Summa sidvisningar
måndag 19 april 2021
EN KÄNSLA AV VÅR
måndag 5 april 2021
SE DET SNÖAR
| Sällskap i soffan |
Med tätt snöfall tar Påskhelgen farväl, innan dagens slut ska den sköna solen titta fram enligt prognos. Helgens väder har bjudit på både sol och kalla vindar, men inte värre än att promenaderna varit sköna. Jag försöker att så ofta som möjligt och när inget annat hindrar göra mina dagliga rundor. Påskhelgen har liksom förra året blivit stilla och ska jag tillstå något långsam. Fast efter det senaste året har både långsamheten och ensamheten blivit det normala, om än inte mest önskade. Fördrivit tiden förutom med promenerandet stickning, läsning och tevetittande dock med skralt utbud, eller så har jag inte hittat favoritprogrammen.
Jag har inte lämnat stickningen av vantar än men nu tycks lågan vara i avtagande, efter ett dussin par behöver jag hitta något annat intressant att sysselsätta mig med i tevesoffan. Å andra sidan har jag börjat läsa en bok som överraskande nog totalt fallit för. Biblioteket gallrar allt eftersom bland sina böcker och senast jag tittade i den hyllan fann jag dels en av Kerstin Ekman som intresserade mig och Klas Östergrens Twist fick följa med. Jag har tidigare inte läst något av honom och hade inte någon klar bild av hans författande så tanken var bara att ge honom en chans! Och det var en chansning utan motstycke, jag var fast redan från första sidan och intresset bara stiger. Boken har allt, ett enastående språk, en fängslande historia smyger sig på och bakom händelserna anar man något helt annat. Det blir en djupdykning i det författarskapet, i första hand den tredelade sviten som avslutas med Renegate. I sammanhanget måste jag nämna kommentaren jag hörde om hur man avgör om en bok är läsvärd enligt Sara Lidman. Hon lär på måfå slagit upp en bok på tre olika ställen och läst, det avgjorde den fortsatta läsningen om det hon då fann var läsvärt, kanske ett tips att testa.
Jag hade dessförinnan äntligen tagit mig igenom Susanna Alakoskis Bomullsängeln, med den ingående berättelsen om Finlands skiftande, dramatiska historia.
Början av den boken berörde starkt och jag undrar om man kan ha känslomässiga minnen som det inte finns ord på eller ens minnesbilder. Till bokens fördel är dock den enastående research författarinnan gjort. enligt planen ska ytterligare tre delar fullfölja projektet.
Den kick som fösta vaccinationssprutan innebar för mig håller isig. Jag har verkligen fått något att se fram emot, överraskad som jag blev över att saknaden efter det som hittills varit nerstängt påverkat så ofattbart mycket. Det känns som en dörr till framtiden öppnats och man kan tillåta sig drömma igen. Jag har ju under det här året sett många uttryck för längtan efter sådant som i ett slag blev ogenomförbart. För mig har inte mycket av det varit problemet, jag menar att det man aldrig haft längtar man inte efter att komma åter, det som skär i hjärtat är ju den totala saknaden som finns oavsett pandemi eller annat. Möjligen blir den ofrivilliga förlusten ännu mer påtaglig och helt omöjlig påverka. Det jag däremot tänkte skulle vara uppmuntrande är mer personlig omvårdad för välbefinnande. Startade med att klippa håret efter vild friväxning under sju månader, besök hos optikern resulterade i glasögonköp, och jag kommer att fortsätta med fler uppmuntrande lyxigheter.
Efter ett tätt snöfall som övergått till lätt dito har en hel del stannat kvar på marken. Hoppas det har samma verkan på den gamla snön som tösalt har, den vita varan finns kvar i alldeles för stor mängd och vårtecknen är efterlängtade. Bland annat tranplogarna, häromdagen visades dansbilder från Hornborgasjön och då dröjer det inte länge innan hälsningslåtarna ljuder. Det är lika magiskt varje vår.
torsdag 18 mars 2021
HAPPY VACCINATION DAY
| Vaccinationscentralen |
Nejmen, nu tar jag väl ändå i, börjar skriva på nytt bara ett par dagar efter senaste inlägg. Det var trots allt en stor dag igår med tanke på den rådande stora brist på händelser eller ska jag säga underhållning. Allt kretsar nu i dagarna runt vaccination, brist på vaccin, pausade vacciner och allt vad man kan tänka om vaccin. Det är många grejer på ett järnspett som man säger. Det var trots allt min tur igår för första sprutan och det är inte Astra Zeneca som pausades dagen innan.
