EN KÄNSLA AV VÅR

Hö och än så länge snö på hästarnas frukostbord

I går söndag när solen bjöd på härlig värme inföll förutom Buddhas födelsedag Stora Bikinidagen som jag kunde se under min långa promenad. På många altaner låg solande damer och på annan del av tomten där det fortfarande låg snöhögar var männen spadförsedda och i full fart att skotta ut snön för att töa bort fortare. Själv kände jag mig alldeles för vintrigt klädd med bl a täckbyxor som blev varmt och svettigt .

Dagens promenadoutfit  något tunnare och till att börja med kändes det i svalaste laget men solen värmde och snabbt promenerande gjorde sitt till att svettningen kom igång. Efter Sofiagympan  kände jag att det  nog är dags för en stunds skrivande, hela fjorton dagar hur runnit iväg efter senaste inlägget. 

Under den tiden har jag glädjande nog fått andra vaccinationssprutan  dock utan upprepning av euforin som drabbade mig efter den första. Bara en lätt ömhet  och en svag rodnad runt sticket som kliade en del och den goda känslan som infann sig efter första sprutan hänger kvar. Min föresats att sköta om min kropp lite extra har jag plussat på med tid hos både för fotvård  och tandläkarbesök.  Ser fram emot att boka ännu fler behandlingar för välbefinnandet. Även om man också i fortsättningen måste iaktta många begränsningar känns det mer lättsamt med större frihet. 

Jag hörde i dag på morgonen en radiointervju med en kvinna som skrivit en insändare i DN om det allmänna pratet i typ alla sammanhang att det blir fritt fram för kramande av i första hand barn och barnbarn. Hon hade själv inga barn och upplevde att det ändå finns annat i livet som bör uppmärksammas. Jag instämmer gärna i hennes uppfattning då jag själv under den här tiden upplevt mig 'utsatt' av allt detta prat. Ensamheten, till och med utanförskapet blir så mycket mer påtagligt. Jag förstår definitivt alla mor- och farmödrars längtan, har väl också samma känslor efter föremålen, men det har jag fått leva med hela livet och aldrig någonsin kunnat torgföra. Det som nu varit smärtsamt är de ideliga påminnelserna. Dessutom finns det motsatta förhållandet som är minst lika smärtsamt, om inte värre, nämligen förhållandet där barn tar totalt avstånd från föräldrar och därmed också undandrar efterlängtade kramtillfällen. Vi har alla varierande erfarenheter av vad livet har berikat eller prövat oss med, båda delarna innebär alltid någon form av utveckling. I den bästa av världar önskar jag vi alla därigenom har något att dela med oss av till andra i all medmänsklighet.

Pandemin har i sin framfart och verklighet varit omvälvande i stort sett i allt runt omkring och dessutom finns ingen perfekt lösning. Den omvärld vi levt med under mycket lång tid har varit en gynnsam utveckling för de allra flesta, många möjligheter inom många områden har i stort varit tillgängligt och  positivt. Friheten att välja och vraka har varit en vardagsvara som på några veckor försvann och som ingen i sin vildaste fantasi kunde tro skulle bli så långvarig. Nu är tanken på att en del blir  fortsatt verklighet  inte längre helt främmande. Jag tror dock att med framåtanda och hopp kommer en förändrad livsstil att se dagens ljus, begränsningar till trots finns andra möjligheter för att ett bra liv, så bra som vi själva kan  åstadkomma.

Och vad ska jag nu fördriva den närmaste tiden med då? Det vackra vädret skyndar på mig att åtminstone dra bort presenningen från utemöblerna på terrassen. En storrengöring lär också vara på tiden och nödvändig. Dessvärre råkade jag höra väderrapporten för veckan som nyss börjat. Det var ett riktigt glädjedödande prat om kyligare väder, till och med ev kommande regn och snöfall. men det som blir gjort är ändå inte förgäves. När bättre tider kommer är det skönt att bara behöva slänga fram dynor och njuta av härligheten i avslappnat tillstånd. 

Andra sysselsättningar som ligger i tiden så att säga är  den årliga garderopsstädningen/vädringen. Har gjort små insatser, vädret har faktiskt varit perfekt för det. Det är min tredje vår här i lägenheten och jag upplever mig mer och mer hitta en kommande ordning i mitt hem, helt enkelt jag börjar hitta ett hem här. Jag vet att jag brukat säga det tar fem år att flytta, med det menat tiden det tar att skaffa sig vanor i den nya annorlunda miljön. Det blir roligare och roligare med tiden och tryggheten kommer allt eftersom. Det är förresten min 25:e flyttning under livet och någon fler vill jag inte göra självmant.

För att knyta an till rubriken så är det glest mellan vårtecknen, de gångvägar som prioriteras högst för plogning är delvis rensopade från grus, fågelsångskören blir större och större. I morse hörde jag en hackspett särskilt starkt, när jag passerade flög den sin väg från lyktstolpen han bearbetat med god resonans, fågelvärldens hårdrockare. Tussilagon blommar fast jag har inte lyckats se någon vid mina promenadvägar och snart bör det vara dags för tranplogen på himlen. I går sågs en annan plog, troligen sångsvanar, jag är inte särskilt bra på att känna igen fågelarterna men det var inte tranor som trumpetade. Men det dröjer än ett tag innan sista snöfläckarna försvinner fastän solen gör ett tärande jobb.

