EN BRA DAGS BÖRJAN!

Efter en gråmulen morgon  och nattens regn, våt asfalt och vattenpölar  skvallrar om det, kommer nu solen fram och lyser klar. Det ska till råga på allt enligt prognos fortsätta hela dagen, därav rubrikens glada utrop.

Dagens promenad är också avklarad, och nu har jag hittat den perfekta rundan vad stegmängden beträffar, lite drygt om man nu ska vara så gnidig. Det blir ganska precis 7 km som avverkas till största delen dock på asfalt men ändå, en bra bit grusväg också. Om sanningen ska fram så har jag fuskat några dagar, en dag tänkte jag åka till stugan och avstod från att promenera, det blev inte någon resa av, det blev regn och hemmapyssel i stället. Nästa dag åkte jag iväg och då blev det inte heller något promenerande, I stugan fanns det en del att fördriva tiden med dagen därpå, ingen promenad då och dessutom hemfärd samma dag. Igår blev det bara en minivariant, laddade energi till ett första yogapass på eftermiddagen. Så lätt är det att hitta undanflykter men då kan man ju trösta sig med undantaget som bekräftar regeln.

Yogapasset var nog bra, jag har då i alla fall sovit hela natten utan att vakna någon gång, vilket som regel alltid annars händer. Det kändes  en aning i kroppen direkt efteråt och jag var förberedd på lite dagen efter också, men icke. Fast jag brukar inte heller känna av mina muskler efter nya övningar och ansträngningar. Fortsättningen blir väldigt intressant.

Som jag nämnde strulade vädret till det en aning innan jag kom mig iväg till stugan under helgen, men väl där njöt jag fullt ut av de härliga soltimmarna. Det kändes en aning kyligt och rått inomhus, började med att tända en brasa som värmde både kropp och själ. Själv gjorde jag något som sällan blir av, jag satte mig i altanhörnet med en ny bok  och bekantade mig med huvudpersonerna, mästaren och hans adept, det blir spännande följa med på den färden. Oftast, för att inte säga alltid, läser jag en stund på kvällen innan jag somnar och tycker mig hinna med de böcker jag vill konsumera. Hörde en gång ett uttalande av någon med insikt som påstod att en med kvarts läsning varje kväll  skulle man tillgodogöra sig tillräckligt. Detta tog jag till mig till fullo och har genom alla år skött min läsning på så sätt. Men nu håller det inte riktigt lika bra längre. Jag somnar fortare! Med den fyrbenta sömnmedicin jag har är det omöjligt hålla sig vaken. Hon, katten, kryper ner i min bädd, lägger sig vid mitt hjärta, sträcker ut sig längs min kropp i hela sin längd (en katt kan bli otroligt lång) och spinner mig till sömns.  Troligen, när jag somnat, försvinner hon till en egen sovplats för att när det är dags för uppvaknande komma tillbaka. Hon hör säkert när jag börjar röra på mig, och då är hennes beteende annorlunda. Hon placerar sig  sig vid mitt huvud, lägger en tass på min haka och spinner, jag kan dessutom känna en liten,liten lätt tendens av klorna på tassen som hon rör ytterst sakta. I själva verket handlar det hela troligen om att hon vill ha sin frukost så fort som möjligt, uthungrad som hon är efter nattfastan. Min skönmålning av beteendet är mer romantisk än realistisk.

En tanke som jag då och då försöker bearbeta handlar om mitt skrivande, min modell är ju skriva om det alldeles vanliga, vardagliga livet, då ingenting händer som man ofta uttrycker det, då det till och med är tråkigt, alltså långsamt. Faran med det, som jag upplever, är att allt blir så självcentrerat eller till och med egoistiskt. Jag vet inte heller hur jag annars ska hantera detta,  det är ju min egen tillvaro och mig själv i denna begränsade tillvaro som är ämnet. 

