Töväder

DAGSAKTUELLT

Under morgonens vandring gick mina tankar till min misskötta blogg och kände en svag längtan att skriva igen. De fyra månadernas avhållsamhet har växt till ett hinder, har känt mig helt utan tankar som gått sätta ord på. Jag gillar egentligen inte att skylla ifrån mig vare sig det ogjorda eller sådant som av en eller annan anledning blir felgjort. Men nu ligger den gränsen väldigt nära, tycker mig ha viss anledning. 

Som jag påpekade i mitt senaste inlägg var sommaren med separationen från stugan vid havet mer känslomässigt krävande än jag kunde förstå och hela hösten gick egentligen åt till att slicka såren. De lyckligaste 25 åren i mitt liv lever länge i mitt undermedvetna samtidigt som jag är helt klar över besluten jag fattat är det enda riktiga. Förresten så känner jag mig nu mycket trygg över att vara billös, ingen ångest för att börja köra efter vinteruppehållet och jag är helt tillfreds med att åka buss både lokalt och vid smärre utflykter. 

Jag var också tillfreds och road att pyssla om min lägenhet inför julen, jag sparar inte på krutet då utan tycker den högtiden är ljusglimten som behövs i svartvintern. Fick en inbjudan att fira julaftonen hos en familj vilket jag accepterade, ärligt talat efter viss tvekan. Men det blev så att säga en vändpunkt. Tredje dag jul kändes halsen lite sträv, det utvecklade sig till hosta och snor som i färgen närmast såg ut som stark julsenap och så kom febern som kronan på verket. Halvsittande nätterna igenom eftersom hostan inte lämnade mig någon ro och nyårsaftonen blev morgonrocken festblåsa. Vaknade till lagom till tolvslaget på teven och skålade svagt det vill säga med ett glas vatten i handen. Efter att fått tag i hostmedicin, slemlösande och luftrörsvidgande, kom jag mig upp på svaga ben. Någon annan nöd gick inte på mig eftersom jag både handlat mat och planerat för att njuta livets goda under helgerna. Tyvärr uteblev den njutningen. Ett misstag var väl att jag inte testade mig, blev egentligen totalt överrumplad och efteråt tycker jag inte det spelade någon roll vad jag var drabbad av, jag vet att jag var riktigt sjuk och att det dränerat mig på all kraft och ork, blev nedstämd och trött, trött, trött. Många är de kvällar jag sovit bort när jag slagit mig ner i soffan framför teven. Försöker ta mig tillbaka och varje framsteg har varit av största glädje. Det har gått framåt så bra att jag idag orkade hålla god fart på morgonpromenaden och avverkade hälften av min dagsdos av promenad. I afton fyller jag upp med en timmes Må-bra-gympa. Sedan början av februari startade jag om med två pass i veckan som också känns skönt.

Jag har naturligtvis inte ömkat mig själv hela tiden utan försöker fylla upp tiden med aktiviteter som numer är frisläppta från restriktioner av olika slag. Således har lördagarnas jazzcafé kommit igång och nu i lördags underhöll lokala musiker på bästa sätt. Om en vecka kommer Bengan Jansson på besök som enligt påannonsörens vokabulär har en hel rävfarm bakom öronen, vet inte om det stämmer men han är ju en välkänt trevlig underhållare.  

Under hösten läste vi i en läsecirkel P O Enqvists Musikanternas uttåg, som Västerbottensteatern satte upp som premiärföreställning på nya Kulturhuset Sara. Mycket bra och berörande  och så värdefullt ha boken i färskt minne. Sen har det blivit en del andra teater- och musikföreställningar, nu senast för en vecka sedan pjäsen Rotterdam. En undran slår mig just nu, hur kunde det på etthundra år utvecklas på detta sätt, jag menar i jämförelse med den kamp Enqvist beskriver början av i sin bok och ungdomarnas rotlöshet och  identitetssökande som åskådliggörs i Rotterdam. Mitt sällskap och jag konstaterade att vi nog var för gamla för att förstå situationen. Min spontana reaktion efter slutscenen är att kärleken mellan människor vinner, förhoppningsvis också solidaritet och respekt. 

För övrigt har jag plöjt igenom en del andra böcker utöver bokcirkelns pågående Pölsan av Torgny Lindgren. I julklapp fick boken Mord och ingen julefrid,

en novellsamling av de främsta detektivförfattarna i landet. Det var en absolut passande bok för mitt då för tillfället sjuka och trötta huvud. Som julklapp till mig själv köpte jag Karin Smirnoffs bok Sockerormen

och den var berörande på ett vidrigt sätt och helt annorlunda mot författarens tidigare romanserie. Den stora läsupplevelsen blev Kerstin Ekmans Löpa Varg, 

den lilla boken hade allt man kan begära, välberättad med värme och människokännedom, porträtten så detaljerat närgångna och respektfulla. En höjdare. Ett helt annat innehåll i den just idag på morgonen avslutade Boken om Eva av Constance Beresford-Howe,

som handlar om en kvinnas helt irrationella beslut som leder till både total livsförändring och självkännedom plus insikten om att hon gjort rätt val som hon håller fast vid och fullföljer. Läsandet går också långsamt nu, läser endast när jag ligger i sängen och tyvärr överraskar sömnen alltför ofta. Har ännu inte bestämt vilken bok jag hädanefter ska hålla i handen men jag försåg mig med några intressanta volymer på bokrean att välja ur    . Som vanligt sedan mycket lång tid även en kattbok fast enligt baksidestexten är det en berättelse om förlust och försoning, om en mans resa till insikt om vad som verkligen betyder något i livet. Författarens namn är japanen Genki Kawamura. Kanske blir det den jag tar tag i då, det verkar som innehållet tilltalar mitt intresse.

