LJUSET ÄR ÅTER

I går afton åkte jag hem med buss kl 17.28, förundrad och glad kunde jag konstatera att det fortfarande var ljust. Det går fort nu, bara senaste veckan förlängdes dagen med 47 minuter och idag soluppgång kl 07.25. Tyvärr har vi inte fått någon skymt av den än, himlen visar sig i en jämngrå skepnad. Kan delge lite ur den detaljerade text jag fann om solens upp- och nedgång där det anges både officiell (vanlig) och borgerlig tid. Enligt borgerlig tid anges dagens soluppgång till kl 06.33 och nedgång kl 17.07 med förklaring att tidsangivelserna inträffar då solen är 6 grader under horisonten. Under borgerlig gryning och skymning är det fortfarande ljust ute och du kan läsa text utomhus. Så var det med det, men onekligen påverkas man av ljuset och gläds, livet känns lättare. anden friare och tankarna får vingar. 

En annan tidsmarkör brukar flyttfåglarnas ankomst vara och i lördags den 16 observerades de första sångsvanarnas ankomst till sjön Tysslingen där de tar igen sig ett tag innan fortsatt resa till häckningsplatserna i Finland och norra Ryssland. 

Efter de ovanligt kalla veckorna med med stora snöfall, har det nu varit mycket milt t o m något helt dygn med plusgrader och det vackra, vita snölandskapet har fått sig en ordentlig knäck. Under helgen har det varit isigt och halt och som om det inte var prövning nog så har det under natten fallit ny, mjuk snö som ställer till med  risk för halka.

Kom att tänka på senaste Söndagsintervjun, Robert Aschberg var dagens gäst och på frågan vad han springer från var svaret: Jag springer inte från något, jag springer mot något, lever så att säga framåtlutad. Under den fortsatta intervjun kom dock fram att hans dödsångest kan i pressat läge slå till hårt men ältar inte det som sker och anser att stiltje i tillvaron är vår värsta fiende.

Det här blev en annan inledning på inlägget än jag hade tänkt mig, skulle ursäkta mig för att jag låtit det gå hela tre veckor sen mitt senaste livstecken. Tiden har i min värld gått så otroligt fort, kanske har jag haft roligt då, självklart är det så också men mest har det varit många varierande 'tilltag'.

Det som har haft den absolut största betydelsen är den hjälp jag fått att skruva upp grejer på väggarna, klädhyllan i hallen, check, hallspegel på plats, check, väggklockan i rummet, check, liten prylhylla, check, gardinstång, check, golvuret förankrat, check, och sist men inte minst viktigt, hinken för kompostsopor fastskruvad på bänkluckan. Man kan tycka att en del av detta kunde jag väl själv åstadkommit men jag vägrar skruva i gipsväggar, gör jag ett misstag är det oåterkalleligt och det skulle i fortsättningen alltid störa mig. 



Allt som hittills legat oåtgärdat  har hindrat mig från att få lite ordning på prylarna. Nu känner jag mig befriad  och kan fortsätta ställa mitt hem i ordning. För det första genom att göra en ordentlig städinsats. Hittills har allt varit stor oreda och dammkaos så under tre!!! hela dagar har jag gnott fram lägenheten. Nu återstår att hänga tavlorna, det  behöver tänkas över både en och två gånger, men vad tiden lider kommer de nog också upp. 

För övrigt har mina dagar varit fyllda av teater- och filmbesök, lyssnat på en intressant föreläsning om demens, varit på möte med släktforskningsföreningen, onsdagarna på stickcafé. promenerat med gruppen på tisdagarna och gympat 2 ggr i veckan. Det har blivit två teatersoppor, När prinsen kom till byn efter Torgny Lindgrens roman Brokiga Blad och Shakespeares Dotter, en alldeles lysande föreställning med Görel Crona. En film på Filmstudion har det blivit, Ladykillers, en gamml historia i dubbel bemärkelse men jag har också skaffat mig en ny söndagsvana nämligen att gå på bio mitt på dagen. Hittills har jag hunnit med  The Wife, A Star is Born och gårdagens Bohemian Rhapsody, alla tre mycket sevärda och på olika sätt djupt berörande. Jag fortsätter absolut ett tag till på den vägen då det tillika ger mig en skön helgkänsla. 