Sen är ju ett tidens tecken egentligen, att i stort sätta sig själv i första rummet. Det är i och för sig inte så nytt, jag tänker på tendenserna sen 60-talet om självförverkligande, frigörelse osv. Allt med de allra bästa avsikter fast för egen del kändes det inte särskilt nytt med tanke på att jag uppfostrats till att till varje pris klara mig på egen hand, dock i en begränsad omgivning och miljö och inte lita till att andra människor står beredda att fixa. Mantrat  var att man kan det man vill. I en dunkel backspegel kan jag önska något annat men var tid har sin uppfattning hur ett liv kan se ut och levas. Sen ändras också språkbruket det som nu är hetast tycker jag mig märka är att man talar mer och mer om narcissism i olika sammanhang. Vackert ord för självupptagenhet för att inte tala om den värsta varianten, narcissistisk personlighetsstörning, som man tyvärr ibland kan tycka sig ana.  Och faran med detta gör åtminstone mig skärrad om tillräckligt mäktiga personer är drabbade. Då är nog mitt banala skrivande  om min händelselösa dag kanske till och med en befrielse. 

Dagens filosofier från min horisont får väl anses avhandlade, och i stället kan jag mer koncentrera mig på bl a vägkantens fägring som jag ser på mina promenader, till och med det man annars betraktar som ogräs att rycka upp så fort det visar sig kan i den miljön vara en prydnad.

MAÑANA

Utomhusarbete hela dagen plus den sedvanliga promenaden, som det nu tycks ha blvit, och nu är gumman slut med nässelbrända händer, måste ta igen mig  och pusta ut vid tangentbordet. Får väl se hur det går hålla ihop tankarna så att det blir någonting läsbart. Vågar väl inte hoppas  att innehållet särdeles välgenomtänkt men nu kör jag fritt fram.

Vädret har varit skapligt bra hela dagen och väl lämpat för att påbörja höstarbetet på tomten. Skam, kanske, men jag måste säga att det inte alls är min favoritsysselsättning men det finns en lägsta nivå som rimligen bör upprätthållas. Dessutom skäms jag när jag ser hur jag låtit förfallet ta över. Jag tycker mig vara någorlunda ordentlig eller åtminstone vill jag försöka se till att inte allt går överstyr runt mig men nu är det nära. Det känns verkligen inte bra men med dagens förberedande insats känner jag mig ändå rätt så nöjd, har bl a lyckats fylla fyra sopsäckar som ska förpassas till återvinningscentralen under morgondagen. 

Jag är också bekymrad över äppelträdet som dignar under sin börda, otroligt tätt mellan äppelkartarna. Har med liv och lust skakat alla grenar jag nått, gräsmattan under fylld av små äpplen som ska plockas ihop, men det man inte kan göra idag får bli morgondagens syssla. Mañana, mañana! Det blir säker minst två plastkassar med frukt som får gå med min soptransport.

I förra inlägget nämnde jag ju att min mobil kärvade så igår gjorde ett besök i Teliabutiken för att få hjälp. Jag mötte där en mycket hjälpsam ung man som gav sig tid att både lyssna och åtgärda problemet, fast till en början verkade allt vara i sin ordning och jag hann tänka; Näe, så kan det inte vara, jag hade ju inte kommit ut på nätet när jag var i stugan och det brukar aldrig vara problem numera. Men, si den gossen hade magiska krafter, han tog ut SIMkortet, höll det i sin hand ett par sekunder och sen fungerade allt. Trodde jag, men det lär bli ett besök till ändå, nu ger den inte ifrån sig ett enda litet ljud trots att jag ställt upp alla signaler på högsta volym, den vibrerar inte heller vid telefonsignal. Små problem kan i dessa mobilens tider bli besvärande, fast jag hoppas att den hänger med ett tag till, jag har en deal med tomten!  Hittills har jag lyckats behålla mina telefoner i hela fem år och det lär  väl vara ett  par år över gränsen till vad de klarar av. 

Apropå mobilen så får jag rätt ofta goda råd att se till att alltid ha den med för min egen säkerhet, men har slarvat en hel del med det. Nu emellertid, sen jag börjat om med promenader ut i skogen så känns det tryggt att ha den i fickan så jag har hittills skött mig perfekt i det fallet. Utom en enda dag och då snavade jag på en uppstickande gren på stigen och föll pladask, framåt. Men då var det mobilen som låg kvar hemma! Jag slog lårbenet mot en sten (den var platt) och upptäckte dagen efter att fickan där jag bär mobilen var precis över det stället, så  telefonen hade nog också varit platt efter den smällen om den varit med. Varför jag inte hade den med? Jo det ska jag tala om, jag hade inte sett till att ladda den så när jag skulle ge mig iväg var den totaldöd och behövde få suga på sin laddningskabel. Förresten ömmar det fortfarande på 'slagfältet'  men det är det enda minnet av fallet.

Såja, nu har vilan vid tangentbordet gjort verkan, det blir ändå en middag av enklaste slag, kokt fisk och potatis, kanske nån typ av kall sås till. Jag hade tänkt börja med fönstren också och göra ett i afton men den viljan flög sin kos, det får också bli mañana. Kvällen kan med fördel avnjutas i soffhörnet möjligen en stund med släkten också, det finns alltid gåtor i släktforskningssammanhang och då upphör tiden att existera. Time flies!

ASFALTVANDRING

Sensommarens fägring

Måndagsförmiddag med en bra start på dagen , frukost, lite koll på sk sociala medier och promenad. Har nu intagit datorstolen, nyduschad och med förstärkning i magen klar för i första hand skrivande. 

Efter det häftiga och rikliga regn som föll i går kväll gav jag mig inte iväg uppåt berget, troligen ganska blött där och till råga på allt halkiga stenar och hällar. Det fick bli gångvägarna  och det gäller att göra de rätta valen, det finns otaliga möjligheter  vare sig man vill gå en lång eller kort sträcka och för mig i de åtråvärda 10 000 stegen. Den runda jag tog gav11300 steg, inte så illa och dessutom var jag torr om fötterna när jag kom hem. 

Under helgen var jag i stugan och det blev inget promenerande, regnet hängde i luften tidigt på lördag och då borde jag kunnat ge mig iväg för regnet kom först långt senare. I kombination med kraftig blåst var det verkligen inneväder, Satt i korgstolen och stickade, mysigt och skönt men det blev en aning långsamt. Till råga på allt var jag helt utestängd från den virtuella världen, av någon för mig oförklarlig anledning hade jag inte tillgång till  internet. Troligen följden av en kontakt med Telias kundtjänst tidigare under veckan. Idag ska jag besöka Teliabutiken och försöka få det hela tillrättalagt. Den här incidenten visar bara hur stor betydelse det har fått att man är uppkopplad, jag har sällan känt mig så isolerad som de här dagarna när inte ett enda litet plingande hördes från telefonen!


Nåja, det blev promenad i sällskap med gräsklipparen, passade på igår när det var soligt, men fortfarande blåsigt, att klippa  gräset med förhoppning att det inte blir någon fler klippning i år. Klippte överallt, tyckte jag, och det tillsammans med plockning av blåbär som fanns på tomten landade stegmängden på 11300.





När jag var klar att åka hem upptäckte jag att mulltoan stannat, och då blev det lite spänt läge så att säga. Vad skulle jag tag till nu då? Läste bruksanvisningen, inget att finna om felsökning där. Förmodligen är tingesten så driftssäker att det inte behövs. När jag kom till grannen för att säga hej då fick jag förklaringen; Strömlöst. Det hade jag vare sig lagt märke till eller ens tänkt på, men det var i alla fall en upplysning som befriade mig från fortsatt oro för ''skithuset'. Det kraftiga stormen hade kanske knäckt något träd som fallit på olämpligt sätt. 

En annan mycket synbar effekt av stormen var det ovanligt höga vattenståndet, säkert runt en halv meter över medel, ovanligt den här tiden på året. Det var nästan risk att platsen för den kommande höstbrasan försvann under vatten!

Högvatten och...

...vita gäss

Vid mina vandringar ser jag ett och annat som triggar igång funderingar, idag t ex la jag märke till att vid grusvägen som går bl a bakom Maxi tycks den  användas som parkeringsplats eller liknande, hela vägkanten fylld av skräp. Så enkelt att öppna bildörren och slänga ut, fast ännu enklare kan man ju tycka det vara att INTE öppna bildörren utan ta med sitt skräp till närmaste soptunna - eller helst den egna. 





Alldeles vid utkanten av kvarteren där jag bor går en stig, egentligen en genväg till ett elljusspår. Där har under många år byggts lite till och från på en trädkoja. Den har med åren blivit större och större och kanske också ett svartbygge. Byggandet har stannat upp och gått över till rivning eller rent av förstörelse. Idag såg jag att den högt belägna terrassen inte fanns kvar längre. Av allt att döma med tanke på de dynor som låg på marken kanske varit avsedd för övernattning eller annat kvällsmys. 
Nedskräpning, helt klart.


Äppelträdet som inte blev beskuret denna vår tackar med en enorm kartmängd, ser mer urt som en bärbuske på stam!

I slutet av morgonens promenad träffade jag en gammal kompis och en sak är säker, våra fyrfota vänner glömmer aldrig en god vän. Återseendets glädje var stor, svansviftande och kråmande hälsade hon på mig. Efter att jag pratat med husse en stund och skulle gå vidare chansade jag och lockade på henne, hon följde glatt med men när jag skickade henne tillbaka till husse, kom blicken, den där oemotståndliga blick som bara hundar kan ge; vad menar du nu då? skulle vi inte gå tillsammans? du lovade ju! Men det är nu många år sedan vi gick tillsammans, Ronja och jag, upp på berget, gångvägarna på området och på vintern in i skogen på skoterspår, hon alltid lika troget vid min sida.

NITTIOTVÅ STEG FATTAS

Lila på sin favoritplats i blombänken

Stegräknaren är en svårflörtad manick, har nu tre dagar i rad försökt att på min morgonpromenad komma över det magiska 10 000-talet utan att hittills lyckas. Nu återstår att se hur jag lyckas med nästa morgon, om jag hittar rundan med den exakta längden, 

Som vanligt åkte jag hem från stugan när det såg ut som regnet skulle komma och det gjorde det natten mot söndag, åtminstone var altangolvet blött. Det ser dessutom ut som vädret blir en aning ostadigt kommande dagar, kanske en solig klämdag, men jag stannar hemma lite längre den här gången, känner mig lite utmattad fast ännu mer känner jag mig taggad att jobba  här hemma. Efter ett par timmar i garaget inser jag dock att framför mig ligger en dryg uppgift. Nu gäller motivation, fokusering på målet och enträget arbete fram emot detta. Promenaderna ska väl också hjälpa mig att få upp ångan. Den nedstämdhet som jag tyckte mig uppleva och skev om senast var högst tillfällig. Men inte behövs något större  sökande efter bakomliggande orsak, svängningar är väl ganska naturligt, människan är ju inte helt och hållet statisk. Fast en bidragande orsak kan ha varit månen då det just de dagarna var fullmåne!

Under sommaren har jag inte haft någon regelbunden promenadrutin och de dagar jag klippt gräset har jag ju gått runt på gräsmattan ett bra tag! Förra veckan jag var i stugan gick jag min vanliga promenadväg var annan dag och det fick bli startskottet för dagliga morgonpromenader här hemma.

Vägen uppför Nöppelberget

Jag har återupplivat vandringarna uppe i skogen och berget, det har bara blivit enstaka turer de senaste åren. Jag började gå däruppe en gång i tiden när jag hade sällskap av en labrador, ja förresten det blev två labbar. När den första vandrade till regnbågsbron avlöstes hon av ännu en och jag fick förmånen att fortsätta promenaderna under några år. Jag följer samma stigar nu upp på Nöppelberget men det visar sig att jag även måste ta en ut svängarna för att nå  de 10 000 stegen som lockar. Efter ett enkelt överslag har jag också insett att sträckan måste ligga på drygt 6 km, I morgon tar jag det!


Eftersom jag hade lite ärenden inne i city igår så blev det fina bonussteg och jag hamnade på drygt 12 000.  Inte blev det bara det jag planerat göra, man måste ju göra lägeskontroll när tillfälle ges men än har det inte fyllts på särskilt mycket i butikerna, alltså jag tänker närmast på klädaffärerna, Fast med mig hem hade jag ändå ett par byxor i ett fulsnyggt tyg som jag fastnade för och det visade sig vara rena fyndet endast 75 kronor var det överraskande priset. Tror det kan bli snyggt med en svart överdel till min svarta skinnjacka under tidig höst. Bara den inte kommer alltför tidigt förstås.





