VÅRBRUK

Så kom då äntligen vårvärmen och solen från klar himmel, svaga vindar som fortfarande har en snudd av ishav, men det försämrar  inte den sköna känslan. Med tanken på det stora snöfallet förra helgen så är allt annat mycket, mycket bättre. Fast det fördröjde jobbet utomhus någon dag.

Min plan för första delen av vårbruket var att rensa ogräs i häcken, fylla på jord och gödsla. Jag är på god väg men tar bara lämpliga bitar åt gången. Jag har just kommit in från dagens andra etapp, det får räcka nu. Mina knän ömmar en aning och sen så blir jag både trött och less, men nu är jag ändå på upploppssträckan. Biten som är orensad tar jag lätt i morgon, mera jord  jord måste införskaffas, det går en hel del har jag redan kunnat konstatera. Medan man ligger på knä för dessa häckplantor  hinner man reflektera över både det ena och det andra, bl a  kan jag inte förstå hur jag, som efter vad jag kan förstå har djupa rötter i den jämtska myllan, inte fått någonting alls av detta i mina gener. Definitivt inte gröna fingrar här inte, inte ens lillfingret som jag ser det. Jag är för lite intresserad för att gå igång på fröer, arter och annat grönt och skönt. Men gräver gör jag för tillfället och hoppas göra miljön obekväm för Herr Kvick med sina långa rötter  detsamma för Herr PÅl med pålroten som nästan alltid lämnar en liten bit kvar i jorden, som säkerhet kan man tänka. Sen finns en stor underjordisk gerilla som i total demokratisk anda betjänar både det onda och det goda men jag undrar om de vita daggmaskarna är nån sorts fredsstyrka. De är dock inte särskilt många i motsats till de tjocka, feta och långa bruna daggisarna som flitigt jobbar på - och det uppskattas.

Jag är ju dessutom fågel emellanåt, d v s jag försöker gå upp på vinden en stund varje dag men blir mestadels missmodig då. De här senaste åren har jag uppriktigt sagt inte åstadkommit något  i rätt riktning däruppe, tacksamt nog känner jag nu faktiskt energi att röja, gallra, sortera, slänga, kanske sälja också, allt som på något sätt minskar mängden av tillhörigheter är enbart av godo. Jag tänker som så att jag har ju en framtid att planera för och i den tillvaron ska det absolut inte finnas för många bra-att-ha-saker.  Men nog undrar jag hur många varianter man kan ha, det verkar svårbedömt!  

Ännu en bok har jag med möda tagit mig igenom, mödan är egentligen att jag har somnat ifrån läsningen allt för ofta. Susan Abulhawa 'Det blå mellan himmel och hav'  samma författare skrev 'Morgon i Jenin'. I den jag läst nu är grundtemat detsamma nämligen Palestina-Israel med den ständigt pågående konflikten. Det som fängslade mig den här gången var förutom det enastående poetiska språket skildringen av familjesammanhållningen. Troligen det enda trygga efter mer än 60 år i flyktingläger och en ständigt osäker tillvaro. 

Förresten fick jag en liten kick i rätt riktning för ett par veckor sedan. Jag såg en intressant lägenhet som var ledig, gick på visning och föll pladask för den. I stort sett allt stämde in på min önskelista men tyvärr gick kontraktet till en annan person som hade mer köpoäng. Det hade det goda med sig att jag fick tänka till en extra gång och som jag nämnde finns en framtid att planera för. Nu känner jag mig redo, jag vill inte  längre bo kvar ensam i huset. Det tar för mycket kraft, jag känner mig aldrig fri, det finns alltid något som jag behöver göra. Det i sin tur är en grogrund för energikrävande stress. Det är en utopi att tänka sig bo kvar till dödagar. Jag känner mig tillfreds med den förvissningen. Det lär bli flera lägenhetsvisningar framöver och rätt vad det är så händer det, jag finner mitt drömboende. En sak till är också helt säkert, jag ska inte flytta mer än en gång till. Dessutom har jag aldrig bott längre på en och samma adress än nu, om ett par månader 21 år sedan jag flyttade in här.

Nu drog klockan iväg hastigt och det har blivit hög tid att tänka på middagsmat, idag ugnspannkaka med ajvar relish, grönsaker  och getost, jättesmarrigt!