DRAMA - MED LYCKLIGT SLUT!

Här har på morgonen utspelat sig ett riktigt drama, ett drama i förvirringens och förskräckelsens tecken med en upplösning som befriade mig från de allra dystraste tankarna. Däremot gick tanken under dramats pågående till historien om 'tröjan i frysen'.

Följande utspelade sig här i min ensamhet i mitt hem under tidig morgontimme, Det är idag sista dagen med undervisning på folkhögskolan, återstår  endast själva terminsavslutningen nu på fredag. Efter den kommer jullovet och väntan på besked om det blir någon fortsättning på det nya året. Nu till dramatiken!

Eftersom jag tar god tid på mig för morgonsysslorna, frukost, tidningsläsning - egentligen i stort sett bara att bläddra igenom - och koll av de  kläder jag tänker bära är i ordning. Det var det momentet som skulle komma att störa mig i allra högsta grad. Den outfit jag tänkt mig gick inte att hitta!!! Detta trots att det jag senast i måndags skrudat mig i även i dag var tänkt att komma väl till pass. Kläderna fanns inte att finna någonstans, bara sjalen jag använt, men det övriga var som utplånat från mitt hem och denna jord. Var, var, var? 

Jag gick i tankarna igenom vad jag gjort i måndags när jag kom hem från skolan men hade inte ens någon minnesbild av att jag klätt om mig då! Efter att i två omgångar letat igenom min garderob och andra ställen där jag rimligtvis kunde tro mig finna klädespersedlarna bestämde jag mig att andra kläder fick komma till bruk och jag började klä på mig. - Då slog blixten till, jag närmade mig en lösning insåg jag.

Det låg nämligen till på detta sätt. Måndagen på skolan avslutades med ett träningspass och vi var uppmanade att komma till lektionen omklädda och med vissa tillbehör. Detta hade jag packat och tagit med i en Ikeakasse. Dessutom beslöt jag att efter lektionen behålla träningskläderna på och åka hem i dem kompletterade med ett par täckbyxor. Praktiskt tänkte jag, varför byta kläder bara för att drygt en timme senare ta på dem igen för att gå till måndagsgympan. I istället ner mina gångkläder i Ikeakassen! Klart som korvspad att de låg kvar där och där hade jag definitivt inte ens haft tanken att titta efter, hade bara ställt ut kassen i förrådet klar för ev kommande behov. Sjalen hade jag så när gått ifrån när jag lämnade skolans omklädningsrum och tog den helt enkelt i näven och la följaktligen ifrån mig den på en stolskarm när jag kom hem!

Jämförelsen med tröjan i frysen behöver kanske en förklaring. Jag läste en gång en story som handlade om den ofullkomliga minnesbilden man har av sådant som görs i stresstillstånd eller helt utanför det vanliga beteendemönstret. Det handlade om den ensamstående mamman som kom hem från jobbet  och skyndsamt skulle göra i ordning mat, fixa grejerna som sonen behövde till sin träning och därefter skjutsa honom. Allt på kortast möjliga tid.  Hon springer upp till övre våningen, byter kläder, tar i farten en tröja i handen som sonen ska ha med, rusar ner till köket, tar fram mat ur frysen och lagar den. Under tiden byter sonen kläder och frågar mamman var hans tröja tagit vägen. Eftersom hon vet att hon hämtat den svarar hon att den ligger framme! Går inte att hitta, sökningen börjar , inget resultat. Förvirring och framför allt irritation, men middagen måste också intas. NU! Den skulle avslutas troligen med en glass varför frysen öppnas igen. Vad ligger där om inte den förlorade tröjan som mamman haft i handen när hon tidigare tagit fram maten och samtidigt lagt ifrån sig tröjan utan tanke på att den hamnade på ett totalt osannolikt ställe. Helt uteslutet att leta där liksom för mig att undersöka Ikeakassen. 

Sitter nu här i den klädsel jag tänkt mig, tacksam och glad för att upplösningen är helt förklarlig om än utanför min vana och normala ordning. Jag kan åka iväg till skolan, avspänd och förväntansfull inför vad dagen bjuder. Och under eftermiddagen dags för veckans stickcafé till vilket jag behåller kläderna på, d v s jag utsätter mig inte för följderna av ett klädbyte. 

ATT VÅGA VARA - I NUET

Den dröm som jag verkligen strävar efter, att vara närvarande i nuet, är inte alltid det lättaste, tankarna har en klar tendens att flyga iväg på de mest avlägsna banorna, som om det skulle vara den önskvärda aktiviteten. Att begränsa tankarna, att stilla sig i vetskapen att det som händer här och nu är det absolut viktigaste, och att fullt ut dessutom njuta av det kräver övning, ideligen är min övertygelse. Under hösten har jag för första gången deltagit i en yogagrupp och gjort just den upptäckten, hur svårt det är att släppa alla tankar som likt spindelns ben strävar åt alla håll och att vara totalt närvarande i stunden. Om övning ger färdighet så bör nog övningstillfällena vara många, många!

Just nu sitter jag emellertid och försöker tänka efter var de senaste fjorton dagarna tagit vägen, kanske bör jag också skaffa  och läsa Bodil Jönssons böcker om tid. Första veckan var helt normal med  de vanliga, inplanerade aktiviteterna. Vad som inte var normalt var dock vädret som ställde till stora trafikproblem. Jag hade tid hos frissan på fredagsmorgon och gick i god tid ut till busshållplatsen, inga bussar syntes till och  så småningom fick jag kontakt med bussbolaget bara för att få veta att all trafik ställts in. Morgonens blixthalka var orsaken. Frissatiden var också missad men tursamt nog fick jag en ny tid senare på dagen och blev ordentligt friserad-klippt.

Dagen efter på morgonen var det så dags för en tur med buss till Ikea i Umeå.

En morgon med glöd

Lite klädinköp plus  premiär för julbord. Det smakade bra, fräscht, gott och mättande. På kvällen fortfarande så mätt att det bara fanns plats för en kopp te

Kunde inte motstå blommande jeans+fladdrig blus

Veckan som kom blev inte alls som vanligt, förutom de två dagarna på folkhögskolan. Dels ställde snön till extra arbete, dels också en del annat som jag donade med här hemma. 

Jag hade redan för någon vecka sedan bjudit hem några väninnor och förberedde efter bästa förmåga den kommande middagen. I torsdags, midddagsdagen, när jag hade allt förberett och klart, återstod snöskottning. Redan på måndagen när det behövde skottas hade jag dragit upp ett par smala gångar, dels till postlådan och så för att dra ut soptunnorna för veckans hämtning. I torsdags hade det kommit så pass mycket att det kunde bli problem för mina gäster att ta sig fram till huset. Men man ska ha tur i nödens stund. Precis när jag kom ut gick min granne förbi och han sa "vänta tills jag gått in med hunden så hjälper jag dig med skottningen"! Underbara människa!  Efter en stund var hela garageuppfarten skottad men snöandet fortsatte oavbrutet även när mina gäster kom. Sen vände temperatur och väder, när de lämnade huset var bron regnvåt och snön var på väg att försvinna. Det var egentligen rätt så tacksamt, snöskottningen var inte särskilt bra för min ömmande axel, igår var det riktigt illa igen, förbättringen jag känt var som bortblåst.

Men åter till middagen, som jag äntligen fick mod att ställa till med, blev lyckad och jag kände mig mycket tillfreds efteråt. I dessa goda vänners sällskap känner jag mig  avspänd och närvarande, vi hade en gemytlig och trivsam samvaro med samtal som böljade fram hela tiden. Det blev faktiskt lite av tevens 'Halv-åtta-hos-mig' stuk då jag hade lite att fixa i köket emellanåt. Jag hade t ex sorterat ut en massa böcker för att slängas, och hade som jag kallade det mitt bokbål i sovrummet. Gästerna erbjöds fritt val av böcker att ta med därifrån och lite mindre blev det men ändå många kvar. 

Kanske skulle jag också orda lite om menyn. Efter välkomstbubbel med Västerbottenschips och dip, en skagentoast till förrätt. Varmrätten Texas chili med ris och olika tillbehör, grönsallad, majs, tomatsalsa, gurka, guacamole och tortillachips följdes av efterrätten tiramisu med mörk choklad och hjortron. En slät kopp kaffe avslutade måltiden. Det enda som störde mig lite var dock varmrätten, hade förväntat mig lite häftigare smak. Blir nog inte fler försök, fast igår när jag år av resterna dög den lite bättre åt mig. 

Gårdagen var förresten en enda stor slappardag med läsning, tevetittande och en tupplur fick också plats, allt med en behaglig känsla över att både ha kommit till skott och verkligen anordnat det jag drömt om att göra och att jag förberett mig så noggrant att allt flöt på till belåtenhet. 

Nu kommer en vecka fylld av Adventsförberedelser och tänk att om en månad idag är det Juldagen. Det är också sista veckan för terminen på folkhögskolan,  faktiskt känns det skönt med ett uppehåll därifrån, får väl se om det blir någon fortsättning men då bara en dag i veckan. 

Utsikt från klassrummet en mulen och snörik dag

SNÖ

Så snöar det igen, den mörka novembernatten övergår till gryning och marken är helt täckt av vit nysnö. Det kanske inte räcker så länge till eftersom väderprognosen förutspår regn redan mitt på dagen och då lär väglaget bli fullkomligt livsfarligt. Bäst hålla sig inomhus, behöver ju inte bli i stillhet bara därför.

