

Det unga par som den gången sammanvigts i kyrkan hade med båt tagit sig därifrån. Olyckligtvis hade de inte uppmärksammat den stora sten som då låg osynlig under vattenytan. Båten kantrade och de båda unga drunknade. Mormodern kunde också berätta att bruden flutit iland vid Risuddden, d v s vid det där stället där det ibland lades ut nät och som flickan väl kände till. Brudens slöja hade fastnat i strandvegetationen.

Eftermiddagen var sen vid hemkomsten, korna skulle tas in från betet i skogen till sommarladugården, mjölkas och ges nattvila. Förhoppningsvis skulle ingen björns visslande höras under natten.

Fler vuxna fanns på gården och sent på kvällen var det dags för fiske, notdragningen som var ett stort nöje. Beroende på väder och tidpunkt på året valde man stället där noten skulle läggas ut, det fanns många varp att välja mellan. För flickan också ett nöje att följa med, dock inte i båten där bara två personer fick plats, den som rodde och den som la ut noten. Under ilandsdragningen som skedde efter ett strikt schema var höjdpunkten när notändan närmade sig. Man kunde ana fångsten storlek och någon stod beredd med pitcheln för att mota in fisken i den s k kilen. Fiskafänget var oftast rätt så rikligt, ja det blev då kokfisk kunde man säga lite blygsamt. Rensningen vidtog innan vandringen tillbaka upp till gården med fångsten. 

Väl inne i köket tog morfadern kommandot vid den kokande fiskpannan. Han hade förberett fisken genom att bryta den längs hela ryggraden och sedan höll han pannan i ständig rörelse under hela koktiden. Måltiden som följde kompletterades med kokt mandelpotatis och nybakat tunnbröd, varje gång lika stor festmåltid i sommarkvällens skymning. För flickan, som  förväntades att själv bena sin fisk, blev det enklare att bara äta potatis mosad i smör - hemkärnat naturligtvis. Hon sa sig inte tycka om fisk som var den huvudsakligaste födan. Jag vet med bestämdhet att det var fiskbenen hon var rädd för. Så småningom hade hon tillägnat sig konsten att bena fisk, i och med det gick det också bra äta den med god aptit. I minnet den absolut godaste fisken, nu bara att drömma om.

Barndomen har blivit ett skimrande minne, underbart att bära med sig, lycklig över upplevelsen

.