GLÄDJESPRIDARE

Tidigt på morgonen en av veckans första dagar när jag hämtade tidningen kvittrade en som jag tyckte ensam fågel inne i lekparken härintill och min undran var om möjligen vårens första sångare som kommit. På mornarna därefter har fler och fler kvittrande fåglar kunnat höras och finns det någonting underbarare än vårfåglarnas kvitter och det dröjer inte så länge innan hela skogen kokar av fåglalåten. Kråkor och skatorna börjar ju skräna tidigare men de ger inte samma glädjelyft som småfåglalåten.

När dessutom dygnstemperaturen ligger runt nollan får man en föraning om vad som komma skall och snöhögarna sjunker fort ihop men gatorna är fortfarande omväxlande bara och isiga och i värsta fall rinnande vatten på isen, så än så länge gäller broddföre.   


Dagens promenad gick jag delvis efter ett skoterspår som var helt perfekt, fortfarande hårt packat så jag tog en extra sväng djupt in i skogen. Härligt. Sen var jag laddad för en sittning vid symaskinen, det var den stora runda duken som stod på tur, skräddade och sydde, fållen över sex meter lång så det gällde att hålla tungan rätt i munnen när snedslån syddes fast. Hela bordsarrangemanget ska bara utrustas med tofsar i Montazami-stil innan det hela är klart hade jag tänkt, hopas bara jag hittar något som passar. Nästa projekt blir nya stolssitsar på stolarna vid matbordet i rummet. Jag roar mig alltså på allra bästa sätt nu!

Igår hade jag också besök av två andra glädjespridare som kom och överraskade, ja de hade förvarnat innan så jag höll mig hemma. Det var så gemytligt och tiden gick så fort, vi fikade och satt och pratade lugnt och stilla hela eftermiddagen ända tills skymningen började falla. Tusen tack Asta och Yvonne för att ni kom och för det goda påhittet!


Matmässigt blev det idag nästan helt vegetariskt, bara några små salamiskivor i sällskap med ajvar relish, fetaost, oliver och majs på lunchens quesadillas. Middagens vegogryta innehöll purjolök, aubergine, squash, stora vita bönor, krossade tomater, smaksatt med pesto och serverat med fetaost och kokta korngryn. Nyttigt som bara den.


Jag har också läst ut den bok jag haft på nattduksbordet den senaste tiden, Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close. Det var faktiskt en rolig bok, ett lättsamt, vardagsnära och modernt språk gränsande till talspråk, och en berättelse som bestod av sinnrikt sammanflätade händelser. Det var helt omöjligt att räkna ut hur hon skulle få ihop hela historien och blev delvis spännande också. 


Nu ligger Håkan Nessers Himmel över London klar för läsning. Det är länge sedan jag läste något av honom men en sommar sträckläste jag en hel serie böcker helt fångad av hans stil,  så det blir roligt se om samma tycke uppstår. 


Inte är det direkt världsomvälvande händelser som fyller min dag precis, men trots det går tiden fort utan att det någonsin blir långsamt. På något sätt känns tillvaron rofylld och behaglig, ingen jäkt, jag har dagen och möjligheterna att fylla den i min hand så att säga och så länge som intressen för varjehanda aktiviteter finns  att tillgå blir det inte något problem heller.

HÄFTIGA HÖFT

Fast egentligen är den inte alls häftig så till vida att de stunder då den trilskas har jag inte mycket till övers. Så var det i går när jag gick iväg på min promenad, oftast kan jag känna av den en aning i starten men sen brukar det fungera bra, men inte igår. Då var det i stället nästan tvärt om, det blev bara värre och värre, det tog illont hela tiden och jag stannade ofta i tron att det skulle gå bra att hitta ett läge som inte plågade mig men icke. Rundan blev bara ca 3 km och jag tyckte hemvägen var jättelång. Sen jag kom in igen tog det inte länge förrän ordningen var återställd, efter en stunds vila, och jag fick en hel del gjort av det jag hade tänkt. 