Mina inlägg har en tendens att komma betydligt glesare igen, delvis beroende på att min fantasi tryter i samma takt som jag av olika anledningar blir helt uttröttad. I mitt senaste inlägg såg jag fram emot den kommande lovveckan som en välkommen paus men därav blev intet. Snarare tvärtom, veckan, blev helt hysteriskt jobbig, jag var fullt upptagen hela tiden. Följden blev  att jag på lördag kväll slog av teven redan vid åttatiden och gick till sängs. Insåg det meningslösa i att sitta och titta på något jag inte förstod ett dyft av, inte ens det talade ordet! En lång och skön natt i kombination med en stilla söndag återställde balansen någorlunda och jag kunde utvilad åka till folkhögskolan igen på måndag. Emellertid. då gjorde jag något som verkligen inte tillhör mina vanor, jag skolkade från motionspasset! Skolkade och skolkade, kanske en överdrift eftersom jag i stället tog en långpromenad ända hem. Det visade sig på ett ungefär i tid motsvara mina 100-minuterspromenader och i mycket skönt i soligt väder.

Det blev samtidigt uppstarten av ännu en fulltecknad vecka, nu dock bara trevliga, roliga  och stimulerande händelser. Gympapasset på eftermiddagen kändes bra. Dagen efter var det dags för promenadgruppens 'utelunch', denna gång på Carl Victor i stadens centrum. Buss hem för att direkt gå till ett Yogapass, lite jobbigt efter några veckors uppehåll, men känslan efteråt väldigt behaglig som alltid och resulterande i en lång natts skön sömn. Hann också med Släktforskningsföreningens cafékväll och landade hemma i soffhörnet bortåt nio på kvällen.

Onsdag blev en mellandag med folkhögskola och en som vanligt intressant historielektion, Den läraren kan konsten att trollbinda sina åhörare, jag tror man kan höra den berömda nålens fall mot golvet, så tyst lyssnande sitter vi alla. Kvällens stickcafé är liksom en skön oas att komma till, glatt prat och fika. Och en förväntan på vad kvällens värdinna överraskar med, den här gången en smarrig rulltårta. 

Torsdagen var fylld av en rad trevliga möten, samtal och en medryckande underhållning. Åkte iväg redan strax efter nio för att hinna in på Teliabutiken när de öppnade. Till slut blev det min tur efter lång väntan som dock uppvägdes av en tillmötesgående expedit som tog sig god tid att lyssna på mina funderingar. Fullproppad med information kan jag nu fundera vidare på mitt val av ny telefon mm. Jag har genom åren bytt telefon vart femte år och det alltså dags nu. Ska den också hålla kommande fem år så tål verkligen stor eftertanke, som jag förstår är det i längsta laget för dylika livsnödvändiga tingestar.

Därefter snabbt till lunchstället där jag skulle träffa min kära väninna, långt mellan gångerna men desto trevligare när det äntligen blir av. Vi hade så mycket att prata om och tiden bara rann iväg, missade en buss, eller egentligen två, innan jag kom iväg till nästa träff. Det vaga och obestämda svaret som man ofta ger att,  jo, jag kommer någon gång, absolut o s v har en tendens att inte bli av så nu hade den här väninnan och jag bestämt att det var dags att komma till skott. Efter gott fika och lika gott samtal skyndade jag hem. Lila väntade på sin middag och själv bytte jag outfit innan det bar iväg till Västerbottensteaterns förställning. Denna gång serverades dessutom mat, tortilla med  potatis och salt, mycket salt, lax. Föreställningen som följde var helt oslagbar, Violet Green and all between. Sex tjejer som spelade igenom hela 1900-talets kvinnliga jazz, soul och bluessångerskor, avslutandes med Tina Turner. Välspelat, samspelat och ett mäktigt sound, inte att förglömma den suveräna gitarristen som verkligen gav järnet i Janis Joplinlåten. På kvällen kunde jag förnimma  något som var snudd på LYCKA!

Så kom då fredagen och den gemensamma lunchen med gympagruppen som intogs på restaurangskolans Restaurang Älvy. Vi promenerade dit och maten smakade makalöst bra, därefter en sväng in till stan, både Clas Olsson och Ohlssons tyger fick besök. Därifrån raka vägen upp till Solbacken och jag hann med Jula, Rusta, Ö&B och Maxi innan jag promenerade hem med mina kassar.

Nu är jag i min redogörelse framme vid gårdagen. Då gick jag iväg till det lilla skogsbälte som ligger alldeles intill för att hämta ris till stora krukan ute vid bron. Det röjs regelbundet under den kraftledning som går där och jag hade tur att hitta fint enris. Lite blåbärsdito fick också följa med.  Meen --- jag gick en mycket smal med väl upptrampad stig och där fanns resterna av en väl skymd mötesplats. Fyra tömda vinflaskor låg väl synliga där, frågan jag ställer mig är om jag borde tagit med dem därifrån, det är absolut inte rätt ställe att lämna glas i skogen. Men mina kassar var fyllda med ris och det fanns inte utrymme. Fast om sanningen ska fram så tänkte jag inte så långt heller. men jag vet ju var stället  är.

