EGENDOMSLÖS - EGENDOMLIGT FRI

Det tycks ha blivit en vana med onödigt lång tid mellan inläggen och som närmast ger bloggen ett knaggligt liv. Nu är det  om bara någon dag ett par månader sedan senaste inspirationen? rann till. Om jag ska göra försöket att skylla på något som hindrat mig blir det den gångna sommarens djupgående påfrestning, något som jag varit helt oförberedd på. 

Under vår och sommar 2020 lät jag undslippa mig att det troligtvis var min sista sommar i stugan ute vid havet. När hösten kom var jag inte klar med beslutet, kände att jag kunde inte alls lämna detta i mitt tycke världens underbaraste ställe där jag tillbringat 33 somrar i följd. Somrar som för mig inneburit allt det bästa jag någonsin kunnat drömma om, vacker natur, en harmonisk tillvaro tillsammans med älskade människor, frihet, en tillflyktsplats från tidig vår till sen höst även de sista ensamma åren. 

När vintern gått hade tanken mognat i mitt undermedvetna och jag var klar att gå vidare. Överlåtelsen av min andel i stugan ordnades och mina besök där under sommaren blev sporadiska. Jag har inte övernattat där en enda gång, besöken har varat bara någon timme åt gången och har ägnats åt att plocka undan de allra mest privata ägodelarna. Samtalen med min närmaste stuggranne har varit värdefullt stöd i processen. Vid sista besöket då allt avslutats för min del kände jag att stugeran definitivt var över, jag kunde lämna stället med en känsla av någon slags tillfredsställelse att allt kunnat genomföras.  I och med det hade jag sedan tidigare gjort klart för mig  att  något bilbehovet inte heller fanns längre. I dag för exakt en månad sedan körde jag för sista gången min bil till en bilfirma för försäljning. Även det utan någon som helst tvekan, närmast befriande. 

Det känns också mycket skönt att de senaste fyra årens stora beslut som inneburit en total förändring i min livssituation kunnat fattas i övertygelsen att mitt  handlande var rätt. Jag har inte en enda dag ångrat försäljningen av huset som innebar flytt till lägenhet, inte heller avvecklingen av stugan och bilen . Jag kan utan ånger eller förlamande saknad tänka på den långa perioden av fullständig glädje jag fått njuta där ute vid havet, den alltid överväldigande känslan att bara försjunka med blicken över vattnet och horisontlinjen där himmel och hav möttes. Felicitas! Libertas! 

Däremot inser jag och känner en viss tomhet, har inte fullt klart för mig hur det fortsatta livet kommer att te sig men å andra sidan går det aldrig att se in i framtiden. Det räcker med att skaffa vanor som ger varierad stimulans för  ett bra liv. Vanor har ju tillika fördelen och möjligheten till förändring och anpassning.

Men allting har sitt pris blev min oväntade upptäckt. Till att börja med förstod jag inte varför jag blev så trött att åka dit ner, jag gjorde ju inget fysiskt ansträngande jobb och bilkörningen borde ju inte heller varit så tröttande. Men jag kände samma sak efter varje resa dit ner och vid ett tillfälle var jag helt utslagen, orkade över huvud taget inte stå upprätt på benen, en dag i sängen blev det enda valet för mig  för att nästa dag vara i helt normalt tillstånd igen. Allt detta uppvägdes av den befriande lättnad jag upplevde när bilbeslutet var fattat och genomfört. Plötsligt endast en nyckel att hålla reda på!

När jag i efterhand tittar på tidpunkterna när de avgörande besluten fattats så har det helt oväntat en koppling till min avlidne sambo, överlåtelsen påbörjades på hans namnsdag och den dag jag lämnade bilen skulle han fyllt 85 år!

Det känns också mer självklart att nu kunna ägna mig åt lägenheten med odelad energi, känns som jag äntligen håller på att skaffa ett nytt hem, med betoning på hem. Det är riktigt roligt och jag kan släppa loss fantasin vart det nu kan leda.