Det här med att erfara en god och skön känsla tror jag dessutom för min del äntligen gör att den inre stress som blockerat och varit en lång tids belastning nu till stor del börjat släppa taget. Som jag kan förstå är det ett tillstånd som inte tankemässigt går att bli av med så länge det som orsakar stressen finns oåtgärdat. För min egen del känns det nu som om allt som hänger ihop min flyttning börjar bli avslutat. En viktig och alldeles nödvändig del var att bereda deklarationsunderlaget med åtföljande fyllnadsinbetalning av skatt, vilket åtgärdades inom föreskriven tid. Då kändes det som den största snöbollen bara smälte och lämnade mig i ett totalt lugn.

Jag vill ju gärna i möjligaste mån finna en logisk förklaring till det som sker bl a har jag nästan under ett helt års tid eller åtminstone sen husförsäljningen tog sin början oroat mig för Lila. Hon har under fjolåret från januari till oktober minskat omkring 6 hg vilket är ganska mycket på den slakna katten. Jag har testat olika foder, energirika och med högre fetthalt med tanke på hennes ålder, 16 år, och behov av fettrikare kost för att tillgodogöra sig näringen. Det har gått sisådär och ibland har jag starkt funderat över om hon på något sätt fått reda på 5 - 2 dieten, i varje fall har hon under lång tid knappt ätit hälften av normal dagsranson. Nu har hon under de senaste två veckorna plötsligt ändrat sig, äter som normalt igen och t o m verkar helt uthungrad på morgonen och börjar äta redan när jag lägger upp maten. Hon verkar må bättre och har t o m börjat leka lite och springa små race genom lägenheten men som den gamla dam hon är njuter hon av skön sömn stor del av dagen.

Min vana att efter middagen placera mig framför teven någon timme är mitt avslut på 'arbetsdagen' och jag får lov att ägna mig åt mitt handarbetsintresse. Köpte strax efter nyår 3 hg garn i grått. rött och vitt för att sticka sockar och samtidigt öva upp förmågan att sticka mönster i flera färger. Det blev mycket garn över och jag passade på att sticka en mössa i ett mönster som jag fallit för men då det ändå återstod alldeles för mycket garn kom idén att se till att sticka upp allt garn för att inte alls få något restnystan kvar. Det blev en liten utmaning att både hitta på lämpliga saker att göra som att de dessutom gärna fick bli till belåtenhet. Det blev ett par vantar där jag tränade på både en sk lettisk fläta som en helt ny lvariant på vantens tumme. en sk indisk tumme. Det som blev den största prövningen var det minsta objektet, att få till ett par små barnsockar av resterande garn där det inte skulle synas att det var en nödlösning för att göra slut på garnet. Jag tycker själv att det lyckades till full belåtenhet och det blev bara några små ynka garnstumpar kvar som inte går att använda till något alls. Det sitter faktiskt också nya sockar på stickorna nu, den här gången med alldeles för mycket garn som väl så småningom blir något restgarnsprojekt.

Summan av den här kardemumman är att jag äntligen börjar vara framme vid målet, husförsäljning, flyttning med allt runtomkring i stort sett genomfört och nu kan jag börja 'vårstäda' i alla skrymslen och vrår med avsikt att få full kontroll över tillvarons måsten och vilka de är. Det hela rör sig om ett stort uppbrott, en livsförändring ur många  synvinklar som jag så här i slutskedet tycker gått mycket bra och i stort sett efter de planer jag kunde förutse. Kraftansträngningen har varit på gränsen till vad jag orkat och under hösten kändes det som all kraft och energi var totalt i botten, jag blev nedstämd, trött ibland intill medvetslöshet och tyckte inte att jag kunde sova mig 'otrött'. Det tillståndet känns vara över nu, känslomässigt tycker jag att hela processen gått bra delvis för att jag hade allt så väl genomtänkt innan start men när jag skulle göra i ordning deklarationsunderlaget och gick igenom kvitton, räkningar och förda byggdagböcker kom känslominnena upp till ytan. En för mig mycket innehållsrik, rolig  och tillfredsställande epok i mitt liv är till ända men goda minen finns för alltid kvar.