----------------------------------------

Utemöblerna är nu avtäckta och skurade med Västerbottenssåpa, nu återstår dammsuga och rengöra terrassgolvet. Jag kanske inte hinner njuta någon måltid där innan nästa omgång  snö och regn gör sitt intåg men när solen är tillbaka kan jag passa på. Jag hann förresten med eftermiddagsfikat därute idag och stickade några varv. På vad då någon kanske undrar? Ja det är som bekant svårt bli av med beroende och mitt för tillfället, ja tillfälle och tillfälle, sedan mitten av december har sticknålarna burit maskor avsedda för blivande vantar. Tror det är paren 14 och 15 som just nu är på gång. Det som håller mig fast i ett nördigt grepp är det nöje jag finner i att göra nya varianter av färgkombinationer på två olika modeller. Blir det inte i min smak, ja då river jag upp och gör ett nytt test, så det kan ta onödigt lång tid  ibland. Men det är också fråga om den heliga sysselsättningen som aldrig får sina.

Nu väntar middagsstöket som idag blir rester, matsedlarna för kommande vecka klara och handelslistan blev överraskande kort. Känner mig nöjd med dagens resultat och kan med gott mod avnjuta kvällen i soffan med katt, teve och sticknålar.

SE DET SNÖAR

Sällskap i soffan

Med tätt snöfall tar Påskhelgen farväl, innan dagens slut ska den sköna solen titta fram enligt prognos. Helgens väder har bjudit på både sol och kalla vindar, men inte värre än att promenaderna varit sköna. Jag försöker att så ofta som möjligt och när inget annat hindrar göra mina dagliga rundor. Påskhelgen har liksom förra året blivit stilla och ska jag tillstå något långsam. Fast efter det senaste året har både långsamheten och ensamheten blivit det normala, om än inte mest önskade. Fördrivit tiden förutom med promenerandet stickning, läsning och tevetittande dock med skralt utbud, eller så har jag inte hittat favoritprogrammen. 

Jag har inte lämnat stickningen av vantar än men nu tycks lågan vara i avtagande, efter ett dussin par behöver jag hitta något annat intressant att sysselsätta mig med i tevesoffan. Å andra sidan har jag börjat läsa en bok som  överraskande nog totalt fallit för. Biblioteket gallrar allt eftersom bland sina böcker och senast jag tittade i den hyllan fann jag dels en av Kerstin Ekman som intresserade mig och Klas Östergrens Twist fick följa med. Jag har tidigare inte läst något av honom och hade inte någon klar bild av hans författande så tanken var bara att ge honom en chans! Och det var en chansning utan motstycke, jag var fast redan från första sidan och intresset bara stiger. Boken har allt, ett enastående språk, en fängslande historia smyger sig på och bakom händelserna anar man något helt annat. Det blir en djupdykning i det författarskapet, i första hand den tredelade sviten som avslutas med Renegate. I sammanhanget måste jag nämna kommentaren jag hörde om hur man avgör om en bok är läsvärd enligt Sara Lidman. Hon lär  på måfå slagit upp en bok på tre olika ställen och läst, det avgjorde den fortsatta läsningen om  det hon då fann var läsvärt, kanske ett tips att testa.

Jag hade dessförinnan äntligen tagit mig igenom Susanna Alakoskis Bomullsängeln, med den ingående berättelsen om Finlands skiftande, dramatiska historia.

Början av den boken berörde starkt och jag undrar om man kan ha känslomässiga minnen som det inte finns ord på eller ens minnesbilder. Till bokens fördel är dock den enastående research författarinnan gjort. enligt planen ska ytterligare tre delar fullfölja projektet.

Den kick som fösta vaccinationssprutan innebar för mig håller isig. Jag har verkligen fått något att se fram emot, överraskad som jag blev över att saknaden efter det som hittills varit nerstängt  påverkat så ofattbart mycket. Det känns som en dörr till framtiden öppnats och man kan tillåta sig drömma igen. Jag har ju under det här året sett många uttryck för längtan efter sådant som i ett slag blev ogenomförbart. För mig har inte mycket av det varit problemet, jag menar att det man aldrig haft längtar man inte efter att komma åter, det som skär i hjärtat är ju den totala saknaden som finns oavsett pandemi eller annat. Möjligen blir den ofrivilliga förlusten ännu mer påtaglig och helt omöjlig påverka. Det jag däremot tänkte skulle vara uppmuntrande är mer personlig omvårdad för välbefinnande. Startade med att klippa håret efter vild friväxning under sju månader, besök hos optikern resulterade i glasögonköp, och jag kommer att fortsätta med fler uppmuntrande lyxigheter.  

Efter ett tätt snöfall som övergått till lätt dito har en hel del stannat kvar  på marken. Hoppas det har samma verkan på den gamla snön som tösalt har, den vita varan finns kvar i alldeles för stor mängd och vårtecknen är efterlängtade. Bland annat tranplogarna, häromdagen visades dansbilder från Hornborgasjön och då dröjer det inte länge innan hälsningslåtarna ljuder. Det är lika magiskt varje vår.

HAPPY VACCINATION DAY

 

Vaccinationscentralen

Nejmen, nu tar jag väl ändå i, börjar skriva på nytt bara ett par dagar  efter senaste inlägg. Det var trots allt en stor dag igår med tanke på den rådande stora brist på händelser  eller ska jag säga underhållning. Allt kretsar nu i dagarna runt vaccination, brist på vaccin, pausade vacciner och allt vad man kan tänka  om vaccin. Det är många grejer på ett järnspett  som man säger. Det var trots allt min tur igår för första sprutan och det är inte Astra Zeneca som pausades dagen innan.

Eftermiddagsfikat idag blev en längre sittning i solhörnan på min terrass, jätteskönt och katten Lila till och med lockades ut.

En solkatt

Det ligger fortfarande en meterhög snödriva på hälften av golvytan men solens värme påverkas inte av det. Jag tog också med stickningen ut men lyckades inte hålla reda på mönstret så en liten upprepning blir resultatet.

