VÅRSOL, FÅGELKVITTER

En helt underbar vårmorgon, sol från tidig timme och luften sjuder av ett porlande fågelkvitter, då blir människan glad, eller åtminstone är det så jag känner.  Bara jag inte tittar ut i onödan, gräsmattan, tomten, häcken ja allt utomhus ser bedrövligt ut och i pockande förväntan om vård och ansning. Och när ska jag göra det då? Jag väljer att fly det jobbet som får vänta till helgen efter första maj. Jag nöjer mig med att fylla väggkrukorna vid bron med penséer så kanske man inte märker den ostädade omgivningen lika mycket. Nu när jag tagit fram bilen från vinteridet passade jag igår på att göra en riktig diversehandling, kattsand 2 10-kilos förpackningar, 4 st penséförpackningar, tvättmedel och lite annat smått och gott förutom att jag fick iväg en hel del återvinningssopor. 

Veckan som gick hade jag i förstone tänkt fylla med många fler aktiviteter än det blev, berättar festivalen till nackdel. Jag satsade min energi på den påbörjade stora vårstädning som jag föresatt mig att göra, känns nästan som jag äntligen fixar i mitt hem, och har äntligen fått in i mitt huvud att nu, nu och fortsättningen är det jag som bor här. Konstig tanke, men bra tanke och realistisk. 

I måndags hade jag till att börja med tid för att byta däck på bilen och efter det lunchteater med Francesca Courney, Västerbottensteaterns chef, gestaltade Billie Holiday i sin egen uppsättning Lady Day. Lysande. Plus god soppa och trevligt i okänt sällskap. Matade tvättmaskinen när jag kom hem och sen  avslutades dagen med ett gympapass och min eländiga höft knorrade.

Onsdagen bjöd på föredrag över temat hemma, var är man hemma mm. Den ena föredragshållaren, en kvinna ursprungligen från Kongo som efter lång flykt hamnat i Bureå. Hon redovisade hur hon fann sin trygghet och sitt hem i fullständig närvaro både i miljö och tid. Svensk medborgare och hade nyss förankrat sig i tillvaron genom att köpa hus där. Den andre föredragshållaren redovisade sitt hem som sju cirklar där den första var den egna familjen och fram till staketet runt tomten. sen vidgade cirklar och den sista var förvånande men så otroligt verklighetsanknuten. Han såg den som en cirkel med 15 mils radie runt kärnkraftverket i Pyhäjoki, och då ingår Skellefteå i den cirkeln. Det var extra effektfullt inlägg på 30-årsdagen av Tjernobylkatastrofen. Bland alla radioprogram som sänts under veckan på det temat kom bl a fram att marken där inte beräknas vara beboelig på minst 250 år! Och här och nu är reaktionen mot det nu planerade kärnkraftverket från centralt håll obefintlig medan frågan om handhälsning föranleder statsministerns tillrättavisning "Här i Sverige tar man i hand när man hälsar"  There are lame ducks in the pool! Frågan Hur tänker man är mer än befogad vilket också Tage Danielssons monolog om sannolikhet fortfarande är. 

Tisdagen promenad som vanligt igen och salladslunch också som vanligt men vi var alla berörda av vår kamrats förlust. Hennes make hade efter lång och svår sjukdomsperiod gått bort men det var välgörande för oss alla vi fick träffa henne en kort stund. Jag tror inte att någon står oberörd när sorgen hälsar på, alla har sina egna tankar inför det oundvikliga, och det är absolut omöjligt att sätta sig in i och veta hur det känns att vara där. Jag förstår är oftast att inte förstå!

Mina egna tanker gick också sina rundor. blev inåtvänd och reflekterade över mina egna sorger. Första gången jag mötte döden i närståendekretsen var när min morfar gick bort, 80 år gammal. Jag var 15 år och förstod inte alls mer än att han, som alltid funnits där, lite kärv men också omhändertagande och en person att samtala med, så mycket som man i den åldern kan samtala om. Åtta år senare gick mormor i sitt 90:de år, dement och helt i sin egen värld, så hon hade under lång tid redan varit otillgänglig och förlusten kändes inte på samma sätt för mig. Helt oväntat gick min pappa bort fem år senare och då förändrades hela världen. En vecka innan hade jag fyllt år, han och mamma ringde och gratulerade mig och jag minns att jag tyckte pappa lät trött på rösten. Ett förebud! Sen kom många förluster i nära släkt och min mammas bortgång 15 år efter min fars. Man lär sig aldrig dödens verkningar, mina båda mäns bortgångar har nästan slagit undan fötterna för mig. Den ena sorgen är aldrig den andra lik och kan inte graderas men sorgen man aldrig talar om och kanske till och med nonchalerar är den allra värsta ........ och livslång med ständig påminnelse.

