PLUSPOÄNG

Skön morgon, sov åtminstone en timme längre än vanligt och efter frukost, kaffe och tidning kunde jag inte hålla mig från virkningen i TVsoffan. Med en snarkande katt i knäet blev det en idylliskt rofylld start på dagen. Ja, jag har inte heller kunnat hålla mig från att börja virka med det nyinköpta garnet för att se hur resultatet skulle bli, och om jag ska skaffa mera garn. Eftersom det är blandmaterial är jag dessutom osäker på hur värmeisoleringen fungerar, det blir liksom fel om en grytlapp släpper igenom hettan istället för tvärtom. Jag tycker själv att det blev ett spännande resultat, jag kan fantisera om solnedgång över havet en höstdag när frosten nupit marken. 

För övrigt fortsatte jag i torsdags med att lägga tavlorna, som skulle upp på väggen, på golvet och ordningen blev en helt annan än jag först tänkt. Tänkte och mätte, tänkte och spikade, gick runt och funderade och till slut var väggen klar. Men sen var jag helt slut, frossade, tog till Alvedon och skolkade från gympan, så kan det gå när man är mer envis än kraftfull. Fast jag tänkte, när jag såg allt i dagsljus i går, att det är ju inte fråga om några märkvärdiga alster men för mig finns det en historia om var och en, och då har väl konstens budskap ändå gått hem och är värdefull - för mig.

Gårdagen började med besök hos veterinären för Lilas vaccination. Hon markerade tydligt att det inte är något favoritställe vi var på väg till genom att lägga sig på tvären längst in i buren, trycka in nosen i ett hörn och göra sig osynlig. Men vet. Gertrud, som sett att Lila bokats in hos en kollega, blev som hon sa lite "ego" och passade på att ta över bara för att få träffa Lila och det var uppskattat, åtminstone av mig. Hon gullade och pussade på Lila så även hon måste ha känt sig komfortabel. Jag hoppas verkligen att både katt och veterinär håller ut ett bra tag till, och enl. ett inlägg av uppfödaren på Facebook har många av deras uppfödning blivit bortåt 20 år. Det lovar gott eftersom Lila bara för några månader sen blev elva.

Eftermiddagen blev en"stassdag" , åkte ner till centrum efter lunch i ett tillfälligt nedstämt sinnestillstånd. Varför? Ja, det vete gudarna, men det är väl sånt man får ta och då har man dessutom väldigt god tur när det finns sådant som fungerar stämningshöjande. Jag ska ju skaffa nya gardiner till vardgsrummet och passar på att titta mig omkring. Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter men jag vet att när jag väl hittar det rätta tyget -  då vet jag. Kanske gjorde jag det igår, kanske inte! Men ...... när jag gick ut från affären kom jag på att jag kände mig nog uppåt igen. Jag går igång på tyger, färger, mönster och kvalitéer i kombination och fantasin flödar, det går nästan inte beskriva känslan annat än som feelgood. Innan jag åkte hem från stan passade jag på att köpa med mig lite färdiglagad middagsmat och dagen var räddad.

Ytterligare en pluspoäng kom när jag tittade på Gokväll. Fredagarnas litteraturtips blev för min del särskilt glädjande. Inga-Lill Rossander rekommenderade en liten diktsamling, Sigridiana,  av Carl-Göran Ekerwald, den första för hans del. Den handlar om hans kärlek till Sigrid Kahle, som han blev häftigt förälskad i när han var 87 och hon 82!!! Boken gavs ut i samband med hans 90-årsdag under fjolåret och han lär då ha sagt att "Jag kan gärna leva till jag blir hundra, bara jag får ha Sigrid vid min sida". Tråkigt nog för honom avled hon på nyårsaftonen. Varför denna min glädje? Jo, det är så här: Under mitt första år i realskolan, 1949-50, hade vi Ekerwald som lärare i svenska och historia, han var mycket ung (26) och mycket omtyckt. Ett litet minne från den tiden var när vi var inne på ett avsnitt om den Finlands-Svenska historien och han nämnde Börneborgarnas marsch. När vi inte visste hur den gick skulle han vissla den för oss, men vi fick tillsägelse att inte titta på honom, vilket vi naturligtvis gjorde. Själv satt han och tittade ut genom klassrummets fönster, högröd i ansiktet och visslade. Jag vet inte hur mycket vi uppfattade av melodin, vi var nog mer roade av hans tilltag. Ekerwald blev sedermera flitigt verksam som författare, föreläsare, medverkande i radio och TV och blev filosofie hedersdoktor. Jag har genom åren skaffat några av hans böcker men inte alltid fastnat för innehållet fast jag ska nog se till att skaffa Sigridiana. 