Men till vaccinationen som gick fort, det var nära nog folktomt på hälsocentralen och ingen stress kunde anas. Jag var där i god tid och fem minuter innan min inbokade tid var inne var jag klar att sitta av de 15 minuter som är en slags säkerhetsmarginal för ev reaktion efter sprutan, Ingen påverkan. Det finns moment av förundran i allt som sker, jag tror att mitt fokus på vaccinationen varit i största laget, eftersom genast efteråt kom tankarna på planer för närmaste tiden. Det finns saker som ligger i träda och som jag verkligen vill få gjorda nu, till och med längtar efter att göra. Troligen måste jag hejda mig men bara att tänka framåt är stimulerande. Det känns som en liten springa öppnats i väggen som skärmar av  framtiden och dess möjligheter. Jag fick dessutom inbokad tid för dos 2, då börjar livet men troligen blir det svårt hålla de fortsatta restriktioner som troligen ligger kvar.

Jag berörde i senaste inlägget lite om den nedstämdhet som jag känt till och från. Vid ett tillfälle då det kändes särskilt tungt drabbades av något som jag skulle kalla inre raseri. Jag tänkte att jag ska inte ha det så här, gav mig iväg på en promenad då jag höll så hög fart jag någonsin förmådde. Hamnade på handelsområdet, jag planerade inte att handla, men när jag gick därifrån hade jag packat en stor kasse riktigt tungt. Det var på vippen att jag inte orkade bära hem den men mitt raseri drev mig och jag kom mig hem, vacklande. Detta hörs inte så klokt men faktum är att det blev en sort förlösning, jag kom ifrån beklagandet och såg lättare på tillvaron. Konklusion - se till att bli riktigt rasande och låt allt brinna av.

Jag är också väldigt nöjd att starta dagen med en långpromenad nu när det är fullt ljus på morgonen och soliga dagar alldeles underbart.

Frukost i hästhagen som jag passerar varje morgon

Mycket snö fortfarande, höga snövallar, men många gångvägar börjar vara avtinade. På torget som jag bor vid har hela vintern varit upplag för hopskottad snö framför allt till glädje för alla barn som passerar. De måste alltid stanna till och passa på åka kana några gånger. Fortfarande en stor hög kvar trots att det forslats bort många, många lastbilslass. En del av torgets konstutsmyckning har dock tinat fram. 

Jag är också nöjd med dagen idag, har gjort en vanlig veckostädning, middagsmaten står i kylen och väntar och för att inte tala om att jag åstadkommit ett, om än litet och anspråklöst, inlägg, känns som ytterligare en levnadskontakt. Däremot ligger jag lite efter i läsandet som jag försöker hålla igång vid läggdags. Efter att det trasslat lite med mina nätter försöker jag hålla tiden för sänggående mer regelbunden och skippar i stort läsningen då. Jag håller fortfarande på med Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Sen väntar  böcker som biblioteket sorterat ut, Twist av Klas Östergren, Gör mig levande av Kerstin Ekman och Nattfåk  av Johan Theorin, det är väl alla nåt att bita i.

TILLBAKABLICK

Tom biofoaje den 15 mars 2020

 I går var det på dagen precis ett år sedan jag senast gick på bio, såg filmen Charter och kom till en fullkomligt folktom biofoaje. Väntande till en annan film satt ett par vuxna med barn och vid biljettkontrollen frågade jag om det var någon fler i den salong jag skulle sitta. Då svaret var tvekande bad jag att tjejen  efter filmens slut skulle titta in till mig - för som jag sa till henne, jag kan ju sitta och dö. Hon lovade. De var en till i salongen, vi satt i var sitt hörn! Efter filmens slut gick jag snabbt ut för att hinna bussen hem. Utomhus ett tätt, blött snöoväder.

Veckan som följde var början på den förändring för alla enskilda och i hela samhället som inte någon kunde ha en föreställning om innebörden. Plötsligt var alla aktiviteter, sammankomster inställda, det sociala livet tog på ett ofattbart sätt slut och jag löste in mina redan inköpta biljetter till vårens föreställningar på vår teater. 

Det slog mig också jag skulle få en massa 'spilltid'  som jag måste fylla med något annat och tanken på de rekommenderade 10 000 stegen per dag som ibland sägs vara hälsobringande var det ett bra tillfälle att genomföra. Började omedelbart söka lämpliga sträckor på gångvägarna. Ett par dagar efteråt upptäckte jag Sofiagympan på teven och anammade den. Den dagliga aktiviteten höll jag fast vid till punkt och pricka  fram till stugsäsongen tog vid då det blev andra prioriteringar. När höstsäsongen var inne fortsatte  jag med de dagliga promenaderna och gympan framför teven. På senhösten anpassad efter dagsljuset. Det kom också dagar då vädret gav mig tillåtelse att skolka, och då kände jag mig nöjd med det också. Efter nyår när ljuset kommit tillbaka och dagarna blivit längre har jag återigen kommit igång med tidiga morgonpromenader, känns som en bra start på dagen.

Den regelbundna vanan har hela tiden varit en god hjälp att finna innehåll i tiden men om jag skrapar lite på ytan så har det inte varit helt lätt hela tiden. Det har funnits dagar då sinnesfriden varit störd, svårt hitta motivation såväl som något att se fram emot, oförmåga att sysselsätta sig och den totala bristen på sociala kontakter. Oföretagsamheten som växer fram är minst sagt störande. 

Problemet som jag ser det är bristen på inspiration, nya ideer och utbytet som samtal med andra människor bidrar med. . Jag blev vid ett tillfälle påtagligt uppmärksammad på det värdet . Under våren startade områdeskyrkan med något som de kallade friluftsfika med avstånd.  En väninna som skulle följa med fick förhinder men jag gick ändå dit ensam. Inte så många människor, vädret varmt och fint, fikat smakade bra och trevligt samtal med bordssällskapet. Därifrån gick jag glad och nästan med en upplyft känsla och eftertanken som kom : Var det detta jag saknade, det visste jag inte. Det hade då gått ett par månader med med begränsningar och jag tycktes ha kunnat hantera tiden på ett drägligt sätt utan större problem. Då kunde man inte heller föreställa sig den utveckling det hela tog framöver. Det som också är svårt är att helt kunna förstå vad som händer inombords, hur en aldrig tidigare upplevd situation påverkar. Referenser saknas såväl som framåtanda, strävande framåt mot det okända existerar inte.

En dikt som jag ofta tänker på beskriver så väl värdet av umgänget människor emellan är  

MÄNNISKORS MÖTE 

Om i ödslig skog

 ångest dig betog 

kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog

Giva om vägen besked 

därpå skiljas i fred 

sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två 

gjorde det lätt att gå 

Alla människors möte borde vara så 

Hjalmar Gullberg

Vid något tillfälle har jag försökt vädra min känsla av ensamhet och inskränkta tillvaro utan känsla av förståelse. Kommentarer som att så har alla det, är, även om jag vet och förstår  just det, inte någon salva för min själ och jag känner att sånt tal vill ingen lyssna till. På något sätt önskar jag kunna prata av sig så att säga, bara vädra tillkortakommandet för någon som lyssnar, det handlar lite  om att låta solen lysa på trollen. Med andra ord kan jag också se att efter ett år utan annan ljusning än allmän vaccinering är vi alla mer eller mindre påverkade av rådande förhållanden. Kontrasten till det liv som vi hade tillgång till är så fundamentalt stor och vi har inte heller någon erfarenhet  att falla tillbaka på. Möjligheten att söka nya vägar tycks inte vara realistisk, tror att vi blivit förstenade i det pågående. Allt är än så länge dolt i en dunkel framtid. En framtid som mest troligt inte heller fortsätter precis på samma ställe som då vi förlorade det tidigare pågående livet. Om tittar man tittar med positiva ögon framåt kanske man till och med skulle våga säga det blir en spännande framtid som vi får gå in i med erfarenheter som vi förvärvar i nuläget.

I går var också exakt på dagen en hel månad sedan jag skrev senaste inlägget, jag har faktiskt inte fått fram något skrivbart fastän jag under mina promenader i huvudet producerar manus men de är som bortblåsta när jag är hemma igen, många tankar passerar utan att fästa sig på något djupare sätt. I dag lockade solen  och vandringen tillsammans med promenadgruppen fram skrivenergin så pass mycket att jan fann en gnutta glädje göra ett försök. Efter lunchen och fortfarande i vackert väder gick jag över till kyrkans utomhusfika, där det var skönt sitta i soligt lä, dricka kaffe i lättsamt prat och skratt. 

Avslutade med  att gå till den närbelägna ICA affären för veckohandla som idag blev minimalt. Har senaste veckorna gjort mina veckomatsedlar med utgång från det som redan finns i frys och skafferi. 

Nu har jag lyckats fördriva hela dagen och middagen närmar sig och sen ser kvällen ut precis som alla andra kvällar. Sittande i soffan framför teven med en stickning i händerna och katten i mitt knä.. Jag har verkligen snöat in på att sticka vantar och är inne på tionde paret med likadant mönster men varierande färgkombinationer. Måste nog ändra spår, vantsäsongen börjar närma sig sitt slut och därmed också rimligen stickandet. 

Senast färdigställda vantar

ÄNNU ETT FÖRSÖK

Morgonens rosa moln och ångan från värmeverket bådar en vacker dag

 

Som förklaring till rubriken ska jag avslöja att jag för en hel månad sedan gjorde ett tappert försök skriva men den dagen var inte min dag, kände inte det rätta flytet och kunde inte fullfölja det jag började på. Nu har det faktiskt gått två månader sedan förra inlägget och hela jultiden har försvunnit. Vi är mitt inne i en fantastiskt vacker vinter och vårsolen låter rikligt sina strålar värma oss. och själv börjar jag också tina upp.  Nu när jag ser i min backspegel inser jag att jag nog varit snudd på nedstämd, egentligen funkat väldigt dåligt i vardagen som bara fått gå. 

Jag började dagen med promenad när det började ljusna och innan jag var hemma igen kom solen. Ska ta upp vanan som jag la mig till med vid pandemins början, att gå minst 10 000 steg dagligen, det har blivit lite si och så under svartvintern. Det fullföljde jag med råge idag, eftertermiddagens fyllde kvoten till drygt 12 000, i dagsprogrammet Sofia-gympa och nog känner jag mig nu betydligt piggare än på länge. 

Jag hade så väl förberett mig för den ensamma julen på ett som jag då tyckte ett realistiskt sätt. Därmed också förträngt all julkänsla, det skulle ju bli livets allra första helt ensamma jul för min del och inga referenser fanns att tillgå.

Jul i vardagsrummet

Julaftonens morgon kom minnen av tidigare julhelger över mig med en kraft som fick mig både ledsen  och nedstämd men påminde strax  mig själv tidens situation och att det var på mitt eget ansvar att leva i den fullt ut och så gott det gick. Minnena från förr var ändå något att glädjas över även om saknaden efter alla bortgångna alltid finns kvar.  

Gick en promenad mitt på dagen till kyrkogården och tände ljus och det var många människor ute i samma ärende. Det var kallt men under en kort stund visade sig decembersolen som är sällsynt just på julaftonen. resten av dagen gick bra i sällskap med teven, julmaten hade jag beställt, dukade fint i rummet och festklädd i den nyinköpta klänningen blev det ändå lite julkänsla.  Till min stora glädje kom ett par videosamtal som bröt ensamheten. 

Efter den dagen flöt helgdagarna på utan större problem, Nyårsaftonen firade jag tillsammans med vänner och det blev både oväntat och mycket trevligt. Å andra sidan är det inte samma känslosamma förväntan på den dagen. 

