Nu tog jag väl till i överkant med rubriken, verkligheten ligger definitivt inte i dessa ytterkanter, fast det har ändå varit någorlunda variation i vardagen. Jag upprepar inte vilka mina vardagsrutiner är, jag ser till att sköta dem tillfredsställande och inte fuska bort någonting. Ibland råkar man också få välbehövlig bekräftelse på sina handlingar utan att man tänkt sig det. En "tänkare" som jag såg uttala sig i TV framhöll nödvändigheten av att ge sig själv lugn och ro, att stanna upp en stund. Det var precis så min påskhelg blev och jag beklagar inte alls min ensamhet, tvärtom så tyckte jag mig må väldigt bra när vardagen kom, kände mig pigg, alert, i bra form helt enkelt.. Jag har upplevt det en gång tidigare, att stillhet i eget sällskap varit livgivande, inte alls så tråkigt som det låter, bara man inrättar sig i trygghet i nuet.
Jag har sovit lite oroligt ett par nätter men det har haft det goda till följd att jag läst mitt påskekrim färdigt, Sandra Brown Anklagelsen. Ingen favorit, handlingen bara snurrade runt, runt och gjorde att spänningen försvann, epilogen var nästan bäst i hela boken. Inte ens språket fängslade. Däremot var boken jag läste innan egentligen en förunderlig bok. Jag blev trött på att handlingen tragglades fram och var enbart lättad när jag hade läst ut den. Men... det underliga är att den handlingen ligger kvar i det undermedvetna, tankar över skeendet i boken kommer och går, tänker på hur en människa han resonera om sitt liv, komma fram till olika slutsatser mm. Det är väl det som är konstens verkliga innebörd, att starta en tankeprocess hos betraktaren alt läsaren. Det är den som hjälper till i vår egen utveckling och kan aldrig någonsin förnekas. Konstupplevelser är människans gas och bästa/viktigaste stimulans. Jag beklagar de som nedvärderar detta.
Det andra som min dåliga nattsömn ledde till var att jag satte telefonen på väckning för att inte bli sen till min torsdagsutflykt med buss. Start hem ifrån kl 07.23 och eftersom jag är långstartad på morgonen vill jag verkligen inte ha bråttom och stressa upp mig till följd av en försovning.
Det var min tur att inspektera det nyöppnade IKEA i Umeå, åkte med en bussresa. Vandrade runt och kollade, hade egentligen inte några köpplaner utan hängav mig åt en del drömmar. Åt lunch som blev Cesarsallad förstärkt med extra melonsallad och en liten chokladpuding till efterrätt, fikade på eftermiddan kaffe och en cheesecake med vaniljsås. Strax innan avfärd toppade jag frosseriet med en glasstrut. Det otroliga priset för dessa utsvävningar blev 105 svenska kronor. Inte illa tycker jag. Jo, visst handlade jag , det blev ett våningskakfat. Tillräckligt med motion blev det också. Efter lunchen tänkte jag ta mig en titt var bussen stod parkerad och började den, som det skulle visa sig, långa vandringen runt precis hela byggnaden. Jag hittade inte bussen och ändå hade jag noga memorerat registreringsnumret men inte var parkeringen fanns!!! När jag insåg att bussen inte gick att finna vände jag och gick tillbaka. Vid startpunkten var det ytterligare några resenärer som var ute i samma ärende och jag kunde berätta att på den vända jag avverkat fanns ingen buss. Fortsatte åt andra hållet och långt blev det. Till slut fann jag för gott att fråga en man som höll på att sopa asfalten var bussarna parkerade. Jo, jag var på rätt väg. det var bara att fortsätta. Så småningom fick jag syn på bussfulingen och slängde in mitt paket. Summa summarum, det visade sig att det var nödvändigt hålla reda på ut/ingångarnas nummer, sen var det inte nåt problem, men jag hade genom vandringen rundat Cap IKEA.
Väl hemma igen tog Lila emot, bekymrad över att middagen blev sen! Hon hade skrämt upp mig en aning på morgonen. När jag åt frukost blev det ett skrammel bakom mig där hon har sin matplats och när jag tittade efter låg hon och sprattlade och försökte komma sig på tassarna igen. Jag tänkte genast att nu har hon fått en stroke, smådjuren lär ju drabbas av våra mänskliga åkommor. Dessutom hade jag genast när jag steg upp talat om för henne att hon hade till uppgift under dagen att sköta huset när jag var bortrest. Min veterinär har sagt att det ska man göra, alltså tala om för sin katt när man lämnar hemmet. Jag tänkte naturligtvis att det pådyvlade ansvaret blev henne för stort att bemästra.
Det verkade ändå inte vara något fel på katten när jag åkte iväg, hon hade hoppat upp till sin sovplats på skåpet i tvättstugan och tittade bara lite avvisande på mig. När jag kom hem pratade hon lite reson med mig om den något sena tidpunkten för middagsmålet, men det var allt. Jag misstänker att hon hamnade lite snett och tappade balansen när hon höll på med sin pälsvård efter maten. Inga tecken på svaghet har heller visat sig idag.
