ÅRSSKIFTE - FÖRVÄNTAN

Så närmar sig då slutet av detta år som för min del kom att bli ett "Annus horribilis" då det värsta av allt hände - ännu en gång. De första tunga stegen till en ny, ensam vardag har jag avverkat, inte helt medveten på vilket sätt, men det är bara så att en ny dag kommer alltid - och den går också. Många tunga och mörka, andra återigen lättare och det till stor del tack vare en oväntat stor och generös omgivning. Jag hade aldrig  kunnat tänka mig att allt stöd och deltagande, all omtanke och värme jag fått del av fanns för mig, men är inte desto mindre obegränsat tacksam och rörd. Jag vill på det här sättet också tacka alla för er stora generositet som bär och stärker mig, det känns som om ni alla tillsammans är den stabila grund jag behöver. Från hjärtat TACK. Bless you!

Många tankar kommer och går, försöker mota de dystra till förmån för mer possitiva, oftast går det finna en motsats till dystergöken som hälsar på. Jag har lagt märke till att en del musik oftast berört och gått rakt in, plockat fram de svåraste känslorna. Tanken har kommit att det måste ju också gå att finna musik med motsatt påverkan och har börjat leta bland de skivor som finns hör hemma för att testa. Jag kommer ihåg att jag i min ungdom såg filmen om Benny Goodman, blev helt fångad av klarinettens ton och gick omedelbart till bokhandeln där jag då bodde för att beställa en skiva, en LP med BG spelande Mozart. När den kom och jag hämtade den tyckte nog bokhandlaren att den såg mäktig ut, han sa att den var "stor som e' logolv" (golvet i en loge). I vilket fall så spelade jag denna skiva varje morgon innan jag gick till jobbet och än i dag lyssnar jag till extra  om jag hör den musiken med en skön känsla inom mig, en bestående påverkan på djupet.

En annan tanke väcktes en morgon då jag råkade höra och fångas av innehållet i morgonandakten där författaren Sören Olsson talade ämnet "Ett orimligt kärleksbudskap" sverigesradio.se/sida/avsnitt/293797?programid=1610. 

Avslutningsvis talar han om, med bakgrunden att älska andra som sig själv, att betrakta omvärlden med den kärlek man känner när man ser på någon man älskar, att det kanske inte alltid lyckas men att det är mänskligt, och att det är mänskligt att vara människa! 

Och hur tänker jag nu då? Jo, det var så här  att när vi, min sambo och jag, veckohandlade så stannade han ofta kvar ute i caféet utanför kassorna, träffade bekanta och pratade bort en stund. När jag var klar och stod i kassakön sökte jag alltid med blicken efter honom och den glädje jag kände när vi fick ögonkontakt , den värmer och jag har känslan kvar. När jag berättade det bekräftade han att samma känsla fanns hos honom. Slutsatsen blir att jag har en rik källa att ösa ur.

Nu får det vara nog med djupsinnigheter, och bland annat ha som föresats inför framtiden att bekräfta medmänsklighet och hoppas att även om året som kommer inte till fullo blir "Annus mirabilis"  blir så bra som möjligt, det kan väl egentligen bara bli bättre än just nu eller jag ska åtminstone jobba på det. 

GOTT NYTT ÅR

JULEN 2013

Skrivandet fick alltså vila över hela julen, lusten infann sig inte  och jag känner uppriktigt sagt inte mig helt bekväm i skrivarrollen nu heller. Tänkte för mig själv dagarna innan helgen,  då jag gjorde allt de där som vanligtvis hör till julförberedelserna, städa, pynta, handla, handla, handla, fixa  laxen och skinkan och klä granen, att vad förbereder jag - egentligen? Det var ett som ett oskrivet kort men samtidigt kom faktiskt en mycket liten strimma av förväntan, vilket förvånade mig och i samma stund ett förmanande pekfinger - det förstår du väl att det får du väl inte känna. Hela tiden dessa motsägelsefulla tankar och känslor i ett inre som inte kan hantera den ensamma verkligheten.