Möjligen förtog jag mig tidigt på morgonen då jag genast satte mig vid symaskinen för att sy kuddöverdrag, hade ju skaffat de dragkedjor jag behövde dagen innan och var jättesugen på att få det klart och se det färdiga resultatet i soffan framför TVn. Eftermiddagen städade jag lite grundligare, det har blivit illa ställt med det här hemma ända sen i julas.

Nu går soffhörnet i vågor!

Mina aktiviteter har begränsats så till den milda grad att hemmet i stort förfallit. Men å andra sidan nu när jag kommit på banan igen känner jag en förnyad livslust och nu känns det roligt att försöka få ordning på mitt eget hem. Det har varit lite si och så med den känslan under det dryga år som gått sen jag blev ensam, lusten har inte velat infinna sig och det har dessutom på något sätt känts meningslöst, tanken "vad löns det", har legat och tryckt i det undermedvetna. Men som sagt, det är en annan känsla nu och jag gläds över det.Och jag har flera planer på lager som jag ska försöka förverkliga, det får bara lov att ta lite tid.

Men allting har sitt pris också. Efter jag ätit middag igår kände jag mig trött och tänkte vila en stund. Den vilostunden blev nästan tre timmar lång djupt sovande, vaknade till liv när segerceremonin från Falun visades och klockan närmade sig väl då 21.30. Det var bara att byta viloplats och fortsätta sovandet efter en kort stunds läsning. 

Idag har jag dessutom haft en skön söndag, Låg kvar i sängen och läste ett par timmar sen jag vaknat. Efter frukost och lite TV-tittande gick jag iväg på promenaden och inte vet jag om höften har insett att den inte bör trilskas med mig, det var raka motsatsen mot gårdagens smärtsamma vandring. Jag kunde hålla hyfsat bra fart och för att inte helt nonchalera min höft kan jag väl medge att i slutet kände jag att den fanns kvar, dock utan att på något sätt hindra min gång. Att vädret dessutom var helt underbart var inte någon nackdel heller. 

 Under veckan för övrigt fick jag att mycket trevligt avbrott på fredagen då jag följde med några av vännerna i promenadgruppen till en träff för några timmars keramikmålning. Det var något jag inte provat på tidigare men det var en positiv överraskning.  Jag har ju under årens lopp hört om dessa glada träffar och inte ångrar jag att jag åkte med, dessutom var det inte sista gången heller. Mitt alster är ju amatörmässigt, chabby chick med stark betoning på chabby. Men den ska förses med passande grönsak och får sin plats i rumsfönstret

Men som tur är så föds man inte stjärna, det vore en förfärligt trist tillvaro om man inte kunde sträva efter att förkovra sig. Hörde förresten på Morgonteven som gästades av Tommy Körberg, som ju tillåter sig både ha och göra sina åsikter hörda, att han inte gillade tidsandan att unga artister ska så fort det bara går nischa sig. Han anser att först och främst bör de åtminstone lära sig att sjunga rent och sen ta till sig så mycket som möjligt inom konsten för att så småningom hitta sin platå. Man kan inte annat än hålla med, hur ska vi annars få intressanta artister som underhåller och överraskar oss med sin förmåga, strömlinjeformade, förutsägbara och utslätade scenmänniskor blir i längden ointressanta. Livet är inom alla kategorier och för oss alla  ett evigt lärande. Sentensen "Lär för att leva, lev för att lära" tror jag personligen att man hela tiden ska ha i åtanke.

Eftersom jag har en busshållplats alldeles här intill så tar jag bussen de gånger jag har något ärende ner till centrum och det gjorde jag bl a förra lördagen. Men då var det verkligen varubuss jag åkte med vid 13-tiden. Den var i princip fullsatt och största delen var invandrare som hade knökfulla kassar från huvudsakligen Willys och som fyllde mittgången. Det var ett helt annat liv i bussen jämfört med andra turer på vardagarna, mycket prat, högt prat och glada skratt, t o m chauffören var invandrare. Det var en intressant och ovanlig åktur.

