VINTER I REPRIS

Ett tag sen jag skrev nu fast jag haft anledning till tystnaden också! En vecka efter mitt senaste inlägg åkte jag iväg på en sedan länge planerad resa till Kungliga Hufvudstaden för besök hos mina kära vänner där. Det sägs ju att den som har gjort en resa har något att berätta och jag gör ett försök till resumé över den vecka jag tillbringade där. I och för sig hade en hel del inträffat här hemma också fast det var av den mindre angenäma sorten, det hade kommit bortåt en halv meter snö!.

Just nu har jag paus i tvättstugan och passar på att utnyttja tiden till att bättra på mitt försummade skrivande.

Stockholmsresorna blir alltid upplevelserika kanske mest beroende på att om man som jag har tillfälle att vistas hos familjer som sätter en ära i att underhålla mig på allra trevligaste sätt så blir tiden mättad med en mycket varierad konfekt kombinerad med trivsam samvaro. Jag är lyckligt lottad!

Åkte iväg med kvällsflyget, hämtades på Arlanda för vidare transport till Österskär och min brorsdotter med familj. Redan dagen efter bestämde vi oss för att åka in till stan för besök på Hallwylska museet . En mycket intressant guidad visning gav mer kött på benen än den vandring jag gjort där på egen hand för bortåt 40 år sedan. Eftersom vi även bestämt att unna oss Afternoon Tea vandrade vi vidare och hamnade slutligen på Grand Hotel.

Afternoon Tea med alla godsaker

Den smakupplevelse som väntade var inte fy skam, inte heller möjligheten att kunna sitta ner och prata i skön och stillsam miljö . Det var en pärla i en annars småmulen och gråkall dag. Under promenaden till bilen passade vi också på att slinka in på Svenskt Tenn som verkligen är ett ställe för att se men inte röra. Men så mycket vackert för ögat.

Nästa dag hade vi vikit för besök på Fotografiska, äntligen för min del, det har ständigt varit på tapeten men aldrig blivit av tidigare. Hade också kommit överens att göra sällskap med min kusinfru från Kungälv och det var resans bonus nr ett, det visade sig bli en tvåa lite senare. Tre utstälningar pågick och tursamt nog valde vi den värsta först. Med värsta menar jag den dysterhet som drabbade oss tre vid den vandringen, bland dödskallar i mängd och svart/vitt foto fanns ingen glädje även om fotot i sig var utomordentligt bra och framför allt tankeväckande. De två andra var raka motsatsen, vackra bilder, humoristiska bilder men också bilder med tankekittlande budskap.

Därefter var det dags för att tillgodose magens krav och det blev ugnsbakad selleri i restaurangen och vi gjorde oss beredda för hemfärd

Utsikten som försvann

Medan vi satt i restaurangen passerade en båt, storlek större, och fyllde upp hela fönstret!


Lördagen var sedan länge inbokad. Vi hade redan på Nyårsdagen köpt biljetter till Operan Hilma på Moderna Museet som gav en bild av konstnärskvinnan Hilma af Klints liv, världspremiär och allt, fullsatt salong. Sentida släkt till konstnärinnan framförde sång, operasångarna Mette och Fredrik af Klint och musiken bestod av piano, violin och violoncell. Jag är verkligen inte nån som som ska ge mig in på  att recensera vare sig konst eller opera/musik. men jag var fundersam och lite frågande under föreställningen. Överraskningen kom efter slutscenen; jag var väldigt berörd av det jag sett - och hört.Jag tänker att det inte kan vara annat än  musikens makt att gå rakt in i det undermedvetna.. En upplevelse i sig! det som jag tyckte mig sakna var att konsten kunde ha projicerats på bakgrunden för ge en ytterligare dimension av kvinnan ifråga.

Utställningen vi INTE såg

v
Vid entren till MM

 Vid den snabba rundvandring vi efteråt gjorde på museet fanns endast ett fåtal målningar signerade H af K, konstverken visas närvarande på Guggenheims Museeum, New York.


Så kom söndagen då jag bytte värdfamilj, det blev också en liten ändring av tidigare planering. Jag passade då på att åka ut på Söder och fick träffa min kusinfru ännu en gång i hennes dotters hem, som var ännu en bonus och jättetrevligt ses efter långt uppehåll. Den utfärden var lite av ett elddop för min del,  att på egen hand ta mig från Sollentuna ut på Söder med buss, tåg, tunnelbana och ännu en buss. Jag kom fram på planerad tid överraskande nog, hade inte missat ett enda byte. Jag fick sedan skjuts in till Centralen där jag skulle möta min Sollentunavärdinna för att invänta ett tåg från Köpenhamn som dock var försenat . Följden av det var att vi åt en sen middag på O'Learys, det blev Quesadillas.

Nästa dag ägnades åt besök på Liljevalchs Vårutställning tillsammans med min skolkamrat Annalena. Efter en kort promenad därifrån stannade vi till vid en liten restaurang för lunch och fortsatte vidare in till NK där vi intog kaffe på maten på Art Bakery, ett kondis som kan rekommenderas om man vill njuta utsökt vackra! och smarriga bakverk. Det var som alltid mycket trevligt att ses och vi kunde båda konstatera hur enkelt umgänget blir med barndomskamrater, även om mycket vatten flutit under broarna. Det kan man oftast till stor del bortse från och ostört befinna sig i nuet. Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att ses under många år till och som jag sa till henne när vi skildes åt för dagen: Vi har en stor tillgång att vårda så sköt om dig. jag tänkte då på att vi båda förunnats en mycket god hälsa.

*Semestern* närmade sig sitt slut och efter en lång skön promenad längs Edsviken mitt på tisdagen i strålande sol hamnade vi i Sollentuna Centrum för lite lunch och sen hade vi, min värdfamilj och jag, en underbart skön eftermiddag. Vi landade  med gofika i familjens behagligt sköna, vackra stora rum, en läsande  en fängslande bok (jag), en med ett handarbete och en avslappnat sovande. I bakgrunden hördes svagt stillsam musik och den harmoniska ron var fullständig. 

Innan jag den kvällen gick till sängs packades resväskan för hemfärd och efter precis en vecka landade jag återigen i mitt hem, ljudligt mottagen av en pratsam katt.

Lila hade en del att prata om

Hennes hemtjänst under min bortavaro hade skötts av två tjänarinnor och hon hade nog inte mycket att klaga på så det var nog bara återseendets glädje hon gav uttryck för. Plus att hon lade beslag på min resväska och  bekvämt lade sig tillrätta där under åtminstone en hel timme.

För mig själv tog det betydligt längre tid att komma tillbaka till de gamla gängorna. tröttheten och naturligtvis alla upplevelser som skulle bearbetas. Veckan hade varit helt underbar, rena vitamininjektionen men jag tror mina fettceller gått i spinn och tacksamt tagit emot om alla godsaker som erbjudits. Kom dessutom hem till ett tämligen tomt kylskåp, överlevnadsmat fanns i frysen och tillfället var ypperligt för återgång till normal matordning. I dag blir det ett litet avbrott igen, är bortbjuden på lunch, tacksamt att inte nedtrappningen blir alltför brutal!

Apropå nedtrappning så fortsatte egentligen matfrossan dagen efter jag kom hem också. Jag hade nämligen långt innan jag reste iväg köpt teaterbiljett till  torsdagskväll, en hyllning till Monica Zetterlund där det serverades middag innan föreställningen började. Musikalartisten Åsa Bergh levererade till full belåtenhet och jag avundas Burträskborna liksom de i Norsjö och Malå som har föreställningar att se fram emot. Hon är grym! Som inte det skulle vara nog, med maten alltså, så var det på fredag gemensam lunch på Verandan tillsammans med gympagrupperna från Morö Backe. Det vill med andra ord säga att nedtrappningen i matfatet varit skonsam.

Boken jag läste klart på flyget hem var Silvervägen av Stina Dickson, den gick absolut inte lägga ifrån sig innan sista sidan lästs.

 


















Det var länge sedan jag haft en liknande sträckläsningsbok i min hand, har nog ägnat mig alldeles för ofta åt djupsinniga och lite svåra böcker. Att vara  olika slags litteratur är kanske nåt att tänka på men har just nu inte någon aning om vad nästa bok blir, men när jag lämnar tillbaka min senast lästa lånebok får jag säkert något bra tips.  Den boken är Kvinnors liv av Alice Munro. så långt som det går komma från en spänningsroman men ger ändå upphov till eftertanke.


I min dagsrutin har jag avsatt kvällarna för tevetittande, alltid med en stickning i händerna som får vila endast om programmet råkar fängsla mer. Det är dock inte alltför ofta så det blir en och annan stickad sak som framställs. Just nu ligger delarna till en nallebjörn klara för montering, om det inte vore så himla tråkigt göra jämfört med själva stickandet men jag försöker göra allt klart innan jag startar upp nästa stickning.Det är inte helt lätt men väldigt skönt när jag lyckas hålla mig i skinnet och inte fantasin dra iväg. 