Jultårta från Mina magiska bakverk

Julaftonsmorgonen kom och ute var marken täckt av ett tunt snölager, minus tio och mycket vackert. Det dröjde bara till lunchtid sen kom all tänkbar blöt nederbörd och isgatorna kom överraskande fort och vinden hårdnade. Då var det jätteskönt att bara vara inomhus där värmen, både temperaturen och hjärtevärmen var på topp i goda vänners lag. Fyra generationer hos värdfolket, dvs mormor, föräldrar och syskon på bägge sidor med de små, söta barnen i tvåårsåldern och lite drygt det, som sprang omkring på glada, kvicka små ben. Bägge de fyrbenta gick lugnt omkring och nosade på alla utom lille Charlie, som inte ens vågade se på dem.  Allt gemytligt, avspänt och hemtrevligt, julmaten smakade som alltid gott och jag åt med god aptit. Tomten kom först med klappar till de små som överraskande frimodigt gick fram och kramade och tackade honom. Den efterföljande klapputdelningen gjorde  att värdfolket fick tillbaka åtminstone dubbelt så stort vardagsrum och de utdelade högarna öppnades av varje familjegrupp för sig. Imponerande lugnt och stilla utan skrik och skrän. När jag kom hem igen blev det sedvanligt TV och midnattsmässa från Rom, som dock startat en timme tidigare vilket SVT inte hängde med på. Eftersom jag också hade en liten tanke att gå på julotta så klev jag upp i god tid och gjorde mig i ordning för promenad, som jag dessvärre  inte hade föreställt mig så halkig, det var riktigt besvärligt ta sig fram inte bara pga halkan, det var delvis stora vattenpölar omöjliga att ta sig över utan fick lov att rundas. Kom fram  till kyrkan i sista minuten, glest befolkad, det var nog inte mer än 12 - 13 personer i bänkarna och stämningen infann sig inte."Var hälsad" var inte direkt jublande. 

Vandringen hem tog lång tid och nog skulle gummistövlar varit en lämpligare fotbeklädnad men å andra sidan då hade jag nog inte kommit många steg framåt eftersom det på vissa ställen inte gick ens att stå stilla, det gled bara iväg, men hem kom jag till slut. Sen blev det dags för ännu en isvandring upp till MAXI. Jag hade överraskande blivit bortbjuden på eftermiddagen, det skulle bli julklappsspel och jag behövde inhandla julklapp och blommor till värdinnan. Det blev en glad och uppsluppen bjudning och som present hemförde jag en skål designad av Ernst Kirchsteiger och jag känner starkt för devisen "I det enkla bor det vackra" !!

Men.......sen kom en annandag och den var lååååång. Sov nog bortåt en timme längre än vanligt och kände mig inte alls i form när jag steg upp, hamnade i TVsoffan och blev kvar där stor del av dagen, i det närmaste helt utslagen. Först framåt eftermiddan började livsandarna vakna till och jag slötittade på en hispig film med det evinnerliga amerikanska temat om det godas vinst, fixade lite middag och fortsatte dagen ungefär på samma sätt bl a med bondebröllop, hade en stickning i närheten om det skulle behövas. Slutsats: mitt elände sitter i huvudet nu, allt som kräver tankeverksamhet i samband med umgänge med många andra människor, och det trots att jag trivs med det, tömmer all min mentala kraft,  som är totaldränerad och än så länge med låg toleransnivå. Det,  plus den stresskänsla jag fortfarande lever med, kan inte koppla av under dagtid utan måste hela tiden "göra" nåt, är det jag behöver komma till rätta med nu. Inte för att jag vet hur, men jag vet att jag måste finna en väg som känns riktig och inte lägga till ytterligare stress i form av att tvinga mig till, nu måste jag eller det sämsta strunta i min inre känsla och bara rusa iväg. Den ärrade själen känner igen symtomen och kroppen reagerar därefter. Kombinationen stress och samtidigt lugn verkar något omaka.