Lampan som lyser - det är SOLEN

ISKALLT LÄGE

Nu måste jag ta en liten skapande paus för att hämta , ja vad det nu kan vara som behövs, inspiration eller någon annan färdighet som ger mig mod och styrka att fortsätta mitt lilla projekt. Jag ska hänga tavlor i rummet och har haft ett förslag till beskådande några dagar och bestämde att idag ska det ske. Således har jag måttat, spikat och hängt, men inte blev jag nöjd med resultatet inte och det vete gudarna hur jag vill ha det, men jag måste tänka ut en annan ordning. Det är ju minsann inga märkvärdiga objekt det handlar om men jag vill ändå uppnå någon slags harmoni på väggen. och det är inte lätt att se hur det kommer att ta sig ut i förväg. 

Temperaturen utomhus åker upp och ner men det är bedövande vackert vinterväder, gnistrande vit snö, alla träd rimfrostiga och rätt vad det är tittar en strålande sol fram, inte så mycket av den varan idag dock, men riktig vinter är det i alla fall. Hoppas att det fortsätter ett tag så att det blir av att promenera mer regelbundet. 

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om men var i lördags på en trevlig utflykt upp till Luleå för att fira en nybliven förskollärare.

I samband med examensceremonin dök en liten obstinat tanke upp. Bland det stora antalet utexaminerade fanns endast två manliga studenter. Det borde i mitt tycke varit om inte hälften så åtminstone många fler med tanke på den viktiga roll de har i små barns utveckling. I min fantasi tänker jag på hur lätt barnen präglas och omgiven av endast kvinnor är det nära till hands att en traditionell kvinnosyn fortsätter att konserveras. 

Eftersom jag just nu lider av total idétorka så avslutar jag dagens aktiviteter och ägnar den fortsatta dagen åt middagsbestyr och TVsoffan och den stickning som är på gång. Jag har börjat sticka saker som så småningom ska få värma händer, fötter och knopp på några uteliggare, hoppas jag. Under  Stockholms-resan, nedräkningen har liksom börjat nu, har jag bestämt att ha med mig virkning av grytlappar, det är nätt och enkelt, och idag skaffade jag multifärgat garn till det projektet. 

Avslutningsvis lägger jag in en bild på de färdiga Lovikkasockorna, tyvärr är inte färgen rättvisande, broderiet är ljusgrått och svart, definitivt inte grönt som bilden visar!

NYTT FÖRSÖK

Eftersom datorns samarbetsvilja uteblev under gårdagen, d v s jag kunde inte dela blogginlägget via min Facebooksida och nu kan jag inte låta bli att kolla hur det fungerar idag.  Det gick visserligen att länka bloggen men det kändes å andra sidan som en omväg, men om det inte går idag heller är jag övertygad om att  spöken finns.

Trots att det blev onödigt lång tid som jag ägnade åt datorn igår, jag kan nämligen inte låta bli att med min ringa/obefintliga kunskap, testa och kolla om ett problem går att rätta till, så blev gardinerna bytta i två rum. Vardagsrummets vise män (gardinmönstret!) fick ge plats åt nygamla längder som får gå an tills jag hittat någonting bättre. Fast det som gjorde min dag i går var ändå Tralalala! den nya soffan som då äntligen kom på plats! Det blev bra och bekräftade att det var rätt tänkt från början. Det visade sig också att allt med den tidigare levererade soffan var fel t o m storleken, inte undra över den stora besvikelsen, att jag helt nonchalerat att den tagit plats i mitt hem och tacksamt såg att den åkte ut.

Dessutom, tänka sig, jag fäste trådar och fyra par sockar blev helt klara, återstår två par, som jag tar hand om idag. Lovikkasockorna ska nu behandlas med såpa och hett vatten, gnuggas ordentligt och när de torkat, ruggas upp för att bli riktigt mjuka och gosiga. Avslutningsvis dekoreras de med traditionellt broderi och är sen klara att värma kalla fötter.