Kanske det är i det här läget man sägs vända blad, inte vet jag vad det skulle ända till men just nu känner jag stor öppenhet för framtiden, jag har bokat biljett för en resa till Kungliga Hufvudstaden och det  känns bra att gå framåtlutad!

VINTERKYLAN FORTSÄTTER

Skönt sitta i solen

Vinterns hittills kallaste vecka har gått och kylan verkar fortsätta ännu några dagar, just nu -24,1 vilket man kan kalla myggfritt. Det har samtidigt varit mycket vackra vinterdagar, i min tankevärld riktig vinter. De flesta dagar har vi fått se solen lysa över ett helt vitt landskap, allt är så rent och vackert men de få dagar då det blåst har kylan gått genom märg och ben. Annars måste jag erkänna att jag njuter av vinterkylan, någon djupt rotad gen triggas igång och det känns som jag går igång på något sätt. Kanske adrenalinpåslaget är kroppens försvar mot nedkylning. Naturligtvis krävs det att vara väl påklädd med med  varma  /ylle-/kläder. 

Idag var jag bjuden på lunch och hade förberett mig på promenad . Det var 'bara'  - 17,9 när jag gav mig i väg. Tyvärr gjorde jag ett felaktigt vägval, promenaden blev längre och tog betydligt mer tid än jag räknat med. Följden blev försenad ankomst och det var synnerligen pinsamt, men det  misstaget ska jag nog se till att inte upprepa. Dock, det fanns fortfarande mat  kvar och den smakade särskilt gott eftersom jag under vandringen blivit riktigt hungrig. Lunchen avslutades med kaffe och tårta, gott för både kropp och själ. Enligt appen i telefonen blev den tillryggalagda sträckan blev exakt en mil. Jag hade tänkt att ev gå på bio efteråt för att se A star is born men vi bröt upp för sent för det. Hoppas det går ett tag till så kan jag göra ett försök senare.

Det har pågått en vantutställning här sen i slutet av oktober månad "Marknadsvantar" och igår höll utställaren, Erika Nordvall Falk en föreläsning över ämnet. Mycket välbesökt, folk fick t o m avvisas på grund av utrymmesskäl, Föreläsaren mycket kunnig, inte bara om stickandet i sig, utan i ännu högre grad ur ett etnologiskt och kvinnohistoriskt perspektiv. En jämförelse hon pekade på var att det alltid finns ett namn på knivtillverkare men vem som stickade vantar är i de flesta fall helt okänt och ändå var båda tingen helt nödvändiga i det gamla samhället i vilken miljö det än handlar om. 

Jag hade ett par rätt så gamla vantar på händerna, stickade någon gång på 1960-talet och damerna som satt intill mig uppmanade mig att visa upp dem.

Jag tyckte väl att de var tillverkade i en alltför modern tid i jämförelse med vad som visades på utställningen. men övertalad gav jag efter och visade upp dem. Det slutade med att utställarens intresse väcktes och dokumenterade både med text och bild, det fanns ett par detaljer som hon inte sett tidigare. Roligt var det ändå att få visa att det traditionella hantverket var levande åtminstone för 60 år sedan.

Min egen vantstickning fortsätter och troligen räcker garnet. Det höll på att gå lite galet för mig när den andra vanten påbörjades, det skulle ju bli vänster vante, men efter tre varv kom jag tursamt nog på att jag var på väg att sticka ännu en högervante! 

Jag får också genom den här stickningen bekräftat att återhämtningen efter sommarens överansträngning går framåt. Jag känner inspiration och njuter av att komponera vanten efter eget huvud. Det andra som också brukar trigga igång min fantasi är när materialet inte ser ut att räcka, det blir en sport att få till något tilltalande. Det var likadant på den tiden då jag sydde alla mina kläder, en tygbit som inte såg ut att räcka till någonting var mycket spännande att förvandla till ett användbart plagg. Alla gånger var väl inte resultatet helt lyckat men glädjen att tillverka var obestridlig. Återigen faller tanken på Karin Boyes dikt Rörelse, om vägen och målet!

Det här vantparet får bli en slags prototyp men lusten att sticka fler exemplar finns, både i andra färgkombinationer och med några justeringar. Så roligt är det faktiskt!

