ÖVERLEVARE

Har just kommit in från morgonpromenaden och tar en paus vid datorn innan jag fortsätter dagen - med något kreativt! Fortfarande vackert väder med ett fåtal minusgraderna under natten som ändå är en fördel eftersom det blir inte så slaskigt.

Den senaste tidens solsken har tärt hårt på snödrivorna och det går t o m skymta små snöfria gräsplättar också och det är helt underbart.

Tänk att våra årstidsväxlingar alltid är lika positiva - nästan -  allt annat som upprepar sig ideligen blir man till slut rätt så trött på men inte när en ny fas i kommer ute naturen och särskilt när vintern drar sig tillbaka. I dag såg jag en, ska jag kalla det smygstart av vårarbetet. En av parkeringsplatserna på handelsområdet som är helt snöfri, vattnades och sopades. Det fast den förstås fortfarande är omgiven av snödrivor - på avtagande dock. 

Det som inte avtar utan överlever dagliga solangrepp är gatstumpen utanför mitt och grannens hus, isgatan är totalt livsfarlig, ytan fuktas upp dagtid och fryser sen till med en bestående isbana som följd. En annan anledning är att skuggan från lekparkens höga träd faller där på förmiddagarna och den svaga lutningen gör att eftermiddagssolen inte tar tillräckligt bra. 

Egen isbana!

På tal om överlevare har jag däremot ett skönt bevis, en amaryllislök som trotsat en kärv tillvaro och tagit nya tag. När jag förra veckan rensade bort soporna fick jag se den bortställda krukan med ett litet grönt spirande skott/blad som stack upp, tog in krukan, vattnade en aning och satte den i köksfönstret. Skottet växte och visade sig vara en knopp som nu börjat slå ut.

Kan det vara ett bevis på att julen varar ända intill påska - blomman står kanske så länge. Annars brukar det vara små tomtenissar som gömmer sig i vrårna till långt efter jul!

Under promenaden gick mina tankar runt som vanligt och nu hade funderingarna fått näring av ett gammalt foto som jag nyligen såg, en snart 50-årig gruppbild där bland andra en ung och grann Börje fanns med. Det var från hans brors bröllop med föräldrar och syskon = det unga vackra folket, bl a brudens syster kunde man nästan ta som en ljushyllt kopia av Eartha Kitt! Femtio år är en lång tid, mycket har hänt och många som inte finns längre lever kvar i minnet. Tanken som jag inte kan få något svar på kom återigen upp till ytan. Varför vi inte fortfarande hade många gemensamma år kvar, hur kunde det vara möjligt att det så definitivt och abrupt förändrades. Hur kunde det ske? Det svaret kommer jag aldrig att få fast ändå har jag i nuläget kommit så långt att jag tycker mig vara inne i en återuppbyggnadsfas med framtidstro och ett vaknande allmänintresse. Eller kan man säga - jag som älskar uttryck av olika slag - det finns ett liv utanför Verona!

Nu ska jag försöka få svar på en annan fråga nämligen om det finns något lim som med bra resultat förenar konstläder med textil. Till de stolar som ska kläs om ska det vara konstläder och bandet som ska limmas dit för att dölja nubben är av textil och bör helst sitta kvar. 

Och det kreativa som jag skulle fortsätta dagen med - ja det får väl till att börja med bli bestämma och tillaga lunchmaten, kycklingrisotto eller fisk som det i första hand lutar åt.

NERÅT SOM BLIR UPPÅT

Kryptiskt så det förslår och jag platsar väl inte som rubriksättare men å andra sidan kan just rubriker se ut hur som helst med sina dolda antydningar som skapar  nyfikenhet och intresse vilket också är rubrikens egentliga uppgift.  Men  det här var en utvikning som knappast spred något ljus över den aktuella rubriken, så vi får väl se om jag lyckas ro det här stycket iland!