Eftermiddagsfikat idag blev en längre sittning i solhörnan på min terrass, jätteskönt och katten Lila till och med lockades ut.
En solkatt
Det ligger fortfarande en meterhög snödriva på hälften av golvytan men solens värme påverkas inte av det. Jag tog också med stickningen ut men lyckades inte hålla reda på mönstret så en liten upprepning blir resultatet.
Men till vaccinationen som gick fort, det var nära nog folktomt på hälsocentralen och ingen stress kunde anas. Jag var där i god tid och fem minuter innan min inbokade tid var inne var jag klar att sitta av de 15 minuter som är en slags säkerhetsmarginal för ev reaktion efter sprutan, Ingen påverkan. Det finns moment av förundran i allt som sker, jag tror att mitt fokus på vaccinationen varit i största laget, eftersom genast efteråt kom tankarna på planer för närmaste tiden. Det finns saker som ligger i träda och som jag verkligen vill få gjorda nu, till och med längtar efter att göra. Troligen måste jag hejda mig men bara att tänka framåt är stimulerande. Det känns som en liten springa öppnats i väggen som skärmar av framtiden och dess möjligheter. Jag fick dessutom inbokad tid för dos 2, då börjar livet men troligen blir det svårt hålla de fortsatta restriktioner som troligen ligger kvar.
Jag berörde i senaste inlägget lite om den nedstämdhet som jag känt till och från. Vid ett tillfälle då det kändes särskilt tungt drabbades av något som jag skulle kalla inre raseri. Jag tänkte att jag ska inte ha det så här, gav mig iväg på en promenad då jag höll så hög fart jag någonsin förmådde. Hamnade på handelsområdet, jag planerade inte att handla, men när jag gick därifrån hade jag packat en stor kasse riktigt tungt. Det var på vippen att jag inte orkade bära hem den men mitt raseri drev mig och jag kom mig hem, vacklande. Detta hörs inte så klokt men faktum är att det blev en sort förlösning, jag kom ifrån beklagandet och såg lättare på tillvaron. Konklusion - se till att bli riktigt rasande och låt allt brinna av.
Jag är också väldigt nöjd att starta dagen med en långpromenad nu när det är fullt ljus på morgonen och soliga dagar alldeles underbart.
Frukost i hästhagen som jag passerar varje morgon
Mycket snö fortfarande, höga snövallar, men många gångvägar börjar vara avtinade. På torget som jag bor vid har hela vintern varit upplag för hopskottad snö framför allt till glädje för alla barn som passerar. De måste alltid stanna till och passa på åka kana några gånger. Fortfarande en stor hög kvar trots att det forslats bort många, många lastbilslass. En del av torgets konstutsmyckning har dock tinat fram.
Jag är också nöjd med dagen idag, har gjort en vanlig veckostädning, middagsmaten står i kylen och väntar och för att inte tala om att jag åstadkommit ett, om än litet och anspråklöst, inlägg, känns som ytterligare en levnadskontakt. Däremot ligger jag lite efter i läsandet som jag försöker hålla igång vid läggdags. Efter att det trasslat lite med mina nätter försöker jag hålla tiden för sänggående mer regelbunden och skippar i stort läsningen då. Jag håller fortfarande på med Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Sen väntar böcker som biblioteket sorterat ut, Twist av Klas Östergren, Gör mig levande av Kerstin Ekman och Nattfåk av Johan Theorin, det är väl alla nåt att bita i.
tisdag 16 mars 2021
TILLBAKABLICK
| Tom biofoaje den 15 mars 2020 |
I går var det på dagen precis ett år sedan jag senast gick på bio, såg filmen Charter och kom till en fullkomligt folktom biofoaje. Väntande till en annan film satt ett par vuxna med barn och vid biljettkontrollen frågade jag om det var någon fler i den salong jag skulle sitta. Då svaret var tvekande bad jag att tjejen efter filmens slut skulle titta in till mig - för som jag sa till henne, jag kan ju sitta och dö. Hon lovade. De var en till i salongen, vi satt i var sitt hörn! Efter filmens slut gick jag snabbt ut för att hinna bussen hem. Utomhus ett tätt, blött snöoväder.
Veckan som följde var början på den förändring för alla enskilda och i hela samhället som inte någon kunde ha en föreställning om innebörden. Plötsligt var alla aktiviteter, sammankomster inställda, det sociala livet tog på ett ofattbart sätt slut och jag löste in mina redan inköpta biljetter till vårens föreställningar på vår teater.