Helgen har alltså varit lyckad och jag missade inte  morgonens Söndagsintervju på radions P1, ett program jag alltid ser tid att lyssna till - med en stickning i händerna! Dagens intervjuoffer Björn Hellberg. 

Trots den goda och rikliga lunchen känns det som magen vill ha påfyllning, den signalen kan inte nonchaleras så en titt i kylskåpet ska väl kunna lösa den frågan - nu!   

VINTERKYLA OCH BLODMÅNE

Fritt broderi på egentovat underlag

Var uppe i ottan och tog mig en titt på dagens sensation, blodmånen, då var fullmånen inte helt täckt, endast en smal liten kant på högra sidan var synlig. Nästa gång jag tittade ut var hela månskivan mörk, det var natthimlen också och jag kunde med svårighet urskilja en något mörkt rödaktig måne, i mina ögon inte särskilt blodfull. För att kunna ta bild hade behövts skarpare grejer än mobilkameran, men jag såg den i alla fall, nästa tillfälle lär bli den 20 december 2029. 

Ja, jag ska försöka hitta anledning att mer regelbundet hålla liv i min blogg, ser att det gått precis en vecka nu efter nypremiären och samtidigt råkade jag se att min föresats var ungefär densamma för ett år sedan! Men håll i er nu är risken stor att det blir ett väldigt långt inlägg!

Det har faktiskt varit ett omvälvande år för min del med fastighetsförsäljning, flytt till ny lägenhet och under tiden tackla allt som hör samman med det har minst sagt varit tufft. Under hösten när jag skulle börja 'bo in mig' gick luften totalt ur mig, kändes som alla depåer var totalt uttömda och all energi, ork och förmåga att åstadkomma någonting  alls inte fanns längre. Batteriet var uttömt och nyckeln borttappad! 

Under hösten kom då inbjudan att fira julhelgen hos vänner i Schweiz, en inbjudan jag med glädje accepterade. Vi hade träffats julen innan och redan då kom det på tal. Allt detta genom mina goda vänner som jag utåt brukar kalla för min stödfamilj och det är en alldeles underbar historia i sig. När jag för drygt fem år sedan blev ensam kom de med sin empati, värme och stora omtanke att få en avgörande betydelse för min fortsatta väg i livet. Deras stöd i medmänsklig, harmonisk och allmänt trevlig samvaro har burit mig framåt. Dessutom har jag fått en ny stor familj där jag känner tillhörighet och respekt, trygghet och ett alltid lika glatt välkomnande. Det är nära till hands att fråga hur det kan komma sig att jag får uppleva någonting sådant, men i än större grad  känner jag mig ödmjuk och tacksam, det är som en gåva av livet självt. Och.........anledningen till julresan? Det är äldste sonen i familjen som med sin familj är bosatt i Schweiz, de firade förra julen i Sverige och då kom det på tal att jag var välkommen till dem julen 2018!

Resan startade hemmifrån kvällen innan fortsatt avresa, planet försenat redan vid start bl a p g a förseningar tidigare under dagen och avisning. Hade bokat flygtaxi från Arlanda, lite strul då också vilket innebar att jag kom fram riktigt sent på kvällen, men vi skulle ju bara sova och fortsätta redan under förmiddagen Flygförsening från Bromma redan då. Samma sak i Helsingfors med försenad ankomst till Zurich. Resan därifrån skulle fortsätta med tåg men då visade det sig att vårt bagage inte anlänt och efter anmälan om förlusten mm hade tåget redan gått. Återstod hotellövernattning för fortsatt resa dagen därpå.

Lobbyn på hotellet där vi övernattade i Zurich och även intog en mycket sen middag i lobbyn




Det var en fördel att få göra tågresan under dagtid, att kunna se landskapet vi åkte igenom.

Resan gick västerut, i början barmark, regn och gröna gräsmattor som  blev till vita vidder och så småningom höga alper. Mitt på dagen var vi framme i Sion, den närliggande staden intill byn som  och hämtades med bil av vår värd. Min första kontakt med alpvägar, det bar iväg på smala vägar  hårnålskurvor och brant uppåt.

I mål! Utsikt från rummet där jag sov

Resmålet ligger på ca 1280 m ö h. Snön som jag sett fram emot regnade tyvärr bort under våra första dagar där, temperaturen någon plusgrad och vi promenerade flitigt nedför och uppför backarna. Flåset fick sig en ordentligt träning. Vi var fem personer  som kom dit och fördubblade husets innevånare till tio personer.

Några småtomtar kom på hastigt besök

Julaftonen tillkom ytterligare sex  gäster, familjemedlemmar till frun i huset. Det märkliga var kan jag väl säga, att trots de flesta gästerna var fransktalande, med inslag av engelska, så kände jag mig inte utanför med min brist av franska språket. Gemenskap, harmoni och tolkning gjorde en trivsam samvaro. Det bortkomna bagaget anlände sent på julaftonens eftermiddag!

Staden Sion nere i dalen

Några bilder från vandringar i byn...

och penseer i blom

Juldekorerad husinfart

Efter nio dygn, tusen tack och farväl!

Huset där jag bodde

Mamma kanin tog farväl, 

Ett välkommen åter nästa jul och hemresa med tåg och flyg som nu gick tabellenligt.

 Min brorsdotter mötte på Arlanda och eftersom det då var nyårsafton firade jag in det nya året i Österskär i hennes hem tillsammans med man och dotter med familj. Se det var ett minnesvärt firande av jultiden, och som det känns nu, mycket välgörande. Miljön och livsstilen var totalt annorlunda, harmonisk, avstressande och jag fann mig helt tillrätta. Återigen, tacksamheten är stor för att ha fått vara en del av detta, utan ifrågasättande från min sida huruvida man är värd det eller inte, bara genuin lycka att kunna få ha plats där i tid och rum. Och en eftertanke om vari livets tillgång och värde ligger - som till stor del inte heller finns att köpa, Insatsen är troligen först och främst ens egen totala närvaro/deltagande och kanske också den enskilda personligheten spelar en roll.

Efter att dagens filosofiska tanke släppts kan jag bara lägga till att under veckan som gått har jag också förutom att ha haft den allra tråkigaste sysselsättning jag kan tänka mig - papperssorteinga ur svällande pärmar - fortsatt sticka upp restgarn från förra veckans sockstickning.

 

Det får bli en mössa, sk Allersmössan. Dessutom har jag återupplivat grytlappsvirkning som  för ganska många år sen tog upp min tid.

Då liksom nu gällde det att göra slut på bomullsgarn som låg och skräpade så det lär bli en stor hög vad tiden lider när allt garn tagit slut. I det här sammanhanget passar jag på att kommentera både dagens vinjettbild som den i föregående inlägg. De är ett minne från konstkursen på Edelviks folkhögskola 1997-98 som jag gick första året som pensionär och ett resultat av uppgiften fritt broderi i textilavsnittet.Det var jätteroligt att släppa loss fantasin i fritt fall.

Filmstudions första föreställning, den japanska filmen Under körsbärsträden var rena feel-good upplevelsen, eller som programtexten lös: Mysigt puttrande film om vänskap.

Har också fått fart på dagliga promenader, men den dag då det var -25 eller nåt ditåt då  strejkade jag. Nu har skrivandet tagit alldeles för stor del av dagen men ska ändå ta en runda innan lunchen, en skål soppa som står i kylen och fort och lätt mikras när jag är tillbaka igen. 

Klockan 16.00 gympa och kvällen räddas av teven. Räddningen dock tveksam med tanke på att vi befinner oss i galornas tid.

ÅTERSTART - NYTT ÅR

Nu är glada Julen slut

Gör ett försök att smyga mig in i bloggvärlden igen, idag har det gått nästan fyra månader efter mitt senaste inlägg, bara 12 dagar återstår. Det har - så mycket kan jag säga just nu - sin största orsak i att jag inte haft energi nog att sätta mig vid datorn för att skriva, men mer om detta framöver  i något inlägg. Jag hoppas nämligen, eller jag tror att jag nu är tillräckligt i fas för att emellanåt leverera någon liten epistel.

Innan det dock, trettondagen har gått och julhelgen får betraktas som avslutad. En julhelg som för min del varit annorlunda, trevlig, helt enkelt en fantastisk totalupplevelse. För att binda upp mig själv säger jag också i detta avseende att det kommer mera längre fram. Av den anledningen julpyntade jag tämligen sparsamt men när det skulle plockas bort förundrades jag över hur det kunnat bli så pass mycket ändå. 