En nalles tillblivelse

Pausen från tvättstugan räckte inte till  för detta långa inlägg utan det fick bli fortsättning efter tvättiden. Inte heller överensstämmer inlägget  med min ursprungliga idé med skrivandet, nämligen att skriva om det allra vardagligaste livet som man på en viss fråga brukar svara att ingenting har hänt. Vilket det naturligtvis gjort, man bara inte fäster någon uppmärksamhet vid det trots att det är själva livet som pågår.  Ett sånt tillfälle var  faktiskt när jag var till frissan i fredags men jag fäste mig verkligen vid hennes kommentar om att nu mår mitt hår bra och har fått tillbaka sin glans efter många års elände, en period  tappade jag till och med jättemycket hår.  Hon gjorde mig så innerligt glad eftersom det blev ett bekräftelse för mig att min känsla att den inre stressen  tycks ha avtagit är riktig. Det är bekant att hälsotillståndet går att avläsa på ens hår, jag hade för länge sen en frissa som genom att se på en kunds hår sa sig kunna ana när en förkylning var på gång. 

Som avrundning måste jag ändå nämna det otroliga snöfall som började medan jag var bortrest och har fortsatt mer eller mindre ymnigt ända till idag. Snöhögarna är återigen lika stora som innan tövädret under februari, skillnaden är att nu är snön tung och svårhanterlig.

Fönsterbrädans orkideer  tycks må bra

Utsikten från vardagsrummet är begränsad igen

Lyckan är att inte behöva hantera all snön och med tanke på att 
min axel inte alls känns bra skulle snöskottningen ha ställt till stort bekymmer för mig. Men som det nu ändå känns kan jag kanske inte undvika ett besök hos sjukgymnasten.

SPRIDDA ÖGONBLICK

Så har ytterligare tio dagar flugit sin kos, fort som vanligt och att försöka redogöra för det som hänt är i det närmaste inte möjligt. Naturligtvis mina vanliga, dagliga aktiviteter, som jag försöker hålla mig till. Fortfarande söker jag mig fram till en passande rytm som ger en varierad stimulans och förhoppningsvis glädje - någon enstaka gång dock den djupaste förtvivlan. Då gäller i högsta grad gårdagens visdomsord i Herregud & Co:s almanacka! (Bilden ovan)

Om jag börjar med gårdagskvällen så såg jag filmen Lycky på Filmstudion, en stillsam historia om en åldrad men kroppsligt frisk man som metodiskt följde sina vanor. Alla hans vänner har gått ur tiden och vid ett tillfälle i filmen säger han att det går bra att vara ensam men ensamheten är outhärdlig. Det är i och för sig något jag i alla högsta grad kan instämma i. Saknaden efter en nära, förtrogen och lyssnande vän är helt olidlig. Att mista den livsventilen alt. att inte kunna behålla, känns  djupt i hjärtat, det tar tid att bygga upp den närheten och kräver mod till självutlämnande för att nå fram till en önskad trygghet. Det känns som jag misslyckas helt i allt.

Åter till filmen, skådespelaren i rollen som Lycky David Lynch var vid inspelningen 91 år och dog innan filmen var klar för visning. En berörande prestation.

Vid lördagens långpromenad råkade jag vara ute i precis rätt tid för att se skidtävlingen Kraftloppets åkare passera. Det såg ut att vara toppen glid för de tävlande men också vanliga motionsåkare - utan nummerlapp - åkte, och spåret blev snabbt tomt på åkare tills ett par nummerlappsförsedda damer promenadåkte vidare förhoppningsvis mot målet i Skelleftehamn.

Inte en enda åkare så långt ögat når

Någon söndagsbio blev det inte den här veckan då inte någon film föll mig i smaken, men det kommer fler söndagar, så jag fortsätter nog med den vanan åtminstone våren ut. Sommaren är inte biotid som jag ser det. Däremot gick jag på en teatersoppa  i fredags, en lunchföreställning om Berta Hansson, Mina ungar - dagbok från en byskola, som också handlar om hur hennes konstnärskap upptäcktes. En tunn köttsoppa serverades är allt jag kan kommentera.

Egentligen är jag inte i det rätta skrivarsinnet idag men känner mig behöva sitta här ändå och ordna till tankarna så att säga.En incident under gårdagen sänkte mig totalt, jag hade svårt att släppa upprördheten och hitta någon form av lugn, mest kanske för att jag själv förorsakade det hela men också att mitt försök till förklaring nonchalerades totalt. Så förödmjukad försökte jag nämna att jag kände mig skamsen, förstörd , otillräcklig eller hur nu de orden föll, så  kommenterades det med att det skulle jag också  göra. Jaja, jag gjorde åtminstone något rätt men då sprack mitt skal. Natten har till stor del tillbringats i tevesoffan i försök att få någon kort slumrande sömn. I avsaknad på den önskade förtrogna och lyssnande vännen ser jag bara skrivandet som möjlighet att sätta ord på mina tankar. Det lättaste som finns är att ta till  är nedvärderingen av jaget, nästa steg är självförakt men det hoppas jag kunna hålla mig ifrån. 

Det slår mig plötsligt en händelse som Alice Munro skriver om i sin roman Kvinnors Liv. I ett ganska långt avsnitt om huvudpersonens (författaren?) sökande efter kristen tro går hon till en annan kyrka än den familjen-hennes mor går till. Hon finner där en form av trygghet och det blir fler besök. Hon har uppmärksammat en annan besökare, en gammal dam som hon vid ett tillfälle träffar ute på stan. Den gamla haggan undrar då varför hon kommer till deras kyrka, ni hör ju till en annan. Det tycks ha satt punkt för hennes kyrkbesök, åtminstone fullföljs inte det andliga sökande i romanen. Ett elakt ord med förödande konsekvenser.

Nu får jag ta mig samman och se framåt, ska väl inte vara någon oöverkomlighet egentligen. Först ger jag mig ut på promenad, ishalkan är helt osannolik. I går kväll när jag kom ut från filmföreställningen regnade det för fullt men som jag såg på termometern då jag nollställde i morse så har det varit på plus hela natten. Ice Bugs på fötterna är ett måste nu och blicken hela tiden fäst vid underlaget/blankisen. Med tanke på det och att jag lyckades få ihop 15536 steg igår blir dagens runda kortare......

Får väl gå och grunda över min förestående resa till K Hufvudstaden med planerade aktiviteter som besök på Moderna museet inkl opera där, Vårutställningen på Liljevalchs, Fotografiska där jag ska träffa min från v(b)ästkusten uppresta kusinfru, umgänge med mina båda värdfamiljer och andra möten/träffar. Som vanligt känns det som tiden inte räcker till allt jag vill hinna med men det gäller att välja ut godbitarna vid varje tillfälle jag är där. Det har hittills inte varit något som helst problem tvärtom och alltid mycket lyckat och minnesrikt.

Såja, så lyckades jag till sist höja stämningsläget en aning och kan lättad gå ut och tanka lite sol, fortsätta dagen genom att göra en städinsats innan aftonens stickcafè. Där frodas prat och skratt hej vilt med ett alltid lika gott fika.

Numera avslutade bara trådfästning återstår

Just nu repar jag upp en påbörjad tröja och har inte någon lämplig stickning på gång men jag varierar med virkning av grytlappar i stället. Hoppas det besöket har en befriande inverkan och resulterar i en skön och lugn sömn i min säng kommande natt; en vädjan om nåd.

LJUSET ÄR ÅTER

I går afton åkte jag hem med buss kl 17.28, förundrad och glad kunde jag konstatera att det fortfarande var ljust. Det går fort nu, bara senaste veckan förlängdes dagen med 47 minuter och idag soluppgång kl 07.25. Tyvärr har vi inte fått någon skymt av den än, himlen visar sig i en jämngrå skepnad. Kan delge lite ur den detaljerade text jag fann om solens upp- och nedgång där det anges både officiell (vanlig) och borgerlig tid. Enligt borgerlig tid anges dagens soluppgång till kl 06.33 och nedgång kl 17.07 med förklaring att tidsangivelserna inträffar då solen är 6 grader under horisonten. Under borgerlig gryning och skymning är det fortfarande ljust ute och du kan läsa text utomhus. Så var det med det, men onekligen påverkas man av ljuset och gläds, livet känns lättare. anden friare och tankarna får vingar. 

En annan tidsmarkör brukar flyttfåglarnas ankomst vara och i lördags den 16 observerades de första sångsvanarnas ankomst till sjön Tysslingen där de tar igen sig ett tag innan fortsatt resa till häckningsplatserna i Finland och norra Ryssland. 

