TVÅ DAGAR FÖRE JUL ...........

...... satt jag under frukosten och tittade igenom min "göra"-lista för dagarna som var kvar innan Julaftonen, stuvade om lite i planeringen och bestämde mig för att göra bort stadsärendena först och ägna återstoden av den dagens tid till allt det övriga, bl a att baka vörtbröd. Samtidigt irriterades jag över att jag sölade med maten, slamsade som jag tyckte och spillde, och kaffet stannade inte heller kvar i munnen, ett litet peptalk  med mig själv var faktiskt nödvändigt, Lugna nu ner dig lite och jäkta inte, du hinner ändå det du ska osv. När jag hade gjort mig iordning för stadsturen och skulle sätta på läppstiftet gick det inte läppja av som vanligt och först då upptäckte jag att ena mungipan inte hängde med. Vad var nu detta, allt var uppenbarligen inte som det skulle så jag bestämde mig för att ta bussen istället för bilen ut i stadsvimlet och åkte iväg. Gjorde mina ärenden både på söder och norr i stan och tog t o m bussen hem från Solbacken. Men .... det går två bussar, vad gjorde jag om inte tog fel buss, vilket jag som tur var upptäckte i tid. Det blev en liten extra promenad på stigen genom skogen och eftersom jag var som en påklädd julgran med alla mina påsar tog den lite tid men jag kom mig hem efter att ha varit på språng bortåt fyra timmar.

Väl hemma förberedde jag brödbaket men tänkte det var kanske bäst ringa 1177 och fråga till råds vad jag skulle göra, mest för att undvika att börja oroa mig vilket jag till varje pris ville undvika. Men.....rådet blev att ringa 112 och där blev det ingen pardon utan de rekvirerade omedelbart ambulans  och det fick jag finna mig i. Snabbt landade jag på akuten där provtagningen satte igång redan i ambulansintaget, och en timme senare undersökning av läkare. Hans förmodade diagnos visade sig hålla, en retning av ansiktsnerven, men det blev inläggning över natten för observation och röntgen. Placerad i rullstol forslades jag upp till avdelningen och då kom första, oroande tanken när jag läste dörrskylten - Strokeavdelningen. Tidigt på morgonen iväg till röntgen och det är helt klart att jag kände en enastående lättnad när jag fick beskedet, inte något spår av blödning och det jag drabbats av var ansiktsförlamning förorsakad av yttre omständighet, troligen virus. Men natten innan var det svårt att somna med alla tankar som trängde på, så den oro jag tidigare velat undvika växte snabbt . Helt klart vädjade jag i mina tankar om nåd, nåd att få vara med ännu ett tag, nåd att inte få bestående och begränsande sviter, nåd att få fortsätta mitt liv helt enkelt. 

Kom mycket omtumlad hem efter ett dygn som helt spolierat alla mina planer men glad efter att ha fått beskedet om de goda behandlingsresultat som konstaterats med den 10-dagarskur kortison som jag ordinerats. Den första tiden tilltog förlamningen men efter 3-4 dagar kunde jag märka små förbättringar. Det var så positivt och har så fortsatt hela tiden tills dagens nästan symptomfria status. Det som jag upplever nu är att all ork som försvann så plötsligt inte kommit tillbaka, balansen som varit extremt dålig kan jag hantera rätt så bra och har börjat promenera igen. Korta, vingliga vandringar till en början som jag förlängt varje dag. Igår blev det 3,5 km som jag tyckte gick riktigt bra till en början men innan jag landade hemma tog orken nästan slut och soffhörnet kändes skönt ett par timmar. Det egendomliga är att huvud och kropp inte tycks ha någon kommunikation, jag känner mig nästan som vanligt när jag går iväg, har fått tillbaka lite fart i benen och kan ta ut stegen. Så småningom börjar jag dock vingla, balansen hänger inte med när jag blir trött, då är det skönt att komma hem till soffhörnet. Så mycket som jag nött detta soffhörn nu har aldrig tidigare hänt och samma sak med  TVn som gått hela dagarna, har sett alla möjliga och omöjliga program sen jag kunde se igen. Det var stora problem med synen de första 10-12 dagarna, svidande och rinnande ögon begränsade min syn, det var omöjligt att läsa tidningen, se TVn eller  på datorn t o m besvärligt med hemmasysslor över huvud taget. Tänkte ibland att det var tur att saker och ting har bestämda platser så det räckte med att sträcka ut handen och ta fram det som behövdes. 

Jag har också konstaterat att det finns så otroligt många små funktioner som man inte ens tänker på utan bara tar för givet att det fungerar. Bara logistiken i munnen t ex maten man stoppar in ska ju vidare men när man ska tänka att nu ska jag svälja då blir det så att säga trafikproblem,  för att inte tala om att tugga utan att bita sig själv! Jag upptäckte också att det var kvar ovanligt mycket matrester i munnen när jag borstade tänderna. I motsvarande grad uppskattade jag verkligen när små funktioner kom tillbaka, att kunna skölja munnen och behålla vattnet kvar eller att kunna fräsa ur näsan var till stor glädje!!!

Jag kan gott säga att det blev en annorlunda jul som passerade utan att jag kunde påverka något skeende, som tur var hade jag klätt granen ovanligt tidigt, så den stod på plats, normalt har jag alltid klätt den kvällen före julaftonen samtidigt som jag griljerat skinkan. Nu var inte skinkan griljerad men jag fick hjälp med det och kunde njuta av den. Bortstädandet av julen som alltid är lika tidsödande och tråkigt, blev väldigt besvärligt i år. På nåt sätt kändes som allt varit till förfång. I mina planer innan jul fanns också med att dagen innan julafton skulle jag handla färskvaror som jag behövde för helgen och köpa de blommor som jag skulle ha med till vänner och bekanta för att önska trevlig helg. Därav blev intet men som tur var tittade min underbara granne in efter några dagar och erbjöd sig handla åt mig, att listan blev så lång var väl inte förväntat men i och med det så klarade jag uppehället drygt ett par veckor till. Det är otroligt så långt innehållet i kyl, frys och övriga förråd räcker när man måste tänka till, sen var jag väl inte heller värsta matlagerskan. Ju enklare desto bättre, men som alltid höll jag måltiderna, det sitter djupt i reptilhjärnan. Nu är jag inne i min första matsedelsvecka som jag håller fast vid. Lagar ordentlig mat, och det kan väl vara ett slags nyårslöfte också.

Till sist vill jag nämna att de sk sociala medier som jag använder mig av varit till mycket stor glädje den här tiden. Den dagen när jag kom hem från lasarettet var jag väldigt omtumlad och de som orkade och gav sig tid att hålla igång konversationer via nätet med mig kan jag inte nog uppskatta. Det skingrade mina tankar och gjorde att jag inte kände mig så ensam där jag låg i soffhörnet. Alla likes och uppmuntrande kommentarer på FB-inlägg jag gjort har hela tiden varit till glädje och stöd för mig, ni alla har på sätt och vis varit hos mig ett ögonblick. 

Lidandets historia är ingen uppmuntrande läsning men samtidigt är det hur en månad av mitt liv kom att bli när alla planer och förväntningar kastades omkull, och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Tursamt nog blir jag återställd kanske t o m till 100%, men med en tankeställare i bagaget, hur hastigt något kan hända och hur oförberedd man egentligen är. Tänker ändå ibland på ord som min mormor ofta tog till när besvärligheter uppenbarade sig;"Allt av nåd", d v s i allt som sker finns också en erfarenhet med ett uns av lärdom, positiv utveckling och djupare kunskap om livet. 

Min kunskap om livet säger mig just nu att det är dags för lunch, idag potatissoppa med saffran och lite grovt bröd.