Jag ser väl till att börja med morgonens promenad då jag gick och filosoferade över detta, att vända något negativt eller icke komfortabelt till en positiv känsla och ett slags inre välmående. Per ardua ad alta (genom svårigheter mot höjderna). Vädret var helt fantastiskt, strålande sol från klar himmel, alla gator och gångvägar, eller åtminstone nästan alla, helt befriade från snö och is. Då går man mycket mer avspänt och automatiskt fortare, och idag hade jag den hittills snabbaste tiden, fast inte är det några världsmästarrekord, jag menar när det handlar om ca 5 km i timmen tar det förhållandevis lång tid att avverka en längre sträcka men för min del blir det just 5 km eller däromkring. Men om jag jämför med första gången jag provade gå ut i mitten av januari och vinglade mig fram på sin höjd 200 hundra meter på ca20 min så har tiden gått neråt. För att inte tala om hur utpumpad jag kände mig då  när jag kom hem. 

Jag erinrar mig  när jag en gång gick på KomVux och läste svenska då jag skrev en uppsats på temat cykling som jag avslutade  med en travestering på uttrycket Navigare necesse est (att segla är nödvändigt) som fick bli; Att cykla är nödvändigt. Nu skulle jag också kunna klämma till med något i stil med Ambulare necesse est (Att promenera är nödvändigt). Anledningen är att jag är helt övertygad om att min envishet har hjälpt när det gäller min krånglande höft som jag inte har någon som helst känning av nu. Det är mer eller mindre ofattbart men som sagt,  neråt när det var var känslan jag hade när det var som sämst .

Det känns dessutom väldigt tillfredsställande att ha gjort det jag hade föresatt mig den här dagen. Efter morgonpromenaden åkte jag iväg till Missionsboden, landsförsamlingens "arbetsstuga" för pensionärer, där man kan få hjälp med bl a omklädning av möbler, målning och en del annat. Jag har två stolar som under mycket lång tid har varit föremål för omklädning men det har "sutti  ini ven" med andra ord inte blivit av. Det skulle inte vara nåt hinder att få hjälp med det och nu ska bara material för ändamålet inhandlas. 

Nästa aktuella projekt var att ta hand om tvätten som låg och väntade och även det blev gjort. Men då hände en liten olycka, inte för mig men väl för Lila. Jag hade öppnat tvättmaskin för att ta ut tvätt då jag fick jag se Lila som satt och stirrade på den öppna luckan och jag tänkte nästan att hon skulle göra en undersökning.  Tyvärr var det inte så. Hennes låda står på golvet precis bakom maskinen och den här katten är mycket. mycket försiktig och tar inte några eventuella risker alls. Hon konstaterade tydligen att tvättmaskinsluckan var helt omöjlig att säkert  ta sig förbi. Efter en stund fick jag se att den ljusa rumsmattan under matbordet ansetts vara ett betydligt bättre ställe att lägga 4 små kulor på. Att det var en nödlösning förstår jag eftersom hon senare (när den vidriga luckan var stängd) varit på lådan och fyllt på med det hon hade kvar inombords. 

Det var också dags att skaffa hem mer torrfoder och då brukar jag ta katten med för kontrollvägning så hon fick följa med idag. Det visade sig vara mer än ett år sen förra vägningen då jag i somras när jag handlade inte ville ta henne med i bilen p g a värmen., men hon håller vikten bra, 3,85 kg vilket var exakt samma som förra gången. När jag skulle bära ut fodersäcken lämnade jag kattkorgen kvar i receptionen och just då kom vet.Gertrud så jag erbjöd henne gulla med katten ett tag. När jag efter bara ett par minuter kom in igen stod nästan alla där med glada miner och Gertrud sa skrattande titta här får du se Grumpy cat och sån har jag då aldrig sett Lila. Jag tror hon hade blåst upp alla tillgängliga kindpåsar och var öronen tagit vägen vet jag inte men hon såg på pricken ut som den sura katten som blivit så populär på Youtube.  Det var ett tilltag som inte uppskattades - av Lila.   

I morgon promenad med gågruppen och veckohandling och kanske kan jag inte dra mig ur mitt stolsdyneprojekt längre. Jag började i lördags med innerdynorna men så urbota otrevligt göra som det var så blev det bara två. Fast i ärlighetens namn måste jag medge att det gick i och för sig både fort och bra. Men det var heller inte svårt att samtidigt hitta på annat göra, inte så bra kanske, men nog är det lite som att gå runt het gröt. Först när jag börjar med yttertyget och kan ana ett resultat blir det trevligare, tror jag. Neråt som blir uppåt alltså!  