Dagens morgonvandring gav inte heller de siffror jag ville se på stegräknaren men jag närmar mig eftersom det fattades endast 92 steg. Det är fantastiskt att vandra i skogen-berget med mängder av fina stigar, en del är underlag för vinterns skidspår och preparerade för det ändamålet. Många backar, mer eller mindre krävande och allt så tyst och stilla.

Inte bara backar, ibland går det utför också

Envetet går jag också utan någonting i öronen, vill lyssna på skogens olika ljud, på avstånd kan jag också förnimma trafikbruset som ger stöd för orienteringen. Tankeverksamheten svävar fritt på  på kringelkrokiga vägar. Ibland  tänker jag att jag borde skriva om vissa saker jag tänker på men det jag formulerat i mitt sinne går konstigt nog inte att återupprepa. 

Jag lyssnar någon gång emellanåt på radioprogrammet Allvarligt talat och senast råkade jag höra en lyssnarfråga om man var på väg att bli galen när man drömde egendomliga och märkliga drömmar som dessutom förstärkts med åren. Marianne Lindberg De Geer som svarade räknade upp en massa kriterier på vad som tydde på galenskap och jag tänkte, men kära nån allt det där stämmer ju in på mig!!! förutom sömnsvårigheter som jag tacksamt nog inte besväras av. Så ett alltför ivrigt radiolyssnande kan vara en fara i sig men det sägs ju att en sömn utan drömmar också kan få allvarliga konsekvenser, så man får ta emot de drömmar som kommer  vare sig de glada eller galna.


Ny dag! Jag kom av mig med gårdagens skrivande och efter att John Blund överraskat mig var jag inte särskilt skrivlysten.

 Inte heller rörde jag stickningen som låg framför mig, det har stått lite stilla under sommaren. Men jag fick till sist ett par sommarsockor klara efter att jag repat upp en färdigstickad socka. Jag kan inte tolerera alltför stora skillnader i randningen som färgpartierna på garnet kan ge och jag tycker att den omstickade sockan blev bättre, inte alltför stor skillnad mellan de båda.  






Jag måste lära mig att inte sätta mig framför teven på kvällen utan i stället förbereda sänggåendet och lägga mig tidigare, kan ju kanske på så sätt avverka någon fler sida i en pågående bok. 

Morgonens promenad avverkad och YES, jag gjorde det!! Utökade promenaden in på sydsluttningen av Nöppelberget och fick på köpet en tämligen brant backe uppför. När jag nått toppen av den stigen var det bekvämt med en lättsam sträcka utför. Den går nära pistolskyttebanan och idag kändes det som jag gick rakt mot skotten men jag vet ju att jag skulle komma en bra bit vid sidan om. Men det blev lite funderingar om skottriktning, kulfång och förlupna kulor.  Därefter ännu en konditionshöjande stigning innan den lätta hemvägen. Drygt 11000 steg och strax över 7 km långt. Blöt i svett vacklade jag in på bron hemma, fortsatte lika vacklande in i duschen. Sitter nu här och tar igen mig med en avtagande eftersvettning och ett stärkande fika, känner mig belåten med resultatet men kanske kan starttiden bli ännu tidigare. Det sägs ju att en gång är ingen gång och efter tre gånger en vana. Så lätt tror inte jag en vana etableras, det har vid något tillfälle sagts mig att det tar 21 dagar för att en vana ska sitta.  17 dagar kvar alltså.

Dagen som ligger framför blir det att köra bort sopor  till återvinningen och fortsatta insatser i garage och förråd. Fy 17! Nu gäller verkligen motivation och målbild.

OINSPIRERAD

Sent omsider slog den första rosen ut

Måndagsmorgon, augustimorgon, höstmorgon och det går säkert hitta fler ord med för mig en lite negativ klang, och ändå, morgonen är vacker med sol och uppehållsväder. Men, luften är hög och klar, ger en föraning om höst ändå. Själv känner jag höst i sinnet, lite nedstämd och totalt oinspirerad. Om det finns någon liten gnutta lust någonstans så har jag då inte hittat dit.

Varför nu detta dystra sinnelag? Kanske är jag återigen inne i en period med stresspåslag, känns som luften omkring mig återigen kräver mer än jag kan hantera. Jag skjuter hela tiden upp det jag absolut måste ta tag i, rullar snöbollen framför mig och om jag blundar tror jag nästan den är borta när jag tittar upp igen. Känner mig ungefär som 4-åringen som står i ett hörn och ryter, JAG VILL INTE, och det trots att jag vet att jag måste. Det är ett mycket dåligt scenario, jag är liksom inte särskilt road av att göra saker och ting under tvång. Därför, kära läsare, terroriserar jag er med denna litania, bara därför att kanske skrivandet hjälper mig att komma in på vägen som leder framåt.  

Dock, jag tar ett litet steg bakåt och tänker tillbaka på senaste dagarna i stugan ute vid havet. Dagen jag åkte ner hade jag besök under eftermiddagen och då blev det ett litet våffelkalas. Med tillhörande trassel, våfflor som fastnade i järnet, våfflor som blev otillåtet mörka=svarta men även ätbara sådana. Tillsammans med nykokt hallonsylt och vispad grädde. Hade planerat utomhuskalas men luften kändes plötsligt väldigt kall och blåsten tilltog så jag dukade inomhus. Det visade sig vara rätt kort, regnet kom också. Fast vi kom undan det värsta ovädret som tydligen härjade runt omkring med hårt åskväder, blixtnedslag, jättestora hagelkorn och en tromb. Hoppades att elektroniken hemmavid klarat sig och tursamt nog visade det sig att allt var intakt när jag så småningom kom tillbaka hem igen. 

Dagen efter var jag trött, riktigt trött och sömnig hela dagen, jag har märkt det tidigare under sommaren att jag på ett omedvetet sätt blir helt utmattad av att umgås med folk, jag som sett fram emot att äntligen vara i form för besök och  umgänge med vänner denna sommar. Kanske är det bara så att jag levt i min egen lilla och isolerade värld de senaste åren, startsträckan kanske ska vara besvärlig innan jag är inne på banan igen. Jag fortsätter och tränar på det eftersom det också alltid är stimulerande och glädjefyllt att ses, att dela allt vad ögonblicket/stunden ger och att sedan bevara allt som en karamell för själen. Möjligen ska jag önska mig större tillit till mig själv för att komma dithän. 

En tidig morgongäst förgyllde tillvaron

Ett annat tecken på mitt förfall kanske också är att jag inte en enda gång under de här dagarna tog min hand i den alltid närvarande och pågående stickningen! Och inte sen jag kom tillbaka hem igen heller. Däremot tragglar jag vidare med Ferrante, något mer uppmärksam på texten nu och därmed också med större intresse. När jag lyssnade på radions bokcirkel som denna vecka avhandlade andra delen av Neapelkvartetten, kändes det befriande att en deltagarna sa att han ibland blev trött och ointresserad av läsandet, måste med stort motstånd ta sig vidare i texten.  Vad är det i böckerna som gör att intresset är så enormt stort, göms det en djup symbolik i den alldeles vardagliga och enkla, glanslösa miljön. Vare sig det är små eller yviga händelser kanske det inte skiljer så mycket på människans reaktioner. I grunden samma mönster som möjligen alltid går igen trots stora  och väsensskilda olikheter i miljö och omgivning. Vad vet jag, läser ändå vidare. Ett problem är dock mina läsglasögon som tycks vara på fel ställe hela tiden och därmed ställer till problem, tror jag måste se till ett det finns brukbara par både hemma och i stugan!

De blåsiga dagarna under veckan var inte riktigt de bästa för att bara sitta och slumra i solen. Jag hade redan tidigare börjat rensa ogräs och med det synligt goda resultatet  fortsatte jag mina åtgärder. Alltså har jag legat på knä med näsan 'i jorden' och rensat upp plattgångarna som finns, stimulerad av resultatet åkte alla med på samma behandling. 

Med hjälp av kaffe och muffins.........

,,,blev slutresultatet inte oävet! 

Oroade en hel del undernärda daggmaskar, långa och tunna nästan som sytrådar förpassades de till bättre jordar. Tyvärr blev väl en del förökade genom delning också, men det lär ju vara ett gott tecken att de överhuvud taget finns i jorden. 

Fredagen blev en jättefin, solig och skönt varm dag, den dagliga blåsten var det lite svårt att finna lä från. Gjorde ett besök på Skördemarknaden i Lövånger, marknadsgatorna var fyllda med människor och förhoppningsvis god försäljning. Dagen innan hade jag också åkt en tur till Lövånger, sommarens besök på Varuhuset hade ju inte tidigare blivit av och jag var väl värd den inköpta glassen! 

Min egen skörd av jordgubbar gick om intet. Det har i och för sig aldrig någonsin blivit någon heller, det finns en gäst som alltid hinner först. Nu tror jag mig veta att den varelsen har en lång och yvig svans, lägger upp matförråd för den kommande vintern och lär vara mycket intresserad av att också spara det söta i sitt skafferi. 

Jag fick också uppleva hur lokalt vädret kan vara. Vid avfärden från stugan kunde jag se hur mörk himlen var både i väster och söder och åskan började mullra när jag var i Lövånger. Jag tog sedan en sväng förbi Hökmark, där stod stora vattenpölar på gräsmattan men på tillbakavägen närmare stugan fanns inget spår av regn och nederbörd. Där hade varken regn eller åska visat sig och min rundtur hade inte sträckt sig över en radie av två mil. 

Åkte hem till stan lördag eftermiddag, kallt, blåsigt och dessutom regn i prognosen för närmaste dagarna. Min uppfattning är att när det gäller regn är väderleksutsikterna tillförlitliga men jag har också kommit på att det måste ju innebära att det motsatta förhållandet också stämmer.   Spås inte regn och rusk är det ju ett annat väder som blir rådande.

Man brukar ju ofta för att beskriva den positiva livssynen ta till jämförelsen mellan det halvtomma och halvfulla glaset. I mitt normala tänkande känns mitt glas alltid vara fullt och eventuella minskningar av innehållet fylls snart upp igen. Naivt, kanske, men nog finns det oerhört mycket positivt att glädjas åt, alternativet är men ju ändå inte omedveten om men det kan inte få lägga sig som en våt filt över hela tillvaron. Det är också så jag ser på min tillfälliga dysterhet, även om tillfället kan bli långt. Det ändrar sig till det bättre med tiden men jag önskar att jag med liv och lust ska kunna ta itu med  allt jag har framför mig. Det känns egentligen inte särskilt roligt med någonting, 4-åringen inom mig står i sitt hörn och blundar. Jag söker den där lilla tändande gnistan som föder engagemang, samtidigt som jag vet med mig att det är precis det jag själv måste åstadkomma.  

Börjar så smått kolla utbudet av höstaktiviteter, vill gärna fortsätta som tidigare med gympan ett par gånger i veckan och mitt nyväckta intresse för yoga, Yinyogavarianten tror jag skulle passa mig, jag blev imponerad av det lilla jag kom i kontakt med på den där skrivar- och yogakursen jag deltog i under försommaren.  Promenader med gågruppen, teater, film och jazzklubben vill jag också fortsätta med, gäller bara att allt planera så att onödiga krockar undviks och att det finns tid för tillfälligt uppdykande trevligheter.

Förresten hade jag igår ett litet  = nästan hela dagen återfall i släktforskningen trots att jag fortfarande har mitt eget självpåtagna sommarlov. Det kommer ju trots det hela tiden nya sk träffar på min DNA-analys, ingen  med de där höga siffrorna som tyder på ett nära eller åtminstone ett närmare släktskap. Däremot, träffarna ger bekräftelse  på det jämtska anorna såväl som de samiska men hur jag ska hitta ingången till det stora antalet värmländska/skogsfinska anorna funderar jag fortfarande på. I deras fotspår finns dessutom lika oidentifierade träffar i Dalarna, Hälsingland och de närmaste gränslandskapen till Jämtland. Att det sen i en databas finns långtgående anor som sätter fart på fantasin är enbart en kul grej där verklighetsförankringen knappast går att säkerställa. Vikingar, Harald Hårfagre och andra nobla personer för ett tusental år sedan är liksom en annan äventyrsroman.

Inte vet jag om energin strömmat till under den här skrivarstunden, men jag har vädrat mina spridda tankar som på så sätt fått ett uns struktur, och som jag ibland brukar förklara mitt skrivande som mitt tillfälle att prata på. Dessutom får jag verkligen många glädjande uppmuntrande ord tillbaka från mina läsare, något som jag försöker ta till mig utan något som helst jantelagstänkande bara med en varm god känsla.