Men som sagt, inte helt utan problem ändå, jag har verkligen inte känt någon större glädje, har mest gått på inneboende rutin, som med skygglappar. En ändring har ändå uppenbarat sig, om det nu är solen och ljuset som inverkar eller var jag så helt koncentrerad på att julhelgen  leva i nuet, och inte beklaga mig alls på något sätt, att det jag glömde bort var just att vara i nuet. Nu återvänder glädjen, initiativförmågan, fantasi och aktivitet i sakta mak.

Ibland tänker jag att den här pandemitiden förändrar oss lite till mans, tror absolut inte att det går återvända till att leva som vanligt. Vi lever det nya vanliga nu, de strängaste restriktionerna försvinner så småningom men vi tillägnar oss nya vanor och beteenden som troligen hänger med in i framtiden. Min tanke är också att det här är vår tids lungsot, vi kommer att få leva med detta virus som troligen inte kommer att kunna utrotas men  men att mediciner/vacciner för bekämpning kommer att finnas. Som med tuberkulosen som fortfarande finns på sina ställen i världen och kan blossa upp igen men att bekämpning finns. Det svåraste som jag själv upplever är bristen på socialt umgänge, säger jag som är den ensammaste bland ensamma. Under gårdagen pratade jag inte ett enda ord med någon annan människa med undantag för några korta hälsningsord vid ett möte under söndagspromenaden. 

Gårdagen, Alla Hjärtans Dag, bara försvann men jag gick en extralång promenad i soligt, vackert vinterväder, drygt 12 000 steg avverkades och kändes väldigt skönt. Resten av dagen kunde jag helt ägna mig åt min stickning. Jag har snöat in på att sticka vantar,

det började i mitten av december då jag gjorde ett par till en god vän, fick garn över som jag ville använda. Det behövde kompletteras och med fler färger har det  hittills blivit  sju par vantar 

 ytterligare två är på gång, varav det ena på bilden., det andra blir en svart-röd kombination.

 Fyra par har fått nya ägare och nu ska tre par färdigställas och tvättas för slutfinish.

Det svart-vita ska skickas iväg och behåller det röd-vita för egen del. Återstår att se när jag kan bryta trenden men än så länge har jag nya planer på andra färgkombinationer.  

Bilder på de första stickade paren.

Glömde fota det färdigstickade paret innan det åkte iväg

                                                   

Innan jul hade jag dessutom stickat en julstrumpa då det fötts ännu en liten  pojke i familjen där de övriga barnen - kusinerna redan fått varsin

                                                  Tomtesockar till en 4-årit liten gentleman 

Ett par böcker har också  blivit lästa, det blev lite svårt få tiden att räcka till i stickningskonkurrensen. Den ena, Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan,

var en spretig liten bok som inte engagerade nämnvärt vilket däremot den andra boken gjorde.

Det var en julklappsbok, Där kräftorna sjunger av Delia Owens, och fascinerande . Jag kan bara instämma med baksidestexten att den är  på samma gång en skrämmande skildring av gruppmentalitet i ett litet samhälle och en storslagen hyllning till naturen och att våga gå sin egen väg. Efter den var utläst hade jag en lånebok liggande att ta mig an  men jag gav upp.

Det är Peter Englunds Poltava, den är naturligtvis mycket välskriven och faktasprängd, men jag stod inte ut med att sida upp och sida ner läsa om slakten av människor i hundratal för att inte säga tusen- till och med tiotusentals i fullkomligt horribla förhållanden. Att det dessutom dränerade landet Sverige till fattigdom genom utskrivning av bönder och allt arbetsför manfolk., lantbruket förföll. De som berikade sig var överheten genom bl a krigsbyten. Med tanke på de omilda härjningarna mycket långt från äran och hjältarna som vi läste om i skolan i romantiserade berättelser. 

Att plocka bort och städa undan allt julpynt brukar ta sin orimliga tid utan tanke på tiden det tar att plocka fram allt, och jag vill ha extra allt när det gäller jul. För mig är julen det efterlängtade avbrottet i årets mörkaste tid. På min ytterdörr sitter fortfarande en tomte kvar och bligar - den sista - tror jag. Nu när fastan är inne bör hans tjänstgöring kunna få avslutas men han ser ju så snäll och välkomnande ut så det skulle inte förvåna mig om han klänger sig kvar ett tag till!

LUCIADAG

Nu bådar det inte gott för den här bloggens livslängd, mer än en månad sedan senaste inlägg och nu tar det emot. Saken är den att efter den ändring som skett så känner jag mig inte bekväm med att skriva inlägg. Jag kan inte hantera redigera inlägg och för mig blir det hafsigt, värre än vanligt och inte kul att skriva. Jag har en ovana att klicka iväg det skrivna lite för fort och vid senare genomläsningar vill jag putsa till skriften, ändra bilder kanske ta bort eller ersätta men där tar min kunskap stopp.  Gör väl ett svagsint försök igen, egentligen längtar jag att skriva spontant men ibland för att inte säga ofta så skadar det inte att granska och ändra.

Nå i vilket fall så gick månaden november trots förvärrat Coronaläge med nya begränsningar och restriktioner för att inte tala om en nästan galopperande smitta i vår del av landet. Det lär knappast komma några lättnader i FMh:s nästa pressträff. Jag har ända sen adventspyntningen satte igång förberett mig på ett ensamt firande. av den anledningen bestämde jag att pynta och fixa allt till det yttersta så jag får omgivningen så stämningsfull som möjligt. Och sitta där i min julgrotta och fira med Lars. Jag måste säga att jag blev riktigt glad när årets julvärd presenterades, jag tror han kan förmedla julstämning, glädje och enkelhet, eller om man vill trivsam julafton. Nästa tanke var att ska jag nu sitta där så då ska jag också vara riktigt finklädd, för stämningens skull så att julaftonen inte blir en i raden av kvällarna, halvsovande i soffhörnet. Jag har för första gången klickat hem en klänning speciellt för julen

Jag kan också beställa hem julmat för kvällen, strängt taget ser jag nästan med spänning fram emot hur det blir. 

