LÅÅÅÅÅNGFREDAG

GLAD PÅSK

Rubriken är i dessa dagar verkligen missvisande med tanke på vad jag minns från barndomen då det var tyst, och ack så stilla, dagen tog ju aldrig slut och inte fick man göra någonting än mindre gå ut. Utom förstås till högmässan i kyrkan som jag snällt följde med till, i och för sig hade jag inte någonting emot det det var ju ändå att gå ut. 

Mitt minne säger mig att jag tyckte om påskgudstjänsterna, ljuset milt och fint genom kyrkfönstren och vädret hade också oftast en doft av vår trots tidiga påskhelgers slask och snömodd. Jag minns särskilt psalmen Upp min tunga, den fascinerade mig på ett egendomligt sätt fast jag nog aldrig förstod den riktigt. Jag följde alltid med min mamma när hon gick till kyrkan som vi bodde i närheten av men jag hade redan vid sex års ålder min mest intensiva kyrkobesöksperiod! Av någon anledning som jag varken vet eller kommer ihåg så började jag självmant gå i kyrkan, varje söndag och helt ensam traskade jag uppför kyrkgången och satte mig i främre bänkraderna - mol allena. Inte en enda söndag missade jag och vad jag minns så gjorde jag det helt på eget bevåg utan att föräldrarna skickade iväg mig men de stoppade mig inte heller. Den här perioden fick dock ett drastiskt slut, egentligen av två anledningar. Och när hösten kom började jag skolan!

För det första så när det blev vår, slaskigt och mycket vatten på gatorna så råkade jag en söndag på väg till kyrkan träffa en kamrat som var ute och lekte. På fötterna hade hon alldeles nya och blanka bruna, högskaftade gummistövlar från pappans skoaffär och jag föll i stum beundran för dess stövlar,  stannade kvar hos henne och vi plaskade i vattnet tillsammans. Jag minns faktiskt inte om jag avslöjade mitt beteende när jag kom hem, kan hända att jag höll tyst om det eftersom det kändes inte helt rätt gjort av mig.

Det som till slutligen satte stopp för min religiösa utsvävning hände i slutat av maj månad. Jag var ute tillsammans med pappa på gården och  fick se kyrkoherdens son komma cyklande. Han ställde cykeln mot husväggen och sprang upp dit vi bodde, kom tillbaka efter en stund och cyklade iväg. Nyfiken som jag var skyndade jag upp till mamma för att få reda på vad han hade gjort. Jag fick veta att han hade lämnat en bibel som present på min namnsdag och uppmuntran för mitt ivriga kyrkobesökande. Det var väl trevligt att få en present (framför allt gladde det föräldrarna) men på något sätt blev det för uppmärksamheten för stor och jag ville inte gå till kyrkan mer. Bibeln finns fortfarande kvar men något som var så rätt tänkt blev så totalt fel. Någon borde ha pratat med mig om detta så jag bättre förstått avsikten. Det blev t o m så att jag inte heller gick inte till kyrkans söndagsskola utan valde missionsförbundet. Jag har fortfarande samma inställning till märkvärdigheter och överdrifter av alla slag.

För övrigt var vi inte heller en familj som inviterades till de kyrkkaffesammankomster som anordnades i prästgården, det var som jag tror förbehållet så kallade bättre ansedda samhällsmedlemarna. Däremot minns jag faktiskt med viss glädje de gåvopaket som vi fick från kyrkan, hur fin jag tyckte mig vara i den sjömansklänning som fanns med en gång visserligen dock i minsta laget och bara användbar ett kort tag. Ibland fanns det med böcker och en gång en docka i fint vitt skinn och skallig, håret hade försvunnit under hennes tidigare liv men den dockan har jag faktiskt fortfarande kvar i mina gömmer. Men jag tänker samtidigt med vemod på min mamma som var tvungen att göra dessa besök och be om hjälp. Den tanken gör ont i hjärtat. Jag var med henne ett par gånger, båda de besöken var hos lappmissionär Lundgren och ena gången fick jag en liten sked av mässing och den andra gången fanns ingen allmosa att få. En annan person som arbetade med välgörenhet var fröken Sundin, Ester Sundin, som var anställd som bibelkvinna av Lärarinnornas Missionsförening. Hon brukade komma på något enstaka besök och ordnade också i sin bostad en form av samtalsgrupper för ungdomar på samhället, men vad jag minns så tyckte jag nog att det var tråkiga tillställningar och ingen ivrig besökare. 

Med dessa erfarenheter i bagaget kan jag ibland tycka att den bortskämda och överlägsna attityd som visas mot människor i nöd inte är annat än skygglappar för verkligheten, jag har också mest genom min mamma fått med mig tanken att ingen människa är så dålig och illa till att hon inte är värd en hjälpande hand. För henne var det naturligt att hjälpa även den som av en eller annan anledning befann sig längst ner på samhällsstegen. Jag lever dock inte själv upp till dessa ideal, ödmjukhet är inte så lätt att praktiskt utöva dessutom krävs stor inre styrka.

Det här var väl en passande långfredagstråkig historia, men kan väl avsluta med att nu återstår bara ett fåtal sidor i boken jag läser, Lyckan, Kärleken och meningen med livet, en memoarbok av amerikanskan Elizabeth Gilbert. Boken filmades med Julia Roberts i huvudrollen, en annan roll spelades av Tuva Novotny. Klassades som storfilm och  boken låg på bestserllerlistorna. Jag brukar undvika läsa memoarböcker och ska nog passa mig för dem i fortsättningen också. Det är lätt uppleva det stora egot som lyser igenom.

För övrigt så blev jag inbjuden på lunch idag, trevligt sällskap med mycket välsmakande anrättningar i riklig mängd,  fortfarande mätt och belåten så det lär bli en enkel och spartansk middag som jag ännu inte vet vad den kommer att bestå av.  


Men .... nu sätter jag mig ner och läser de återstående sidorna, sen ska jag leta reda på en spänningsroman eller deckare och göra som norrmännen lär ha för vana, nämligen ta et Påskekrim!

BLÅMÅNDAG---SVARTMÅNDAG

Vad än den nu kallas den här dagen så är det inledningen av Stilla veckan som avslutas med den i år tidiga Påsken. Enligt Wikipedia kan påskdagen som tidigast infalla den 22 mars och som senast den 25 april  så den kunde ju ändå varit några dagar tidigare, och stillsammare än jag har det kan det knappast bli. Det har gått drygt en vecka sen jag senaste satte mig ner för att skriva  och en anledning är  nog att fantasin tryter. 

Men veckan som gick liknade i stort sett alla mina andra veckor. Det  var sen tidigare bestämt att gympagruppen skulle gå ut  och äta lunch tillsammans på restaurangskolan. Jag hade tänkt mig en skön solskenspromenad dit men det var tji omöjligt att ta sig fram på den extrema ishalkan så lokalbussen var det säkra alternativet. Maten var det dock inget fel på, välsmakande och fina uppläggningar. På kvällen släktforskningsföreningens årsmöte med ett intressant föredrag av en mycket engagerad och energisk släkt-bygdeforskare som gjort ett enastående arbete. Vad jag är imponerad av entusiaster som också kan presentera ett värdefullt resultat. 

Det blev mer med anslutning till släktforskning redan på lördagen då det var Släktforskningens dag över hela landet och det klart främsta intresset kretsar just nu omkring DNA-forskning vilket också var temat för den föreläsning som gavs i vår egen förening. Många lägger ner stor energi på detta område som både kräver tid och kunskaper som ligger långt utanför traditionell släktforskning. Själv tragglar jag också på men resultaten låter vänta på sig, jag längtar till det stora genombrottet (heter det inte så när det gäller forskning) det känns mer som jag letar efter den berömda synålen i en stor hölada. Jag har själv gjort ett test som bl a kan visa utvecklingen/vägen på moderslinjen från den sk DNA-Eva i Afrika till mig själv. Det är en lång vandring genom otaliga generationer och många tiotusentals år men liksom för alla övriga svenskar så har jag fått mig till livs en hel karta med anor från olika länder, främst Finland, Sibirien, Polen och naturligtvis också Norge, kanske t o m vikingar. Vilka människor det handlar om går aldrig att analysera fram men det intressanta är bevisen på hur människor har rört sig över land och hav, både enskilda och stora folkvandringar. Jämför gärna med nutidens folkförflyttningar, historien upprepar sig framför våra ögon, det är inte populärt i alla läger och har troligen inte varit det tidigare heller. Hur var det någon uttryckte sig, var det inte att den som inte känner sin historia upprepar den, eller något åt det hållet!