 När handelsområdet var nybyggt flyttade Willys sin butik från centrala staden ditupp. Min favoritkrönikör på ortstidningen skrev en känslosam krönika då där han bl a nämnde hur trevligt det var att handla på Willys, som låg granne med tidningen, och intressant att både träffa och prata med kunderna som till mycket stor del var just invandrare. Han oroade sig också över att de i samband med flytten förlorade sin butik och svårigheterna för dem att ta sig dit för att handla, avståndet ca 4 km. Det är inte längree något problem i och med att det numera går två busslinjer dit regelbundet och Willys förser  även i fortsättningen sina kunder med efterfrågade varor. 

Om den här lilla tomtenissens uppdykande  kan vara ett bevis för att jag misskött städningen under lång tid vet inte jag, men den kom i alla fall fram igår. Fast eftersom jag är sambo med ett katt vid namn Lila så får hon ta på sig sin del av händelsen. Det kan mycket väl vara så att hon funnit Nissen intressant och försökt få den till sin kompis och då kan så här små individer hamna på de mest egendomliga ställen. Men hon är alltid förlåten för sina tilltag!

HOPPLA, HOPPLA!

Ja, jag har inte glömt bort att skriva, men jag blev lite nöjeslysten och då kan man bli lite lätt manisk och när dessutom min vän uppförde sig perfekt den där första dejten, fanns liksom ingen återvändo.  

Soffhörnet med ny gardin

Matplatsen med nya gardiner

Lugn, bara lugn, det handlar om min vän symaskinen och de tyger jag dragit hem plus några kompletteringsinköp som jag ägnat all min tid åt.  Nya gardiner hänger nu i köket vid matplatsen och i TV-hörnan liksom i rummet och badrummet. Jag blev belåten med resultatet men dissade ett av de först inköpta tygerna och skaffade ett annat. Det är ju sånt som man kan unna sig åt när rean är på sluttampen och priserna pressade.





Nu återstår att sy kuddar i rena Bygglovs-andan och en rund lång duk till ett litet bord. Men jag har tagit en stunds ledigt för att skriva, upptäckte att det gått många dagar sedan sist.  

Jag har dessutom fortsatt med mina morgonpromenader varje dag och i söndags tog jag mig själv i kragen för att återuppliva en sträcka som jag tidigare oftast gick på söndagarna, det är minst tre år sedan sist så jag tyckte det var på tiden. Alltså drog jag iväg bort mot skjutbanan och sista biten dit var inte upplogat utan bara ett skoterspår så jag var inte helt säker på hur långt det fanns möjlighet att ta sig fram. Det visade sig att skoterspåret fortsatte hela vägen uppför backen/berget ända upp till Lidvägen och där var rena autostradan med flera parallella spår. Den här vägen används också ganska flitigt av hästarna från ridhuset men ryttarna har nog  tack och lov undvikit det spåret under värsta snövintern så inga djupa spår gjorde det svårgånget. När jag väl kommit fram till handelsområdet tog jag den absolut genaste vägen hem och hela sträckan blev ca 8 km, första delen en ganska tvär stigning så det tog nära nog två timmar. Men....det var himla skönt och de 13 kalla graderna kändes inte alls utan det gick bra hålla värmen. Totalt under veckan blev det bortåt 4 gågna mil, det är jag glad över!

Alla hjärtans dag på bron

Dan innan, Alla hjärtans dag, gick jag förbi graven för att tända ett ljus och det blev äventyrligt eftersom det var så djup snö så nästan alla gravstenar var helt översnöade och jag fick lite svårt hitta rätt. Det var första gången jag var där under vintern min underbara, goda vän Maggan har sett till att det blivit ljus tända under helgtiden då jag inte var riktigt kompetent för sådana utmaningar. För att få fram lyktan fick jag lova att försöka trampa upp en liten plats och vad gör jag om inte fastnar i snön och faller pladask. Där satt jag och det var inte det lättaste att komma på fötter igen, det var liksom inte något att ta tag i men till slut efter en del krälande i snön kom jag mig upp. Det var en sån där gång när man känner sig lite urlöjlig och hoppas att ingen ser!

När det här är det första man ser på morgonen är det lätt att stiga upp

För övrigt så fortsätter min återhämtning fantastiskt bra och nu tycker jag själv att jag är helt OK samtidigt som jag inser nu att jag varit riktigt orkeslös ett tag. Nu har t o m jag livslust, fantasi och ser framtiden an med gott mod. Att min krånglande höft är ett som jag hoppas kvardröjande men efter stillaliggandet i soffhörnet föredrar jag tro och att det är promenerandet som ska ha god inverkan, men ibland surar jag över det tillståndet. 

Min egen bedömning av det som hände mig är att det var stressrelaterat, gränsande till utbrändhet. Jag som har nosat på det tillståndet för länge sen tycker mig känna igen en hel del, dock inte själva ansiktsförlamningen, men arten av utmattning som jag upplevde.

Jag inser också nu att jag nog inte var helt kapabel att sticka på de mönsterstickade vantar som jag tog mig an när jag började känna lust att göra någonting med händerna. Nu när jag började om finns inte de problem jag upplevde mig ha så det kanske blir ett par till sist, men eftersom jag är en petig typ  tror jag inte den första vanten överlever, risken att jag repar upp den och stickar om är synnerligen stor.

Vädret växlar också denna vinter, snart tror jag det enda som är stabilt är ishalkan. Soliga dagar när det bara är någon minusgrad töar det fram lite fukt som fryser på under nätterna och blankisen är ett faktum.

Mina bästa trygghet på ishalkan, Icebugs!

Snötäcket har sjunkit ihop till nästan bara hälften medan de packade plogkanterna är jättehöga. Ett tråkigt resultat av snön är att körsbärsträdet som står mitt för köksfönstret nog fått dödsstöten då två lågt sittande kraftiga grenar brutits av och själva stammen nästan är halverad. Ändå var jag ute dagen innan den riktigt tunga snön kom och fick bort det mesta av snön som låg uppe på trädet. Så det lär väl bli en ersättningsplantring men det dröjer ju några år innan jag får se de fantastiska skyarna av körsbärsblommor strax innan midsommar.  

Om jag nu ser till att avsluta detta skrivande så lär jag hinna sy ett kuddfodral innan middagen som blir potatiskaka med bacon.

OLE HAR BLÅST FÖRBI

Kryptisk rubrik, men jag syftar på stormen som kom hit i går och i natt, 20 m/s både 23.15 och 01.16 har jag hämtat från Balders vädersidor. Att det varit starka vindar såg jag under morgonens promenad, på ett ställe hade Ole flyttat stora snödrivor.  Annars är det idag bästa tänkbara väder, lite vass nordvästlig vind men när solen skiner så klart gör lite blåst inte stor skada. Det blev 5,5 km idag och glädjande nog kortare tid igen. Nu blir utmaningen att under veckan som kommer, korta tiden lite till, bara höften som på senaste tiden protesterat håller sig i schack. Fast egentligen så tror jag att den blir bättre och bättre ju mer jag håller igång. 

Återigen har dagarna försvunnit i rask takt och jag vet nästan inte hur det gått till. Tisdagen var som vanligt promenad med gågruppen och dagens lunch på Svensk Husmans var mycket bra. Sallad, en underbar svampsoppa och jättegod hjortpaj, visserligen föregående dags varmrätt men jag valde bort dagens köttfärslimpa. Sen på eftermiddagen vandring till Maxi för proviantering och jag tog bussen hem! Tanken att göra det har liksom inte funnits tidigare eftersom det är så nära, men det är ju ännu närmare att bara behöva gå från hållplatsen och dessutom mycket bekvämare. 

Tid för klippning på torsdag eftermiddag och samtidigt en liten repa på  stan bl a för att kolla tyg till nya gardiner. Jag tycker ju att tyger är bland det roligaste som  finns att fantisera runt, nära meditation egentligen. Och om jag än en gång ska skriva om minnen så tänker jag på mina 4-5 första levnadsår i en liten by. Där fanns bl a tant Anna som jag alltid var välkommen till att hälsa på och som  jag tyckte om mycket. Allra roligast var det när jag fick gå in i salen där hon hade en stor spånkorg med tyg, troligen mattrasor som jag fick titta på och leka med. Det andra minnet är tant Brita, som troligen var sömmerska och hon hade en byrå stående vid ett fönster, och en låda var särskilt rolig att få öppna, den med tygbitar i.

Så småningom började jag sy kläder till mig själv, jag tror att det första plagget var en himmelsblå holkärmad blus. Det var sommaren efter jag slutat sjätte klass, och då blev det också en klänning i ett mycket smalrandigt rött-vitt tunt tyg. Sedan fortsatte jag att sy, efter något år blev det alla mina kläder och delvis till andra också,  tills jag var mellan 35-40 år. Då avbröt jag tvärt all sömnad, tyckte att min fritid måste innehålla mer än bara sömnad och jag började köpa mina kläder. Minns mycket väl första inköpet, marinblå långbyxor, äppelgrön blus i indisk bomull och en matchande marinblå kortärmad tröja över. Att jag sen samtidigt låste in nycklarna i bilen och fick anlita hjälp för att öppna är en annan historia. 

På fredagsmorgonen hade jag fått tid på lasarettet för kontroll av öronen-hörseln efter min sjukdom. Allt gick fint, allt hade återgått till normalt tillstånd och hörseln var på gränsen till fullgod. Det kändes väldigt bra och befriande, men läkaren poängterade vikten av motion, och det är något jag dessutom helt övertygad om, men det blev en extra kick för mig att verkligen komma till skott, d v s regelbundet promenerande. Han sa dessutom att det finns studier som visar att i och över 70-årsåldern tappar man kondition väldigt fort men att det också går snabbt att återfå det man förlorat om man tar upp träningen igen. Amen!

Efter lasarettsbesöket gick jag med lätta steg in till stan och.....köpte tyg  till gardiner i kök-, allrum-och vardagsrum. Det blev en välfylld påse som jag kände mig mycket glad över men jag sparade mig till lördagsmorgonen innan jag började vända och vrida på tygbitarna, klippa till och sy.

Symaskinen blev nog glatt överraskad över att få uppmärksamhet igen, den gick fint som aldrig förr. Idag ska jag fortsätta sy ett par längder till med öljetter innan jag börjar hänga upp det nysydda. Det är alltid lika spännande se hur allt tar sig ut och om man blir nöjd! Det tyg som är ämnat till gardiner i vardagsrummet får vänta ett par dagar till, men sen är det dags att förpassa alla julgardiner upp på vinden. De har fått hänga kvar onödigt länge men jag har hittills känt mig lite för vinglig för att kliva på trappstegar, nu är jag betydligt stadigare på fötterna så det ordnar sig nog. 

Nu när jag har varvat ner ordentligt efter promenaden är det dags för lunch, idag blir det löksoppa från igår som jag bara strör lite brödtärningar och ost över innan den gratineras. Det är också en gammal bekant så att säga, det var jättelänge sen jag kokade löksoppa senast, en gång i tiden var det en stående favorit och nog står den sig fortfarande tycker jag. 

VACKRA , VITA VINTERLAND

Inte kunde man väl ana att vintern skulle bli så snörik, redan ett uppmätt snödjup på 105 cm och vi har bara just passerat januari månad, men så översvämmas alla media av snöbilder och rapporter för att inte tala om alla kommentarer  som sticker ut åt alla håll. Vi har ju alltid lätt att prata väder men just nu kan det tyckas att det, liksom snömängden, blir i överkant. Det går ju ändå inte överträffa någon med sensationsberättelser just nu, eländet är lika för alla och möjligtvis kan man glädjas åt att kunna komma sig ut genom ytterdörren på morgonen. Det kan vara vissa problem beroende på hur mycket drivsnö blåsten lagt utanför under natten. 

Lägger till ett par usla bilder som visar att det börjar närma sig att bo i en igloo för mig!

Utsikt från köksfönstretägg

Altanen bräddfull

Och mycket skotta blir det. Själv har jag ju en sagolik tur som får det mesta bortrensat av den som jag kallar min traktorängel, det blir bara finskottning kvar att göra. Men bara och bara, igår blev det ändå bortåt 2.5 timme och en timme kortare idag, men jag är inte så snabb och så har jag inte heller lika starka armar som Willy Brusch, jag menar han kunde ju kasta långt den mannen.

När jag skottar snö kan jag inte låta bli att tänka på min barndomskamrat som sa att hon föredrog att sköta snöskottningen själv, hon tillät inte sin 08-make den sysslan eftersom han inte kunde skotta tillräckligt fint. Och nog ligger det ett uns igenkännande i det, uppväxt med långa, snörika vintrar som man är, och där skulle det vara välskottat och drivorna släta. En annan följd av den tanken hör samman med slåttern på sommaren. Min morfar var mycket noggrann med att hässjorna skulle vara släta och kammades med räfsan som sista åtgärd när den var klar. Anledningen kan jag tänka var att ev regn rann av bättre ju slätare hässjan var, så det var väl inte endast utseende, eller inte det  ens, det handlade om. 

Åååh dessa tidiga barndomsminnen som poppar upp i många sammanhang, men somrarna under mina 8-9 första levnadsår som jag fick tillbringa hos morfars var enbart ljusa, soliga, roliga och.....myggrika. Bara jag tänker på de inande myggen får jag fortfarande rysningar och enda myggmedlet som fanns att tillgå var beckolja. Å andra sidan när jag så småningom lärt mig ro, är tidiga morgnar då jag fick följa morfar och hjälpa till att ta upp näten små minnesjuveler. Att gå genom snårskogen där lövverket ännu glittrade av morgondaggen i solskenet, fågelkvitter, småpratande med morfar och komma ner till älven som kunde ligga spegelblank är det lätt att tänka tillbaka till.

Förra inlägget handlade bl om hur fort jag tyckte förra veckan drog iväg och i morgon är det redan tisdag igen. Tisdag innebär ju promenad med glada gänget och eftersom det är den nya månadens första så går vi "ut" och äter lunch. Vi överger för en dag kyrkan och försöker variera lunchrestaurangerna och i morgon blir det till Svensk Husmans som är nyöppnad och på promenadavstånd. Det blir intressant att  testa vad som bjuds där, kocken är åtminstone synnerligen välkänd. Sen är det bara att hoppas att dagen för övrigt inte suger musten ur mig som senast. Då var jag verkligen dagen efter hela onsdagen, det var omöjligt vakna till liv på morgonen och sen varvade jag vila och sömn med vakna, slöa perioder resten av dagen. Tala om att vara utslagen men som tur var varade det bara en dag. 

Och på tal om mat igen, idag står en gryta ärtsoppa på spisen, det var meningen att den skulle bli vegetarisk, men morötterna var slut och dessutom låg en lämplig bit rimmat fläsk i frysen som likt en idol ropade på att bli upptäckt, så den fick komma fram och hamnade i soppan. Men jag förstår inte varför jag inte kan hitta ekologiska gula ärter, jag har köpt sådana en gång och de var klart godare än vanliga. Jag måste nog ta ett litet snack med min butik kanske.

Molnet av Prins Eugén