Det slog mig också jag skulle få en massa 'spilltid' som jag måste fylla med något annat och tanken på de rekommenderade 10 000 stegen per dag som ibland sägs vara hälsobringande var det ett bra tillfälle att genomföra. Började omedelbart söka lämpliga sträckor på gångvägarna. Ett par dagar efteråt upptäckte jag Sofiagympan på teven och anammade den. Den dagliga aktiviteten höll jag fast vid till punkt och pricka fram till stugsäsongen tog vid då det blev andra prioriteringar. När höstsäsongen var inne fortsatte jag med de dagliga promenaderna och gympan framför teven. På senhösten anpassad efter dagsljuset. Det kom också dagar då vädret gav mig tillåtelse att skolka, och då kände jag mig nöjd med det också. Efter nyår när ljuset kommit tillbaka och dagarna blivit längre har jag återigen kommit igång med tidiga morgonpromenader, känns som en bra start på dagen.
Den regelbundna vanan har hela tiden varit en god hjälp att finna innehåll i tiden men om jag skrapar lite på ytan så har det inte varit helt lätt hela tiden. Det har funnits dagar då sinnesfriden varit störd, svårt hitta motivation såväl som något att se fram emot, oförmåga att sysselsätta sig och den totala bristen på sociala kontakter. Oföretagsamheten som växer fram är minst sagt störande.
Problemet som jag ser det är bristen på inspiration, nya ideer och utbytet som samtal med andra människor bidrar med. . Jag blev vid ett tillfälle påtagligt uppmärksammad på det värdet . Under våren startade områdeskyrkan med något som de kallade friluftsfika med avstånd. En väninna som skulle följa med fick förhinder men jag gick ändå dit ensam. Inte så många människor, vädret varmt och fint, fikat smakade bra och trevligt samtal med bordssällskapet. Därifrån gick jag glad och nästan med en upplyft känsla och eftertanken som kom : Var det detta jag saknade, det visste jag inte. Det hade då gått ett par månader med med begränsningar och jag tycktes ha kunnat hantera tiden på ett drägligt sätt utan större problem. Då kunde man inte heller föreställa sig den utveckling det hela tog framöver. Det som också är svårt är att helt kunna förstå vad som händer inombords, hur en aldrig tidigare upplevd situation påverkar. Referenser saknas såväl som framåtanda, strävande framåt mot det okända existerar inte.
En dikt som jag ofta tänker på beskriver så väl värdet av umgänget människor emellan är
MÄNNISKORS MÖTE
Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog
Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred
sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte borde vara så
Hjalmar Gullberg
Vid något tillfälle har jag försökt vädra min känsla av ensamhet och inskränkta tillvaro utan känsla av förståelse. Kommentarer som att så har alla det, är, även om jag vet och förstår just det, inte någon salva för min själ och jag känner att sånt tal vill ingen lyssna till. På något sätt önskar jag kunna prata av sig så att säga, bara vädra tillkortakommandet för någon som lyssnar, det handlar lite om att låta solen lysa på trollen. Med andra ord kan jag också se att efter ett år utan annan ljusning än allmän vaccinering är vi alla mer eller mindre påverkade av rådande förhållanden. Kontrasten till det liv som vi hade tillgång till är så fundamentalt stor och vi har inte heller någon erfarenhet att falla tillbaka på. Möjligheten att söka nya vägar tycks inte vara realistisk, tror att vi blivit förstenade i det pågående. Allt är än så länge dolt i en dunkel framtid. En framtid som mest troligt inte heller fortsätter precis på samma ställe som då vi förlorade det tidigare pågående livet. Om tittar man tittar med positiva ögon framåt kanske man till och med skulle våga säga det blir en spännande framtid som vi får gå in i med erfarenheter som vi förvärvar i nuläget.
I går var också exakt på dagen en hel månad sedan jag skrev senaste inlägget, jag har faktiskt inte fått fram något skrivbart fastän jag under mina promenader i huvudet producerar manus men de är som bortblåsta när jag är hemma igen, många tankar passerar utan att fästa sig på något djupare sätt. I dag lockade solen och vandringen tillsammans med promenadgruppen fram skrivenergin så pass mycket att jan fann en gnutta glädje göra ett försök. Efter lunchen och fortfarande i vackert väder gick jag över till kyrkans utomhusfika, där det var skönt sitta i soligt lä, dricka kaffe i lättsamt prat och skratt.
Avslutade med att gå till den närbelägna ICA affären för veckohandla som idag blev minimalt. Har senaste veckorna gjort mina veckomatsedlar med utgång från det som redan finns i frys och skafferi.