Idag väntar middagsbjudning och innan dess ska jag väl ha kommit ur morgonrocken, som förresten blev min egen julklapp till mig själv, den är lila, mjuk. skön och god att befinna sig i lång stund av dagen. 

Orkar inte leka mer

ARLA MORGONSTUND

Nu blev det lite väl tidig uppstigning och frukost, resten av uppvaknandet kan jag nyttja till att anfalla tangentbordet. I mitt fall tar det ungefär två timmar innan hela jag är mogen för fortsatt dag, lång tid kan tyckas men det är min gåva till kroppen, att, när jag har all tid till mitt förfogande börja dagen lugnt, stilla och avspänt. Den fortsatta dagen blir som den grundas, harmonisk och i bästa fall trygg.

Idag  ska sovrummet städas, sängkläderna vädras och sängen renbäddas, och efter det förestående julbadet kommer jag säkert att sova gott på söta örat. En liten tur in till stan på eftermiddan, får väl se om jag äntligen köper det där mörkt röda duktyget som jag varit  och "knäppt" på flera gånger, jag vet att det inte behövs men kan ändå inte släppa tanken, jag ser ju  framför mig hur fint bordet blir med det plus en löpare med Lina Linderholm-tryck. Fanken, dessa fantasier som kommer och tar över ibland men ibland nog gör de tillvaron roligare också

I förra inlägget som var en kort resumé av föregående vecka skulle jag ha skrivit om ett par saker till. Dels om den sena kvällen när vi lagt oss, alltså Lila och jag, och jag var på väg att somna, reser sig katten och stirrar blickstilla rakt ut, såg nästan ut som om hon såg spöken. Efter en stund hoppade hon iväg och till slut blev jag tvungen att gå upp för att se var hon tog vägen. Hon stod med tassarna på fönsterbrädan i lilla köksfönstret och uppenbarligen var det någonting som fångade hennes intresse - och även mitt. Jag tittade försiktigt ut och där, alldeles intill väggen står ett litet rådjur och mumsar på någon vissnad växtlighet i blomrabatten. Hörseln är kattens mest utvecklade sinne och fungerar fortfarande perfekt på "gammkatta".

Det andra som jag tänkte nämna var att Sven-Gösta Jonsson känd som Rockande samen gått bort. Han blev sk kändis under slutet av 50-talet när han sjöng  Vid foten av fjället, jag minns mycket väl när vi hörde honom på radion och så var han ju Rosas och Svens pojke. Hans pappa Sven var kusin med min mormor så vi tyckte nog att lite märkvärdigt var det. 

http://www.youtube.com/watch?v=NcJIEOBtJpc&list=PL408B025F891A1AC9

Samtidigt erinrar jag mig sista gången jag pratade med Sven Jonson, han och Rosa bodde då på vårdhem och jag fick en trevlig pratstund med honom. Anledningen till besöket var att jag ville försöka få en besvärlig släktfråga utredd men det visade sig att jag kom för sent för att få något svar. Minnet sviktade, han närmade sig 90 år, däremot berättade han för mig om vandringar ute på fjället, som var hans hemmamarker, om björnmöten  och hur han träffades av blixten när han såg Rosa för första gången, han visste direkt att det var hon och ingen annan som han ville ha. Enligt honom hade omgivningen börjat mana på honom att skaffa en fru, han var ju redan om kring 25 år, gammal nog att bilda familj men han hade inte funnit den rätta. Det var en fin historia som han berättade med värme och inlevelse. Han var dessutom fortfarande då en stilig man, en grann karl!

Vaken nu? Jovars, visst är jag det, men det känns lite i tidigaste laget att dra igång dagens projekt, det får bli en stund med morgonTV  och sticknålarna. 

TIDEN GÅR........

......och Julafton om en vecka. Jag kan inte säga att jag längtar, den kommer ju oavsett hur jag tänker, men, men jag har väl en liten hint om hur jag skulle kunna tänka mig den. Jag kommer alltid att sakna den stilla förtroliga och avspända tvåsamheten, samtidigt som jag vet att några timmars sällskap kommer att göra min julafton till en ljusglimt. 