En annan sak som jag uppehållit mig vid i de senaste inläggen är mina sk demoner och mitt förhållande till dem. Om inte annat så föder skrivandet nya tankar och jag började tänka i banor att min sambo gav mig genom sitt sätt att bemöta mig en handfull användbara verktyg till bearbetning . Den goda tanken ersätter dystrare diton!

Samtidigt läste jag i den pågående boken ett stycke som jag också kunde applicera till den tanken. Det är bokens huvudperson, jaget, som befinner sig på ett ashram i Indien. Under meditation efter, som hon skriver, olyckligt grubbel beskriver hon följande upplevelse. Jag citerar:

 "Jag frågade mitt hjärta om det inte kunde vara snällt och ge min själ ett förlåtande perspektiv på hur mitt intellekt fungerar.  I stället för att betrakta mig som misslyckad kunde jag kanske få acceptera att jag inte är mer än människa. En helt vanlig människa till på köpet. Tankarna kom som vanligt - okej, då får det väl vara så - och sedan känslorna som alltid följde på dem. Jag började känna mig frustrerad och självfördömande, ensam och arg. Men så vällde det upp en våldsam reaktion ur hjärtats djupaste hålor, och jag sa mig: "Jag tänker inte döma dig för de där tankarna. 
Intellektet försökte protestera: "Men du är så misslyckad, du är en sån loser, dig blir det aldrig nåt av......" 

Men plötsligt var det som om ett lejon rör sig i bröstet på mig. Det överröstade allt det där skitsnacket. Jag hade aldrig hört maken till den där rösten som vrålade inom mig. Det lät så otroligt starkt att jag slog handen för munnen, för jag blev rädd att om jag öppnade munnen och släppte fram det där ljudet så skulle byggnader skaka i sina grundvalar över hela världen. Och det här är vad den röt:

                          DU HAR INGEN ANING OM HUR STARK MIN KÄRLEK ÄR"

Även om jag tycker boken för övrigt är ett oändligt tragglande om yoga, guru och meditation, Gudsökande,olycklig kärlek, ja allt i en salig röra så fanns det något att tänka över också. Jag har inte många sidor kvar att läsa nu och tänker faktiskt inte hoppa över nåt heller.

Efter denna tankeutvikning är det dags att försöka avrunda, kan också avslutningsvis berätta  att jag igår var på en födelsedagsuppvaktning. Födelsedagsbarnet som har 48 år kvar till livets middagshöjd som man säger firades med sång, hurrarop och ett välfyllt presentbord. Han var glad och verkade njuta av det hela. Med hänsyn till att livshändelserna komprimeras  mer och mer kanske t o m trettio är det nya femtio  redan när han är framme där!

Efter att ha gjort veckohandlingslistan som blev ganska lång då det  var många gapande hål i matförrådet den här gången. Nu är det dags för lunchmatlagning, ugnspannkaka med bacon och svamp frestar idag. 

Glädjande nog gick skrivande lätt idag, hoppas jag inte tröttar er, mina kära läsare.

NYA INFALL

Dagarna rusar iväg när vädret är vackert och solen strålar från klar himmel. Det är nästan fullt dagsljus till och med i den tidiga timmen när jag lämnar sängvärmen, och det är lätt att stiga upp då. 

Jag hoppas verkligen att ingen blev oroad av mitt senaste inlägg, men det jag berörde då har legat och grott mycket länge, jag har varit på väg att skriva tidigare ett par gånger men jag har inte haft modet som räckt hela vägen. Nu kan jag till slut radera utkasten som ligger och skräpar.  Inlägget har haft ovanligt många läsare som jag hoppas fått någon liten behållning av det jag skrivit, kanske också det funnits ett uns av igenkänning. För egen del tror jag att om jag emellanåt ger ord åt detta dilemma  kanske jag närmar mig en lösning, att se och förstå ett mönster med hopp om att trollen försvinner om solen får lysa tillräckligt på dem..

Veckan som gått har jag också hållit fast vid mina planer i medvetenhet om att det tar ca tre veckor att skapa en vana och då går allt av bara farten. Efter gymmet i onsdags promenerade jag hem till skillnad från onsdagen innan  då den avslutande kvarten med cirkelträning tog musten ur mig helt och hållet. Jag var även då beredd att promenera hem men när jag så bussen närma sig sprang till hållplatsen för att hinna med. Jag var helt utpumpad och något annat var inte tänkbart. Å andra sidan så tog den senaste promenaden fem minuter kortare tid än första gången - och jag blev inte heller lika trött. Alltid ett plus. På torsdagarna efter kurs och gympa känns det som min "arbetsvecka" är slut och mitt sedvanliga karbad är en skön avkoppling och bra början på mina fridagar. 

Fredagsstädning, också i vanlig ordning, men nu börjar vårsolen avslöja lite för mycket skavanker både här och där. Apropå skavanker måste jag berätta om min kära lilla Lila som också noterar skavanker eller närmare bestämt förändringar och hon låter mig veta det också. Jag bar ju hem kattsand i tisdags när jag handlat, det var en 5-kilos kartong från Maxi efter som den vanliga från kattaffären ligger på 10-kilos förpackningar och den blev för tung för mig att bära tyckte jag. Jag såg ingen skillnad på sandkornen och inte var någon doft tillsatt heller men hon, den lilla skickliga användaren, märkte skillnad. Hon hade visserligen använt lådan under natten men som ett litet påpekande lagt tre små kartar en bit ifrån lådan. "Jag känner nog att det är ny sand, du ska inte tro att du kan lura mig - fast den dög i alla fall"  det verkade  precis som det var budskapet hon ville få fram!

När jag studerade helgannonseringen i tidningen gjorde jag några små noteringar - och även planer - om vad som skulle tilldraga sig i staden under helgen !!! För det första bestämde jag mig för att efter mycken självövervinnelse att gå på jazzkonsert lördag eftermiddag och det var då  inte på något sätt bortkastad tid och inte en dag för tidigt heller. Det var finfrämmande kan man säga, Anat Coen kvartett från Brooklyn, NY, suverän klarinettist, annonserad som världsledande - mitt favoritinstrument - som tog bl a La vie en rose till nya höjder. I rosenrött jag drömde! Pianisten Jason Lindner hade dessutom varit delaktig i produktionen av David Bowies sista skiva Black! Och han satt på vår teaterscen och spelade i sällskap med ytterligare två musiker, ofattbart. En fläkt från stora vida världen! Vid sitt tack från scenen tyckte Anat Coen att stans namn på engelska lät som She left you, men jag undrar om hon blivit preparerad? Enda nackdelen var att konserten höll på precis fem minuter för länge! Jag missade min buss med dessa futtiga minuter och med tanke på att det var lördag eftermiddag så dröjde det en hel timme innan nästa avgång. Men vår lilla stad var vid den tiden tämligen folktom och jag kunde stilla flanera genom centrum och kolla skyltfönster. Upptäckte att ICA var öppet och slank in där kanske kunde jag finna något gott till kvällens Mello. En liten kartong följde med hem, men då gick det så illa att när jag avnjutit godsaken föll jag i trance, äsch jag menar sömn när en timme av programmet gått och sen var det kört. Gjorde ett försök med Krig och Fred men det var lönlöst, fast jag såg ju att favorittippade Frans vann.

Ja och som om inte det var nog så såg jag idag fram emot en date som legat på lur länge och till slut gick jag i fällan! Jag drog iväg på bio för att se En man som heter Ove och jag blev definitivt inte besviken på den träffen. Men vad jag inte hört någon nämna var slutmusiken, Lalehs underbara En stund på jorden. Jag satt kvar länge lyssnande och tror jag var den sista till att lämna salongen. 

Jag såg hur vi var stjärnor
som landat i havet
När vi tog första stegen
ifrån oceanen.
Det slog mig den gången
När vi vadade fram genom vattnet

Jag la mig på marken
och tackade himlen
att vi fick stiga på land
att vi fick känna sanden
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
---------
jag vann över bergen
jag delade på havet
jag var den starkaste av oss
men den svagaste ändå

Diktade ord om vår tids skrämmande verklighet 

Nu har jag preparerat min almanacka för kommande vecka med nya utmaningar det kanske finns lite hopp i min tillvaro ändå, Jag sliter ut en och annan krage men det verkar ändå ha en effektiv verkan.

DET GÅR NER .... OCH DET GÅR UPP ....

..... och tur är väl det. Eller ett annat sätt att uttrycka sig kan vara att fanns inte solen kunde vi aldrig se månen.  I vilket fall, i går natt blev det lite stökigt och dåligt med sämnen.  Det började redan på kvällen när det var lite svårt att somna men så småningom hade jag fallit för den gode John Blund. Vaknade  till vid 02.tiden då min kära Lila med ett jätteskutt hoppade ner från sängen och sladdade ut ur sovrummet. Något måste hon hört, troligen något nattdjur som hon nog aldrig fick ögonen på för hon kom ganska snart tillbaka till sängvärmen. Hon slappnade av, snarkade lite och föll fort i djup sömn men annat blev det för mig. Greppade den lättsammare av mina båda pågående nattduksbordsböcker, läste, läste, läste  och när klockan närmade sig fyra bytte jag läger. Placerade mig i soffan framför den påslagna teven och måtte ha slumrat till för plötsligt var det morgon, 06.15. Sittandes på soffkanten undrade jag hur dagen skulle komma att te sig, kände mig darrig. Tursamt nog hade jag tid hos frissan så jag måste komma igång och efter dusch och hårtvätt var jag OK men mitt mörka sinnelag gjorde sig påmint. 

Jag ser ett mönster som upprepar sig vid de tillfällen är nattsömnen blir störd eller om jag vänder på den tanken, vad är hönan och vad är ägget så att säga. Mina demoner tycks dyka upp på besök vid dessa nätter, demonerna som i mitt fall heter tillintetgjordhet och ensamhet, och som i sin tur grundar sig på, som jag tror, min bristande  självtillit. Det tillståndet eller bristen  fortsätter att begränsa mitt liv. För utomstående tror jag det är svårt att förstå, eftersom jag ofta får höra positiva och berömmande ord i motsatt riktning, men jag är bra på att kamouflera mitt innersta. Där vet jag att jag helt enkelt är oduglig, en uppfostringsskada om man så vill, samtidigt som jag vet att jag har förmåga och kan utföra det jag bestämmer mig för. Vad är sol och måne i detta fall, eller rättare sagt hur starkt måste solskenet vara för att månen också får kraft att lysa? En stor skillnad gjorde mötet och livet tillsammans med min sambo, och även hans far.  Med sina uppmuntrande och berömmande ord fick han mig att våga vara mer öppen och som efter tid känna fullständig tillit till honom. Följden blev djupt lugn och stor trygghet. Hans förmåga att stillsamt och avspänt lyssna på mig när jag var lite neråt och i samtal leda mina tankar i en annan riktning kom att påverka mig i mycket positivt och jag växte inombords. Alla vill i någon mån få bekräftelse om inte annat så åtminstone på att man finns och duger som man är. Det fick jag fick faktiskt ständigt på ett sätt som jag uppfattade som verklighetsförankrat, det var plåster för själen. Saknad, saknad.

Det där låter förfärligt dystert, men det är vad jag lever med, och är fullt medveten om. Tänker också att det är väl till och med så att något som upprepas tillräckligt ofta blir småningom till sanning, en sanning som cementeras. Det som är hugget i sten tar lång tid att utplåna om det någonsin går, jag vet faktiskt inte hur jag någonsin ska kunna ändra på den så väl rotade inställningen.  Jag gör mitt bästa för att få ordning på mitt liv, jag har ju kommit så långt nu att jag vill  och kan tänka egen framtid och har äntligen kommit in i några fasta vanor som för min del är nödvändiga att ha som grund. Skillnaden mellan goda vanor och måsten - tvång - kanske behöver uppmärksamhet men då finns ju det förträffliga ordet lagom, är det lagom ja då är det bra på ett icke krävande sätt.. Ytterligheterna mellan vilka lagomtillståndet ligger, de gränserna måste troligen också vara sakliga och realistiska, annars hamnar väl lagom till slut på måstenivå. Det  är något jag själv får lov att komma fram till så objektivt som möjligt. I slutändan måste det kännas riktigt för en själv, Eller? Jag vill fortsätta bygga mina goda vanor i medvetenhet om att spöket tvång kan ligga på lur. I det byggandet ingår också att angripa min stora ensamhet, hur jag på ett naturligt sätt ska få, behålla och utveckla goda kontakter. Det verkar som jag är helt oförmögen på det området men där är jag begränsad av min totala brist på självkänsla. Eller är det den sk Jantelagen som så till den grad styr mig att jag på fullt allvar tror mig veta att jag egentligen ingenting är?

Nu är det slutältat och jag återgår till fortsättningen av gårdagen. Besöket hos frissan var verkligen välbehövligt och min underbara frissa tyckte sig också kunna se att hårväxten tagit fart igen. Det måste vara olivoljan i kombination med Silicea, jag har vid varje hårtvätt under ett par månader masserat håtbottnen med olivolja så till den grad att till slut började håret skifta i grönt. Nu varvar jag med silverschampo och den naturliga hårfärgen har återvänt, eller färglösheten som det handlar om, för vitt är väl ingen färg, eller hur? Eftersom jag var klar  hos frissan innan stans affärer öppnat åkte jag ut till Coop Forum, det var länge sen sist. En ny plattång hamnade i varukorgen plus ännu en reabok . kattpoesi.  Jag har lovat Lila att hon får välja en dikt emellanåt som jag skriver ner här i bloggen för hennes del. Det fick bli en allmän presentation till att börja med!


KNÄBÖJ FRAMFÖR MIG                                            

I forntidens Egypten
Var katten gudars like
Vi styrde i himlen
Och på jorden likaså
Böj dig därför ner på knä
När du närmar dig
Men vänta nu, vadå?
En liten godsak kan jag väl få?
En leksak kanske?
Nåt skrynkligt?
Jag är inte petig
Inte? Men kanske klia lite bakom örat?
Det är allt jag begär
Ååå
Mmm
Jaa
Du lyder riktigt bra


Idag de vanliga tisdagsaktiviteterna, promenad, salladslunch i kyrkan och veckohandling. Jag tog som vanligt bussen hem men såg inte upp ordentligt, klev av en hållplats för tidigt och det blev längre att gå än jag tänkt . Tungt att bära  två varukassar och kattsand. Det är märkligt att  5 kg sand känns som 10 när man ska bära   och riktigt utpumpad vacklade jag in på bron hemma. Vilan fick bli här vid datorn och färdigställande av det här inlägget som jag börjat redan i morse.

Såg också just nu ett FB-inlägg att närmaste grannen haft nattligt besök av oärligt sinnade personer, riktigt obehagligt och undrar om det var nåt jag hörde.

SUPERTISDAG

Ursäkta att jag snor uttrycket för dagen till min rubrik, handlar definitivt  inte om något annat än min egen tisdag. En tisdag då som i vanlig ordning var promenad  och efterföljande lunch, i dag på Rinkside, Skellefteå Kraft Arena som i dagligt tal är isladan. God mat som vanligt, stort salladsbord (bara det tillräckligt för att bli mätt) och en fiskrätt och lasagne sen kändes magen något överansträngd och promenaden hem var definitivt nödvändig  och behaglig i solskenet. Det är sagolikt vackert ute, annat går inte säga. 
   Efter en stunds vila och dagens korsord i Norran var jag på fötterna igen för en promenad upp till MAXI och dagens veckohandling. Jag lyckades fylla tre kassar och föredrog bussen hem, den korta biten från hållplatsen var tillräcklig. Dessutom överraskade jag mig själv med Karin Bojs bok Min europeiska familj som jag länge haft i tankarna. Jag tyckte att det var ett passande tillfälle nu eftersom jag i natt läste ut boken om Bob, gatukatten i London. Det är i sig en otrolig historia och i boken rekommenderas en titt på Youtube och söka på Streetcat Bob många filmsnuttar finns utlagda..  Så nu är jag laddad för såväl andlig som lekamlig spis.

Jag kan ju för ovanlighetens skull presentera min veckomatsedel som till att börja med idag  blir en enkel fiskburgare. Fann att det fanns färdiggjorda sådana i frysdisken och prova bör man ju. Är inte heller speciellt sugen på mat efter den stadiga lunchen. I morgon blir det en smörgåsrulle till lunch och ugnspannkaka med broccoli och ädelost till middag. D:o till torsdagens lunch och spansk köttgryta (från frysen) till middag. Fredag pannkaka igen (rest) och middagen består av rysk laxsoppa som också får bli lunchmat på lördag. Då blir middagen hot chile=tacoröra med  olika tillbehör och tortillachips. Söndag lunch quesadillas med fetaost och salami och hot chili till middag. Jag har muddrat i garagefrysen och fann ett par paltar som gömt sig och de blir nog måndagens lunch och då dyker laxsoppan upp igen till middagen. Sen är det tisdag igen och nya planer. Frukostarna är oftast fil, en macka, ibland en varm av typ C roque Monsieur och kaffe varje morgon. Någon dag byter jag till gröt och mjölk som omväxling.  Med en frukt som mellanmål för- och eftermiddag tror jag att jag varierar mina måltider tillräckligt. I praktiken går det nästan inte att laga mindre än två portioner och i undantagsfall om det är lämpligt att frysa in, gör jag fler portioner. Följden blir att ena dagens middag oftast kommer tillbaka på lunchbordet dagen efter men jag ser ändå till att alltid servera mig själv lagad mat sittandes vid bordet. Fast i sanningens namn måste jag säga att oftast sväljer jag sista tuggan på väg från bordet. Jag har fortfarande inte funnit någon mening med att sitta kvar längre. 

Kvällen försvinner troligen i sällskap med TVn eller datorn och kanske jag tar tag i någon stickning, jag har nyligen återupplivat förhållandet med strumpstickorna och gjort ett par små vantar och två pulsvärmare. Oftast kan jag inte hålla mig ifrån att fördjupa mig i någon gammal kyrkbok på nätet vilket jag gjorde även i går kväll.  Då kom jag över en väldigt tragisk historia, jag var tvungen att kolla upp en ung kvinna som plötsligt bara var borta och endast tre år senare hade mannen gift om sig. Det visade sig att hon dog i barnsäng mindre än ett år efter vigseln.. En extra anteckning fanns vid begravningsdagen, två dödfödda flickor begravdes jämte modern. Året var 1786. Mannen drunknade när han var över 80 år gammal och i dödsboksanteckning noterades att han haft 9 barn varav fyra överlevt till vuxen ålder. Detta är en anledning till mitt släktforskarintresse, möjligheten att ta del av en mycket liten bit av den historiens så kallade vinslag i det tysta. 

För övrigt så är våren på väg, ett säkert vårtecken är tranornas ankomst, första observationen meddelades i fredags från Hornborgasjön och även andra ställen i den södra landsändan. Längtar att se tranorna som brukar hålla till vid sidan av vägen till stugan eller egentligen är det bara en jag brukar se men det lär finnas en till där också.

Vårtecken 2; Lila vill ut!