Naturligtvis har jag handarbetat-stickat under tiden också, dessutom startade vi om stickcaféet för ett par månader sedan. Jag är inne i ett slags vantträsk  efter de fyra julstrumporna jag stickade under hösten. Dels ett par lingonvantar

efter design av Jenny Alderbrant "JennyPenny"  Passade samtidgt på att koka lingonsylt.

Efter det gav jag mig på att göra ett eget hittepå mönster med inspiration av det jag fann på Pinterest. Först ett par vantar med ett hästhuvud

och nu fortsätter jag med häst igen, den här gången en stegrande häst.  

Testade för skojs skull dubbelstickning och Muminpappan fick stå modell men mer än en provlapp blir det inte för tillfället

Men att inte ha mönster att följa innebär att det blir väldigt många upprepningar och omtag för att komma fram till något som är värt färdigställa, dessutom är möjligheten att sticka fel i mönstret uppenbar, egentligen nöter jag nästan upp garnet innan jag får till något som duger i mina ögon, fast det roar mig så till den grad att jag tycker det är intressant fortsätta. Men fort går det inte.

Nu tror jag att det får räcka för den här gången med rabblande. Om mitt välmående inte bara är en tillfällighet utan fortsätter så kan skrivande kanske också fortsätta. Det ogillar jag ju  inte direkt men måste kunna stanna upp i sinnet  och lite grann befinna mig i en bubbla för att få ordning på bokstäverna och få något på pränt. Nu dags för lunch, lyckligtvis väntar en burk vegetarisk ärtsoppa  i kylen. Efter maten ska veckans meny totas ihop för morgondagens veckohandling, Det är bekvämt att ha framtiden säkrad, vad beträffar födan åtminstone, mycket annat är ju för närvarande i gungning.

EGENDOMSLÖS - EGENDOMLIGT FRI

Det tycks ha blivit en vana med onödigt lång tid mellan inläggen och som närmast ger bloggen ett knaggligt liv. Nu är det  om bara någon dag ett par månader sedan senaste inspirationen? rann till. Om jag ska göra försöket att skylla på något som hindrat mig blir det den gångna sommarens djupgående påfrestning, något som jag varit helt oförberedd på. 

Under vår och sommar 2020 lät jag undslippa mig att det troligtvis var min sista sommar i stugan ute vid havet. När hösten kom var jag inte klar med beslutet, kände att jag kunde inte alls lämna detta i mitt tycke världens underbaraste ställe där jag tillbringat 33 somrar i följd. Somrar som för mig inneburit allt det bästa jag någonsin kunnat drömma om, vacker natur, en harmonisk tillvaro tillsammans med älskade människor, frihet, en tillflyktsplats från tidig vår till sen höst även de sista ensamma åren. 

När vintern gått hade tanken mognat i mitt undermedvetna och jag var klar att gå vidare. Överlåtelsen av min andel i stugan ordnades och mina besök där under sommaren blev sporadiska. Jag har inte övernattat där en enda gång, besöken har varat bara någon timme åt gången och har ägnats åt att plocka undan de allra mest privata ägodelarna. Samtalen med min närmaste stuggranne har varit värdefullt stöd i processen. Vid sista besöket då allt avslutats för min del kände jag att stugeran definitivt var över, jag kunde lämna stället med en känsla av någon slags tillfredsställelse att allt kunnat genomföras.  I och med det hade jag sedan tidigare gjort klart för mig  att  något bilbehovet inte heller fanns längre. I dag för exakt en månad sedan körde jag för sista gången min bil till en bilfirma för försäljning. Även det utan någon som helst tvekan, närmast befriande. 

Det känns också mycket skönt att de senaste fyra årens stora beslut som inneburit en total förändring i min livssituation kunnat fattas i övertygelsen att mitt  handlande var rätt. Jag har inte en enda dag ångrat försäljningen av huset som innebar flytt till lägenhet, inte heller avvecklingen av stugan och bilen . Jag kan utan ånger eller förlamande saknad tänka på den långa perioden av fullständig glädje jag fått njuta där ute vid havet, den alltid överväldigande känslan att bara försjunka med blicken över vattnet och horisontlinjen där himmel och hav möttes. Felicitas! Libertas! 

Däremot inser jag och känner en viss tomhet, har inte fullt klart för mig hur det fortsatta livet kommer att te sig men å andra sidan går det aldrig att se in i framtiden. Det räcker med att skaffa vanor som ger varierad stimulans för  ett bra liv. Vanor har ju tillika fördelen och möjligheten till förändring och anpassning.

Men allting har sitt pris blev min oväntade upptäckt. Till att börja med förstod jag inte varför jag blev så trött att åka dit ner, jag gjorde ju inget fysiskt ansträngande jobb och bilkörningen borde ju inte heller varit så tröttande. Men jag kände samma sak efter varje resa dit ner och vid ett tillfälle var jag helt utslagen, orkade över huvud taget inte stå upprätt på benen, en dag i sängen blev det enda valet för mig  för att nästa dag vara i helt normalt tillstånd igen. Allt detta uppvägdes av den befriande lättnad jag upplevde när bilbeslutet var fattat och genomfört. Plötsligt endast en nyckel att hålla reda på!