Förutom att jag gjorde i ordning krukan med ris plockade jag även fram utebelysningen och även om det ännu är ett par veckor kvar innan advent gjorde jag klart med altanens belysning. Som väntat blev det till att slänga ännu en sektion av ljusgardinen, nu bara två sektioner kvar som fungerar och eftersom den helt gått ur marknaden finns inte längre kompletteringar att köpa. Den går alltså en långsamt färd mot slutet och återvinningscentralen.

Kvällen tillbringades i soffhörnet med en stickning, en sjal, en sk Hitchhiker, där garnet tagit slut och samma färgställning inte fanns att köpa. Det blev en liknande färgkombination och lite trixande med enfärgat garn för att förvilla färgavvikelsen. 

Nu snöar det fortfarande, himlen är kompakt gråvit, det ser riktigt vintrigt ut och vädret lockar inte till uteliv. Det får bli allmänt stök och pyssel, kanske en stunds läsning också. Efter att ha läst Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk plockade jag fram hans tidigare Snö som blivit liggande, jag fick inte något grepp om den när jag fått den men nu är jag helt fängslad av den. Framför allt det till synes enkla språket som  beskriver allt in i minsta detalj. Det gör också att varenda ord är viktigt i sammanhanget och att jag i princip läser varje sida två gånger för att inte gå miste om något. Den är  politisk och som jag ser det en mycket viktig roman. En detalj som nära nog återkommer på bokens varenda sida är ordet snö! Som flingor som borstas bort från klädseln, som ymnigt snöfall och som begränsning av rörligheten. Även här berör författaren Oidipusmyten, min fundering är vilken symbolik som kan dölja sig i romanen. 

En annan ny gäst på mitt nattygsbord

Nu har jag nog tömt hela mitt huvud på inspiration, åtminstone för skrivande och tar ett litet kliv framåt, eller åtminstone ur morgonrocken. Ska ägna mig åt  förberedelser för morgondagen och kommande veckas matsedel. Ett visst mått av planering gör att mina dagar med diverse aktiviteter fungerar rätt så väl. Jag är mycket väl medveten om faran att försätta sig i stresstillstånd, då rasar det mesta omkring en till katastrofläge i ett huj. Fast jag ska se till att sätta mig en stund vid datorn med släktforskningen, den har fått stå tillbaka under hösten och lockar desto mer just nu.

100 MINUTER

Spirande morgonljus över älven, träbron och stans eget Manhattan

Det blev nu läge för en andningspaus och var kan den bättre tillbringas än vid datorn i ett försök att producera några rader om i första hand morgonens aktivitet. 

Förberedd som jag var, så var det ingen överraskning som mötte ögonen när jag drog upp persiennen i sovrummet; ett helvitt snötäcke! Det var inte heller bästa varianten, skulle väl i det närmaste kunna beskrivas som tjockt, vitt vatten. Tung utom all kraft för skottning, det räckte med ett krampaktigt försök att omedelbart sopa av bilen som jag lämnat stående ute. Tid för däcksbyte redan 07.00, det var bara att ge sig iväg i morgonmörkret genast efter frukosten. Inte något större problem men jag gjorde som läroboken en gång i tiden föreskrev, anpassade farten efter rådande vägförhållanden!

Eftersom jag skulle lämna kvar bilen på verkstaden hade jag redan tidigare umgåtts med tanken att bengå hem som passande morgonpromenad. Utrustad med vinterskor och stavarna som fått hänga med gav jag mig iväg på promenaden i det gryende morgonljuset och lätt regnblandat snöfall. Det var tunggått och stundtals snudd på halka,  'smetut' med annat lokalt ord. Farten anpassades även nu, kunde inte riktigt avgöra hur lång tid det skulle ta  att vandra frän Tjärn upp till Morö Backe men försökte tänka ut kortaste väg. Det gick bara fint ända tills det blev dags för stigningarna upp från älven, getens berg var krävande och en liten andningspaus behövdes uppe på toppen. Undrade lite över namnet  Getberget, om det endast var getter som tagit sig upp där eller om det funnits någon hage för smådjur på bete där fordomdags. I vilket fall så då började jag närma mig kända gångvägar och kände så att säga hemmavittringen. Vinterns-höstens första plogsväng hade kommit igång, såg och hörde surrande traktorer. På gångvägen mötte jag en som tog upp hela bredden, det vara bara att kliva rätt ut i terrängen. 

