HOPPLA, HOPPLA!

Ja, jag har inte glömt bort att skriva, men jag blev lite nöjeslysten och då kan man bli lite lätt manisk och när dessutom min vän uppförde sig perfekt den där första dejten, fanns liksom ingen återvändo.  

Soffhörnet med ny gardin

Matplatsen med nya gardiner

Lugn, bara lugn, det handlar om min vän symaskinen och de tyger jag dragit hem plus några kompletteringsinköp som jag ägnat all min tid åt.  Nya gardiner hänger nu i köket vid matplatsen och i TV-hörnan liksom i rummet och badrummet. Jag blev belåten med resultatet men dissade ett av de först inköpta tygerna och skaffade ett annat. Det är ju sånt som man kan unna sig åt när rean är på sluttampen och priserna pressade.





Nu återstår att sy kuddar i rena Bygglovs-andan och en rund lång duk till ett litet bord. Men jag har tagit en stunds ledigt för att skriva, upptäckte att det gått många dagar sedan sist.  

Jag har dessutom fortsatt med mina morgonpromenader varje dag och i söndags tog jag mig själv i kragen för att återuppliva en sträcka som jag tidigare oftast gick på söndagarna, det är minst tre år sedan sist så jag tyckte det var på tiden. Alltså drog jag iväg bort mot skjutbanan och sista biten dit var inte upplogat utan bara ett skoterspår så jag var inte helt säker på hur långt det fanns möjlighet att ta sig fram. Det visade sig att skoterspåret fortsatte hela vägen uppför backen/berget ända upp till Lidvägen och där var rena autostradan med flera parallella spår. Den här vägen används också ganska flitigt av hästarna från ridhuset men ryttarna har nog  tack och lov undvikit det spåret under värsta snövintern så inga djupa spår gjorde det svårgånget. När jag väl kommit fram till handelsområdet tog jag den absolut genaste vägen hem och hela sträckan blev ca 8 km, första delen en ganska tvär stigning så det tog nära nog två timmar. Men....det var himla skönt och de 13 kalla graderna kändes inte alls utan det gick bra hålla värmen. Totalt under veckan blev det bortåt 4 gågna mil, det är jag glad över!

Alla hjärtans dag på bron

Dan innan, Alla hjärtans dag, gick jag förbi graven för att tända ett ljus och det blev äventyrligt eftersom det var så djup snö så nästan alla gravstenar var helt översnöade och jag fick lite svårt hitta rätt. Det var första gången jag var där under vintern min underbara, goda vän Maggan har sett till att det blivit ljus tända under helgtiden då jag inte var riktigt kompetent för sådana utmaningar. För att få fram lyktan fick jag lova att försöka trampa upp en liten plats och vad gör jag om inte fastnar i snön och faller pladask. Där satt jag och det var inte det lättaste att komma på fötter igen, det var liksom inte något att ta tag i men till slut efter en del krälande i snön kom jag mig upp. Det var en sån där gång när man känner sig lite urlöjlig och hoppas att ingen ser!

När det här är det första man ser på morgonen är det lätt att stiga upp

För övrigt så fortsätter min återhämtning fantastiskt bra och nu tycker jag själv att jag är helt OK samtidigt som jag inser nu att jag varit riktigt orkeslös ett tag. Nu har t o m jag livslust, fantasi och ser framtiden an med gott mod. Att min krånglande höft är ett som jag hoppas kvardröjande men efter stillaliggandet i soffhörnet föredrar jag tro och att det är promenerandet som ska ha god inverkan, men ibland surar jag över det tillståndet. 

Min egen bedömning av det som hände mig är att det var stressrelaterat, gränsande till utbrändhet. Jag som har nosat på det tillståndet för länge sen tycker mig känna igen en hel del, dock inte själva ansiktsförlamningen, men arten av utmattning som jag upplevde.

Jag inser också nu att jag nog inte var helt kapabel att sticka på de mönsterstickade vantar som jag tog mig an när jag började känna lust att göra någonting med händerna. Nu när jag började om finns inte de problem jag upplevde mig ha så det kanske blir ett par till sist, men eftersom jag är en petig typ  tror jag inte den första vanten överlever, risken att jag repar upp den och stickar om är synnerligen stor.

Vädret växlar också denna vinter, snart tror jag det enda som är stabilt är ishalkan. Soliga dagar när det bara är någon minusgrad töar det fram lite fukt som fryser på under nätterna och blankisen är ett faktum.

Mina bästa trygghet på ishalkan, Icebugs!

Snötäcket har sjunkit ihop till nästan bara hälften medan de packade plogkanterna är jättehöga. Ett tråkigt resultat av snön är att körsbärsträdet som står mitt för köksfönstret nog fått dödsstöten då två lågt sittande kraftiga grenar brutits av och själva stammen nästan är halverad. Ändå var jag ute dagen innan den riktigt tunga snön kom och fick bort det mesta av snön som låg uppe på trädet. Så det lär väl bli en ersättningsplantring men det dröjer ju några år innan jag får se de fantastiska skyarna av körsbärsblommor strax innan midsommar.  

Om jag nu ser till att avsluta detta skrivande så lär jag hinna sy ett kuddfodral innan middagen som blir potatiskaka med bacon.