Vad som jag sen ska ta mig till i handarbetsväg är jag inte  alls på det klara med men får väl se över vad som finns i garnlådorna. Funderar lite på något projekt typ Sticka och hjälp som går ut på att tillverka sockar, vantar och mössor till hjälpbehövande, i första hand uteliggare i storstäderna. Det skulle kanske kännas mer meningsfullt än att sticka för mina egna byrålådor. Till min kommande resa ska jag kanske ha med en virkning, tror det blir en Tony Irving-sjal, har ett stort nystan som ligger och väntar, och det blir ett perfekt arbete skulle jag tro. 

För övrigt verkar det som kylan håller i sig, som lägst har det varit drygt 20 minus under natten och temperaturen ser enligt prognosen ut att sjunka under dagen. Men det är härligt se att det ljusnar trots en gråmulen himmel,  dagen är redan en och en halv timme längre, idag dessutom fullmåne.  

PROBLEM

Måste bara kolla en sak, har fått problem med länka bloggen till Facebook, vilket inte går enl meddelande. Kan inte räkna ut vad det är som hindrar, gör ett försök med detta. 

OSÄKERT SÄKER

Det ser ut som ca en vecka är normalt mellan mina skrivningar men den här senaste tiden tycker jag inte att jag haft något att skriva om, vädret går att älta i evigheter, hur det än blir så går det troligen att klaga. Kan det vara så att ett allmänt missnöje neutraliseras genom vädret eller politikerna eller vården eller skolan eller omsorgen och man kan ju fråga sig om det verkligen inte finns någonting positivt att hellre prata om. Att vända på kuttingen och se hur motsatserna ser ut kanske kunde göra samtalen/klagolåtarna trivsammare. Man kan ju ibland bli ganska uttråkad att höra det vädrade gnället. 

Hur hamnade jag nu på detta kan jag verkligen undra över. Hur som helst så så gick ju "trettondagsblian" över till riktig vinter med både snö och kyla, just nu runt 14 minus och gråmulet, kan nog bli en innedag igen. Jag har gardinbyte som närmaste projekt, det sista som återstår efter julen. Det kändes faktiskt konstigt att städa bort julen i år, en jul som inte i något avseende liknat de tidigare årens då det fanns någon att dela hela proceduren med. När jag växte upp vet jag hur besvärad jag kände mig  av att mamma, när julgran och annat som hörde julen till skulle plockas bort, alltid med ett stänk av ångest sa "undrar hur det kommer att vara nästa jul". Förnekas kan ju inte heller att jag själv med åren drabbats av samma ångestfyllda oro, i år fick den tanken  inte plats hos mig, jag kan inte tänka framtid, den känns fortfarande inte meningsfull.

Flyttar ni nu, vi ses väl igen?

Föresatserna inför det nya året är det lite si och så med, jag har missat två gympapass, den ena gången alldeles utan energi. Ett problem som just nu besvärar mig är den totala trötthet som drabbar mig när jag träffat en lite större grupp människor och det fastän jag trivts med sällskapet. Den andra gången kändes det som ett ryggskott låg och lurade. Kanske berodde det på fallet på Höjdgatan. Jag skulle gå till MAXI, väglaget kändes riktigt bra, ohalkigt så att säga, och jag gick avspänt och raskt utan broddar och pang så låg jag där platt på låret. Det var inte så säkert som jag trodde! Huvudet kändes omtumlat och det ömmar fortfarande men jag klarade mig utan någon annan skada än att ryggen protesterade när jag skulle lyfta kartongerna med allt julkrafs. Jag får se till att det ingen undanflykt dyker upp inför morgondagens gympatid. 

Tidningens horoskop ger ju också sina välformulerade anvisningar som jag ju ibland borde ta till mig eller vad sägs som den senaste tidens pekfingrar:

Jag har faktiskt grottat in mig i TV-soffans hörn med garn och sticknålar, det har roat mig och resulterat i ett antal sockpar. Det som inte är lika trevligt utan riktigt tråkigt är att fästa alla garnändar så nu får jag ta tag i mina UFON (unfinished objects), allt i enlighet med dagens horoskopsuppmaning. 

Sen vet jag med bestämdhet att jag har massor att ta itu med, på något sätt måste jag ladda energidepåerna och skapa målbilder i mitt inre. Giv mig styrka att inte bara hitta undanflykter, utan focusera på en sak i taget. Säker - osäker?