Varm och utmattad kunde jag låsa upp ytterdörren hemma och när jag kollade klockan så hade det gått exakt 100 minuter från start till mål. Det är samma tid som mina långpromenader runt bostadsområdet brukar ta. Jag kan erkänna att jag var nöjd och belåten med att ha genomfört min föresats.

Sen gjorde jag som jag brukar när jag behöver en paus efter en riktig ansträngning; rasade ihop i soffan med en kopp te  och macka till. Klockan var drygt nio när jag  en halvtimme  senare var var på tårna igen, fast  kände ändå för ytterligare en stunds stillsamhet och för mig kan skrivandet liknas med en form av meditation. Resten av dagen innehåller sovrumsstädning och bilen ska hämtas tillbaka. Kollade busstiderna, jag kommer definitivt inte att gå den långa vägen tillbaka idag igen, men åka buss tvärs över stan tar sin rimliga tid, eller ungefär lika lång tid som min promenad tog!

För övrigt så var det igår sista dagen på folkhögskolan innan en lovvecka. Då hade jag tänkt mig ta igen lite av det jag försummat under hösten, i första hand släktforskningen som har fått gå i stå, Men igår bokade jag in ännu ett viktigt besök nästa onsdag och det måste förberedas ordentligt, det får ta den tid som behövs. Med gympa, stickcafé och en filmföreställning kan jag tänka mig att dagarna bara rinner iväg. Eftersom jag ännu inte varit på Jazzklubben under hösten får jag passa på lördag den 4:e då besök av Johansson/Dölerud/Gulz/Danielsson/Leth står på programmet. Kommentaren på klubbens hemsida lätt förståelig: Vilket bandnamn! Ingen igenkänningsfeeling men eftersom Nordanåteatern bokats lär det vara nåt extra

Men nu får det väl ändå vara nog med vila och dags för ordentligt arbete. Dagens lunch, ugnspannkaka med ajvar relish och getost står på tur. Efter aftonens gympapass lagar jag en risotto med skinka och kapris till middag, sen kanske det återigen är dags för ett ras ner i soffhörnet igen och tevetittande. Ja, och så är det ju torsdagsbadet också. Hög tid att sparka igång om jag ska få nåt ur händerna idag.

MINNESDAGAR OCH ANDRA DAGAR

Fullmatade dagar, tröttsamma dagar trevliga dagar och dagar som jag sett fram emot med något som närmast liknar ångest men alla har runnit iväg. Efter en lång natt med god sömn (duntäcket på plats igen) känns det som jag landat på en behaglig nivå och med skrivarlusten uppväckt! Det långa uppehållet efter föregående inlägg har alltså sin förklaring, dessutom vill jag inte att bloggandet ska bli ett ok, ett absolut måste utan vara spontant. Jag vill kunna känna mig totalt närvarande i skrivandets stund. 

Det är närmast omöjligt redogöra för innehållet i de sjutton dagarna som förflutit, det får bli små inhopp i minnet och delvis mina tankar i tiden, som jag antyder i rubriken har det funnits dagar då tillbakablickarna dominerat. 

Fyraårsdagen efter min käre sambos bortgång den 12 oktober var den dag då jag återigen (en undran som aldrig lämnar mig någon ro) försökte förstå vad som egentligen hände. Jag inser att det kan jag fortfarande inte, inser inte att det som hände överhuvud kunde hända. Allt kom så fullkomligt oväntat, vi som pratade om framtiden eller egentligen sköt upp planerandet av den kommande födelsedagen eftersom åtminstone jag var helt övertygad om att han då skulle vara hemmavid igen. Vi hade aldrig något särskilt firande, vi ägnade i stället större uppmärksamhet och omtanke åt den som fyllde år. Vi uppskattade särskilt sjukhusbeslutet att behålla honom kvar över helgen, det fanns gott om plats och tillfället var välkommet för mer ingående inställning och kontroll av medicineringen.  Det som därefter hände innebar att hälften av mitt liv samtidigt försvann. Idag har jag ändå kommit fram till en nivå då jag har intresse och lust att ta tillbaka små delar av det förlorade. Nya vänner, nya aktiviteter, bejakande av mina alldeles egna personliga intressen  gör tillvaron mer innehållsrik trots att den riktigt djupa känslan av glädje inte infunnit sig än. Uppfylld av glädje är ett önsketillstånd fortfarande dolt i framtiden. 

Eftermiddag! 