Förresten i går morse blev det riktigt uppåt då släktens nytillskott kom ut till världen, en liten söt flicka, min brorsdotters femte barnbarn.                             

UNDER OCH LYCKA

Så här efter fredagsstädningen har jag, tycker jag, gjort rätt för en stunds datorsittning! Det är bara så att när vårljuset kommer visar sig också de lömska dammråttorna eller som jag egentligen föredrar att säga, änglarnas tofflor, dessutom tror jag att katten bidrar till deras tillväxt genom att byta till sommarpälsen. Men...inget nytt under solen ändå.

Annars har veckan som vanligt rusat iväg men jag är också både glad och tacksam för att det blivit en vecka med varierat och trevligt innehåll, allt från min egen horisont betraktat alltså. Under förra helgen började jag ladda upp lite för att vädra bilen, garaget höll på att bli överfullt av sopor som fick bli den omedelbara anledningen. Jag har ju delvis undvikit köra bil därför att när jag blev sjuk strax före jul började läkaren prata om mitt körkort men jag försäkrade att jag själv kunde ta ansvar för min bilkörning och det fanns då inte heller den första tiden någon som helst tanke åt det hållet. Nu när jag känner mig återställd  anser jag det vara dags igen så i måndags blev det bl a sopkörning, det var verkligen på tiden, bagageutrymmet kunde knappast svälja mer. Och det går inte bortförklara hur bekvämt det är att handla utan att tänka på att man ska ju också få hem kassarna. 

Jag vet inte om det var träningen av gasarfoten eller något annat som spelade in men på tisdagsmorgonen när jag steg upp undrade jag verkligen vad det var som hänt, min höft ömmade inte alls och det gick lätt att röra sig, och det har hållit i sig sedan dess! Jag kan nästan inte förstå att jag haft så ont , smärtan har känts hela tiden och det har t o m varit svårt sitta på en stol och nu....ingenting! Det vill jag kalla ett under, ett tacksamt under helt enkelt!

I går blev det en utflyktsdag. Min kära vän, allra bästa Eva, som var på besök hos sina systrar i Luleå undrade om jag inte kunde komma dit och hälsa på och jag var då inte särskilt nödbedd till det. Men det var snudd på att det skulle gått snett eftersom lokalbussen jag först skulle åka med var ordentligt försenad. Det visade sig att en krånglande buss förorsakat bussbyte och en tidig morgontur är det många som ska in på jobb och även många skolungdomar så den stannade på nästan alla hållplatser. Självklart var det också nån som skulle köpa nya kort som tar lite extra tid och så rödljusen som tycktes ha särskilt långa intervaller! Jag började nervöst kolla klockan men lyckligtvis hann jag Lulebussen med 2-3 minuters marginal. 

Dagen blev så avspänd och harmonisk och efter lunchen tog vi med en fikakorg och gick ner till älven och drack vårt kaffe i solskenet när vi hittat en plats med lite lä. Fikastunden avslutades med en härlig promenad på isen.

Tre sportiga systrar

Hemresan gick helt utan missöden och jag satt bara och njöt av den dag som varit. 

Dagens morgonpromenad valde jag delvis att gå efter ett skoterspår, nattens minusgrader, ca fem grader, hade gjort ytan hård och gåvänlig. Dessutom strålade solen från en klar himmel så mycket bättre går inte önska, skatornas kraxande förföljde mig liksom måsarnas skrän. Det är en fantastisk tid nu framöver när naturen vaknar till liv igen och mycket att glädjas åt.

Det spirar redan vid väggen bara ett pr dm från snön

Nu har Lila intagit en position ovanpå datorskåpet och spänner sin blick på mig liksom för att säga att det är dags för mat nu. Hon som håller sina mattider punktligt får väl som hon vill då och förresten kan också jag äta min måltid, idag helt enkelt en mikrad portion som fanns i kylen.

VACKERT VÄDER

Full sol och full måne och strålande väder, månne det finns några kloka ord i bondepraktikan vad detta tillstånd leder till, önskvärt är väl att det håller i sig under sju veckor framåt! Och då är det ju nära valborgsmäss och riktiga vårens ankomst, fort går det. 

Morgonpromenaden avklarad och det känns som det inte var helt fel att jag tog en vilodag igår, en lite återhämtning är säkert positiv på mer än ett sätt. Ja, återhämtning och återhämtning, jag har startat upp min länge närda tanke nämligen att göra nya dynor till matrumsstolarna.

Lägg märke till saxen, min allra bästa, tillverkad av K J Eriksson Mora (passande nog med tanke på dagens begivenhet)

 De befintliga har hängt med stolarnas hela livstid, nära otroliga femtio år, men så är stoppningen (vad det nu kan vara) nästan helt väck. Möblemanget inköptes på dåvarande Möbelhuset och var en julklapp från lilla mamma, mycket vatten har flutit under broarna sedan dess som man säger. Lite beslutssvårigheter är det för mig, förutom tygval vilken stoppning jag ska satsa på i själva dynan, och om jag ska göra den separat med löst överdrag. Det är sådant som jag av erfarenhet vet brukar ta lång tid för mig, jag vet hur jag vill ha det men vägen dit är lång, mycket lång och först när det är klart vet jag om jag bommat målet eller inte. Fast självkännedom i det här läget är gott att ha, det är ingen idé att forcera processen!

Snart måste jag också hitta på  något annat än sockar att ha på sticknålarna, alltså något litet och lättsamt som passar att ha för händerna framför TVn.  Byrålådan räcker inte till längre.

Efter de tjocka raggsockorna började jag i går kväll med en betydligt tunnare variant en sk Olgasocka, ännu ett finskt mönster. Det är synd att finska språket inte på något sätt går att förstå, det måste finnas en översättning eller grafiskt mönster, det finns nämligen mycket fin inspiration att hämta där. 

Apropå vårens ankomst så tror jag att vårkänslorna redan spirar hos Lila, hon sitter numera i fönstret och tjattrar med fåglarna och bevakar dessutom ytterdörren noga,  så det gäller att hålla ögonen på henne. Hon har gjort ett par försök att gå ut men då var det ännu alldeles för kallt för hennes känsliga tassar men det går nog över så fort snön smälter bort från väggen. Ljuset kommer ju tidigare och tidigare på morgnarna nu och hon försöker väcka mig i tid och otid. Man talar ju om Burmabuffar och hon visar vad det i verkligheten innebär. Jag sover i sk framstupa sidoläge och hon sätter in stöten med kraft under min haka, jag kan inte förstå att det finns en sådan otrolig styrka i det lilla huvudet. Det är absolut omöjligt att ligga kvar så, bara att vända på sig och - vakna. Men sen kan hon kura i hop sig tätt intill mig under uppmärksamt betraktande av sitt resultat. Oftast somnar jag, tack och lov , om igen. Det hände i morse och jag hamnade i en drömsömn som var innehållsrik med mycket folk inblandat, det var reparation och hantverkare hit och dit, sjukdom och annat i en enda röra. Dessutom så verklig att när jag vaknade var det svårt att hamna rätt i verkligheten. En tanke; kan det vara så att jag, min hjärna, blockerat vissa saker tills nu, att det nu börjar släppa och inte filtreras så hårt längre? En för mig trolig tanke eftersom jag ju numer också kan känna både livsglädje, konkreta tankar på framtiden och förankring i verkligheten.  Kalla det gärna kvasifilosofi men jag är glad över den pågående processen.

Vasaloppet pågår med den vanliga tv-sändningen rullande, får väl se till att avsluta den här tiraden för att se målgången. Att sitta framför TVn hela tiden blir lite tufft och egentligen långtråkigt men inte går det låta bli att hänga med heller, det har varit en lång tradition ända sen den tid då det bara fanns radion och farbror Sven att lyssna till!

DRÖMMAR

Jag har under mycket lång tid haft tanken att någon gång gå runt hela bostadsområdet, för att få klart för mig hur långt det kan bli. Området är tämligen välförsett med gångvägar och i morse kände jag för att äntligen komma till skott. Temperaturen var behaglig, det såg lite blåsigt ut men jag besvärades inte av det utom på öppna platser där västanvinden tog i ordentligt men under mesta delen av promenaden skyddade träden. Men att kalla detta för en dröm kan jag ändå inte påstå, särskilt inte efter genomförd vandring. En del av promenaden företog jag efter ett skoterspår men där hade det nu blivit moddigt och inte lika lätt att gå som tidigare, annars var det omväxlande isigt. slaskigt och på vissa ställen bar asfalt och en bit innan ridhuset endast ett traktorspår där dessutom ridhästarna plumsat fram och lämnat stora hål efter sig.  

Jag var helt fokuserad på att ta hela sträckan och avstod envist alla möjligheter till att ta en genare väg hem, men nog frestade det  eftersom det inte alls var någon rolig promenad, alldeles för lång och tråkig sträcka egentligen, t o m fåglarna var ovanligt tysta idag! Jag tror att ger man sig ut på så lång promenad är nog en tur i skogen ett bättre och trevligare alternativ. 

Väl hemma igen vanligt söndagsslappande, efter dusch och lunch raklång på sängen med korsordslösning, kanske blundade jag också ett slag och så kom ju VM femmilen. Nåja halva tiden pratade jag bort i telefon men sen följde jag kämparna i spåret och vilket slut, hur bär han sig åt den norske gutten, att efter fem mil kunna komma som skjuten ur en kanon. Helt ofattbart. 

Förresten gick jag vår egen mördarbacke under promenaden. Från bostadsområdets lägsta punkt går en gångväg rakt upp till centrala delen och den backen var tungtagen i slutet av promenaden som det då var, fördelen var att den lilla stigning som var kvar av hemvägen kände jag inte alls av. 

Hade en sockstickning till hands när jag tittade på skidtävlingen men drabbades av egenkritik och repade upp hela foten för att göra  på ett annat sätt som jag då också tror ska bli bättre vilket dock återstår att se. Inte särskilt effektivt för att få  fram ett färdigt resultat men jag vet med mig att när jag inte känner mig nöjd med det jag gör då  är enda räddningen att göra om och göra bättre. 

I går kväll skippade jag mellon för att se Morden i Midsomer och jag blev så lycklig över att det var den gamle Barnaby, John Nettles,i huvudrollen. Jag kan inte tycka att den nye huvudrollsinnehavaren tillför serien något, snarare tvärtom. Hans gestalt är arrogant och stor på sig och oftast får jag känslan att det är han som är boven! Gamle Barnaby hunsar visserligen sin Jones men det är honom förlåtet. Möjligen har 8:an plockat fram gamla inspelningar nu för den serie som ska visas och då blir nog lördagskvällarna bokade framöver.

Jag gjorde en enkel middag idag, rysk laxsoppa, bara lite grönsakshackande och vips var det hela klart, och otroligt mättande faktiskt, men med tanke på dagens långpromenad tror jag ändå att jag unnar mig lite äppelkaka med vaniljsås under kvällen. 

Apropå drömmar såg jag ett recept på chokladdoppade kakor (det ska ju vara choklad överallt numera tycks det) och kanske jag bakar sådana för skojs skull, drömburken är passande nog allldeles tom och det vore inte helt fel att fylla den!

http://tidningenhembakat.se/kategorier/recept/smakakor/

Ja och så var det då längden på promenaden som jag ännu inte avslöjat. Det blev nästan en hel mil eller 9,4 km. Jag hade inte räknat med att det skulle vara så långt och jag ska nog aldrig mer gå hela den sträckan på en gång, inte för längdens skull utan för enformigheten. Otroligt nog har min höft inte knorrat sen den där ödesdigra lördagen för fjorton dagar sen när jag nästan inte tog mig fram tre km ens. Det är jag synnerligen glad över och gör mig ännu mer fast besluten att envist promenera varje morgon så pass långt att jag blir genomvarm.