Nu har jag lyckats fördriva hela dagen och middagen närmar sig och sen ser kvällen ut precis som alla andra kvällar. Sittande i soffan framför teven med en stickning i händerna och katten i mitt knä.. Jag har verkligen snöat in på att sticka vantar och är inne på tionde paret med likadant mönster men varierande färgkombinationer. Måste nog ändra spår, vantsäsongen börjar närma sig sitt slut och därmed också rimligen stickandet.
| Senast färdigställda vantar |
måndag 15 februari 2021
ÄNNU ETT FÖRSÖK
| Jul i vardagsrummet |
Julaftonens morgon kom minnen av tidigare julhelger över mig med en kraft som fick mig både ledsen och nedstämd men påminde strax mig själv tidens situation och att det var på mitt eget ansvar att leva i den fullt ut och så gott det gick. Minnena från förr var ändå något att glädjas över även om saknaden efter alla bortgångna alltid finns kvar.
det började i mitten av december då jag gjorde ett par till en god vän, fick garn över som jag ville använda. Det behövde kompletteras och med fler färger har det hittills blivit sju par vantar
Det svart-vita ska skickas iväg och behåller det röd-vita för egen del. Återstår att se när jag kan bryta trenden men än så länge har jag nya planer på andra färgkombinationer.
Det var en julklappsbok, Där kräftorna sjunger av Delia Owens, och fascinerande . Jag kan bara instämma med baksidestexten att den är på samma gång en skrämmande skildring av gruppmentalitet i ett litet samhälle och en storslagen hyllning till naturen och att våga gå sin egen väg. Efter den var utläst hade jag en lånebok liggande att ta mig an men jag gav upp.
Det är Peter Englunds Poltava, den är naturligtvis mycket välskriven och faktasprängd, men jag stod inte ut med att sida upp och sida ner läsa om slakten av människor i hundratal för att inte säga tusen- till och med tiotusentals i fullkomligt horribla förhållanden. Att det dessutom dränerade landet Sverige till fattigdom genom utskrivning av bönder och allt arbetsför manfolk., lantbruket förföll. De som berikade sig var överheten genom bl a krigsbyten. Med tanke på de omilda härjningarna mycket långt från äran och hjältarna som vi läste om i skolan i romantiserade berättelser.
söndag 13 december 2020
LUCIADAG
Nu bådar det inte gott för den här bloggens livslängd, mer än en månad sedan senaste inlägg och nu tar det emot. Saken är den att efter den ändring som skett så känner jag mig inte bekväm med att skriva inlägg. Jag kan inte hantera redigera inlägg och för mig blir det hafsigt, värre än vanligt och inte kul att skriva. Jag har en ovana att klicka iväg det skrivna lite för fort och vid senare genomläsningar vill jag putsa till skriften, ändra bilder kanske ta bort eller ersätta men där tar min kunskap stopp. Gör väl ett svagsint försök igen, egentligen längtar jag att skriva spontant men ibland för att inte säga ofta så skadar det inte att granska och ändra.
Jag kan också beställa hem julmat för kvällen, strängt taget ser jag nästan med spänning fram emot hur det blir.
Hon vann Sveriges Radios romanpris i år och var i mina ögon en värdig vinnare. Romanen som egentligen till att börja med inte var tänkt som roman, utan egentligen en novellsamling, men enligt författaren upptäckte hon när de var avslutade att det skulle bli en roman ändå genom att lägga till övergångar mellan novellerna. Ett bra grepp tycker jag eftersom romanen lever hela vägen ut och det blir inget krystat slut i stil med att nu får det lova vara nog. Nu har jag Maj-Gull Axelssons Inställd resa till Sabarmati som korttidslån och får raska på lite extra med läsningen men det är inte något problem, texten för på ett naturligt sätt läsningen vidare.
en jättekoloss som ska bli Kulturhuset Sara, omdiskuterat och med byggkostnader som skenar, byggbudgeten överskriden med miljoner. Staden behöver absolut utrymme för att all eller åtminstone största delen av kulturverksamheten som bedrivs får arbetsvänliga lokaler och scener för för utbudet. Vi har en egen teater i staden som är en stor förmån, stort musikutbud för att inte tala om turnerande underhållningar. Men det som får kulturnämnden att darra är att flyttningen av stadsbiblioteket blir alldeles för dyr för att kunna behålla bibliotek utanför stadens centrum , dessvärre ligger bilan inte bara över vårt områdesbibliotek utan även i andra delar av kommunen. Inte tycker jag att ändamålet helgar medlen utan nu planerar man till och med att slänga ut barnet med badvattnet. Ett motto som man ser och hör nu är ATT LÄSA ÄR ATT RESA, den här resan vill vi inte företa, det känns som en stor krasch under resans gång