Jag tog en paus för att lyssna på Söndagsintervjun i radion, något som jag sällan missar. I dag med David Lagerkrantz som intervjuoffer, nervig, skör och skuggad av sin far den store Olof som fick honom att känna sig otillräcklig och att han inte tog skrivandet på allvar. Moderns transparens var en uppskattad ventil i hans liv. Hans slutord tyckte jag var både insiktsfullt och tänkvärt, att tvivlet är viktigare än självförtroendet. Han menar att personer med stort  självförtroende, uppfyllda av sin egen kunskap och prestation, stagnerar  medan den som tvivlar på sin egen förmåga  hela tiden utvecklas. Kanske något att tänka på för stora egon, Den som intervjuar, Martin Wicklin, är mycket skicklig i den rollen, inte långt efter den alldeles lysande Ann-Marie Rauer,  som är en annan favorit, en lågmäld intervjuteknik med djupt trängande frågor. 

Efter radiolyssnande blev det en långpromenad, det har blivit lite glest mellan gångerna senaste tiden och i dag var det ett underbart senhöstväder. Rimfrost som solen raskt smälte bort och många människor hade också sökt sig ut.

När jag kom tillbaka hem efter 100-minutersrundan smakade det särskilt gott med ugnsomelett med räkstuvning. Efterföljande vila med korsord och sen en snabbutflykt till djuraffären för inköp av kattsand och mat till den gamla damen, det var lockpriser idag så det var bäst passa på. Pyntade lite utomhus, hämtar hem gran- och enris troligen kommande helg. Ska också försöka att för en gångs skull sätta upp ljusslingorna innan snö och kyla gör det hela mycket besvärligare. En bra dag so far!

Men tillbaka till tiden som gått. Ett par dagar efter minnesdagen, då jag för övrigt gick till kyrkogården med blomma och ett ljus, kom dagen då sambon skulle fyllt 81 år och ytterligare ett par dagar senare var det dags att fira den gamla kattdamen som bor och residerar här. Lila fyllde 15 år eller omräknat till människoår skulle det också bli 81 år för henne!

15-årsdagen den 16 oktober

Hon poserade ........

... villigt en lång stund

Hon visar inga tecken på ålderdomssvaghet, får dagligen sin medicin som håller artrosbesvären borta, sover långa pass men gör dagligen (nästan) sina ofattbart snabba rusningar genom hela huset. 

Senaste veckan fick jag lov ta mig samman och noga hålla reda på allt som var på gång och tacksamt nog klaffade det hela utan mankemang. Städade och fejade så långt jag bara kunde inför ett avtalat besök, jag hade gruvat mig en hel del men kände mig väl förberedd och det gick så bra. Omtumlad och lite trött men efter en stunds vila kunde jag i lugn och ro förbereda mig för mina matgäster som dök upp under eftermiddagen. Jag bjöd på palt, en smuldegspaj med päron och mandelmassa  och slutligen kaffe med  kolakaka. Avspänt och trevligt som alltid i det sällskapet var det en värdefull avslutning av veckan och jag kände mig rofylld  och tacksam på kvällen. 

Det blev i och för sig en mycket tidig kväll och trots god sömn var jag ändå lite seg på lördag förmiddag som fick passera i lugnt tempo. På eftermiddagen dags för teaterbesök; Projekt Mamma! En enmansföreställning som i slutminuten resulterade i tårar och en totalt tyst och djupt berörd publik. Alla växer inte upp i dockskåp med tomtebolycka och att någon enda av dessa människor orkar leva vidare och göra något av sitt liv är starkt. Denna skådespelerska kunde på ett mycket imponerande sätt  förmedla sin historia, levande och närgånget. Det efterföljande publiksamtalet fungerade som en fin avslutning på föreställningen.

På mina promenader funderar jag ofta på vad jag skulle kunna skriva om och producerar manus i mitt huvud som dock inte går att återupprepa. Kanske jag måste ta till mig det råd jag en gång fick att tala in mina tankar. Många människor går ju och pratar i telefonen och att jag kan ha  ett annat syfte med mitt pratande märks ju knappast. Det var så under dagens promenad också men nu är den hårddisken rensat på sitt innehåll och det blir ett platt skrivande. 

Övergången till mer handfast matlagning blir således ganska lätt. Det blir lax, sockerärter, purjo, tomater och kokt potatis.

Mitt senaste stickalster som troligen knäckte min axel

En stund i soffan med stickningen, kan inte låta bli trots att min axel protesterar hej vilt,

och förberedelse för morgondagen innan sänggåendet då jag kanske läser några sidor innan jag tillåter John Blunds besök. 

1897 - 2017

Ett helt sekel mellan de två årtalen där det första är min fars födelseår, och idag är det alltså 120 år sedan han föddes i Backe, Revsunds socken i Jämtland. I morgon är det dessutom 54 år sedan han begravdes i Gillesnuole kapell vid sjön Storvindelns strand i Vindelälven. Det var också en mulen och grå, lite kylig dag men under färden ditupp sprack molntäcket upp, solen kom som en hälsning från ovan.