Efter de ovanligt kalla veckorna med med stora snöfall, har det nu varit mycket milt t o m något helt dygn med plusgrader och det vackra, vita snölandskapet har fått sig en ordentlig knäck. Under helgen har det varit isigt och halt och som om det inte var prövning nog så har det under natten fallit ny, mjuk snö som ställer till med  risk för halka.

Kom att tänka på senaste Söndagsintervjun, Robert Aschberg var dagens gäst och på frågan vad han springer från var svaret: Jag springer inte från något, jag springer mot något, lever så att säga framåtlutad. Under den fortsatta intervjun kom dock fram att hans dödsångest kan i pressat läge slå till hårt men ältar inte det som sker och anser att stiltje i tillvaron är vår värsta fiende.

Det här blev en annan inledning på inlägget än jag hade tänkt mig, skulle ursäkta mig för att jag låtit det gå hela tre veckor sen mitt senaste livstecken. Tiden har i min värld gått så otroligt fort, kanske har jag haft roligt då, självklart är det så också men mest har det varit många varierande 'tilltag'.

Det som har haft den absolut största betydelsen är den hjälp jag fått att skruva upp grejer på väggarna, klädhyllan i hallen, check, hallspegel på plats, check, väggklockan i rummet, check, liten prylhylla, check, gardinstång, check, golvuret förankrat, check, och sist men inte minst viktigt, hinken för kompostsopor fastskruvad på bänkluckan. Man kan tycka att en del av detta kunde jag väl själv åstadkommit men jag vägrar skruva i gipsväggar, gör jag ett misstag är det oåterkalleligt och det skulle i fortsättningen alltid störa mig. 



Allt som hittills legat oåtgärdat  har hindrat mig från att få lite ordning på prylarna. Nu känner jag mig befriad  och kan fortsätta ställa mitt hem i ordning. För det första genom att göra en ordentlig städinsats. Hittills har allt varit stor oreda och dammkaos så under tre!!! hela dagar har jag gnott fram lägenheten. Nu återstår att hänga tavlorna, det  behöver tänkas över både en och två gånger, men vad tiden lider kommer de nog också upp. 

För övrigt har mina dagar varit fyllda av teater- och filmbesök, lyssnat på en intressant föreläsning om demens, varit på möte med släktforskningsföreningen, onsdagarna på stickcafé. promenerat med gruppen på tisdagarna och gympat 2 ggr i veckan. Det har blivit två teatersoppor, När prinsen kom till byn efter Torgny Lindgrens roman Brokiga Blad och Shakespeares Dotter, en alldeles lysande föreställning med Görel Crona. En film på Filmstudion har det blivit, Ladykillers, en gamml historia i dubbel bemärkelse men jag har också skaffat mig en ny söndagsvana nämligen att gå på bio mitt på dagen. Hittills har jag hunnit med  The Wife, A Star is Born och gårdagens Bohemian Rhapsody, alla tre mycket sevärda och på olika sätt djupt berörande. Jag fortsätter absolut ett tag till på den vägen då det tillika ger mig en skön helgkänsla. 

Det här med att erfara en god och skön känsla tror jag dessutom för min del äntligen gör att den inre stress som blockerat och varit en lång tids belastning nu till stor del börjat släppa taget. Som jag kan förstå är det ett tillstånd som inte tankemässigt går att bli av med så länge det som orsakar stressen finns oåtgärdat. För min egen del känns det nu som om allt som hänger ihop min flyttning börjar bli avslutat. En viktig och alldeles nödvändig del var att bereda deklarationsunderlaget med åtföljande fyllnadsinbetalning av skatt, vilket åtgärdades inom föreskriven tid. Då kändes det som den största snöbollen bara smälte och lämnade mig i ett totalt lugn.

Jag vill ju gärna i möjligaste mån finna en logisk förklaring till det som sker bl a har jag nästan under ett helt års tid eller åtminstone sen husförsäljningen tog sin början oroat mig för Lila. Hon har under fjolåret från januari till oktober minskat omkring 6 hg vilket är ganska mycket på den slakna katten. Jag har testat olika foder, energirika och med högre fetthalt med tanke på hennes ålder, 16 år, och behov av fettrikare kost för att tillgodogöra sig näringen. Det har gått sisådär och ibland har jag starkt funderat över om hon på något sätt fått reda på 5 - 2 dieten, i varje fall har hon under lång tid knappt ätit hälften av normal dagsranson. Nu har hon under de senaste två veckorna plötsligt ändrat sig, äter som normalt igen och t o m verkar helt uthungrad på morgonen och börjar äta redan när jag lägger upp maten. Hon verkar må bättre och har t o m börjat leka lite och springa små race genom lägenheten men som den gamla dam hon är njuter hon av skön sömn stor del av dagen.

