LÅÅÅÅÅNGFREDAG

GLAD PÅSK

Rubriken är i dessa dagar verkligen missvisande med tanke på vad jag minns från barndomen då det var tyst, och ack så stilla, dagen tog ju aldrig slut och inte fick man göra någonting än mindre gå ut. Utom förstås till högmässan i kyrkan som jag snällt följde med till, i och för sig hade jag inte någonting emot det det var ju ändå att gå ut. 

Mitt minne säger mig att jag tyckte om påskgudstjänsterna, ljuset milt och fint genom kyrkfönstren och vädret hade också oftast en doft av vår trots tidiga påskhelgers slask och snömodd. Jag minns särskilt psalmen Upp min tunga, den fascinerade mig på ett egendomligt sätt fast jag nog aldrig förstod den riktigt. Jag följde alltid med min mamma när hon gick till kyrkan som vi bodde i närheten av men jag hade redan vid sex års ålder min mest intensiva kyrkobesöksperiod! Av någon anledning som jag varken vet eller kommer ihåg så började jag självmant gå i kyrkan, varje söndag och helt ensam traskade jag uppför kyrkgången och satte mig i främre bänkraderna - mol allena. Inte en enda söndag missade jag och vad jag minns så gjorde jag det helt på eget bevåg utan att föräldrarna skickade iväg mig men de stoppade mig inte heller. Den här perioden fick dock ett drastiskt slut, egentligen av två anledningar. Och när hösten kom började jag skolan!

För det första så när det blev vår, slaskigt och mycket vatten på gatorna så råkade jag en söndag på väg till kyrkan träffa en kamrat som var ute och lekte. På fötterna hade hon alldeles nya och blanka bruna, högskaftade gummistövlar från pappans skoaffär och jag föll i stum beundran för dess stövlar,  stannade kvar hos henne och vi plaskade i vattnet tillsammans. Jag minns faktiskt inte om jag avslöjade mitt beteende när jag kom hem, kan hända att jag höll tyst om det eftersom det kändes inte helt rätt gjort av mig.

Det som till slutligen satte stopp för min religiösa utsvävning hände i slutat av maj månad. Jag var ute tillsammans med pappa på gården och  fick se kyrkoherdens son komma cyklande. Han ställde cykeln mot husväggen och sprang upp dit vi bodde, kom tillbaka efter en stund och cyklade iväg. Nyfiken som jag var skyndade jag upp till mamma för att få reda på vad han hade gjort. Jag fick veta att han hade lämnat en bibel som present på min namnsdag och uppmuntran för mitt ivriga kyrkobesökande. Det var väl trevligt att få en present (framför allt gladde det föräldrarna) men på något sätt blev det för uppmärksamheten för stor och jag ville inte gå till kyrkan mer. Bibeln finns fortfarande kvar men något som var så rätt tänkt blev så totalt fel. Någon borde ha pratat med mig om detta så jag bättre förstått avsikten. Det blev t o m så att jag inte heller gick inte till kyrkans söndagsskola utan valde missionsförbundet. Jag har fortfarande samma inställning till märkvärdigheter och överdrifter av alla slag.

För övrigt var vi inte heller en familj som inviterades till de kyrkkaffesammankomster som anordnades i prästgården, det var som jag tror förbehållet så kallade bättre ansedda samhällsmedlemarna. Däremot minns jag faktiskt med viss glädje de gåvopaket som vi fick från kyrkan, hur fin jag tyckte mig vara i den sjömansklänning som fanns med en gång visserligen dock i minsta laget och bara användbar ett kort tag. Ibland fanns det med böcker och en gång en docka i fint vitt skinn och skallig, håret hade försvunnit under hennes tidigare liv men den dockan har jag faktiskt fortfarande kvar i mina gömmer. Men jag tänker samtidigt med vemod på min mamma som var tvungen att göra dessa besök och be om hjälp. Den tanken gör ont i hjärtat. Jag var med henne ett par gånger, båda de besöken var hos lappmissionär Lundgren och ena gången fick jag en liten sked av mässing och den andra gången fanns ingen allmosa att få. En annan person som arbetade med välgörenhet var fröken Sundin, Ester Sundin, som var anställd som bibelkvinna av Lärarinnornas Missionsförening. Hon brukade komma på något enstaka besök och ordnade också i sin bostad en form av samtalsgrupper för ungdomar på samhället, men vad jag minns så tyckte jag nog att det var tråkiga tillställningar och ingen ivrig besökare. 

Med dessa erfarenheter i bagaget kan jag ibland tycka att den bortskämda och överlägsna attityd som visas mot människor i nöd inte är annat än skygglappar för verkligheten, jag har också mest genom min mamma fått med mig tanken att ingen människa är så dålig och illa till att hon inte är värd en hjälpande hand. För henne var det naturligt att hjälpa även den som av en eller annan anledning befann sig längst ner på samhällsstegen. Jag lever dock inte själv upp till dessa ideal, ödmjukhet är inte så lätt att praktiskt utöva dessutom krävs stor inre styrka.

Det här var väl en passande långfredagstråkig historia, men kan väl avsluta med att nu återstår bara ett fåtal sidor i boken jag läser, Lyckan, Kärleken och meningen med livet, en memoarbok av amerikanskan Elizabeth Gilbert. Boken filmades med Julia Roberts i huvudrollen, en annan roll spelades av Tuva Novotny. Klassades som storfilm och  boken låg på bestserllerlistorna. Jag brukar undvika läsa memoarböcker och ska nog passa mig för dem i fortsättningen också. Det är lätt uppleva det stora egot som lyser igenom.

För övrigt så blev jag inbjuden på lunch idag, trevligt sällskap med mycket välsmakande anrättningar i riklig mängd,  fortfarande mätt och belåten så det lär bli en enkel och spartansk middag som jag ännu inte vet vad den kommer att bestå av.  


Men .... nu sätter jag mig ner och läser de återstående sidorna, sen ska jag leta reda på en spänningsroman eller deckare och göra som norrmännen lär ha för vana, nämligen ta et Påskekrim!