EN DAG I MAJ

.....när solen sken, till skillnad från dagen idag som börjat med regn och gråväder, nattemperaturen dock! över nollan fast de fortsatta utsikterna lovar inte någon större bättring förrän tillfälligt framåt torsdag och fredag. Pingstvädret ser också ut att bli regnigt och ruskigt men ändå, det finns alltid något att glädja sig över t ex grönskan som jag tycker kommit både tidigt och långt denna vår. Igår när jag åkte neråt centrum upptäckte jag att björkarna slagit ut för fullt sen i onsdags då jag senast åkte samma gata. Samtidigt som jag såg skillnaden mellan mitt bostadsområde som ligger halvvägs upp för berget och den gryta som centrala stan ligger i, visserligen grönskar både rönn och björk här också men betydligt skirare. Att vi dessutom på vintern alltid har mycket mer snö gläds man ju inte speciellt över, inte heller att den jämförelsevis ligger kvar längre. Dock, bostadsområdets fördelar överväger vädrets förtretligheter. 

Gårdagen var en bra dag och nedstämdheten, oföretagsamheten och den ibland påträngande och ifrågasättande tanken om alltets mening blåste lätt iväg. Till att börja med var besöket hos sjukgymnasten och samtalet med henne uppmuntrande och fint vägledande. Jag hade ju ett inbokat besök sen en månad tillbaka för mitt ömmande knä som under tiden blivit helbra, mycket kanske beroende av att jag inte gjort några längre promenader. Motionen har i huvudsak bestått av lättjobb utomhus. Troligen var jag för ivrig i min önskan att på alltför kort tid återhämta min avsomnade kondition och ska nu försöka mig på ett lugnare tempo. Jag som inte kan förstå att min kropp inte hänger med lika bra som den alltid gjort. Är det utveckling att lära sig hänsyn till sin egen kropp?

Nå, i alla fall så för ca en månad sen fick en uppvaktad 12-åring som present en shoppingdag med mig! Tala om en utmaning men tänkte aldrig annat än det var just en present det var frågan om och att han själv fick välja när det passade. Igår var det då äntligen dags, jag åkte iväg och hämtade honom på eftermiddagen och vi begav oss till ett par sportaffärer. Den ena hade faktiskt inget som såg särskilt spännande ut  men däremot på andra stället fanns det rätta - i mitt tycke - men också han blev nöjd. En liten paus på Waynes Coffee för fika, han valde varm choklad och själv tog jag en chai latte och bägge fick vi varsin kladdkakemuffin. Gott och maffigt!

Efter en sväng in på Ö&B för inköp av diskmedel mm och kattsand på djuraffären avslutades shoppingen. 


Ett par urusla bilder från djuraffärens akvarier. Kunde inte motstå att fota och konstaterade att det finns SAIK-fiskar också, vem visste det. De verkar dock simma lugnt.













Det är roligt i en ung människas sällskap, man kan resonera om många olika saker. Vi avhandlade bl a bra och dåliga lärare och som jag förstår var hans mening att en lärare ska se eleven och en skrikande arg lärare förlorar elevernas respekt. Lite ledande var min fråga om de ska vara som pappa som är lärare. men då uteblev svaret! Men små egenheter hos föräldrarna fick jag mig också tillgodo! När jag köpte tandkräm råkade jag säga att jag nästan fått vända min tandkrämstub ut och in så mycket som jag fått krama den för att kunna borsta tänderna på morgonen. Hans kommentar var att det var pappa jättebra på, det lät nästan som han kunde krama ut tandkräm ur en redan tom tub. 

Vi pratade också om när man kunde få börja vara på stan ensam på egen hand och tydligen hade han inte något större intresse av det men nämnde att det var inte särskilt roligt att följa mamma på stan, hon skulle ju prova alla kläder som fanns. Min kommentar var en liten vägledning för den blivande mannen och jag sa att det skulle han veta att i framtiden var det något han måste förhålla sig till och alltid ställa upp på. Sånt är livet förklarade jag för honom.

Efter ha skjutsat honom hem var det närapå dags att fixa lite middag men inte så bråttom, det mäktiga fikat satt fortfarande kvar. Jag passade på att sitta ute på altanen, det var varmt och skönt i solen och jag kände mig glad, snuddande nära lycklig och njöt av tillvaron. Energin hade också fått en extra knuff och jag känner återigen lite mer lust att ta itu med saker och ting. Tror faktiskt att min inre stress fortfarande ligger på en ganska hög nivå och min svårighet är att dämpa den. Jag behöver ju energin som den bränner.

Under förra helgens långa bussresor läste jag färdigt första boken ur den välfyllda IKEA-kassen med böcker som jag begåvats med. Kriminalromanen Skuggor ur det förflutna av Patricia Cornwell, så otroligt spännande handling i militär, högteknologisk miljö där FBI också agerar och huvudpersonen är obducent.

Nästa bok är nog den värsta bok jag någonsin läst, kände mig faktiskt riktigt illamående ibland, den handlar om barnmisshandel av allra värsta och mest fasansfulla slag och jag var bara tvungen att nära nog sträckläsa den för att komma ur den förfärliga historien. Bokens titel Pojken som kallades det är den första i en serie på fyra böcker skrivna av Dave Pelzer som på ett alldeles häpnadsväckande sätt lyckats både överleva, växa upp och skapa sig ett meningsfullt liv. Han ägnar sig i sitt arbete åt bl a att som föreläsare förebygga barnmisshandel.

I den andra boken som inte är lika fysiskt närgången har hans väg avskild från föräldrarna börjat hos fosterföräldrar vilka har en nästan omöjlig uppgift att hantera den psykiskt helt söndertrasade pojken. En otrolig läsning som berör ända in i hjärtat, min uppfattning och önskan är att varken barn eller gamla, sköra människor borde utsättas för lidande och våld, vare sig fysiskt eller psykiskt. Det är nästan fakirkänsla att läsa böckerna.

Efter förra helgens träff med mina brorsdöttrar flammade också intresset för släktforskningen upp och jag började titta igenom materialet som finns i datorn och det var ju ett bra tag sen senast. De sista noteringarna verkar vara gjorda för 12-13 år sen och jag är en aning ringrostig nu, nästan som att börja om på nytt. Jag hade ju planerat det som höstaktivitet men jag blir så helt fångad av allt så jag kan inte helt låta bli, ett par tre timmar åt gången försvinner fort. men jag har ju ett alldeles speciellt mål som jag hoppas kunna komma fram till. Den som lever får se som det heter.