Min vana att efter middagen placera mig framför teven någon timme är mitt avslut på 'arbetsdagen' och jag får lov att ägna mig åt mitt handarbetsintresse. Köpte strax efter nyår 3 hg garn i grått. rött och vitt för att sticka sockar och samtidigt öva upp förmågan att sticka mönster i flera färger. Det blev mycket garn över och jag passade på att sticka en mössa i ett mönster som jag fallit för men då det ändå återstod alldeles för mycket garn kom idén att se till att sticka upp allt garn för att inte alls få något restnystan kvar. Det blev en liten utmaning att både hitta på lämpliga saker att göra som att de dessutom gärna fick bli till belåtenhet. Det blev ett par vantar där jag tränade på både en sk lettisk fläta som en helt ny lvariant på vantens tumme. en sk indisk tumme. Det som blev den största prövningen var det minsta objektet, att få till ett par små barnsockar av resterande garn där det inte skulle synas att det var en nödlösning för att göra slut på garnet. Jag tycker själv att det lyckades till full belåtenhet och det blev bara några små ynka garnstumpar kvar som inte går att använda till något alls. Det sitter faktiskt också nya sockar på stickorna nu, den här gången med alldeles för mycket garn som väl så småningom blir något restgarnsprojekt.

Summan av den här kardemumman är att jag äntligen börjar vara framme vid målet, husförsäljning, flyttning med allt runtomkring i stort sett genomfört och nu kan jag börja 'vårstäda' i alla skrymslen och vrår med avsikt att få full kontroll över tillvarons måsten och vilka de är. Det hela rör sig om ett stort uppbrott, en livsförändring ur många  synvinklar som jag så här i slutskedet tycker gått mycket bra och i stort sett efter de planer jag kunde förutse. Kraftansträngningen har varit på gränsen till vad jag orkat och under hösten kändes det som all kraft och energi var totalt i botten, jag blev nedstämd, trött ibland intill medvetslöshet och tyckte inte att jag kunde sova mig 'otrött'. Det tillståndet känns vara över nu, känslomässigt tycker jag att hela processen gått bra delvis för att jag hade allt så väl genomtänkt innan start men när jag skulle göra i ordning deklarationsunderlaget och gick igenom kvitton, räkningar och förda byggdagböcker kom känslominnena upp till ytan. En för mig mycket innehållsrik, rolig  och tillfredsställande epok i mitt liv är till ända men goda minen finns för alltid kvar.

Kanske det är i det här läget man sägs vända blad, inte vet jag vad det skulle ända till men just nu känner jag stor öppenhet för framtiden, jag har bokat biljett för en resa till Kungliga Hufvudstaden och det  känns bra att gå framåtlutad!

VINTERKYLAN FORTSÄTTER

Skönt sitta i solen

Vinterns hittills kallaste vecka har gått och kylan verkar fortsätta ännu några dagar, just nu -24,1 vilket man kan kalla myggfritt. Det har samtidigt varit mycket vackra vinterdagar, i min tankevärld riktig vinter. De flesta dagar har vi fått se solen lysa över ett helt vitt landskap, allt är så rent och vackert men de få dagar då det blåst har kylan gått genom märg och ben. Annars måste jag erkänna att jag njuter av vinterkylan, någon djupt rotad gen triggas igång och det känns som jag går igång på något sätt. Kanske adrenalinpåslaget är kroppens försvar mot nedkylning. Naturligtvis krävs det att vara väl påklädd med med  varma  /ylle-/kläder. 

Idag var jag bjuden på lunch och hade förberett mig på promenad . Det var 'bara'  - 17,9 när jag gav mig i väg. Tyvärr gjorde jag ett felaktigt vägval, promenaden blev längre och tog betydligt mer tid än jag räknat med. Följden blev försenad ankomst och det var synnerligen pinsamt, men det  misstaget ska jag nog se till att inte upprepa. Dock, det fanns fortfarande mat  kvar och den smakade särskilt gott eftersom jag under vandringen blivit riktigt hungrig. Lunchen avslutades med kaffe och tårta, gott för både kropp och själ. Enligt appen i telefonen blev den tillryggalagda sträckan blev exakt en mil. Jag hade tänkt att ev gå på bio efteråt för att se A star is born men vi bröt upp för sent för det. Hoppas det går ett tag till så kan jag göra ett försök senare.