För ett tag sedan träffade jag en bekant och vi talade lite om julfirande i allmänhet detta år och hon tycker att vi får ta igen allt vi förlorar till sommaren. Mitt svar kommer omedelbart: Nej vi ska inte ta igen något till sommaren, vi ska leva nu. Det är som det är, vi kan inte ändra så mycket men vi kan ta hand om själva och leva med de förutsättningar vi har. Vi har det bra, vi saknar att allt inte är som det brukar vara. Jag tänker ibland på min tidiga barndom när brinnande världskrig rasade nästgårds, hur oroliga var inte föräldrarna då, Dessutom saknades mycket förutom att de ekonomiska förutsättningarna var ytterst begränsade. Ransoneringen begränsade varuutbudet men i allt detta elände kommer jag inte ihåg att föräldrarna förde över sin oro på mig. Mörkläggningen. Visst, min far och morfar höll noga reda på frontlinjer mm på den världskarta som satt ovanför min säng, men det förstod jag inte mycket av. Och spökflygaren, som jag fortfarande inte vet vad det handlade om, skröna eller verklighet, ingen aning.

 På järnvägen kom tåg med sårade soldater som vi någon gång tittade på men som sagt jag förstod inte. En senhöst evakuerades en hel  by från östliga Finland till vårt samhälle med följd att vi skolelever fick fritt från skolan eftersom alla tillgängliga lokaler togs i anspråk; skolan, de olika bönhusen och till och med sessionssalen i kommunalhuset. Som 7-8-åring var det bara spännande med nya lekkamrater, allvaret och oron fick aldrig gro men för de vuxna var nog tillvaron helt annorlunda. det här har eller är inte på något sätt jämförbart med dagens situation annat än att det även nu är en oberäknelig fiende vi har och att längtan efter förändring växer hela tiden. Den möjlighet vi nu har är eftertanke, ifrågasättande av olika livsföreteelser och tillfälle till självkännedom och inte minst tacksamhet över allt livet ger.

Adventsstöket jag ägnat mig åt har tröttat mig, det har inneburit förnyade försök att hämta upp flyttkartonger från förrådet att tömma och sortera. Fördelen är att jag mer och mer flyttar in i min lägenhet och hittar hem så att säga, ingen nackdel men som sagt tröttsamt. Jag höll till råga på allt att förstöra min nattsömn , satt på kvällarna i soffan framför teven och somnade och innan sängen skulle intas var det ju en del stök , tömma kattlådan, byta vatten till katten och kanske t o m medicinera henne, tvätta mig och borsta tänderna gjorde ju att jag vaknade till livs och då blev det svårt hitta sömntåget. Mycket läsning på nätterna blev det som jag egentligen knappt tillgodogjorde mig. Började inse att det var en vana som inte var hållbar t o m magen reagerade och tappade sin regelbundenhet som vanligtvis är klockren. att ändra en vana är svart och kräver både beslutsamhet och diciplin. Jag är på god väg men inte framme än.

Mitt handarbetande har inte heller flutit på som tidigare, ibland har jag trott att förmågan flytt sin kos men att sova med sticknålarna i händerna är ineffektivt. Trots det har jag nu senaste veckorna presterat en julstrumpa (för tidig morgonjulklapp), ett par vantar och i går påbörjade jag ett par barnsockar. Jag höll mig vaken hela kvällen och gjorde en socka nästan klar, upptäckte en liten designmiss och fick riva upp några varv. Som bakgrundsmusik Beethovens 9:a, en konsertversion från London i 2:ans Kulturstudion på TV., vilsamt vacker musik.

Jag nämnde ju nyss nattläsandet och det var Nina Wähäs Testamente som fick min stora uppmärksamhet.

Hon vann Sveriges Radios romanpris i år och var i mina ögon en värdig vinnare. Romanen som egentligen till att börja med inte var tänkt som roman, utan egentligen en novellsamling, men enligt författaren upptäckte hon när de var avslutade att det skulle bli en roman ändå genom att lägga till övergångar mellan novellerna. Ett bra grepp tycker jag eftersom romanen lever hela vägen ut och det blir inget krystat slut i stil med att nu får det lova vara nog. Nu har jag Maj-Gull Axelssons Inställd resa till Sabarmati som korttidslån och får raska på lite extra med läsningen men det är inte något problem, texten för på ett naturligt sätt läsningen vidare.