Jag tänker på min far som en varm, humoristisk, intelligent och charmerande person som när han gick bort också tog med sig svaren på de frågor jag önskat kunna ställa till honom nu. Ibland har jag poängterat för en del personer vilken förmån jag tycker de har som får behålla sina föräldrar långt upp i åren, att själv ha nått en viss livserfarenhet och mognad  för samvaron med den äldre generationen. Själv skulle jag om ett par år fylla 30 när min far gick bort och 13 år senare lämnade min mor jordelivet. Ensamhet har till stor del blivit min följeslagare. 

Den här veckan har flutit på bra, det har regnet också gjort, inte en enda uppehållsdag och de där vackra, sköna höstdagarna  med hög och klar luft har tråkigt nog helt och hållet uteblivit. Men nu har jag fått bra flyt på dagarna, har kommit in i en fungerande rutin tycker jag. Tisdagarna kan det bli lite snävt om tid mellan olika aktiviteter så den här veckan hann jag inte handla förrän på onsdag. Det var den sedvanliga promenaden med lunch på Scandic denna gång, hem för ombyte till yogakläder och efter den dags för middag innan kvällens filmförevisning. Jag hade dessutom bett min biokompis äta tillsammans med mig, palt från egen tillverkning. Filmen, I'm not your negro var en uppskakande historia, Jag blev djupt berörd, det kändes ända ner i min mage redan under filmens gång.  

På folkhögskolan tittar vi under historielektionerna på dagens konflikter i världen och det är ju inte heller särskilt upplyftande men det tycks som vi lever i en värld med en enda lång-evig konflikt. Allt hänger på ett eller annat sätt ihop som resultat av maktkamper, missnöjen över träffade överenskommelser och delvis felaktiga ställningstaganden som fått ohanterliga konsekvenser.  Man säger ju emellanåt att ingen föds ond men jag frågar mig varifrån ondskan kommer. 

Men jag får väl ändå lov säga att jag är tämligen nöjd med min dag idag, jag fullföljde mina planer vad jag tänkte mig kunna göra idag. Gjorde garderobsstädningen klar, den tog ovanligt lång tid i år och så såg jag  att om jag tog mig i kragen och rappade på lite skulle jag hinna städa kylskåpet innan det var dags för dagens gympapass. Så ut med alla burkar och annat diverse plus hyllor och lådor för rengöring. Hann precis klart innan det var dags att gå iväg till gympasalen i skolan och den gick ju särdeles lätt då. 

Regnet smattrar för fullt på altantaket men om prognosen håller så blir det några timmars uppehåll med tillhörande sol under morgondagen och då ska jag passa på att avsluta säsongen ute i stugan, koppla bort vattnet och annat som ska göras som vinterförberedelse. Det blir skönt få det gjort,med det usla vädret är det inte nåt större nöje att vara därute i regn och rusk och hårda vindar som redan börjat. Sen får jag ägna all min energi åt att rensa och delvis ställa i ordning här hemma.

Nu var det länge sen jag berikade ett inlägg med lite kattpoesi så det kan vara dags igen nu!


                                                              GUDARNAS NEKTAR

                                                         Slurp, slurp, slurp
                                                        Njut av den friska, ekiga tonen                          
                                                        Smask, smask, smask
                                                        Den söta frukten, plommonen
                                                        Slick, slick, slick
                                                        Den finstämda strukturen
                                                        Smack, smack. smack
                                                        Så komplext till sin natur
                                                        Tänk att vatten
                                                             kan smaka utsökt, magnifikt
                                                        Tänk att vattenkranen
                                                             bjuder nåt så rikt
                                                       Tänk så många år jag fått tåla snällt
                                                            det blask som du i skålen hällt

ARBETSDAGAR OCH ANDRA DAGAR

Kalla i ny färg

Veckan som gått har från första stund varit intensiv, med mina mått mätt alltså. En följd  är att jag inte åkt iväg till stugan utan stannar kvar hemma över helgen. Meningen var att vintra där men det får anstå till kommande helg då det dessutom ser ut bli soligt! väder. Hoppas den prognosen håller sitt löfte.

Måndag var det kursdag på Medlefors och eftermiddagens schema var motion, cirkelträning. Det var en bra genomgång men kändes lite överkurs då jag efter nån timme bara skulle iväg på Må Bra-Gympan. Dock, träningspasset avslutades med en suverän avslappningsstund, skickligt ledd av Anneli. Sen raskt iväg in till Turistbyrån för byte av teaterbiljetter som jag reserverat. Föreställningen Röst som tidigare bokats hade blivit inställd och vi ändrade till Violet Green and all between som enligt programmet är en hyllning till rockens och bluesens stora divor som Janis Joplin, Bonnie Rait, Aretha Franklin och Tina Turner. Det blir säkert en bra föreställning med igenkänningsstatus. Efter gympapasset kändes det skönt att landa i soffhörnet med stickningen som ideligen avbröts av korta sovpauser så det blev en tidig kväll istället.