När jag i efterhand tittar på tidpunkterna när de avgörande besluten fattats så har det helt oväntat en koppling till min avlidne sambo, överlåtelsen påbörjades på hans namnsdag och den dag jag lämnade bilen skulle han fyllt 85 år!

Det känns också mer självklart att nu kunna ägna mig åt lägenheten med odelad energi, känns som jag äntligen håller på att skaffa ett nytt hem, med betoning på hem. Det är riktigt roligt och jag kan släppa loss fantasin vart det nu kan leda.

Med de lättande restriktioner som kommit under sensommaren och hösten har det blivit möjligt att återigen gå på olika tillställningar och träffa folk. En bokcirkel har varit den regelbundna träffpunkten under hösten, Musikanternas uttåg av P O Enqvist.  Vi har läst högt och just i dagarna har kommit en artikel om högläsning "Shared Reading".  En företeelse som har sitt ursprung i England som en ny variant av bokcirkel med positiv påverkan på deltagarna. Planen är att på det nya året fortsätta med Pölsan av Torgny Lindgren, fokuset är att beta av de västerbottniska författarna en efter en. En tidigare cirkel har läst Sara Lidman och där finns det mer att ta sig an om man vill.

Västerbottensteatern har gjort en bearbetning av boken och sätter upp en teaterföreställning - Världspremiär - på det nya Kulturhuset Sara, För min del biljetter till lördagens föreställning. 

Vid sidan av läsecirkeln har ett par andra böcker lästs, Karl Ove Knausgårds Min Kamp

och En tiger för en ängel av Anne B Ragde.

Det var hennes debutroman och en alldeles underbar historia med berörande detaljer och insikt om ett barns djupa reaktioner. Jag har för många år sedan läst hennes trilogi Berlinerpoppplarna som också fängslade mig. Jag tycker att det är berikande att läsa böcker med olika innehåll och ämnen men att då ta emot kritik eller ifrågasättande varför man ägnar sig åt någon särskild bok kan jag inte förstå, snarare känner jag mig kränkt och fråntagen förmågan att själv göra mig en uppfattning om det lästa. Det är mycket i en bok som jag fäster mig vid förutom själva berättelsen, en stor förmån är att få läsa välformulerat språk som kan dra in mig i den anda boken förmedlar. Det moderna romankonceptet, autofiction, är också spännande, man får tänka till några varv för att eventuellt kunna skilja ut vad som är verklighet vs fiktion. 

Den bok som just nu ligger överst på nattygsbordet är ändå särskilt svår att få grepp om, Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Jag får ingen ordning på trängseln i persongalleriet och inte historien heller men fortsätter i hopp om att vi ska hitta varann, boken och jag. Jag börjar  komma så långt i handlingen att jag anar mönstret och får återigen den tanke jag brukar ha när inledningen av en bok är besvärlig att få ordning på nämligen att ta om inledningskapitlet som kanske varit helt obegripligt eller åtminstone döljer nycklar som jag missat vid första läsningen.

Det är med vemod jag just nu ser hur bibliotekslokalerna i vårt bostadsområde töms, idag försvann gardinerna från fönstren och vi deltagare i glada stickcafèet försöker hitta ny lokal där vi kan fortsätta våra tisdagsträffar. En annan kamratträff som lyckats överleva pandemin är promenadgruppens vandringar på tisdagarna och nu när kyrkan åter kommit igång med cafeverksamheten kan vi också avsluta promenaden med lunch. Filmstudion har programmerat in tre visningar men då det också sker samma dag måste jag tyvärr avstå, tisdagarnas tid räcker inte till. Innan pandemibegränsningarna kom brukade jag boka in lunchteaterföreställningar på fredagar vilket oftast blev varannan vecka, nu under hösten har jag inte fått in den rutinen men det blir spännande se  det som erbjuds i vårens teaterprogram.

Min lilla katt som under hösten blev allvarligt sjuk fick bästa tänkbara behandling av min -hennes- bästa veterinär och har återhämtat sig fullständigt och kunde fira sin 19:e födelsedag med svansen i vädret, en ålder som omräknad motsvarar 92 människoår

.

 Hon äter med god aptit, sover långa perioder med fördel under täcket i min säng men om det är det nattjagande rovdjurets instinkt som ger sig till känna vet jag inte när hon väcker mig ofta mitt i natten företrädesvis vid 2-3 tiden. 

Det är inte lätt somna om då men jag har alltid den pågående boken nära intill och kan  läsa en sida eller två mellan tupplurarna innan jag stiger upp till tidig frukost. Då det tar ett par timmar för mig att bli helt vaken så stör inte den tidiga timmen. Då följer oftast en lång promenad, sträckningen är för hösten ny och drygt 6 km.

 Efteråt avslappning och klar för dagens nöjen, nu har förberedelser för Advent börjat jag tycker så mycket om att plocka fram ljusstakar och stjärnor, utomhusbelysningarna är redan på plats och lyser upp terrassen. Nu när jag totat ihop det här inlägget står matlagning på tur, idag stekt rödspätta till middag.

SENSOMMARHÖST

Med bara några få dagar kvar till höstdagjämningen kan h-ordet tillåtas särskilt som dagens väder är grått, kanske lite vått men en tämligen svag sol tränger sig på genom molnen. Höstlivet börjar också kännas närmare för mig med allt vad det innebär av bortstädning av sommartillbehören. tvätt mm.

Genom det långa uppehållet efter senaste inlägg är jag tveksam hur jag ska börja dagens skrivande men det får i första hand bli senaste tidens händelser. Jag lever fortfarande i den bubblan eller rättare sagt  känslan finns kvar och  inte än är jag helt återanpassad till tillvaron heller. 

Under sensommaren började tankarna kring mitt kommande födelsedagsfirande gro och det hela slutade till sist med en resa till västkusten och min kära, nära släkt där. Det har hunnit gå hela fem år sen jag senast var där och när jag hade besök därifrån för två sedan bestämdes att  den kommande våren var min tur att åka ner. Men år 2020 var året då allas vår tillvaro  var begränsad av stränga restriktioner och någon resa var inte ens att drömma om. Nu efter vaccineringar och lättnader kunde jag inte låta bli att ta tillfället för en resa.  Bestämde, bokade och betalade tågbiljetter, fick kattvakt ordnad och var färdigplanerad då det som nästan tog musten ur mig inträffade. Katten blev sjuk, dessutom en lördag och det var helt omöjligt att hitta en veterinärkontakt , satt med telefonen i högsta hugg hela förmiddagen. Hamnade till sist hos First Vet på nätet och fick åtminstone prata med någon, fick råd som jag följde utan önskat resultat. Hade mailbombat, smssat, ringt och lämnat telefonmedd hos min ordinarie veterinär med tanken att det åtminstone skulle finnas hos dem när kliniken öppnades på måndagsmorgon.  Fick tid för besök och katten undersöktes, hade 40 graders feber, uttorkad och fick stanna kvar över dagen. När jag hämtade henne på eftermiddagen var febern lägre och vi skulle få återkomma nästa dags morgon. Hon fick då stanna kvar igen över dagen. Under dagen träffade jag min ordinarie veterinär som jag haft kontakt med över 30 år och har fullkomligt förtroende för. Katten var feberfri.

Det var ju inte bara att katten var sjuk, det var ju också min förestående resa som bekymrade mig. Att lämna katten kändes otryggt, jag kunde inte tänka mig lägga över ansvaret på någon annan och den som lovat sköta henne ville självklart inte heller. Genom en förunderlig försyn fick jag löfte av en annan bekant som lovade katten komma och bo hos dem. Ett fullgott alternativ till det 'goda' råd jag fick  att avliva katten och inte låta henne lida. Tycker nog jag gjorde det som stod i min makt att befria henne från lidande och svaret jag gav var att ett sånt beslut tar jag bara i samråd med veterinär och jag borde ha ställt frågan om hen skulle vara beredd kapa benet för att bli kvitt ett nageltrång! Bättre lösning kunde jag inte tänka mig eftersom familjen själva är uppfödare, kunniga och dessutom har nära kontakt med 'min' veterinär. Så mitt på dagen när jag skulle åka möttes vi hos veterinären tillsammans med katten, instruerades och ordnade för vad som ev kunde hända under tiden jag var bortrest, medicin mot en kraftig urinvägsinflammation införskaffades och katten fick åka iväg till sitt tillfälliga boende. Vetskapen om att den som tog på sig ansvaret för katten hade möjlighet till all den kontakt hon ville ha med veterinären var bekräftad gjorde att jag kunde släppa oron och fullkomligt trygg åka väg. Dessutom fick jag sedan dagligen oftast två rapporter om hennes mående, fantastiskt omtänksamt och jag kände mig riktig lugn.

Resan startade i somrigt, vackert väder och 18 graders värme med buss till Umeå där jag steg på nattåget till Göteborg. Eftersom jag hade velat på så länge innan jag bestämde mig för att resa fanns inte sovvagnsplats tillgänglig och det blev liggvagn. Det blir aldrig mer utan nästa tågresa ska jag se till att boka i så pass god tid att sovvagnsplats finns kvar. Möttes på Göteborgs Central på morgonen och så var det efterlängtade besöket på gång. Den dagen fördrevs med en rundvandring i Kungälv, fick med mig ett par nya skor på kuppen efter en skön eftermiddag var det så småningom dags för skön och lång sömn i en riktig säng. 

 

Entrén till Akvarellmuseet

 Efter frukost dagen efter gav vi oss iväg till Tjörn och Skärhamn där vi gick på besök i Akvarellmuseet och en fantastisk utställning, konstnären Hundertwasser helt obekant för mig men mångsidigt fascinerande med akvareller och blandteknik, textila verk, grafik, arkitektur och ekologi.

Exempel på Hundertwasswers konst

Textil

Textil

Arkitektur

Arkitektur

Arkitektur

 God lunch efteråt innan fortsättning till resmålet för dagen, Stora Dyrön och sommarhuset där. 

