Efter några dagars stíllsamhet är jag så att säga på banan igen, alltså tillbaka till rutinerna, Gympa i går, gruppromenad idag med thaimat till lunch och veckohandlingen avklarad. Idag fyllde jag bland annat upp grönsakslådan, Lilas matförråd och mera sand.
Jag kände mig lite down efter fredagens händelse, terrordådet som så snabbt störde vår trygghet. Jag kan inte säga att jag blev rädd men jag kände mig ändå mycket påverkad. En gång i tiden i samband med Ungernkrisen kommer jag ihåg hur rädd jag blev, omåttligt rädd faktiskt. Världskriget hade jag i ganska färskt minne, dessutom hade det ju hunnit komma ut avskyvärda bilder och fruktansvärda berättelser från krigets fasor, allt skrämmande och svårt att fatta. Då, 1956, var jag genom jobbet utskickad till ett för mig helt obekant litet samhälle, bodde i ett uthyrningsrum men hade lyckligtvis? en radio. Det var före TVns tid och det fanns bara en kanal på radion men jag kan försäkra att jag lyssnade till alla nyhetssändningar som jag kunde hitta och blev därigenom också mer och mer skrämd och rädd tills jag en dag insåg att jag betedde mig inte på ett sätt som var särskilt nyttigt för mig. Därmed inskränkte jag radiolyssnandet, möjligen att det blev en nyhetssändning per dag. Jag tror att det beslutet kom att prägla mig för resten av livet, man ska naturligtvis hålla sig informerad men inte preparera sig med allsköns negativ information. Så också nu.
Men, att som litet barn uppleva vuxna människors oro och rädsla tror jag påverkar på ett negativt sätt. Självklart förstår jag att mina föräldrar påverkades av världshändelserna, påtagligt var ju mörkläggningen och så småningom blev pappa inkallad men han var ganska snart tillbaka då han ansågs var i beredskapsläge hemmavid. Men jag såg ju den stora världskartan som satt på väggen ovanför min säng där morfar och pappa markerade frontlinjer. Soldater eller det var väl troligen hemvärnet som kom marscherande genom samhället för utspisning med mat som serverades av lottorna för att inte tala om när när befolkningen evakuerades från en finsk by och inkvarterades i alla tillgängliga lokaler, bönhusen, pingstkapellet till och med kommunalhusets sessionssal och skolan. Det innebar ju att vi skolbarn blev lediga då men vårterminen det året förlängdes till midsommar. Men inte förstod man vad det egentligen handlade om, vi fick ju nya kamrater att leka med och så lärde man sig snabbt finska ord, jag kan fortfarande räkna till tio!
En annan sak jag har i klart minne är från den gången när vi skulle åka Jämtland, Jag skulle fylla fem år på hösten det året och det var naturligtvis grusvägar möjligen i ett skick som vi idag inte kan föreställa oss. I vart fall så körde pappa fast med bilen i jäslera och blev tvungen att kalla på hjälp. Lyckligtvis fanns det ett hus i närheten där en man ställde upp för att få loss bilen. Jag förstår ju att min mamma inte ville att jag skulle komma ut i geggan och hon motade mig mycket effektivt genom att säga att den där karlen kommer nog från kriget! Det räckte för att jag skulle bara smygkika på honom genom bakfönstret på bilen. De som kom från kriget hade jag ju sett när jag en gång följde med min mamma upp till järnvägen när det kom ett tåg med skadade (tyska)soldater från Norge,
All den där rädslan har jag numera stoppat undan långt ner i minnets dolda utrymmen, men jag tror nog att det går att skrapa fram fast hoppas verkligen att det inte sker under min livstid.
Ibland får jag höra av folk omkring mig att jag torde vara en stark människa, jag vet inte om det är en styrka att sansa sig och tänka efter men det är nog så jag möter mina prövningar. Jag lyssnade för ett par veckor sedan på Söndagsintervjun som sändes i radions P1, det var Märta Tikkanen som intervjuades och hon sa något som jag fäste mig vid; 'Du vet en stark människa böjer man inte utan hon går sönder'... I den kärva meningen ligger mycken insikt och klokskap.
Vinteraktiviteterna är på upphällningen inför sommaren, det åter står tre gympatillfällen, Jazzcafét har redan slutat och ikväll är sista filmen för säsongen i Filmstudion. Det är Finlands Oscarsbidrag; Fäktaren, en sann historia som är både spännande och känslosam, en kärlekshistoria är också inbyggd så jag hoppas gå därifrån lätt om hjärtat.
Så blev det däremot inte efter söndagens biobesök., Sameblod. Jag var beredd på att påverkas och följde handlingen avspänd och lugn, men när sista scenerna kom då brast allt för mig. Tursamt hade jag min inkännande och förstående väninna med så jag fick lätta mitt ohämmade tårflöde. Jag känner igen reaktionen i dessa sammanhang och har kommit fram till att möjligen kan det röra sig om en för alltid förlorad identitet. Jag har aldrig heller till fullo ägt den men till stor del under uppväxten kommit nära människorna och miljön och till viss del också präglats.
Nu måste jag försöka hitta något mer positivt att skriva om, kommer att tänka på den bok jag skulle börja läsa under helgen. Jag kände ett visst motstånd eftersom den skulle handla om Israel-Palestina-konflikten från Gaza, Susan Abulhawas Det blå mellan himmel och hav. Alldeles i början av första kapitlet finns denna poetiska beskrivning av tillfället när gammelmostern skulle natta brodern till bokens huvudperson: Då drog mormor himlen på plats och mamma broderade stjärnorna och månen på den. Och på morgonen hängde hon upp solen! Så kan det väl vara när vi efter påfrestningar kommer till vila i stillhet och finner ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar