DAGS ATT TALA UT

S*Kikirikis Diva Delilah, 

 Jag är katt här! Jag vet inte om min matte någonsin brytt sig om att ens presentera mig, jag vet hon brukar skriva om katten, om Lila osv, men det tycker jag är alldeles för anonymt. Jag har ju faktiskt ett alldeles eget och riktigt namn och det går inte av för hackor heller! Kikirikis Diva Delilah och den 16 oktober 2002 föddes jag i Bålsta. I mitten av januari 2003 åkte jag upp till Skellefteå - med flyg, och det var det värsta jag dittills varit med om. Det var så många okända människor runt mig och ett alldeles förskräckligt oljud, och när jag kom ut ur planet var det jättekallt. När jag sen träffade matte och husse förstod jag inte riktigt heller vad dom hade där att göra, jag saknade min mamma , alla mina syskon och inte minst mommi. När jag kom in i huset där jag skulle bo tog jag det säkra för det osäkra och gömde mig och lät de där människorna leta bäst de ville, men jag gav mig inte tillkänna. När det blev mörkt och tyst i huset började jag undersöka vad det var för ställe och kanske hur jag skulle kunna ta mig hem igen, men så hittade jag ett litet bo som passade bra för mig. Matte sa att det var en igloo med draperier och där låg jag och sov till det blev morgon. Så småningom upptäckte jag att det fanns t o m mat som jag tyckte om där och det fanns alla bekvämligheter så kanske skulle det vara värt att prova bo där och se vad det var för människor, om de var värda att sköta om och ta ansvar för. Det var mycket att upptäcka, ytterdörren var väldigt spännande men matte påstod att där fick jag inte gå ut. Konstigt! Men så fort jag fick tillfälle gick jag ändå ut och gjorde mina rundor i omgivningen. Men jag visste precis var jag bodde, det hände t o m att jag lyckats smita iväg utan att husse och matte upptäckt det när de åkte iväg med bilen och det var en spännande upplevelse. Inte minst för dem vid hemkomsten då jag tog emot dem på bron! Gissa om jag fick beröm och det var jag ju värd också.

En gång var jag på någonting som matte sa hette utställning, massor med människor och många, många kattor, stora och lurviga och svarta och jag kan inte säga allt konstigt jag såg. Själv var jag ju inte ens ett år så det var ett äventyr. Vi var bara två ungdomar i min klass, den andra fick bättre plats än jag men jag fick ändå Exelent 1, fast jag talade högt och ljudligt om för domaren vad jag tyckte när hon började tala om mina brister, för lång och tjock päls och det var något med huvudet också och hon hittade på en massa dumheter, men när hon slutat prata gallematias fräste jag till ordentligt! Hon blev nog rädd för hon sa: "Ojdå, det passade tydligen inte den lilla damen". Matte ursäktade sig sedan för mig och sa att vi inte skulle göra om det där någon fler gång, matte hade bara önskat se hur en sådan där tillställning gick till. Och hon har hållit sitt löfte. 

Åren har gått bra här, numera tar jag det mycket lugnt, ytterdörren bryr jag mig inte om så mycket, men naturligtvis går jag ut om den råkar stå på glänt, men det får matte ta på sig. Under vintern är ändå så hemskt kallt under tassarna så jag tycker det är bäst vända om in igen. 

Men idag känner jag att nu måste jag få tala ut ordentligt, ibland förstår inte matte att jag har ansvar för henne och då kan hon inte bara försvinna och vara borta flera timmar utan att jag vet var hon är. Idag har hon uppfört sig under all kritik, enligt mitt förmenande! Först fick jag nästan inte henne vaken i morse, nästan två timmar fick jag försöka väcka henne, men till sist tog jag till storsläggan och körde med all kraft in mitt huvud under hennes haka, ja jag hade ju varnat flera gånger och buffat lite försiktigt och dessutom trampat i omgångar utan något som helst resultat. Och äntligen fick jag liv i henne och fick min frukost serverad, jag var ju alldeles tom i magen. Jag trodde ju att dagen skulle fortsätta som vanligt men ack vad jag bedrog mig. Hon gick ut på promenad något senare men som vanligt ändå. När hon kom tillbaka började jag ana att någonting kommer att gå alldeles snett här. Hon serverade min lunch utan att själv sätta sig till bords och det stämde ju inte så jag blev lite orolig för henne.  Och så plötsligt tog hon på sig ytterkläder och gick ut genom dörren utan att säga någonting till mig! Fel, fel, fel! När hon sen kom hem flera timmar senare mötte jag henne redan vid dörren och talade högt och ljudligt om att så där gör man inte mot mig. Jag har ju och tar ju fullt ansvar för dig min kära matte! Nu har du ju inte ätit och det var ju knappt att jag kunde äta heller! Jag hade till och med lagt fram mina bytesdjur på hallmattan så hon skulle förstå att hon gjort ett misstag. Nåja, sen skötte jag om henne en stund i soffan innan jag kunde tagga ner och snurra ihop mig på min pläd för lite vila, uttröttad som jag var. 

Matte började sen yra om att hon skulle fotografera, ok jag lät henne hållas medan jag putsade min päls före vilan, men när hon letade bytesdjuren, två till antalet, följde jag hennes letande på avstånd och tänkte som så att leta du, jag har gömt dem på ett säkert ställe för att kunna ta fram dem nästa gång de behövs. Hon hittade dem inte så hon fick inte sina bildbevis. Hahaha!

Nu återstår bara att se om hon sköter sig bättre vid middagstid, men jag är så trött nu att jag sover nog över en aning, egentligen bara för att testa hur hon uppför sig! Att inte hon, gamla människan, förstår att jag är ju här för att sköta om henne och då kräver jag naturligtvis att hon sköter sin del av överenskommelsen (ensidig från min sida). Men hon är besvärlig ibland, på kvällarna får jag också ibland ta till med extrema metoder för att få henne i säng, fast hon har bättrat sig betydligt.  Men om sanningen ska fram så finns det dagar när inte jag heller vill stiga upp och då önskar jag att det fanns en sådan där hotellskylt att hänga upp: STÖR EJ!

Tack för att jag fick tala ut, men ibland rinner det bara över och människorna påstår ju att det är skönt att få prata om det som trycker och nu känns det redan mycket, mycket bättre. Jag älskar ju min matte och hon brukar säga samma sak till mig. 

Vad matte gjorde idag då det var så nödvändigt att lämna mig åt ett öde som inte går komma över? Jo först gick hon på lunch med sin kära väninna (? säger jag) och sen bar det av på shopping för henne, för hon kom hem med en packad påse som innehöll blommiga jeans, en läcker överdel i en rosa färg, ett enkelt svart linne, en tunn tischa med kort ärm och tryck på och en grå sweetshirt översållad med små, små glittrande paljetter.

Hon sa sig var lycklig och nöjd över inköpen men hur ska man ta ett sånt uttalande? Lycklig att lämna mig, finns inte på kartan. Sådetså!!!