Med de lättande restriktioner som kommit under sensommaren och hösten har det blivit möjligt att återigen gå på olika tillställningar och träffa folk. En bokcirkel har varit den regelbundna träffpunkten under hösten, Musikanternas uttåg av P O Enqvist.  Vi har läst högt och just i dagarna har kommit en artikel om högläsning "Shared Reading".  En företeelse som har sitt ursprung i England som en ny variant av bokcirkel med positiv påverkan på deltagarna. Planen är att på det nya året fortsätta med Pölsan av Torgny Lindgren, fokuset är att beta av de västerbottniska författarna en efter en. En tidigare cirkel har läst Sara Lidman och där finns det mer att ta sig an om man vill.

Västerbottensteatern har gjort en bearbetning av boken och sätter upp en teaterföreställning - Världspremiär - på det nya Kulturhuset Sara, För min del biljetter till lördagens föreställning. 

Vid sidan av läsecirkeln har ett par andra böcker lästs, Karl Ove Knausgårds Min Kamp

och En tiger för en ängel av Anne B Ragde.

Det var hennes debutroman och en alldeles underbar historia med berörande detaljer och insikt om ett barns djupa reaktioner. Jag har för många år sedan läst hennes trilogi Berlinerpoppplarna som också fängslade mig. Jag tycker att det är berikande att läsa böcker med olika innehåll och ämnen men att då ta emot kritik eller ifrågasättande varför man ägnar sig åt någon särskild bok kan jag inte förstå, snarare känner jag mig kränkt och fråntagen förmågan att själv göra mig en uppfattning om det lästa. Det är mycket i en bok som jag fäster mig vid förutom själva berättelsen, en stor förmån är att få läsa välformulerat språk som kan dra in mig i den anda boken förmedlar. Det moderna romankonceptet, autofiction, är också spännande, man får tänka till några varv för att eventuellt kunna skilja ut vad som är verklighet vs fiktion. 

Den bok som just nu ligger överst på nattygsbordet är ändå särskilt svår att få grepp om, Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Jag får ingen ordning på trängseln i persongalleriet och inte historien heller men fortsätter i hopp om att vi ska hitta varann, boken och jag. Jag börjar  komma så långt i handlingen att jag anar mönstret och får återigen den tanke jag brukar ha när inledningen av en bok är besvärlig att få ordning på nämligen att ta om inledningskapitlet som kanske varit helt obegripligt eller åtminstone döljer nycklar som jag missat vid första läsningen.

Det är med vemod jag just nu ser hur bibliotekslokalerna i vårt bostadsområde töms, idag försvann gardinerna från fönstren och vi deltagare i glada stickcafèet försöker hitta ny lokal där vi kan fortsätta våra tisdagsträffar. En annan kamratträff som lyckats överleva pandemin är promenadgruppens vandringar på tisdagarna och nu när kyrkan åter kommit igång med cafeverksamheten kan vi också avsluta promenaden med lunch. Filmstudion har programmerat in tre visningar men då det också sker samma dag måste jag tyvärr avstå, tisdagarnas tid räcker inte till. Innan pandemibegränsningarna kom brukade jag boka in lunchteaterföreställningar på fredagar vilket oftast blev varannan vecka, nu under hösten har jag inte fått in den rutinen men det blir spännande se  det som erbjuds i vårens teaterprogram.

Min lilla katt som under hösten blev allvarligt sjuk fick bästa tänkbara behandling av min -hennes- bästa veterinär och har återhämtat sig fullständigt och kunde fira sin 19:e födelsedag med svansen i vädret, en ålder som omräknad motsvarar 92 människoår

.

 Hon äter med god aptit, sover långa perioder med fördel under täcket i min säng men om det är det nattjagande rovdjurets instinkt som ger sig till känna vet jag inte när hon väcker mig ofta mitt i natten företrädesvis vid 2-3 tiden. 

Det är inte lätt somna om då men jag har alltid den pågående boken nära intill och kan  läsa en sida eller två mellan tupplurarna innan jag stiger upp till tidig frukost. Då det tar ett par timmar för mig att bli helt vaken så stör inte den tidiga timmen. Då följer oftast en lång promenad, sträckningen är för hösten ny och drygt 6 km.

 Efteråt avslappning och klar för dagens nöjen, nu har förberedelser för Advent börjat jag tycker så mycket om att plocka fram ljusstakar och stjärnor, utomhusbelysningarna är redan på plats och lyser upp terrassen. Nu när jag totat ihop det här inlägget står matlagning på tur, idag stekt rödspätta till middag.