Kryptiskt så det förslår och jag platsar väl inte som rubriksättare men å andra sidan kan just rubriker se ut hur som helst med sina dolda antydningar som skapar nyfikenhet och intresse vilket också är rubrikens egentliga uppgift. Men det här var en utvikning som knappast spred något ljus över den aktuella rubriken, så vi får väl se om jag lyckas ro det här stycket iland!
Jag ser väl till att börja med morgonens promenad då jag gick och filosoferade över detta, att vända något negativt eller icke komfortabelt till en positiv känsla och ett slags inre välmående. Per ardua ad alta (genom svårigheter mot höjderna). Vädret var helt fantastiskt, strålande sol från klar himmel, alla gator och gångvägar, eller åtminstone nästan alla, helt befriade från snö och is. Då går man mycket mer avspänt och automatiskt fortare, och idag hade jag den hittills snabbaste tiden, fast inte är det några världsmästarrekord, jag menar när det handlar om ca 5 km i timmen tar det förhållandevis lång tid att avverka en längre sträcka men för min del blir det just 5 km eller däromkring. Men om jag jämför med första gången jag provade gå ut i mitten av januari och vinglade mig fram på sin höjd 200 hundra meter på ca20 min så har tiden gått neråt. För att inte tala om hur utpumpad jag kände mig då när jag kom hem.
Jag erinrar mig när jag en gång gick på KomVux och läste svenska då jag skrev en uppsats på temat cykling som jag avslutade med en travestering på uttrycket Navigare necesse est (att segla är nödvändigt) som fick bli; Att cykla är nödvändigt. Nu skulle jag också kunna klämma till med något i stil med Ambulare necesse est (Att promenera är nödvändigt). Anledningen är att jag är helt övertygad om att min envishet har hjälpt när det gäller min krånglande höft som jag inte har någon som helst känning av nu. Det är mer eller mindre ofattbart men som sagt, neråt när det var var känslan jag hade när det var som sämst .
Det känns dessutom väldigt tillfredsställande att ha gjort det jag hade föresatt mig den här dagen. Efter morgonpromenaden åkte jag iväg till Missionsboden, landsförsamlingens "arbetsstuga" för pensionärer, där man kan få hjälp med bl a omklädning av möbler, målning och en del annat. Jag har två stolar som under mycket lång tid har varit föremål för omklädning men det har "sutti ini ven" med andra ord inte blivit av. Det skulle inte vara nåt hinder att få hjälp med det och nu ska bara material för ändamålet inhandlas.
Nästa aktuella projekt var att ta hand om tvätten som låg och väntade och även det blev gjort. Men då hände en liten olycka, inte för mig men väl för Lila. Jag hade öppnat tvättmaskin för att ta ut tvätt då jag fick jag se Lila som satt och stirrade på den öppna luckan och jag tänkte nästan att hon skulle göra en undersökning. Tyvärr var det inte så. Hennes låda står på golvet precis bakom maskinen och den här katten är mycket. mycket försiktig och tar inte några eventuella risker alls. Hon konstaterade tydligen att tvättmaskinsluckan var helt omöjlig att säkert ta sig förbi. Efter en stund fick jag se att den ljusa rumsmattan under matbordet ansetts vara ett betydligt bättre ställe att lägga 4 små kulor på. Att det var en nödlösning förstår jag eftersom hon senare (när den vidriga luckan var stängd) varit på lådan och fyllt på med det hon hade kvar inombords.
Det var också dags att skaffa hem mer torrfoder och då brukar jag ta katten med för kontrollvägning så hon fick följa med idag. Det visade sig vara mer än ett år sen förra vägningen då jag i somras när jag handlade inte ville ta henne med i bilen p g a värmen., men hon håller vikten bra, 3,85 kg vilket var exakt samma som förra gången. När jag skulle bära ut fodersäcken lämnade jag kattkorgen kvar i receptionen och just då kom vet.Gertrud så jag erbjöd henne gulla med katten ett tag. När jag efter bara ett par minuter kom in igen stod nästan alla där med glada miner och Gertrud sa skrattande titta här får du se Grumpy cat och sån har jag då aldrig sett Lila. Jag tror hon hade blåst upp alla tillgängliga kindpåsar och var öronen tagit vägen vet jag inte men hon såg på pricken ut som den sura katten som blivit så populär på Youtube. Det var ett tilltag som inte uppskattades - av Lila.
I morgon promenad med gågruppen och veckohandling och kanske kan jag inte dra mig ur mitt stolsdyneprojekt längre. Jag började i lördags med innerdynorna men så urbota otrevligt göra som det var så blev det bara två. Fast i ärlighetens namn måste jag medge att det gick i och för sig både fort och bra. Men det var heller inte svårt att samtidigt hitta på annat göra, inte så bra kanske, men nog är det lite som att gå runt het gröt. Först när jag börjar med yttertyget och kan ana ett resultat blir det trevligare, tror jag. Neråt som blir uppåt alltså!
Förresten i går morse blev det riktigt uppåt då släktens nytillskott kom ut till världen, en liten söt flicka, min brorsdotters femte barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar