TANKAR I TIDEN

På gränsen till tre veckor sedan senaste inlägget och jag erkänner villigt att lusten att skriva på något vis inte har funnits och jag har umgåtts med tanken att pausa bloggen ett slag eftersom de sporadiska inläggen känns meningslösa att utsätta någon för.  Nå, i vart fall snurrar många tankar i huvudet nu, tankar utan sammanhang men med oro och ensamhet i botten. Men det poppade upp ett inlägg på Facebook jag skrev för exakt ett år sedan, en mycket lång epistel där jag berörde några av livets allvarliga skeenden. Nu är det de aktuella dagarna som är allvarliga, sorgliga och djupt berörande.

Fast för att inte helt förfalla i någon sorts elegi över livet börjar dagens berättelse om den trevligare delen av tillvaron. Efter min födelsedag för mer än ett halvår sedan återstod en bjudning som av olika anledningar inte kunnat genomföras tidigare och i går hade jag inviterat medlemmar av den tidigare (mitt äktenskap) familjen till middag på Stiftsgården. En vacker afton, en vacker miljö och utsökt meny i trevligt sällskap, vad mer kan man begära, då är det bara att se till att fullständigt befinna sig stunden och njuta. Tilläggas kan  också vänlig och fin service, med andra ord en lyckad tillställning som jag med  lätt hjärta lämnade bakom mig.

Det kändes på något sätt befriande eftersom dagen igår hade börjat mycket nedstämd för egen del. Under fredagen undgick det väl ingen att inte beröras av ATTENTATET. Både radion och TVn  var igång och rapporterade hela tiden från förödelsen men jag höll mig ändå lugn och somnade nog genast jag gick till sängs. Hade fått bekräftat att alla mina bekanta och vänner i Stockholmsregionen var i säkerhet och sömnen blev god. Men när jag vaknade var ingenting normalt igen, jag antar att då landade det onormala, den skrämmande händelsen i mitt inre och jag kände stor oro. Redan under den tidigaste rapporteringen hade tanken på hur det skulle kunna vara om man plötsligt befann sig en en dito eller ännu allvarligare händelse.Mitt största problem kändes vara min ensamhet och den förlamande känsla som skulle kunna uppstå. 

Oron växte desto längre morgonen gick och det gjorde också mitt behov att prata med någon så halva dagen gick till att ringa till mina närmaste vänner och som tur var fick jag kontakt med de flesta. Det var en bekräftelse på hur betydelsefullt det är att kunna få prata, att få det nära samtalet men också att en utebliven kontakt oroar. Genom alla samtalen lättade min upprördhet, den stora skälvan jag känt inombords försvann så sakteliga och jag kunde lugn och förväntansfull bege mig till den förestående middagen.  Däremot förblev bilen otvättad, kände mig tidigare under dagen omotiverad eller uppriktigt sagt inte i särskilt körbart tillstånd. 

Nu känns det tacksamt riktigt bra igen men tanken på Tage Danielssons monolog om sannolikhet ligger och guppar i det undermedvetna. Sannolikheten att något sånt här skulle hände i vårt land har funnits länge men ögonblicket när det händer är ändå osannolikt. Jag fann ett ur sitt sammanhang lösryckt citat av nämnde filosof som ändå måste vara värdefullt att ha för ögonen: "Se där vår svåra roll - att inse världens lidande med glädjen i behåll".

Jag byter spår, tänker inte relatera särskilt mycket av tidigare händelser, ett par lördagar med jazzcafébesök, firande av Filmstudions 50-årsdag med både middag och 'hemsk' film som gav mig en mardrömsnatt. Den handlade  om korruption, svek, opålitlighet och utsatthet, jag önskar av hela min själ att vi som samhälle inte hamnar i en liknande situation där det inte går att lita på en enda människa, inte ens de allra närmaste. Insikten att vi alla behöver varandra måste ändå genomsyra hela tänkandet, inte att motarbeta, fördöma och söka övertag. 

Av de böcker jag försåg mig med på bokrean återstår snart bara Omgiven av idioter, senast vände jag sista bladet på Katten Cleo av Helen Brown. En bok med ett oväntat innehåll men där katten var den röda tråden. Ännu en beskrivning av en katts stora betydelse, kanske tillerkänns katten mänskliga egenskaper men i den här boken var katten en ledsagare genom livets olika trauman. Sjukhuskatten Oscar, också reabok, med undertiteln En vanlig katt med en ovanlig gåva, där berättelsen var av annan karaktär är också avverkad liksom sista boken från den stora bokfyllda IKEA-kasse böcker som jag tidigare nämnt, Danielle Steels Kidnappad som nu ligger i högen lästa böcker. En annan bok som får ligga framme hela tiden är Bodil Malmstens dikt Det här hjärtat. Jag hade sett den i reakatalogen men helt glömt köpa den och när jag ett par veckor in på reaperioden kom på misstaget och gick in på bokhandeln fanns ett enda exemplar kvar = mitt! Det lilla häftet berikar med fina tankar. 

En annan bok jag hemförde från bokrean var en värdelös bok, Grumpy cat, En butter bok av en sur katt. Jag har väl berättat att jag köper åtminstone en kattbok varje bokrea, och det har genom åren blivit en mycket varierande samling! Orsaken till inhandlandet av den här boken har sin egen lilla historia, kanske tidigare berättad här. Det var vid ett besök på veterinärkliniken för inköp av kattmat och tillika vägning av Lila som kan ha viktproblem. När jag skulle bära ut det inköpta till bilen kom just veterinären Gertrud (kattmänniska) ut i receptionen och jag satte upp buren på disken i det jag sa att nu fanns tillfälle att gulla med Lila. När jag kom in igen stod flera av personalen runt buren, skrattande och tydligen roade.  Det var inte Lila! Hon hade tryckt in sig längst bak tvärsöver buren och visade tydligt sin avsky för situationen. Kommentaren var 'Hon är Grumpy Cat!' vilket inte alls stämmer och Lila ansåg sig nog utsatt för övergrepp av värsta sorten.

Avsky eller åtminstone en angränsande känsla inför att skriva är som sagt något jag känt de senaste veckorna och att pausa bloggen var en verklig tanke. Det tycks inte  bevisas av det här nog så långa inlägget, jag som inte trodde att det fanns något att skriva om. Dessutom har jag ju alltid någon stickning eller virkning liggande i TV-soffan som tidsfördriv och nu är jag inne i en intensiv period då sockstickning står överst på listan. Letar och hittar hela tiden nya varianter att sticka, hinner knappast ett par klart innan nästa nya spännande uppläggning är på gång, det är stimulerande och väldigt roligt. Det riktiga tankearbetet, hjärngympan, står förutom dagliga korsord släktforskningen för. Det tycks vara så att ju djupare man tränger in i kyrkobokföringen desto besvärligare blir utmaningen, gammal skrivstil och rejäla kråkfötter kan ställa till oreda. Nu har jag också tämligen hårdhänt äntligen lärt mig att inte kopiera andras uppgifter utan själv gå till källorna gäller till 100%.

Skrivande som befrielse är min känsla just nu, kan avsluta mitt epos varande vid gott mod och ska se till att få av mig morgonrocken för göra mig i ordning för dagens biobesök, Sameblod. Jag ser fram emot den med blandade känslor, upprördhet tror jag finns med och det tycks dessvärre vara grundtemat för detta inlägg. Berörd i djupet av mitt hjärta räknar jag nog också att bli allt med tanke på mitt ursprung.

Ett stort tack till de läsare som lyckats ta sig läsande igenom ända hit. Älskar er!!!