Och då kommer jag osökt till det som senaste veckan tagit upp mitt intresse till hull och hår. En kväll blev jag uppringd av en journalist som fått rekommendation av en vän att kontakta mig. Det han hade att berätta resulterade i ett omedelbart NEJ: Inte till att ställa upp för intervju utan på grund av orsaken; Planerad nedläggning av vårat närliggande bibliotek. Att jag blev upprörd var bara förstadiet till mitt engagemang. Vårt bostadsområde är mycket välplanerat, ett av stadens största med boende där  alla kategorier finns representerade. Dessutom finns ett flertal boenden för olika  skeden av omsorgsbehov under livet. Tre förskolor, kyrka och hälsocentral tillika med apotek till att börja med men numera flyttat till handelsområdet där numera två apotek finns.  En stor nybyggd skola 1 - 9:e årskurserna. En liten restaurang och en typ  kioskbutik. I grannskapet finns dessutom en större mat butik. förskola och ännu en stor skola som togs i bruk under årets hösttermin där också en stor idrottshall  finns. Det som saknas i vårt bostadsområde är en träffpunkt för vuxna i alla åldrar som inte omfattas av nu nämnda institutioner, kyrkans öppet hållande begränsas normalt till några timmar mitt på dagen ett par gånger i veckan förutom normal gudstjänstverksamhet. Biblioteket representerar en neutral mötesplats där förutom boklån finns möjlighet till uppskattad och välbesökt tidningsläsning, författarbesök, föredrag, bokcirklar, stickcafè. Barnhörnan besöks på kvällarna av mammor med barn ofta i vagn, allt främjar chansen till kontakt med andra boende som jag tror har stor betydelse för hemmakänslan i området. Ett av det viktigaste för hela området tror jag är gemenskap och sammanhållning, det är ju egentligen ett litet samhälle i den stora kommunen. Den stora kommunen som håller på att montera ner det område som byggdes upp med den allra bästa tänkbara planering. Utvecklingen i samhället i stort har fört med sig att bank och post som fanns här har försvunnit, den konsumbutik som fanns från första början hade den störst a omsättningen bland områdesbutikerna som ju tråkigt nog försvann i kooperationens omstrukturering. Vi har ju på ett par kilometers avstånd ett stort handelsområde som anses kunna trygga all vår köphunger. Mitt bidrag till bibliotekets fortlevnad blev ett litet inslag i tevens lokalnyheter. Det nedläggningsbeslut som förväntades dagen efter i kulturnämnden pausades, absolut inte för min medverkan men lokaltidningen fick stort gehör efter en liten blänkare om vad som var på gång. Det stora engagemanget gav beslutsfattarna skrämselhicka och pausen ska varda till in på det nya året. Min önskan är att många boende tar ordet i sin mun och ger sin åsikt till känna. 

Varför har då detta hot mot oss alla boende kommit som en obehaglig överraskning? Jo det byggs ett nytt stort hus mitt i stan,

en jättekoloss som ska bli Kulturhuset Sara, omdiskuterat och med byggkostnader som skenar, byggbudgeten överskriden med  miljoner. Staden behöver absolut utrymme för att all eller åtminstone  största delen av kulturverksamheten som bedrivs får arbetsvänliga lokaler och scener för för utbudet. Vi har en egen teater i staden som är en stor förmån, stort musikutbud för att inte tala om turnerande underhållningar.  Men det som får kulturnämnden att darra är att flyttningen av stadsbiblioteket blir alldeles för dyr för att kunna behålla bibliotek utanför stadens centrum , dessvärre ligger bilan inte bara över vårt områdesbibliotek utan även i andra delar av kommunen. Inte tycker jag att ändamålet helgar medlen utan nu planerar man till och med att slänga ut barnet med badvattnet. Ett motto som man ser och hör nu är  ATT LÄSA ÄR ATT RESA, den här resan vill vi inte företa, det känns som en stor krasch under resans gång

Usch, nu kom jag in i ett flow, hoppas det ger sig snart, jag blir så trött av att endorfiner eller vad det nu är som flödar, veckan som gick var faktiskt tröttsam om än det är roligt när något tar upp en helt och hållet. Det gjorde också mitt planerade kolakok idag. Det är minst 25-30 år sedan jag kokade kola, å andra sidan var det många jular jag gjorde det. Trodde att det skulle vara en enkel match men det gick inte alls bra, Det tog lång tid. de termometrar jag hade till hands fungerade inte och kulprovet funkade inte heller. Jag höll på att bränna vid koket i kastrullen och när jag äntligen avslutade fälldes fettet ut, det kommer jag inte ihåg att det någonsin hände. Nu ligger kolaplattan på diskbänken och stelnar, undrar bara hur hårt det är på sluttampen. Tror jag ska lugna ner mig och avsluta dagen i soffhörnet, som vanligt, med sticknålarna i högsta hugg, jag bör kunna sticka den andra sockan klar. 

Jag slutar orerandet här och nu, det blir säkert många ord och rundor innan sista ordet sagts, hoppas bara det ligger i rätt mun.

Tyvärr trasslar det för mig nu när jag ska föra över de senast tagna bilderna så nu ger jag upp. Jag blir inte så lite stressad av förändringar som jag inte hänger med i. Ytterligare en vink om att jag inte bör ägna mig åt något jag inte klarar av.

SENHÖST

Ett par veckor har redan gått efter förra inlägget, min ambition var/är egentligen att skriva oftare men nu har det kommit lite skräp i maskiniriet. Eller kanske det var överdrivet även om det känns så för mig. Det rör sig om ett ändrat gränssnitt som jag inte känner mig bekväm med. Bland annat blev det problem för mig när jag skulle redigera mitt inlägg som jag hade knappat iväg lite för fort. I det här läget skulle jag helst av allt vilja ha en ny blogg. Jag gör ändå ett nytt försök men om det ser alldeles galet ut i publiceringen så är anledningen min oförmåga att hantera det förändrade. Under de senaste veckorna har vädret varit väldigt omväxlande fastän kylan kylan har vi sluppit och den snö som kom tidigare har helt och hållet försvunnit och vi har till och med sluyppit halkan. Detta till trots, efter en morgon med osäkert underlag, har jag skaffat nya Ice bugs som är, vilket påpekas av de flesta en billig livförsäkring. De står än så länge nära nog oanvända men dagar kommer helt säkert. Idag har det varit ett helt osannolikt vackert väder, strax under noll som lägst under natten och ett fåtal plus dagtid men en strålande sol. Gick en promenadväg som går nära skogen där det var osannolikt vackert, allt avlövat men grönskan djup och fin i solskenet. Mötte ovanligt många människor och så fick jag syn på ett mötande par där mannen gick med kameran i högsta hugg. Undrade varför, jag kände mig inte som något fotoobjekt där jag gick men när vi möttes fick jag förklaringen. En bit bakom mig hade hela fyra älgar passerat över vägen helt utan attjag hade någon aning om det, och ändå hade jag spanat in i skogen därifrån den kommit. Ett annat naturfenomen hade jag en stund tidigare lagt märke till, ett sträck flyttfåglar troligen svanar som tutade och ordnade om kilgrupperingen. Det är alltid lika fascinerande se detta fast nog är de sent ute nu, flyttvägen är ju lång. en trevlig promenad som gjorde gott för själen och aptiten. Och lunchen smakade bra efteråt. Egentligen är min tanke att skriva om de böcker jag tuggat i mig under sommaren. Bokläsanddet började med att en bekant rekommenderade en bok av Elsi Rydsjö som var helt obekant för mig, har bara sett namnet någon gång, men jag fick några av henes böcker i min hand och efter ha slukat första boken,