Veckan som gick var både upp och ner men tog mig ännu ett steg framåt, sorgens ansikte är outgrundligt. Den gången tidigare när jag blev ensam, fick jag höra av "kloka" personer att sorg är ingen sjukdom och det är kanske kliniskt sant, men nog känns det som jag är sjuk - av sorg. Många tankar som kommer nära nog skrämmer - så här kan jag väl inte tänka, det är inte realistiskt. Men just att vara realistisk när ens närmaste och käraste människa inte finns där längre, trängs oftast effektivt undan av känslor man inte styr över - och ska väl inte heller styra över, tvärtom alla känslor som man kan släppa fram renar själen. Men när jag ska komma fram till att det absolut ofattbara är verklighet kan jag inte förstå. Gud hjälpe mig!

Goda vänner är en tillgång som ger mig fina pusselbitar att bygga på. I måndags blev jag utbjuden på lunch, Nygatan 57, av gamla bekanta från min uppväxt. Vi har inte umgåtts sedan vi alla lämnade vårt Sorsele, men vi kunde konstatera den stora betydelsen av en gemensam uppväxtmiljö. På något sätt fortsätter man där det en gång slutade, vad som hänt under mellantiden blir istället
intressanta samtalsämnen. Vi hade en  så trevlig eftermiddag tillsammans och som min värdinna senare skrev i ett meddelande - det känns som vi känt varann hela livet! Den kontakten ska vi fortsätta hålla och en gemensam tanke som vi pratade om var att på något sätt kunna samla utflyttade sorselebor här i stan. Till att börja med kanske ett enkelt fika eller nåt ditåt, vi får spåna vidare på idén.

Dagen avslutade jag med ett besök på möbelaffären där rumssoffan beställts, jag kunde för mitt liv inte förstå att jag/vi bestämt den egendomliga färgen på tyget, och så var inte heller fallet. Soffan är fellevererad och det är inte affärens fel, beställningsordern är korrekt. Det blir alltså förnyad väntan till februari, soffan får stå kvar så länge men den fulingen stör mig! Trots att dagen varit så trevlig och positiv på alla sätt slocknade jag i TV-soffan så fort jag satte mig där och vaknade inte förrän bortåt tre timmar senare, det kan man kalla utslagen!

Tisdag och sista gängpromenaden före juluppehållet, dagen till ära bjöds vi på lunchfika. Dagen efter kom bästa vännen Margareta på besök och vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans och på torsdag var det Luciafirande på SPFs månadsmöte. Jag gick dit ensam, tänkte att jag träffar säkert någon bekant där, men jag vet inte var alla höll hus, så jag satt där omgiven av helt främmande människor och det, tillsammans med de välkända sångerna, golvade mig helt. Det är något alldeles speciellt med musik som går rakt in i hjärtats alla vrår och berör omedelbart, kanske man till och med kan säga skoningslöst. Naturligtvis också, vid andra tillfällen, till stor glädje. En promenad till graven dagen efter för ljuständning gav som vanligt en avspänd känsla.

Jag försåg mig ju för några dagar sen med olika sorters garn och det är faktiskt riktigt roligt sätta igång sticknålarna, jag har till och med kunnat se några TV-program helt och hållet utan att somna ifrån hälften, bara det ger mig en förhoppning om bättre tider, fast ibland tänker jag att det är nog en släng av narkolepsi som drabbat mig. Men den slår inte till under dagtid, jag/vi har under massor av år haft som vana att vila efter lunch på var sin soffa, jag med ett korsord och han slumrande en kort stund. Detta kan jag inte stilla mig till nu, måste hela tiden "göra" nåt. Stressad, ja något! 

Alla julkort skrivna och postade, jag håller fortfarande fast vid skrivna julhälsningar som förr om åren. Däremot inga julklappsinköp som tidigare, jo en liten sak har jag faktiskt inhandlat,  några godjul-besök med lite blommor får bli ersättning. Det låter lite trist när jag skriver det men 'I'm not in the mood'.