Promenadtisdag med sedvalig salladslunch på kyrkans Café Benjamin, snabbt hem för ett avtalat möte och avslutnig av en affär, har äntligen gjort mig av med  stället där mina föräldrar bodde under mina fem första år i livet, numera en ynka bit tomtmark utan några som helst nostalgiska kopplingar. Det var tursamt nog fritt från yoga-klassen den dagen och efter veckohandlingen en skön kväll med lite teve och stickning.

Mössa och blivande halsduk

På Facebook har jag skrivit smått kryptiska inlägg som antytt att jag haft något på gång, och det stämmer. Äntligen blev det dags för ett smått ångestladdat projekt och väl där var det bara att leva med det.

Onsdagmorgon kom den hjälp jag tingat för trädgårdsarbete och jag skolkade från folkhögskolan på förmiddagen. Jag hade tänkt ta bort hela den långa rabatten längs huset framsida och så in gräs istället, vilket vi, min sambo och jag, redan talat om att göra innan han avled. Men när jag steg upp på morgonen kom ur intet en annan tanke farandes. Så  i avgörandets stund och ställd inför fakta ändrade jag beslutet. Rabatten skulle få finnas kvar men i ny skepnad så efter ha grävt upp allt så fick den hjälpande grävaren lämna hela skiten på gräsmattan! Jag skulle själv fixa resten, totalt ovetande om hur stort arbete som låg framför mig. 

Nåväl jag lämnade allt åt sitt öde, hann med nöd och näppe laga pasta med morotssås och ge mig iväg till folkhögskolan, där jag sanningen att säga inte var fullt koncentrerad under de lektioner som var kvar för dagen. Aftonens stickcafé var lika trevligt som vanligt och gav samtidigt den avspänning jag så väl behövde. 

På torsdag morgon började allvaret med grävning och åter grävning, hade min mors ord i minne 'gräv på djupet, bonde' vilket innebar att jag gick igenom allt, grävde, gödslade och fyllde på mer jord innan det var dags att placera ut de gamla växterna igen. Avslutade dagen  där och då för att fortsätta nästa dag, igår alltså.När jag kom in var klockan över fem och gympan redan avslutad så den hade jag missat med råge. Hade kanske inte haft ork nog heller.

Efter att växterna kommit på plats återstod uppstädning av gräsmattan som nästan var heltäckt av jord och stora klumpar. Några turer upp till ÅVC senare var allt skräp borta och den avslutande krattningen återställde gräsmattan i ett skick som ny. Med gott samvete kunde jag ställa bort skottkärra och använda verktyg och avsluta mitt jobb. Jag anser mig ju inte vara någon större trädgårdsentusiast men jag kände mig väldigt nöjd med resultatet. Att jag ställt till med stor oreda för både ogräs och de ständigt arbetande daggmaskarna tror jag inte hindrar dessa från fortsatt levnad så kraftiga som båda arterna verkar vara. På vägen in passerade jag tvättmaskinen och passade då på att dra av mig de jordiga och nedsmutsade paltorna för omedelbar tvättning.

Jag misstänkte att Lilas medicin knappast skulle räcka helgen ut så tog en promenad upp till apoteket på Solbackens köpcentrum för påfyllning och fick ett s k infall. Lika angelägen som hennes medicin var skulle väl en uppmuntran av mig själv vara, så en snabbis in på Maxi gav mig en blomma, en kalla med olikfärgade blommor som jag aldrig tidigare sett och en bakelse - och då det fanns Napoleon så var lyckan stor.

Namnamnam....

2-pack dock så jag blir tvungen att trycka i mig en till, kanske i kväll. Jag är ingen vän av överdrifter även om det är min favorit så är en nästan för mycket - och två, nja jag offrar mig väl  på njutningens altare då!

Gissa om jag kände mig fortsatt nöjd när jag steg upp i morse,  drog upp persiennen och såg att det regnat under natten och att dugget fortsatte! Bättre kunde väl aldrig ett regn kommit. Fast jag såg när jag hämtade tidningen att jag glömt peta ner alla lökar som kommit fram vid grävningarna men det ska väl kunna ordna sig. Jag tror för övrigt jag ska komplettera med mer tulpaner och narcisser, det finns väl inget som är så välkommet som spirande grönska på våren, redan innan all snö är borta.

Resten av helgen tar jag nog för mig mindre krävande uppgifter, ska försöka avsluta garderobsstädningen och kanske sticka den pågående halsduken klar. Men först ta hand om tvätten, maskinen fick inte ledigt medan jag höll på utomhus, torkskåpet blev välfyllt och ska tömmas på sitt innehåll. Sen ska jag fundera över vilket nästa projekt jag ska ägna mig åt .