När jag nu är inne i detta sorgliga kapitel tänker jag på något helt annat men också starkt förknippat med sorg och förtvivlan. När jag var 17 år, glad i sinnet över att flytta hemifrån och få börja tjäna egna pengar, började jag mitt första jobb i Storuman. Vattenfall var under uppbyggnad där och jag blev kontorsbud med uppgift att springa med post  både på huvudkontoret och på byggarbetsplatsen, för att inte tala om kopiering av ritningar. Det var som en tvångskommendering att stå i den lilla, ammoniakstinkande skrubben med dessa jättesjok till papper. Nå, det fanns ju en fritid också och jag träffade en ung, också 17 år vacker pojke. Det blev en rolig tid, jag debuterade som spätta och jag tycker att det stämmer väldigt väl att säga att då lekte livet. Det fortsatte i bortåt fyra år men då flyttade hela den familjen till mellansverige och med det långa avståndet gick det som det gick. Jag blev dumpad! Jag kan väl förstå verkligheten, jag menar ung, vacker pojke, ny på orten och omsvärmad av lika unga och vackra flickor. Det blev nog för svårt att avstå från att dras med i leken, men jag blev sviken och knäckt. Nu, så här långt i efterhand, tror jag faktiskt att jag förändrades för livet efter det, min tillit till människor försvann och min egen självkänsla sargades.

 Efter den händelsen har ingen som helst kontakt förekommit tills för kanske 5 - 6 år sen när jag städade i en låda och fann ett, medvetet bortglömt, fotoalbum från den tiden. Då tyckte jag att det var dags att låta höra vad jag tyckte om det hela, helt enkelt att efter noter skälla ut objektet i fråga. Jag tog reda på telefonnummer och slog en signal. Han svarade! Det blev ett lite krystat samtal om livet och tiden som runnit iväg. Utskällningen kom av sig och fotoalbumet som jag erbjöd mig skicka blev kvar i min ägo. Men nu i år var det dags igen, 80-årsdagen närmade sig, ja jag minns ju fortfarande hans namn och födelseår och kollade datum på datorn. Det råkade vara dan innan själva födelsedagen. Tänkte att gratulera kan man ju alltid göra och så var det det där fotoalbumet igen! Han svarade och när jag presenterade mig kom frågan "Men vad sa du nu då?" Presenterade mig igen och efter några inledningsfraser kom ett överraskande yttrande, att hans största misstag i livet varit att överge mig. Jojo, tänkte jag, det kan du leva med, men nu är jag alltså ett misstag! 

Jag kunde inte låta bli att nämna att jag vid förra telefonsamtalet hade haft för avsikt att läsa lusen av honom men att jag kommit av mig. Det samtyckte han eftersom han sa att det var vad han varit värd och att han många gånger ångrat sitt misstag. Men ........ så ska gamla hundar sitta! 

Nu är det en, som jag kunde höra en gammal man, vars bästa vän är rullatorn, med två strokes i bagaget och dålig balans. Jag kände mig efter samtalet helt oberörd och jag kunde inte på hans undran, hur livet skulle ha utvecklats om vi fortsatt tillsammans,  säga vad min tanke var, nämligen att vi troligen inte varit tillsammans livet ut. Var inte det en sorglig historia men så ljusa ungdomsår det var en gång i tiden som så brutalt försvann!

Dagen idag ska jag förutom blomplantering, ägna mig åt att förbereda min lilla utflykt, ta ner väskan från vinden och försöka fylla den med så lite som möjligt. Jag har en benägenhet att dra med mig alldeles för mycket i onödan men att inskränka packningen till tandborste och trosor lär jag aldrig kunna åstadkomma. Det är huvudstaden som hägrar igen och nu längtar jag att inte bara se körsbärsblommorna i Kungsträdgården utan också träffa mina nära och kära!