Färjan till Dyrön vid Rönnängs brygga

Fortfarande önskeväder, närmast sommarväder, men jag föredrog en vilopaus i stället för att följa med till badet. Dagen efter skulle två av husets döttrar med barn komma, då hällregnade det men eftermiddagen blev fint solig till glädje för vigselparet från granngården. Ståndsmässig eller ska man säga öanpassad transport från vigselplats till efterföljande festen på packmoped

Ylva med jätteskålen fylld med skaldjur

Det blev fest även hos oss, jag uppvaktades med skaldjur i mängd, havskräftor och krabba nedsköljt med bubbel och hurrarop. Jag njöt i fulla drag, ingen oro fanns med och jag älskar umgänget med  kära släkten som jag haft förmånen till kontakt med hela mitt liv allt eftersom nya tillskott kommit. Jag gillar kontinuiteten med då, alltså för länge sedan, med nu och förhoppningsvis under en lång framtid.

 Kvällen bjöd även på ett åskväder med blixt och dunder, dagen efter dags för uppbrott. Den dagen var min födelsedag och vid frukosten sjöng och spelade det unga gardet för mig och återigen hurrarop och grattiskramar. Musik och spel är genomgående intresse och även utövande för familjen . En härlig början på dagen som till sist blev riktigt blåsig. Återfärd sen eftermiddag. 

På måndag gick vi efter besök vid kusinens grav, en långpromenad i Fontin naturreservat och vädret var återigen bästa tänkbara. Även ett besök på Kulturhuset Mimer hanns med där vi såg en utställning om en judedeportation (300 pers) från Polen 1968!!! till Marstrand och som jag kunde förstå tämligen okänd. Berörande. 

Dagen efter redan hemresedag som blev en Göteborgsdag med bl a besök på stadsmuseet med en intressant utställning om mode genom tiderna och naturligtvis utställningen Grejen med Göteborg, 400 år.

Kostym med exempel på blandning av olika mönster förekom även tidigare

Dambaddräkt

Flickbaddräkt

Riddräkt

En sk andradagsklänning som bruden bar dagen efter vigseln

Efter en titt i presentshopen började det vara tid för mat och vi  fann en vietnamesisk restaurang som verkade lovande och maten var bästa tänkbara. Efter ytterligare strosande och en titt in hos Gudrun Sjödens butik, inget inköp för min del om man bortser från en tygpåse för tio kronor dags för kaffe och avsked. Snabbtåget mot Stockholm avgick strax efter kl 18, byte där till nattåget mot norr och efter ännu en natt i liggvagn, buss från Bastuträsk och lokalbuss hem stack jag nyckeln i låset hemma några minuter efter kl 10.30. Trött, urlakad och i behov av både lunch och vila. 

Sålunda något återhämtad återstod att träffa Lila som återhämtat sig fint men talade om för mig att hon inte uppskattade att jag försvunnit från hennes värld, hon fräste och morrade mig men jag underkastade mig hennes yttring och krypande fram till henne fick hon snusa ordentligt på mig och så började hon spinna och fanns sig gott i tillrätta min famn. Hon följde med mig hem utan protest och fann sig väl tillrätta i mitt knä hela kvällen och intog min säng innan jag hann få bort överkast och kuddar. Hon ser ut vara i bra form, äter, dricker, sköter sin päls och lådbesöken på bästa sätt. Sista dagen för antibiotikan idag och ett planerat återbesök hos veterinären på tisdag hoppas jag ska förhoppningsvis ge  besked att inflammationen är över.

Det känns nu som jag återupplevt resan med alla begivenheter och om än fortfarande något omtumlad kan finna mig tillrätta i vardagslivet som egentligen började redan dagen efter jag kommit hem. Då var det träff med den läsecirkel jag börjat och bara träffat en gång tidigare. Vi läser Musikanternas uttåg som uppvärmning inför teaterföreställningen i november på Kulturhuset Sara. 

Nu har det under skrivandet mulnat på ute och kanske jag inte hinner med det stadsbesök jag eventuellt tänkt mig, känns som jag har någonting ogjort på stadens affärer men det kommer fler dagar till den aktiviteten och dessutom kräver magen tillskott just nu så en lätt lunch är angelägen. 

Och sen så är det det där med tvätten som väntar, tvättmaskinen har jobbat fram en rätt bra hög som väntar på omsorg.

Och - jag är nog lite trött nu måste samla mig till en liten tupplur också!

 

VANDRING 2.0

Horisonten i söder

Timslånga promenader  är min i det närmaste dagliga vana, i dag på en kvart när tre timmar lång och delvis strapatsrik. Kom mig helskinnad hem och ordentligt trött.

Jag hade planerat promenaden efter att förra helgen återupplivat en vanlig sträcka som jag gick barmarkssäsongen då jag hade förmånen till fyrfota sällskap. Det fortsatte jag också med under något år därefter men nu  var det något år sedan senast. Friluftsområdet  ligger stadsnära och utnyttjas året om., Vitbergsterrängen är stadens lunga och tillgängligt för de flesta motionärer, promenerande, joggande och cyklister av alla de slag. 

Tanken var att fortsätta där jag slutade senast och ta en sväng väster om förra  vandringen. Startade vid niotiden med  bra promenadväder, molnigt och varmt. Första delen med stigande höjd hela vägen, Kom in på den s k naturstigen som Naturskyddsföreningen skyltat med information om naturen.  bl a klapperstensfält och gamla träd. En tall med uppmätt  ålder  300 år exempelvis.

