HÖSTSTÖK - OMSTART

Morgonstund har guld i mund

En ganska lugn söndag närmar sig sitt slut och det känns bra att dagen fått bli som det fallit sig, alltså fanns egentligen ingenting planerat som `måste` göras. Nåja, jag hade egentligen tanken att återuppliva en gammal promenadväg idag, nämligen en riktig långtur upp på Nöppel- och Vitberget med vid närmare eftertanke föll den idén. Istället kom jag på att om jag ändå skulle gå iväg med återvinningssoporna kunde jag smälla flugan eller hur man nu säger och samtidigt ta med den Ericaljung som stod ute på terrassen,  gå bort till graven och höstplantera där. Soligt och vackert väder gjorde tilltaget särskilt lämpligt och visst, den tanken hade drabbat många fler människor som var ute i samma ärende.

Dagen fick fortsätta i spontanitetens tecken, nu skulle jag också passa på att titta in till en granne som flera gånger när vi mötts undrat när jag ska komma och hälsa på. Jag börjar få känslan att det inte blir av, jag lovar varje gång att så ska det bli (som man gör) och strax stod jag vid dörren och ringde på . Det blev en trevlig pratstund  och med en önskan att hon skulle titta upp till mig och hälsa på katten, tackade jag för kaffet och gick hem. 

Nu efter en snabb middag - mikrad bit av gårdagens paj - kände jag mig manad att återuppliva höstens sista besök i stugan genom en kort tillbakablick

Tillfället var bestämt redan när jag i mitten av augusti gjorde första flytten därifrån och eftersom jag också talat om det för mina grannar så var jag väntad. De är de som bor kvar längst av alla och välkomnade mig tillbaka. Först hade jag tänkt att spara den definitiva vintringen ännu ett par veckor men ändrade mig och gjorde allt klart, vädret som var bästa tänkbara gjorde arbetet lättsamt.


Det gick också bra elda upp den rishög jag samlat under sommaren, västlig svag vind var perfekt för tilltaget ifråga.

Stranden rensad ........

...och bara askan kvar

Vattnet kopplades bort, vattenpumpen förpassades till vinterförvaring, altanmöblerna stuvades in i förrådet och blommorna som äntligen tagit sig och blomstrade som allra bäst förpassades till skräphögen.

 

Inomhus får mattor och sängkläder förvaras hängande under vintern och sen jag halat ner vimpeln, skruvat ur propparna låstes dörren och jag sa hej då till stugan (hoppas vi ses igen till våren).

Men det var inte bara arbetsdagar, jag hade ju bjudit mitt middagsgäng på surströmmingskalas, det kändes mer eller mindre  vara dags för min tur.

Surströmmingsgäster

Och vi hade som man säger tur med vädret, det gick sitta en stund på altanen innan vi tog oss an strömmingen inomhus. Jag hade försökt hålla allt så lokalt som möjligt med  produkter från Lövånger, Blackkallens strömming

och bröd från Kåsböle, potatisen var inköpt i Lövsele men då den var rund och jag trots allt tycker att surströmmingen kräver mandelpotatis fick det bli Kusmarksdito. 

Till det efterföljande kaffet kom födelsedagstårtan, javisst som av en händelse var det också min födelsedag. Det hade mina gäster ´överraskande nog'  räknat ut och kom med  finfin choklad som verkligen uppskattades. Dagen blev helt lyckad och jag gick till sängs lätt i sinnet, tacksam över att få ha fina vänner och kunna njuta av det livet ger.  Dagen efter överraskade jag mina grannar med tårta till kaffet, uppskattades men frågan jag fick när jag kom dit var om jag inte hade med katten också! Och då måste jag berätta lite om bakgrunden till deras - eg. mannens - undran. 

Dagen när jag kom ner till stugan var Lila helt inställd på att få komma ut och kolla naturen och gav mig ingen ro förrän jag kopplat henne och öppnat dörren.

Andra dagar tjurade hon vid dörren ....

...måste jag verkligen gå ut?

Vi tog då en liten vandring till grannarna mest för att visa att jag var återkommen. Lila fick följa med in, fortfarande med koppel, och hon behövde inte lång tid för att bestämma att det var i TV-fåtöljen hon kunde tänka sig att slå sig ner. Mannen i huset som varit ute och plockat hallon på tomten kom in och tänkte sig också slå si ner i samma fåtölj men jag upplyste honom om att tyvärr hade Lila bokat platsen redan. Han accepterade och slog sig ner på en stol intill. Efter en stund gick han och hämtade en liten pall som han placerade intill fåtöljen och satte sig där. Han började prata till katten, strök och klappade henne - och hon fann sig lugnt och värdigt i situationen. Det hela var så rörande vackert att se och jag borde tagit en bild men var alltför tagen av det hela. Men då vi skulle gå tillbaka hem ville Lila inte alls gå själv, hon var i stort behov av att bäras eller hade hennes uppmärksammade status satt sitt spår, hon visste med stor säkerhet att det går bestämma villkoren  för bästa bekvämlighet.

Soluppgång

Stormigt hav

Måneljus

Det kändes skönt att på söndagen komma tillbaka till lägenheten, det vackra väder var för tillfället som bortblåst och regnskurarna avlöste varann både ute vid havet och inne i stan. Fortsättningen av veckan har bjudit fint väder och jag har kunnat ta morgonpromenader alla dagar. Förutom gympa och stickcafé gick jag en kväll på genrepet av Västerbottensteaterns storsatsning den här hösten, Tillbaka innan midnatt. En skräckhistoria som både roade och var spännande. Skaffade samtidigt biljetter till tre andra föreställningar under hösten, varav två lunchsoppor. Det tycker jag är en fin idé, mat och en teaterstund mitt på dagen passar väldigt bra i min tillvaro. Måste bekänna att det ligger inte för mig att ranta på stan på kvällarna och åka buss när mörkret fallit på även om teaterbesök medför gratis bussbiljett. För övrigt tycker jag faktiskt att pensionärer alltid  borde åka gratis, det finns säkert seriösa motiv för det också!

Fortsättningsvis kommande vecka ska sista fönstret, vardagsrummets, putsas och förses med andra gardiner. Alla sommarkläder är det också dags att sätta undan, den nästan 0-gradiga senaste natten skvallrar om att det behövs varmare paltor att hänga fram. Inte vet jag om jag drabbats av klimatångest - det nya modeordet - eller något ditåt, har nämligen inte särskilt stor lust att handla kläder. Ja,, ja det verkar likna potentaten som på ålderns höst gjorde en helomvändning men det känns lite som jag har uppnått maximal kvot när det gäller klädinköp. En stilla bön  är ändå måtte det inte vara för evigt, mitt klädintresse kan väl ändå aldrig gå ur mig, det har ju till stor del varit min allra största passion. Men de senaste två åren har endast sparsamma persedlar hittat hem till mig. I vilket fall beror det lite på hur mycket som fortfarande är användbart av det  som finns i gömmorna. 

Wow, nu har jag suttit här och filosoferat och mörkret redan fallit, dags att avrunda i tid så jag hinner titta på teve och Babel.