Det har pågått en vantutställning här sen i slutet av oktober månad "Marknadsvantar" och igår höll utställaren, Erika Nordvall Falk en föreläsning över ämnet. Mycket välbesökt, folk fick t o m avvisas på grund av utrymmesskäl, Föreläsaren mycket kunnig, inte bara om stickandet i sig, utan i ännu högre grad ur ett etnologiskt och kvinnohistoriskt perspektiv. En jämförelse hon pekade på var att det alltid finns ett namn på knivtillverkare men vem som stickade vantar är i de flesta fall helt okänt och ändå var båda tingen helt nödvändiga i det gamla samhället i vilken miljö det än handlar om. 

Jag hade ett par rätt så gamla vantar på händerna, stickade någon gång på 1960-talet och damerna som satt intill mig uppmanade mig att visa upp dem.

Jag tyckte väl att de var tillverkade i en alltför modern tid i jämförelse med vad som visades på utställningen. men övertalad gav jag efter och visade upp dem. Det slutade med att utställarens intresse väcktes och dokumenterade både med text och bild, det fanns ett par detaljer som hon inte sett tidigare. Roligt var det ändå att få visa att det traditionella hantverket var levande åtminstone för 60 år sedan.

Min egen vantstickning fortsätter och troligen räcker garnet. Det höll på att gå lite galet för mig när den andra vanten påbörjades, det skulle ju bli vänster vante, men efter tre varv kom jag tursamt nog på att jag var på väg att sticka ännu en högervante! 

Jag får också genom den här stickningen bekräftat att återhämtningen efter sommarens överansträngning går framåt. Jag känner inspiration och njuter av att komponera vanten efter eget huvud. Det andra som också brukar trigga igång min fantasi är när materialet inte ser ut att räcka, det blir en sport att få till något tilltalande. Det var likadant på den tiden då jag sydde alla mina kläder, en tygbit som inte såg ut att räcka till någonting var mycket spännande att förvandla till ett användbart plagg. Alla gånger var väl inte resultatet helt lyckat men glädjen att tillverka var obestridlig. Återigen faller tanken på Karin Boyes dikt Rörelse, om vägen och målet!

Det här vantparet får bli en slags prototyp men lusten att sticka fler exemplar finns, både i andra färgkombinationer och med några justeringar. Så roligt är det faktiskt!

Helgen har alltså varit lyckad och jag missade inte  morgonens Söndagsintervju på radions P1, ett program jag alltid ser tid att lyssna till - med en stickning i händerna! Dagens intervjuoffer Björn Hellberg. 

Trots den goda och rikliga lunchen känns det som magen vill ha påfyllning, den signalen kan inte nonchaleras så en titt i kylskåpet ska väl kunna lösa den frågan - nu!   

VINTERKYLA OCH BLODMÅNE

Fritt broderi på egentovat underlag

Var uppe i ottan och tog mig en titt på dagens sensation, blodmånen, då var fullmånen inte helt täckt, endast en smal liten kant på högra sidan var synlig. Nästa gång jag tittade ut var hela månskivan mörk, det var natthimlen också och jag kunde med svårighet urskilja en något mörkt rödaktig måne, i mina ögon inte särskilt blodfull. För att kunna ta bild hade behövts skarpare grejer än mobilkameran, men jag såg den i alla fall, nästa tillfälle lär bli den 20 december 2029. 

Ja, jag ska försöka hitta anledning att mer regelbundet hålla liv i min blogg, ser att det gått precis en vecka nu efter nypremiären och samtidigt råkade jag se att min föresats var ungefär densamma för ett år sedan! Men håll i er nu är risken stor att det blir ett väldigt långt inlägg!

Det har faktiskt varit ett omvälvande år för min del med fastighetsförsäljning, flytt till ny lägenhet och under tiden tackla allt som hör samman med det har minst sagt varit tufft. Under hösten när jag skulle börja 'bo in mig' gick luften totalt ur mig, kändes som alla depåer var totalt uttömda och all energi, ork och förmåga att åstadkomma någonting  alls inte fanns längre. Batteriet var uttömt och nyckeln borttappad! 