Som alltid när jag promenerar går mina tankar i olika banor, undringen kom hur det kunde se ut i den här omgivningen den tiden. Att försöka föreställa sig tiden tre hundra år framåt är helt omöjlig liksom trehundra år tillbaka, men ett hundra år senare, om år 1821 kan man dra vissa slutsatser  via historieskildringar. Sverige hade svårt sargat kommit sig ur det senaste kriget och krigarkungen hade stupat i Norge. Hans krigande hade dränerat landet på både manfolk och ekonomi, pojkårens slagsmål följde honom livet ut, man kan undra om inte den kulan - knappen visste var den tog. I vilket fall hade  landet börjat repa sig och 24 år senare fick Skellefteå stadsprivilegier. När stenbrytningen uppe på berget tog fart har jag inte klart för mig men i den nyblivna staden byggdes det liksom nu för fullt och många hus försågs med stengrunder. Synliga spår efter stenbrytningen som pågick länge finns fortfarande. 

Naturstig

Fin rastplats

Jag gick stigarna fram med mina funderingar, solen hade under tiden kommit fram och molnen dragit sig tillbaka och än så länge var allt njutbart, snart skulle det bli en snabb förändring. Det går ett fullständigt virrvarr av vägar, vandringsleder och upptrampade stigar men jag känner mig trygg med terrängen efter alla år jag vandrat där. Överraskande blomning stöter man också på

När jag hade varit ute ett par timmar kände jag det var dags ta mig hemåt igen. Magen kurrade också men tänkte den efter gårdagens lilla frosseri ville fortsätta ännu en god dag så det tog jag  inte större notis om. Sagt och gjort, jag vände och tog en stig som jag visste var den gick. jag hade dock inte räknat med att allt regnande hade hindrat att marken torkat upp och det lilla myrområdet var mer än lovligt blött, inflammation i stadens lunga så att säga. Min tanke var att ta mig ur det så fort jag kunde men det blev bara värre. Blött och surt, kändes som det var bottenlöst där jag satte ner gångstavarna, hamnade i snårskog och min balansnervshalva fick verkligen skärpa sig. Når jag kom fram till myrkanten och stenigare mark kändes det skönt att få fast mark under stavarna och kunna hiva sig upp. Samtidigt hörde jag ett par cyklister ta sig förbi på platsen, det var bra gjort men fina mountinbikes var säkert god hjälp. 

 Så småningom kom jag fram till gångvägen - Naturstigen - och fann en bänk för en stunds vila. Puuhhh!  Från min utsiktsplats såg jag horisonten i söder och för mig är det frihet. I min lägenhet har jag lyckan att kunna se horisontlinjen  både i väderstrecken öster och söder, kanske en av anledningarna till att jag trivs så gott där. 

Fortsatte hem utan vidare strapatser men på eljusspåret som blev sista delen av hemvägen fanns också våta ställen inte större än jag kunde tog dem med ett lite längre steg. Välbehållen hemma med blöta skor och strumpor satte jag på potatis  till kokning och fötterna i ett varmt fotbad. Lunchen med matjesill smakade bra och magen har inte kurrat sedan dess.

Det blev en sedvanlig korsordsvila som jag kallar min vana att efter lunch lösa ett korsord liggande på soffan. Oftast i sällskap med ett kort besök av den goe lille John Blund. Eftermiddagen på terrassen tog jag sedan slutklämmen av Kals Östergrens bok Gentlemen.

En stor läsupplevelse, jag gillar författaren, jag gillar språket, jag gillar den till synes enkla berättelsen där texten bara är ytan av på ett spel som ju försiggår i största allmänhet och i synnerhet desto högre upp i samhällshierarkin det kommer. Jag börjar omedelbart med andra delen av trilogin, Gangsters,  och som avslutas med Renegater. Jag har många intressanta lästimmar framför mig.

Den långa promenaden blev tidsmässigt dryg men ändå inte mer än 8.5 km fast över 11000 steg men vissa steg kunde inte vara mer än någon centimeter som jag trampade på i blötmyran. Tänkte att jag nog kanske borde ha en gps på armen om jag nödvändigtvis ska ge mig ut på oplanerade vandringar. Till råga på allt upptäckte jag att telefonen började ha lite kräm kvar så det drev mig också hemåt. Jag har definitivt underskott på katastroftänkande men inser telefonens fördel om något oväntat skulle inträffa. Man blir ju i bästa fall spårningsbar. 

Efter en dag i största möjliga tyyyyssstnad känner jag mig mig glad och tacksam över att kunna röra mig fritt och tryggt även om det finns aningsbara små sprickor i tillvaron man inte vill förstå. I och med det lilla intermezzot  återstår ännu en vandring uppe på berget, nästa omgång blir upp på Vitberget, ner till kampingplatsen och hemåt därifrån.

 

EN TISDAG I MÅNADEN MAJ

 

Vårens budbärare

Mina blogginlägg kommer synnerligen oregelbundet, ofta, ofta tänker jag ta mig fram till datorn för att försöka få fram någon tanke värd att skriva ner. Tyvärr stannar min tanke helt och hållet av och så har ännu en dag gått ur min tid utan att jag kommit till tangenterna. Nu lägger jag an igen, tänker att en alldeles vanlig dag utan annat än alldeles vanliga händelser kanske kan generera något. En ren chansning alltså.

Tisdagarna är i min värld inrutade och följer troget den snitslade banan, det vill säga först av allt morgongympa med Sofia på teven, dock inte just idag, och där ser man hur väl inrutningen funkar. Dagen är dessutom en sedan många år inprogrammerad promenaddag med Promenadgruppen. Vi har tack vare en beslutsam ledare som inte släppt greppet om gruppen denna långa vinter med alla begränsningar också regelbundet träffats. Någon gång endast ett par-tre deltagare och jag tror det bara vid ett enda tillfälle blev inställt och det beroende på sanslöst ovänligt väder. Grundtanken har varit att hålla livslågan levande i gruppen för att få den i full aktion en vacker dag igen.

Idag gjorde jag sällskap med gruppen knappt halva sträckan och avvek upp till MAXI. Tisdagarna är också min veckohandlingsdag och hade för det ändamålet tagit med min dramaten, för dagen omdöpt till Röda Hunden på grund av den vackert röda färgen. Allt på min lista inhandlades och stuvades ner och fast jag inte tyckte listan var särskilt lång blev den tyngre än väntat. Snabb lunch när jag kom hem. 

Vår områdeskyrka har sedan ett år tillbaka erbjudit fika utomhus med avstånd tisdagar och torsdagar och den enkla samvaron uppskattar jag. Att träffa andra människor i lättsamt prat över en kopp kaffe känns som ett grundläggande behov och den inställningen delas av många. Bet besynnerliga är att det i ett så stor bostadsområde inte finns någon liknande träffpunkt. Nå idag blev det plötsligt spännande att få tiden att räcka till och när jag äntligen kom dit var det redan många samlade. Gott fika, lättsamt prat och kyliga vindar som man dock kunde finna lä för och njuta lite solvärme också.

För övrigt roar jag mig med att låta tvättmaskinen ta hand om tvätt som jag sedan kan hänga på tork ute på terrassen. Blåsten letar sig dock in och har redan en gång fällt torkställningen, efter att jag tryckt upp den mot väggen hoppas jag den håller sig på plats.

En anledning som delvis hindrar mitt skrivande är på snudd stressrelaterad, det känns som jag inte kan sätta mig vid datorn om jag har något annat som är 'ogjort'. Jag förstår inte varför det hela tiden finns sådant jag måste göra men om jag går till botten med det så vet jag att det läget håller på att ta slut. Det är svallvågorna efter min långa flytthistoria som tagit all must och all energi men som äntligen börjar  plana ut. och jag kan släppa taget. Jag upplevde det för ett tag sedan när jag skulle göra en kopp kaffe, kom in i köket där allt var bortstädat och det inte fanns något som krävde minsta lilla  insats från mig. Det var en här och nu-känsla som var mycket rogivande och en liten gnutta av den känslan stannade kvar och jag tror den blir större allt eftersom. Det är helt underbart, känns som jag äntligen håller på att hitta hem.

Under hela tiden har jag haft som vana att efter middagen varje dag har jag givit mig själv 'ledigt'  och placerat mig i soffan framför teven. Alltid med ett handarbete, under denna vinter i form av vantstickning.

Vinterns produktion plus några gamla försyndelser

Det har blivit 15 par innan jag bytte inriktning, nu är andra paret sockar på gång och hur fortsättningen blir har jag inte helt klart för mig.

Pågående sockor

Vi fick ju en sommardag helt apropå på Kristi Himmelsfärds dag, hela dagen soligt varm som jag tillbringade ute på terrassen, till och med kvällen var skön.

Årets första utomhusmåltid

Förutom att stickningen följde med ut så passade jag också på att sittandes i solstolen läsa. Jag fortsätter läsa Klas Östergren, nu har hela trilogin lånats och har början med Gentlemen sedan följer Gangster och Renegater, tillhopa modiga 1696 sidor.

Sommarläsning

Det blir min sommarläsning i år, jag brukar alltid satsa på en tegelsten på somrarna men det här är mer än dubbelt så många sidor som jag någonsin tidigare tagit för mig. Jag gillar hans skrivstil att med ett lättsamt språk, eller rättare sagt med alldeles vanliga enkla ord och stilren meningsbyggnad få fram en i många fall mångbottnad historia är både stor  konst och intresseväckande. När han emellanåt använder sig av 'fina' främmande ord är de så obekanta för mig att ordboken måste tillgripas! Förstår inte varför han gör det, tror nästan det är ett utslag av humor och önskan att retas med läsaren. 

För livets nödtorft är jag inne i en period då jag fyller förrådet-frysen med storbak av matbröd och

Rågsiktslimpa med tranbär och linfrö

ett paltkok står också på programmet, ingredienserna inköpta och beslut om start är på tillväxt. Måste för spänningens skull hålla på överraskningsmomentet som är mycket roligare än att veta exakt när det hela kommer att ske.

Dagens middag är dock ingen överraskning, en portion fiskgryta från frysen får vara förgyllningen av en hittills bekymmersfri dag.

EFTER TÖ - MERA SNÖ

Att man aldrig vänjer sig, kanske man inte ska tänka, hellre att man så helt förtränger naturens spel under den skakiga tiden mellan vinter och vår, en vår som här på vår nordliga breddgrad knappt hinner förnimmas innan det väldigt snabbt blir sommar. Nu har vi efter påskhelgen haft soliga, varma dagar och det mesta av snön har försvunnit fast det gick inte så snabbt efter den snörika vintern. Det har en och annan dag varit fullt möjligt med utefika på terrassen.  Och nu är det återigen helt snövitt överallt och snön fortsätter falla. Det varnas för uppåt 15 cm om prognosen  någon gång ska slå fel så borde det vara nu.

......och nu ser det ut så här

Gårdagens vy från mitt köksfönster..

Ruggigt inomhus också, nu är ett sånt där tillfälle då man kan önska en tänd brasa, stor mugg varmt te, pläd och bok. Brasan får jag avstå från men det övriga går bra ordna. Jag har förresten börjat läsa en  bok av Bodil Malmsten Priset på vatten i Finistère. Tänk att det redan gått fem år sedan hennes bortgång, I boken skriver hon om sin tid i Frankrike vid Atlantkusten, om sitt arbete att anlägga en trädgård och skriver att "om tjugofem år är jag bara åttio och har många år kvar att glädjas åt min trädgård". Så väl önskat att hon fått alla dessa år - även till oss läsares glädje. Hon skulle fyllt 77 år kommande höst.

När jag började läsa den boken hade jag avslutat en av det bästa böcker jag någonsin läst, böcker kan upplevas på många olika sätt som väldigt bra men den här gången var det en totalupplevelse. Temat som hade många intressanta bottnar men framför allt ett så enkelt språk som ändå förmedlade närvarokänsla. Att med enkla ord få fram en intrikat berättelse är absolut konst.

Ja visst ja, boken är Twist av Klas Östergren, Akademiledamoten som valde avgång.

Under veckan som gått tog jag itu med att städa upp terrassen, har ju när jag tagit mig eftermiddagsfika därute sett en del som stört mig. Det ligger en beläggning/plattor av plast på betongen och materialet är genombrutet vilket gör att all världens skräp faller igenom. Går naturligtvis dammsuga upp men dessutom tyckte jag att det borde gå få bättre lagt och ville försöka åtgärda det. Skred som det heter till verket. Första dagen blev ca en tredjedel av golvytan åtgärdad, jag lärde mig en del bra knep hur jag kunde attackera resten och fortsatte dagen därpå. Det gick bättre och bättre och innan jag gav mig var hela golvet åtgärdat. Utemöblerna hade jag rengjort innan jag började med golvet, oljan var införskaffad och oket som hängde över mitt huvud var det prognoserade ovädret. Allt var ju torrt och värmen fortfarande dräglig så varför inte? Jag gjorde nästan klart, återstod framsidan av fyra  karmstolar när ork, vilja och energi plötsligt tog slut, dessutom kändes det kyligare. Täckte allt med presenning och gick in med tanken att värmen kommer väl tillbaka någon gång. Och i det tillståndet inväntas en ny vår. 

En sak är helt säker, jag ska absolut inte bli golvläggare i mitt nästa liv, Jag var helt ledbruten hela gårdagen och trots att jag tränar med Sofia på teven   som bl a ska stärka baken - inte bara ryggen - så var bakpartiet ovanför låren väldigt åtgånget, och jag som kan säga att jag inte känner av musklerna efter träning. Tacksamt nog har det gått över.

De här dagarna har jag avstått från morgonpromenaderna och Sofia har jag också spolat, ville ha all tid och ork över till mitt projekt, men i dag blev det en kortare tur innan snöovädret kom igång med full kraft.

Under Sofiagympan undrar Lila vad matte håller på med 

På helgerna har jag som vana att ändra vandringsrutt och gå en extra lång promenad per dag. Vid ett sådant tillfälle såg jag på långt håll en mötande promenant på sin högra sida, då jag gick på min vänstra sida skulle vi alltså kollidera. Då flög en lille en in i mitt huvud och jag tänkte att nu viker jag inte undan utan håller min sida. Detsamma gjorde den mötande och man kan säga att då möttes två idioter - den ena var jag i hans uppfattning. Min undran när vi stod mitt emot varandra var hur det nu skulle bli! Jag fick veta att jag gick på fel sida, fick frågan om jag hade körkort och vid jakande svar fick jag veta att då borde jag veta att det var vägskyltarna som gällde. Han hänvisade till en skylt som jag dessvärre inte passerat och kunde bemöta med annat än det jag kände till var att som gående ska man möta annan trafik. Där hade jag helt fel, enligt den andre, och inte bara jag utan alla stadsbor. Avslutade mötet som gjort den andre mycket upphetsad med att det inte fanns någon anledning fortsätta dispyten och gick, varpå hans sista replik blev att jag inte talade om varifrån jag kom. Mitt svar: Det har inte med saken att göra. Har bl a hört på radion att sådana konflikter inte är helt ovanliga. För att stärka min uppfattning läste jag sedan bestämmelserna i Vägtrafikförordningen och att lokala avvikelser i vissa fall kan förekomma. Inte aktuellt härstädes!

Den åberopade trafikskylten som jag uppfattar visar gång- och cykelväg att trafikeras i båda riktningarna, alltså inget om vem som ska hålla sig var.

Det blev vare sig te eller pläd, jag skrev mig varm, och nu är det hög tid för eftermiddagsfika. Snöyran fortsätter På min promenad på förmiddagen kändes det svårt hålla sig på benen det ser lugnare ut nu, men jag stannar nog inne resten av dagen.