I avsaknad av egen gran denna jul  tar jag till lite surrogat, dels NKs julgran plus en överdekorerad gran i en hotellobby i Zurich, det är lite skillnad i julgransmodet också som synes.

Upplysningsvis kan jag ju avslöja att mitt julpyntande normalt är ganska totalt, inte kanske tomtar i mängder men alla textiler; gardiner kuddar, mattor mm byts ut till juliga färger och mönster. Julgranen ska också vara fylld med bollar, ljuskedjor och glitter, min ide är att det hela ska ha en touch av karneval och glädje. Så inte detta år men det kommer fler jular !! 

Nattens snöskörd når imponerande högt upp och även tagit glasrutan i anspråk

Nu till det som händer i nutid, i dagen som är. I morse möttes min nyvakna blick av en närapå igensnöad fönsterruta i vardagsrummet och vid närmare koll visade sig min stora altan vara nästan totalt fylld av snö, och snön fortsatte falla. Det kraftiga blåsväder som varat under natten hade skapat en rejäl driva bortåt 60-70 cm hög. Jag som dessvärre glatt mig åt tanken att snöskottning var i en gången tid, Det åligger nämligen mig som lägenhetsinnehavare att själv sköta skottning av terrassen, Problemet som jag ser det är att det saknas plats att lägga snön på. Risken att den hamnar på terrasserna under mig är uppenbart stor. Får nog försöka klura ut hur det hela ska lösas och min arma axel måste också få ett ord med i laget.

Under höstmånaderna som gått har jag naturligtvis inte varit helt overksam, fortsätter i sakta mak med ordningsställande av lägenheten och gör små framsteg men trots det återstår fortfarande en hel del ogjort men det blir nog nåt riktigt bra till slut. 

Jag uppskattar verkligen att läslusten inte blivit särskilt störd av min trötthet, ja jag har ju inte kunnat läsa så länge på kvällarna innan John Blund tagit över och det har inneburit att varenda bok tagit onödigt lång tid.  Här några av höstens läsning.

Handarbetandet har också så sakteliga kommit igång med en liten störning i början av hösten. Jag hade under flyttiden fått en idè att sticka tre stycken s k julstrumpor men när jag skulle sätta igång höll projektet på att gå överstyr redan innan det startat. det gällde att hitta de nödvändiga tillbehören, sticknålar och mönster. Som jag letade och undrade var och i vilken kartong jag lämpligast skulle söka. Jag var verkligen inte beredd att ge upp tanken och köpte garn fast mönstertidningen höll sig undan. Men skam den som ger sig, till sist dök den upp och jag kunde börja stickningen. för att inte tappa sugen i slutskedet stickade jag alla tre samtidigt, dvs jag gjorde ett moment i taget på alla. Tanken var att alla skulle bli färdiga samtidigt, risken att jag annars skulle tappa geisten när den tredje skulle stickas. Tiden var begränsad men veckan före jul kunde jag leverera alla för att komma de tre små godingarna tillhanda till jul.

Sen har jag faktiskt nu efter nyår stickat ett par mönstrade sockar, mest för att öva att sticka med flera färger, som det var så länge sedan jag gjorde. Det var inte helt fel men jag behöver mer övning.

När jag åkte iväg på den fantastiska julresan så lämnade jag allt vad handarbete kvar hemma. En nästan otänkbar handling men det visade sig att jag inte en enda gång under hela tiden saknade något att ha  i händerna. Ett sant bevis på resans värde.

Det nya året har startat med fortsättning på höstens aktiviteter gympa ett par gånger i veckan, en afton i veckan med stickcafé och i morgon första promenaden för året med promenadgruppen, fast jag har redan  börjat om med dagliga promenader igen, nu dock något kortare än det jag trodde mig kunna klara av under tidig höst. Film, teater och andra begivenheter ska väl även få sin beskärda del av min tid. En Stockholmsresa är också planerad längre fram, evenemangsbiljetter redan inköpta! Nog känns det som det finns anledning att se fram emot det kommande året.

