På den tiden, faktiskt i min barndom, bildade skogsarbetarna arbetslag som oftast bodde i skogsarbetarkojor som jag kan förstå uppfördes av de stora skogsbolagen och låg i anslutning till de områden som skulle avverkas. Till kojan hörde också häststall. Vid stort oväder och mycket låga temperaturer som satte stopp för arbetet lämnade arbetarna inte kojan, det blev en kojdag! Jag skulle tro att den möjligheten inte utnyttjades annat än i nödfall, det gällde ju förtjänsten också.
Idag skulle jag för min del ha kunnat räfsa en bit till av gräsmattan men i stället finns ju en del att göra t ex i garderoben om det nu skulle kännas "ohullt" att bara slöa. Får väl se hur det blir med den saken, det känns ogästvänligt inomhus också.
Igår åkte jag ner till stugan som fått stå alldeles ensam och utan tillsyn länge nog nu. På vägen ner tog jag en sväng förbi Lövånger och passade på att äta en god laxlunch på Hemgården, äldreboende med restaurang. Med tanke på det jag skrev om i mitt förra inlägg om vardagens små glädjeämnen fick jag verkligen i stort mått uppleva just ett sådant tillfälle.
När jag kom dit hade de gäster som brukar äta sin lunch där redan lämnat stället så det var bara jag och en kvinna till kvar. När jag skulle sätta mig till bords tyckte hon att vi kunde väl sitta och äta tillsammans och det höll jag naturligtvis med om. Det blev ett möte det! Samtalet flöt väldigt lätt och jag kan väl säga att vi fann varann på ett oväntat fint sätt. Jag kände mig så glad, sedd och bekräftad i det mötet. En riktigt fin glädjestund eller som hon uttryckte det, en gudomlig ordning eller nåt ditåt.
Ute vid havet i stugan var det som vanligt gudomligt fint och det är inte ofta våren kommit så långt där vid den här tiden som i år. Snöfritt och nästan helt upptorkat kunde jag räfsa ur blomrabatterna och lite runt omkring, Dessutom var det skönt sitta i lä på altanen och njuta av solen.
 |
| Inte helt snöfritt! |
På hemvägen ett kort stopp i Önnesmark för fika och årsmöte med Allaktivitetsföreningen. Däremot avstod jag från grillning och brasa som föreningen anordnade vid Byagården. Kvällen avslutade jag i stället med att titta på Niceville, filmen efter boken med samma namn. Frågan som gror är hur det ser ut om ännu drygt 50 år, är rädslan, försvaret och förstärkningen av den egna tryggheten fortfarande lika starka attityder då? Eller blir det omvända roller och hur klarar vi det? Det finns i alla fall inte mycket glädjefyllt i vissa yttringar i nuvarande utveckling.
Mina fingrar är iskalla och nu får jag lov tanka någonting värmande till lunch för lite bättre komfortkänsla. En bok (har ju massor nu) en pläd och soffhörnet kan vara ännu en komforthöjare.
Osökt kommer tanken på Hjalmar Gullbergs dikt ur "Att övervinna världen" 1937
Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar