EN VANLIG DAG, IGEN

Det blev  sovmorgon i morse, mest beroende av att jag delvis höll mig vaken under natten för att läsa ut Musikanternas uttåg av Per Olov Enquist. Det är första  bekantskapen med hans böcker, har någon gång för länge sedan gjort ett försök, tror det var Kapten Nemos bibliotek men då fann vi inte varann såsom nu. Det var en både skrämmande och historiskt intressant bok, och en skildring av levnadsvillkor som inte ligger mer än etthundra år bort som känns så fullkomligt främmande och ändå har jag ju växt upp tillsammans med människor från den tiden, min egen far var jämnårig med en av bokens gestalter. 

Här ligger Patrick Modiano i kläm mellan lokala storheter!

Modiano var en trevlig bekantskap, tror nog att jag jag lära känna honom bättre, Sara Lidmans Bära mistel väntar nu för läsning och sen måste jag väl lyssna på Torgny Lindgren också, hans inläsningar ger verkligen en extra dimension . 

Temperaturen har idag legat runt tio.strecket  och på förmiddagen gick jag iväg på promenad, en promenad som nästan blev 4,7 km, nästan lika lång som tidigare hundvandringar. Det fina med den slingan är att det inte går att ta någon genväg eller kortare väg tillbaka hem. nästa gång ska jag ta hela slingan och sen blir utmaningen att korta tiden! Inte för att imponera utan för att jag är en obotlig tävlingsmänniska, min värsta motståndare är jag själv, och jag tänker hela tiden att fortare kan du, lägg inte av nu, pinna på.Det sitter ingen gubbe på axeln och kör på, det är mer som ett mantra  men det är säkert inte så svårt att få upp farten nu eftersom jag verkligen har legat av, inte bara under tiden jag varit sjuk utan motivationen har brustit under längre tid än så. Fast samtidigt var slutet på dagens etapp riktigt tung, då hade luften nästan gått ur när jag vinglade in på garageuppfarten! 

Jag kunde inte släppa boken jag läst heller utan gick och funderade hur makt kan utövas och hur skoningslöst maktmänniskor agerar. I bokens miljö var bolaget (sågen) med dess tjänstemän översittare som i disponentens ledband kunde behandla och misshandla anställda godtyckligt. I den strängt religiösa miljön frodades dessutom underkastelsen till bolaget parallellt med en hög arbetsmoral vilket i allra högsta grad gagnade bolaget som dessutom helt självsvåldigt kunde dra ner på en redan liten lön med bortåt 30% utan att godta några som helst protester. Året 1909! Men maktmissbrukare är ett segt släkte och finns dessvärre fortfarande, och om man lyssnar på en del uttalanden den senaste veckan tycks också handlandet vara fullkomligt  självklart. 

Men, i alla fall, efter promenaden var det lunchdags och på menyn stod frittata. Det hörs ju som en stilig benämning på nåt som egentligen är ugnsomelett. Fast för mig är ändå ugnsomelett hopkopplat med svamp eller räkstuvning eller naturell tillsammans med stekt prinskorv. Nåväl, i dagens frittata fanns paprika, röd och gul mest för ögat, svamp, fetaost, oliver och vitlök plus naturligtvis ägg.

Skjuts in i ugnen

Åts tillsammans med en enkel sallad på gurka, tomater och grönsallad, avstod från bröd som jag sällan äter vid måltiderna. Mätt i magen var jag redo för en stunds vila, en stund som blev ganska lång, jag somnade och mådde inte dåligt av det heller.  

Jag råkade läsa mitt inlägg från onsdagen den 17 december, en dag då jag inte var så positiv, och jag minns tydligt hur meningslöst jag tyckte allt kändes och hur jag frågade mig själv vad det fanns för mening med allt, främst då julpysslet. Jag skrev också att jag helst ville sluta ögonen och inte öppna dem förrän den 17 januari. Det är märkligt med det som hände efter den dagen. Jag fick de första tecknen på att något hände i min kropp. ögonskav som jag till en början trodde kom sig av att jag var till frissan och klippte mig  på torsdagen och att något litet hårstrå hamnat i ögat, men det gick ju inte över. En starkt ömmande punkt i bakhuvudet, ett öra som fuktade och på måndag morgon hängde ena sidan av munnen! Det blev mycket vila, mycket sova och inte så mycket annat än en trevlig samvaro på julaftonen med mina vänner fram till den 17 januari, då jag själv gick och handlade för första gången. Undrar just om det kan vara så att man får det man ber om, i så fall bör man nog önska sig trevligare tillstånd. Det andra jag filosoferar över är om inte det som hänt har varit en nödvändig omprogrammering av min hjärna, jag hade fastnat i ett tillstånd där jag någonstans tänkte att det ska gå att backa tiden, eller någonting ditåt som jag inte kan förstå. Att jag saknar Börje vid min sida hela tiden är naturligt men att till fullo inse att det nu är jag själv som ska leva och fylla mitt liv med innehåll är väldigt svårt att helt få in i medvetandet. Plattformen saknas så att säga men kanske önsketänkande i alla fall kan vara en utväg och att projicera tankarna på det goda i livet som finns runt omkring mig.

Undrar just vilken kula som ger störst oväsen!