Som första försök att återuppväcka skrivlusten får det här duga så länge men jag har en del att berätta på lager bl a om det här:

TRÖTT, TRÖTT, TRÖTT

Solig höstmorgon

Ännu en vecka, drygt, har dragit iväg med både trevliga tillställningar och smått tröttsamma aktiviteter och idag försöker jag med någon form av återhämtning efter gårdagens totaldip.

Men jag börjar med den roligare sidan av tillvaron, d v s både film och annan underhållning. Andra filmen i Filmstudions höstutbud, den norska filmen Vad ska folk säga? var ett omskakande drama om hederskultur,. Jag gick därifrån med en känsla av förtvivlad maktlöshet, var finns möjligheten till kontakt och förståelse mellan så olika kulturer, i vilken värld finns mötet?

Jazzcafeet på lördagen lämnar jag därhän med tanke på söndagskvällens konsert på Nordanåteatern med Edda Magnason och Norrbottens Big Band.

En lång basklarinett, en icke fullt så lång man och i bakgrunden Edda Magnason

En konstellation med bl a 12-13 blåsare stod för ett enormt tryck och jag borde egentligen ha suttit längst bak i salongen och inte på rad sju. Fantastiska musiker och för alla utom en komposition stod överraskande Edda Magnason för. 

Lördagskvällens middag hos en väninna var ett avslappnat och trevligt avbrott i min tillvaro som hela tiden egentligen uteslutande handlar om att få lägenheten i det skick jag vill se den - så småningom! Tanken som kom efteråt var att jag tydligen fortfarande har en hög stressnivå som jag för en kort stund kunde släppa och bara njuta av den gemensamma och otvungna samvaron. Sov gott och länge på natten och kunde unna mig ordentlig vila under söndagen.Veckans morgonpromenader har varit härliga med soligt och lite höstkyligt väder.Jag passerar varje gång ridhuset och hästarna är då redan ute i hagarna, senast gången var vattenkaren tomma till viss förtret.

Vattenväntan

Kommande vecka startar dessutom något försenad Må bra-gympan.

Nu har jag ett par morgnar sett +2 grader som lägsta nattemperatur och det kan väl betyda att vissa ställen redan haft frost. I dag har jag avstått från den långa rundan men det blir not en kortare version senare under dagen.. I eftermiddag kommer Ikeatransporten som innehåller den garderobskombination jag beställde vid besöket i Umeå. Under dagen ska jag göra plats för de platta paketen som får ligga tills på måndag då monteringen ska ske.Det blir spännande se hur det kommer att ta sig ut och om det motsvarar min önskan om praktisk förvaring.

Och till sist men inte minst, vilken härlig känsla att äntligen ha fungerande belysning överallt. I går var elektrikern här och satte upp takarmaturerna och största statushöjningen är nog hallbelysningen då  jag kan ha stängd badrumsdörr i fortsättningen. Men ........ när allt var klart gick den s k luften ur mig, Jag blir så enormt trött när något ska göras eftersom jag hela tiden engagerar mig i vad som händer, vill ju att jag får mina önskemål genomförda till belåtenhet. Det blev ju också det igår men som sagt all ork tog slut för mig. Veckohandlingen stod dessutom på tur och det kändes ett tag som att om jag träffar någon som ska prata med mig så orkar jag inte med det.fast när nöden är som störst o s v..... Jag stötte ihop med underbaraste Kerstin, pratade några ord och hon erbjöd mig att åka med i bilen hem vilket jag tacksamt tog emot. Helt utmattad sov jag bort kvällen, orkade inte med vare sig film eller höstmöte med släktforskningsföreningen och sticknålarna fick dessutom också vila.

Den smådeppiga attacken försvann under nattens sömn och nu förbereder jag en stillsam dag.Tanken att jag inte kommer att klara av slutföra detta med lägenhetens iordningsställande får inte ta energi från mig. 

Veckan som kommer är det hög tid att vintra i stugan, som verkligen fått klara sig utan mina besök denna sommar, hoppas kunna vara där längre perioder kommande år. Efter det ska jag fundera över om och när det kan passa med några dagar i huvudstaden, det skulle nog behövas som omväxling. Dessutom fick jag hörom dagen en inbjudan till julfirande som jag ser fram emot, hoppas kunna ordna med kattskötsel under tiden. Lyckligtvis finns alltid ljuspunkter i framtiden.

Dagens vackra tanke