NYTT ÅR OCH NAMNBYTE

En hel vecka in på det nya året och då är det väl dags att, som det heter, sätta planerna i verket, jag menar att nu ska jag se till att de nyårsföresatser  jag tänkt mig, ska bli av. Jag behåller för mig själv vilka tankar jag har men det handlar om att skaffa eller egentligen försöka få tillbaka mina gamla rutiner och vanor plus något nytt också kanske. De senaste månaderna har det mest varit en fråga om att ta varje dag för sig, det enda - nästan - som jag inte släppt har varit att,  för det första stiga upp i vanlig tid (tidigt), laga och äta frukost och låta kroppen vakna under ett par timmar. Den dag som därefter följt har jag liten eller ringa uppfattning om hur den gick och jag har inte haft någon annan ambition än att få kropp och själ att följas åt, inte skynda fram någonting som inte helt igenom känts riktigt och inte heller hänga upp mig på ev förväntningar och måsten, d v s inte "vara duktig", inte heller inbilla mig någonting som jag tror min omgivning eventuellt tänker, helt enkelt i möjligaste mån vara i nuet, i mitt eget nu.

Den processen har jag toppat med min alldeles egen, privata retreat under årets första vecka. Efter nyårsdagens promenad till graven för ljuständning har jag hållit mig för mig själv och mestadels suttit uppkrupen i soffhörnet med en roande stickning. Något enstaka besök, telefonsamtal och nödvändig påfyllning av kylskåpet har varit mina enda avbrott. En dag blev i överkant långsam men som helhet tycker jag nog att dessa dagar har varit av mycket stort värde för mig och återställt en stor del av mitt inre lugn. 

En googling på ordet retreat gav bl a detta svar:  

Retreat är en möjlighet att för några dagar leva i avskildhet och stillhet. Det är ett tillfälle att hinna ifatt sig själv. = SANT!

Som avslutning på dessa dagar bokade jag biljetter för en veckoutflykt till huvudstaden, det ser jag fram emot och jag har visst redan börjat längta också! Hoppas bara att inte det snöoväder som härjade där senast jag gjorde visiten upprepar sig och riktigt kallt var det dessutom då. 

Strax innan jul sprang jag på sockgarner vid ett besök på MAXI och kunde inte låta bli att plocka med mig några nystan. Avslutningsvis försöker jag nu  få till någonting av restergarnerna som blev över efter sockorna jag stickade. Det blev plötsligt så roligt att hålla i sticknålarna igen så jag köpte mera garn till mini-lovikkavantar och ett par fotvärmare-sockor. Sockorna ska nu tovas, ruggas och broderas med traditionellt mönster. Sedan måste jag hitta på ett lämpligt handarbete att ha med under resan också. 

Jag blir så glad när jag hittar tillbaka till det jag tycker är roligt att syssla med och nu har jag också kunnat finna ro i min lunchvila tillsammans med korsord, tidigare ansåg jag att ett om dagen var vad som krävdes men det är månader sen det blev något alls. Jag fick några Alice Munro pockets till julklapp som tillsammans med den jag började läsa i början av oktober fått ligga orörda på nattduksbordet men häromkvällen började jag om läsningen och ännu en dörr har öppnats;  jag förstår vad jag läser igen.

Lycka!

Namnändring? Jo det är något som jag ältat i åratal, att ta tillbaka mitt efternamn som ogift, men har liksom inte kommit till skott. En praktisk anledning är bl a att jag alltid fått repetera eller rätta mitt namn, detta har förekommit  i stort  sett i alla sammanhang där jag uppgivit mitt hela namn och det har tröttat mig. Det var en enkel sak att fylla i en blankett och skicka in och idag kom skriftligt besked att mitt mitt efternamn numera är SEHLIN. Som en extra beskräftelse av mitt tidigare problem kom samtidigt ett brev från Svenska Kyrkan (om sorgesamtal) till Majbritt Södergren!

Att det man säger missuppfattas kan jag förstå men att skriva fel är mindre förståeligt. Ansökningshandlingar för nytt körkort har redan kommit, nu återstår att skaffa även alla andra kort på nytt, det tar säkert tid innan allt är ändrat för att inte tala om att själv komma ihåg att jag numera heter MAJBRITT SEHLIN! Så det så! ;)

Jag, som alltid brukar drabbas av en iver att plocka bort julen redan innan nyår, (det har aldrig hänt heller) stod emot frestelsen även den här gången och har fortfarande allt kvar, men tomtarna sitter löst nu och jag ska börja plocka bort allt, men samtidigt känns den tända julgranen som ett sällskap på kvällarna, det går inte förneka att det är mysigt också men kommer solen och tittar in på den så blir det ändå helt fel. Det blir lite tomt första dagarna men allt eftersom dagsljuset återvänder så blir det ändå  betydligt trevligare.