Kärlekens ansikten, var jag fast. En jättefin folklivsskildring, ett mycket lättillgängligt språk och fängslande läsning. Skånemiljö undr 1800-talet och man får känslan av trovärdighet. Innan jag fortsatte med resterande böcker fick jag en beställd bok från biblioteket på kortidslån som jag fick lov läsa på direkten,

Bakvatten av Maria Broberg. Omtalad och miljön mina barndomstrakter så det kändes spännande. Helt läsbar men det som stannade kvar och delvis störde mitt läsande var försöket att skriva dialekt. Min tro är att ska man göra det bör det nog vara modersmålet man vuxit upp med. Vad jag sett har författaren förklarat att hon växlar mellan uttryck från inlandet men i min uppfatning är bokens huvudpersoner ortsbor som också sk få förmånen att använda sitt eghet språk. Efter den boken var det så dags för en trologi av Elsi Rydsjö.

Susanna, Kära min Syster och Vinden drar blev min Midsommarunderhållning. Sträckläste alla tre under helgen som i och för sig fortgick med det allra bästa drömvädret, mycket väl lämpat för säsning i solstolen placerad i skuggan. Nästa bok, som också var en reserverad biblioteksbok med kort lånetid, Karin Smirnoffs Sen for jag hem, den svslutande boken om i trilogn med Jana Kippo som huvudperson. En fängslande serie, mycket välskriven med ett språk som gör resan spännande och faktiskt en önskan att veta vad som hände sen. Efter den boken hade jag ingen planerad bok framför mig, bara sånt som jag kallar sommarböcker i stugan. De två som låg framför mig hade jag försökt med åtminstone ett par somrar tidigare utan att få fart på läsandet. Ibland är det ju så att början på en bok inte fångar intresset och då blir den liggande. Nu hade jag läsbehov och bestämde att ge den första boken en chans och det räckte för att jag lskulle komma mig igenom berättelsen,

Skuggan av Jane av Rogert Kimmel Smith. Efter den dags för änu en Elsi Rydsjö,

Kritin från Öarna. Samma behagliga läsupplevelse den gången också. Sen var det dags för en 'tegelsten' inköpt på loppis för något år sedan och som sedan blivit liggande mest på grund av inledningskapitlet som inte hade något som helst fängslande att komma med och som inte gick att förankra i något över huvud taget. Samma inställning den här gången också , nu får boken sin chans, och går det inte komma igenom det kapitlet får den hamna bland skräpet. Jag höll ut och fick mig en ena stående läsupplevelse. Boken,

Tanamera av Noel Barber, blev så otroligt fascinerande. Väldisponerad och spännande ända till den sista sjuhundrasextioandra sidan. Läste mi till att författaren även varit verksam som journalist och det gav trovärdighet åt bokens innehåll och att den dessutom innehöll en passionerad och omöjlig kärlekshistoria med lyckligt slut var inte heller nån nackdel. Boken blev för mig en av de bästa jag läst just därför att innehållet var så växlande. Och som om detinte var nog med Elsi Rydsjö blev det ännu en trilogi som började med Karolinas Poltava

och fortsatte med Kommer aldrig solen

och avslutades med

Det blåser från Sunnansjö, alla med samma berättarglöd. Dock kan jag tycka att första delen inte kändes lika nära som de övriga två, möjligen för att miljön var främmande. När de två följande böckerna utspelades sig i skånsk miljö blev också beskrivninggen mer levande. Eftersom författarinnan i första bokens referenslitteratur tagit upp Peter Englunds Poltava satte jag upp mig för lån av den på biblioteket. Då körde det ihop sig för mig på nattygsbordet, jag hade nämligen dagarna innan fått låna en annan önskebok av en väninna, nämligen Testamente av Nina Wähä som genast fångade mit intresse främst genom ett fräscht och rappt språk. De två böckerna får nu växelvis mitt intresse. Poltavas krigsskildringar får på så vis nyttiga avbrott. Det var hela min lässommar och det som jag har på gång för tillfället, ibland tycker jag att det går alldeles för sakta med min läsning men jag gör en sån här sammanfattning kan jag bare konstatera att det blir en och annan bok som passerar ändå. Nu känns det bra att ha gått igenom det hela och fortsätter i samma takt, det finns alltid lockande böcker att sätta i händerna. Det som för övrigt tar upp tid och intresse för tillfället går väl inte att komma runt heller nämlingen presidentvalet i USA och vad som kan komma ur det, om denönskade förändringens vind får någon styrka eller blir det bara en liten susning. Tiden får utvisa men trots allt har det även stor betydelse för oss, världens mäktigaste man får oss alla förundrade, oroade eller vad allt annat man kan frukta, tiden får visa hur och vad det blir. Vi har ju Coronan också och även den ska hela världen tampas med. Mer jordnära och aktuell är just nu min middag som det är dags att servera, finns faktiskt färdig i kylskåpet och tursamt nog bara att mikra med tanke på hur länge jag blivit sittande här i skrivtillståndet. Avslutningsvis, ursäkta om det blivit rörigt med bilder och text, känner mig osäker om resultatet och hur jag ska handskas med bloggen.