Gårdagens nöjesresa följdes idag av en något mer jordnära uppgift. Jag startade storrengöring i köket med att gå igenom specerierna, överskåp och två lådor. sorterade och kasserade. Jag blev pinsamt medveten om att här har det under de senaste åren nära nog gått överstyr. Det är nu tre år sen köket var ombyggt och färdigställt. Sen dess har ingen storstädning skett. Det kunde jag bl a se på alla utgångna bästföredatum. Jag känner mig oerhört tacksam över att återigen fått tillbaka lite av mitt forna jag, allt går visserligen betydligt långsammare men jag har åtminstone återigen mer vilja och initiativförmåga. Framför allt går det bättre och bättre att göra nödvändiga saker.
Jag gjorde en paus i städandet och tog en promenad i solen med att par påsar återvinningssopor. Samtidigt passade jag på att köpa kokosmjölk som behövdes till middagens vegetariska gryta med röd lök, paprika, squash, potatis, champinjoner, ingefära och vitlök. Saltkaret var också nästan tomt så jag passade på att köpa ett paket. Jag är inte nån storförbrukare av den varan efter att redan i början av 1970.-talet vant mig att försiktigt salta maten. Detta beroende på att min man på grund av njursjukdom rekommenderades salt- och proteinreducerad kost. 20 gram protein/dygn var inte mycket att stilla hungern med så det ingick mycket grönsaker, frukt, en del bönor och massor med fett, smör och grädde. Katten och jag gick upp i vikt och han tappade vikt.
Han sjukdom debuterade under senare delen av 60-talet med diagnos 1971, då den behandlande docenten samtidigt upplyste om att det var en obotlig sjukdom och om han hade otur kunde han kanske inte få uppleva sin 40-årsdag men att det fanns ju möjlighet till transplantation. 1965 hade den första njurtransplantationen utförts i Göteborg så det fanns ingen långvarig erfarenhet. Vi kunde tillsammans fira hans 40-årsdag men trots sträng diet försämrades läget, det blev besvärlig dialys tre gången/veckan och transplantationskö med personsökare och ständig beredskap. I slutet av april 1986 utfördes operationen, samma vecka som Tjernobylkatastrofen. Tiden efteråt var en enda lång period av hopp och förtvivlan, ständiga bakslag och slutligen den personliga katastrofen. En virusinfektion spred sig över hela avdelningen. Läkarna kunde inte häva den och folk dog varje natt. Till slut behöll jag för mig själv vem som gått bort. Han drabbades också och den 1 augusti tog livet slut. När jag kom tillbaka hem igen vet jag att jag tänkte att nu var jag för första gången i livet helt ensam och saknade skyddsnät. Det blev en tuff period, inombords finns överlevnadsinstinkten men jag minns fortfarande skräcken jag såg i ögonen hos vissa bekanta när vi träffades, det är för många en svår situation som man inte kan hantera. Ändå är nästan det bästa i första skedet en varm kram som utan ord uttrycker allt det deltagande man behöver. Jag har själv vid ett tillfälle ställts inför en en arbetskamrat som mist sin son hastigt och det gruvsamma mötet kunde jag inte hantera på annat sätt. Den kramen var på något sätt förlösande.
I dagsläget kan jag bara konstatera att ingen sorg är den andra lik, att förlora den person man lever tillsammans med är en form av stympning, man måste själv finna vägen vidare i ett tillstånd av fullkomligt osannolik trötthet. Själv har jag nästan känt mig utslagen, olika erbjudanden om hjälp har varit lättast att skjuta på framtiden, helt enkelt varit för trött för att ens orka be om hjälp, ett tillstånd man knappast ens själv känner igen. Och hur ska man kunna det. Att bli lämnad ensam är definitivt inte något man förbereder sig för och förresten, återigen, hur skulle man kunna göra det? Ibland har jag upplevt en form av regrediering , att kunna få liksom i barndomen krypa ihop i mammas knä och förbehållslöst tröstas, att någon annan helt sonika tar över livet för en under en tid.
Jag har haft en ofattbar tur emellertid, goda vänner som stöttat och burit mig fram till det jag så tacksamt är idag, och hittills under det här året har jag känt mig vara på väg in i mitt egna fortsatta liv igen. Jag till och med tänker framåt inte bara närmaste tiden utan har framtidsvisioner. Jag vill inte heller begränsa min framtid utan se till att jag känner mig tillfreds med tillvaron. Min bästa tillgång i denna tankeprocess är min hittills goda hälsa som inte på något sätt begränsat min tillvaro.
Det blev en lång historia det här, begreppet begränsning är tydligen okänt för mig, och naturligtvis är det en till självupptagenhet gränsande historia. Det handlar uteslutande om min egen upplevelse men det har för mig varit viktigt att med öppna ögon och sinnelag möta tankar, funderingar och känslor som helt oväntat dyker upp. Att se sanningen i vitögat och inte rygga tillbaka ger också på sitt sätt styrka för fortsättningen.
Ett litet stycke kattpoesi får avsluta (även en liten människa kan med fördel tänka så)
AFFIRMATION
Jag är smart
Jag är attraktiv
Jag är kraftfull
Jag tänker efter före
Jag är värdefull
Jag har god hälsa
Jag är stark
Jag är listig
Jag omges av kärlek
Jag skänker hopp
Jag HORKFLAKGLORKRÄKS
...
Det där var en hårboll
Och jag är katt
Det där som just hände
Är helt okej med mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar