FÖRKYLT

 Eftertanken säger mig att senast det hände mig var för drygt sju år sedan, när Fuglesang fanns uppe i atmosfären, men då var det faktiskt värre. Nu var det horisontalläge som gällde i tre dygn. Trots lite halsont gick jag och min väninna en morgonpromenad på måndag men sen saknades kroppens samarbetsvilja och efter lunch bröt det ut, hela paketet på en gång, tät, snorig, risig och ingenting roligt alls, så det blev sängläge, som höll i sig  ett par dar till. Hela kroppen som gele och ganska svårt att ens hålla sig på  benen. På torsdagen hade jag en inbokad kurs på eftermiddagen och då gjorde jag första försöket att gå ut.  Det funkande utan större problem. När jag gick genom stan kollade jag hyllningsskyltningar till hockeylaget, Den avgörande semifinalmatchen var ännu inte spelad och det var bara ett fåtal affärer som visade sitt stöd tills laget, i dagsläget är det betydligt  fler eller de allra flesta skulle jag tro. Vi är ju en ishockeystad och SAIK är ett hyllat lag - inte bara av stadsborna.

 
















Igår hade jag tid hos frissan på morgonen och tog mig sen en liten shoppingsväng (utan inköp) på stan. Det kändes bra men jag är fortfarande hes, lite hostig, tät i näsan och snorig.  Helt klart på bättringsvägen och dessutom har jag nyss gjort/tagit ett steg som i min lilla värld i det närmaste kändes oöverstigligt. Jag har startat och backat ut bilen ur garaget, gav mig själv en deadline, nu eller aldrig, och till slut så...... Fast jag var ute i garaget en stund innan, satt i bilen, ställde in sätet, läste instruktionsboken och gick in igen.

 Då kände jag att det var dags för lite pep talk; men vaddå, ska det vara så svårt, larva dig inte nu, ut med bilskrället NU. That's it!!

Att det här händer just nu är som ett ödets tecken, det är nämligen just idag sex månader sen min käre Börje gick ur tiden, det är fortfarande i det närmaste ofattbart, vill nästan inte ta till mig detta faktum men jag vet att riktigt svåra saker kan man inte tänka på fullt ut, det gör för ont och bara tiden som går gör det möjligt att småningom kunna ta till sig också den vetskapen. Och att det handlar om lång tid. Är väl det som ibland sägs vara tidens läkande men ärren finns kvar för alltid och det får man leva med. 

Dagarna innan förra helgen kände jag mig så nöjd över att kunna uppskatta tillvaron, känna livslust och tyckte dessutom att det som hände runt mig var så trevligt, stimulerande och glädjen var nästan euforisk.  

Jag fick stöd av stjärnorna

Jag nappade välvilligt på betet, kanske jag bredde ut mig lite för mycket då, och får  också kanske ta hänsyn till att mina krafter fortfarande är begränsade. Det har jag egentligen rätt svårt att ens tänka mig, bortskämd av livet självt att inte behöva spara på mig, har till och med  kunnat kosta på mig en viss lättja.


Ett friskhetstecken år också att jag igår fick vissa idéer att göra påskpynt. Ett riktigt onyttigt tilltag, men jag plockade ändå fram en garnlåda, virkmönster, släppte loss fantasin och både tid och rum försvann. Resultatet blev en hatt, en basker och ännu en påbörjad hatt innan katten vann över mig i sina försök att få mig i säng!

Nu måste jag snabbt avsluta detta skrivande, det är något med datorn som är riktigt galet, den försöker hela tiden översätta det jag skriver till svenska tror jag fast det blir väldigt konstigt och jag blir superstressad. Svenska översatt till svenska  av översättningsprogram är liksom andra översättningar i vissa fall helt oförståeligt.