Den här veckoredogörelsen känns väldigt underlig, kan inte riktigt hålla ihop att det rör sig om bara en vecka, undrar  lite om det ev har hänt för ännu längre sen, men kanske kan det vara de här upp- och nergångarna i sinnet som stör tidsperspektivet. Lite obehagligt ändå, det tillhör dessa tankar som skrämmer. 

TILLBAKABLICK

Vid närmare eftertanke inser jag att jag hoppat över en del positiva händelser, alltså det finns naturligtvis välkomna ljusglimtar att glädja sig åt som jag passar på att skriva om medan bulldegen jäser! Ja, jag är troligen lite stressad, inte av julförberedelser dock, men rent allmänt känns det som det bästa är att ha någon form av sysselsättning under min vakna tid. Inte så mycken planerad men väl spontan, d v s jag fladdrar från det ena till det andra samtidigt som jag försöker få till lite struktur i mitt hem som verkligen stått på ända under lång tid.  Å andra sidan är det rena fördärvet att sätta sig framför TVn på kvällarna, har bara lyckats se ett fåtal, om ens något, program till slut under ett par månaders tid.

Under senare delen av november blev det lite åka av, mitt i veckan en tur upp till Haparanda och IKEA. Det var föreningen bakom promenadgruppen som ordnade bussresan, som jag tidigare inte bokat in mig på eftersom jag tänkt åka till Sundsvall samma dag. Ändrade planer och lyckligtvis en plats kvar i bussen gjorde att jag snabbt hoppade på erbjudandet. Inga större inköp, ja värmeljus naturligtvis, men en trevlig dag.

Dagen därefter föreberedelser för Sundsvallsresan på fredag morgon. Buss till Umeå och en härlig tågresa därifrån, ja, jag gillar åka tåg faktiskt, det blir bara så sällan. Svägerskan mötte vid centralen i den kalla snålblåsten. Hon hade bokat in en överraskning under eftermiddagen, underhållning med mat på Skönsberg och hon talade om att det var lite speciellt med bandet som spelade; sambon hade lirat lite med dem under sin tid i stan! Musiken, nostalgiskt 50-talsbetonad, var omväxlande och underhållande. 

Senare på kvällen tittade vi på den sammanställning jag gjort av begravningen mm, pratade och mindes Börje. Det kändes väldigt fint att få göra det tillsammans eftersom de, brodern och svägerskan, inte fick möjligheten att närvara vid begravningen. Sov gott den natten.

Dagen efter var det födelsedagskalas i huset med många glada och trevliga människor, god mat och härlig stämning. På sätt och vis fanns Börje också med eftersom det lilla albumet låg framme och vi kunde minnas honom tillsammans på ett fint och avspänt sätt. På måndagsmorgonen bar det av hemåt igen efter några mycket välgörande dagar.

När jag ser tillbaka på den närmast gånga tiden sa förstår jag att chocken börjar släppa men en del saker har jag inte funnit tillbaka till. Den bok jag hade börjat läsa, Brinnande livet av Alice Munro ligger orörd och dessutom har jag ytterligare en bok av henne som väntar att läsas, men det är bestämt något med min koncentration som inte är på topp. Jag har heller inte rört i mina handarbeten mer än att jag färdigställt en sjal som jag tidigare börjat med, men igår när jag var på Maxi hängde ett par garnnystan med och tro det eller ej så började jag genast med att sticka ett par sockar och inte tog det emot särskilt mycket det t o m gick bara fint.

Slutgranskning

Ska hänga gardiner idag hade jag tänkt, stora trappstegen från garaget är på plats för säkerhets skull, ska försöka att inte upprepa fallet i snickarboa! Det gick snett när  det gardinbytet var på gång och oturligt nog var en absolut stillastående snickerimaskin i vägen och min kropp bär diverse märken, det gick bra ändå utan andra skador. Efteråt tänkte jag på det verkligt goda råd jag fått att alltid ha telefonen till hands, den gången behövdes den inte men det kan nog komma sådana tillfällen också.

Nu börjar bulldegen vara klar för utbakning, det blir saffransbullar naturligtvis, kanske någon liten kaka också eller så sparar jag det till en annan dag. Kanske går jag ut på julmarknad i dag om nu inte kylan sätter stopp, efter att för en stund sen varit drygt 16 minus är det just nu 12,1, men vad är väl det mot nattens köldrekord på -38 i Nikkaluokta.

FUNDERINGAR

Igår hade jag målaren här, han satte upp tapeter i hallen, i och med det så är den här nästan årslånga renoveringen avslutad. Det som började med att en idé föddes strax efter trettondagshelgen och som vi tillsammans, sambon och jag, genast tog tag i. Efter bara ett par veckor hade vi kökssäljaren här som gjorde första ritningsförslaget. Det hela kom i rullning, efter köksombyggnaden följde nyväckta behov om en fortsättning vilket vi satte lite på framtiden till efter sommaren. 

När det hela sen skulle igång  igen förändrades situationen, som bekant plötsligt, totalt oväntat och chockerande. Mitt beslut blev ändå att fullfölja planerna som vi gemensamt beslutat, tapetvalet var klart och den framtida ommöbleringen var i stora drag också genompratad.  Det blev jobbigt, tröttsamt och ledsamt, Börje finns ju inte längre att dela allt detta med. Efter gårdagen, när jag också så sakteliga började ställa saker och ting i ordning, följde en orolig och kort natt som jag avslutade i soffan framför TVn, det finns ju lyckligtvis lite flimmer att glo på även nattetid.  

Nu känner jag mig urlakad, nerstämd och angripen av dystra tankar. Självanklagelserna kommer och bosätter sig i huvudet samtidigt med skammen över sånt jag inte gjort men som jag egentligen borde ha gjort. Det är nu  den stora saknaden gör sig påmind, han finns ju inte längre, han som med respekt och värme kunde lyssna på mig när tankarna gick i baklås och ingen synlig lösning till "problemet" fanns. Han som aldrig någonsin yttrade ett kränkande, nedsättande eller förringande ord till mig. Jag som fick all uppmuntran, generös uppskattning och ständig omtanke. KÄRLEK! Nu är det tomt. Vetskapen, att jag hela  tiden haft en allt överskuggande tanke att följa, hjälper men inte helt, det går tydligen alltid rispa i lacken. Tanken att allt mitt handlande är och alltid varit för Börjes bästa, och som nu för att hedra honom och hans minne är det viktigaste för mig. 

Adventspyntningen har jag ändå i möjligaste mån försökt göra som förr om åren, det finns ju en slags trygghet i upprepningen samtidigt som tankarna kring julhelgen kommer hela tiden. En annorlunda jul igen som jag inte vill tänka mig, som jag inte vet hur jag önskar men som inte heller kan undvikas. 

Dagen ser ut att bli gråmulen, lågt i tak på alla håll så att säga, men kanske det bästa just nu är att ta tag i det fortsatta arbetet med att ställa hemmet i ordning, mitt eget lilla rum är fyllt av ouppackade kartonger som en efter en ska öppnas upp och sorteras.Troligen blir nya kartonger packade med sånt som inte duger,  inte får plats eller helt enkelt inte behövs längre. Det är den krassa verkligheten som ställer krav på mig nu och inte är det så lätt heller. Arma mig!!

Det här  inlägget känns inte särskilt muntert men ändå på något sätt välgörande, tankarna har så sakteliga börjat ändra karaktär, det ligger kanske något i uttrycket att skriva av sig. Du som läser, tyck för allt i världen inte synd om mig, jag tror att allt är en helt naturlig process, men nere på golvet finns inbillat skräp som med tiden också ska bort, jag vet bara inte alltid var nödvändiga redskap finns.

Apropå renoveringen så är jag glad och tacksam att den till fullo är genomförd, att resultatet blev som önskat och att det ändå, trots allt, verkligen känns som mitt hem.