Under hösten kom då inbjudan att fira julhelgen hos vänner i Schweiz, en inbjudan jag med glädje accepterade. Vi hade träffats julen innan och redan då kom det på tal. Allt detta genom mina goda vänner som jag utåt brukar kalla för min stödfamilj och det är en alldeles underbar historia i sig. När jag för drygt fem år sedan blev ensam kom de med sin empati, värme och stora omtanke att få en avgörande betydelse för min fortsatta väg i livet. Deras stöd i medmänsklig, harmonisk och allmänt trevlig samvaro har burit mig framåt. Dessutom har jag fått en ny stor familj där jag känner tillhörighet och respekt, trygghet och ett alltid lika glatt välkomnande. Det är nära till hands att fråga hur det kan komma sig att jag får uppleva någonting sådant, men i än större grad  känner jag mig ödmjuk och tacksam, det är som en gåva av livet självt. Och.........anledningen till julresan? Det är äldste sonen i familjen som med sin familj är bosatt i Schweiz, de firade förra julen i Sverige och då kom det på tal att jag var välkommen till dem julen 2018!

Resan startade hemmifrån kvällen innan fortsatt avresa, planet försenat redan vid start bl a p g a förseningar tidigare under dagen och avisning. Hade bokat flygtaxi från Arlanda, lite strul då också vilket innebar att jag kom fram riktigt sent på kvällen, men vi skulle ju bara sova och fortsätta redan under förmiddagen Flygförsening från Bromma redan då. Samma sak i Helsingfors med försenad ankomst till Zurich. Resan därifrån skulle fortsätta med tåg men då visade det sig att vårt bagage inte anlänt och efter anmälan om förlusten mm hade tåget redan gått. Återstod hotellövernattning för fortsatt resa dagen därpå.

Lobbyn på hotellet där vi övernattade i Zurich och även intog en mycket sen middag i lobbyn




Det var en fördel att få göra tågresan under dagtid, att kunna se landskapet vi åkte igenom.

Resan gick västerut, i början barmark, regn och gröna gräsmattor som  blev till vita vidder och så småningom höga alper. Mitt på dagen var vi framme i Sion, den närliggande staden intill byn som  och hämtades med bil av vår värd. Min första kontakt med alpvägar, det bar iväg på smala vägar  hårnålskurvor och brant uppåt.

I mål! Utsikt från rummet där jag sov

Resmålet ligger på ca 1280 m ö h. Snön som jag sett fram emot regnade tyvärr bort under våra första dagar där, temperaturen någon plusgrad och vi promenerade flitigt nedför och uppför backarna. Flåset fick sig en ordentligt träning. Vi var fem personer  som kom dit och fördubblade husets innevånare till tio personer.

Några småtomtar kom på hastigt besök

Julaftonen tillkom ytterligare sex  gäster, familjemedlemmar till frun i huset. Det märkliga var kan jag väl säga, att trots de flesta gästerna var fransktalande, med inslag av engelska, så kände jag mig inte utanför med min brist av franska språket. Gemenskap, harmoni och tolkning gjorde en trivsam samvaro. Det bortkomna bagaget anlände sent på julaftonens eftermiddag!

Staden Sion nere i dalen

Några bilder från vandringar i byn...

och penseer i blom

Juldekorerad husinfart

Efter nio dygn, tusen tack och farväl!

Huset där jag bodde

Mamma kanin tog farväl, 

Ett välkommen åter nästa jul och hemresa med tåg och flyg som nu gick tabellenligt.

 Min brorsdotter mötte på Arlanda och eftersom det då var nyårsafton firade jag in det nya året i Österskär i hennes hem tillsammans med man och dotter med familj. Se det var ett minnesvärt firande av jultiden, och som det känns nu, mycket välgörande. Miljön och livsstilen var totalt annorlunda, harmonisk, avstressande och jag fann mig helt tillrätta. Återigen, tacksamheten är stor för att ha fått vara en del av detta, utan ifrågasättande från min sida huruvida man är värd det eller inte, bara genuin lycka att kunna få ha plats där i tid och rum. Och en eftertanke om vari livets tillgång och värde ligger - som till stor del inte heller finns att köpa, Insatsen är troligen först och främst ens egen totala närvaro/deltagande och kanske också den enskilda personligheten spelar en roll.

Efter att dagens filosofiska tanke släppts kan jag bara lägga till att under veckan som gått har jag också förutom att ha haft den allra tråkigaste sysselsättning jag kan tänka mig - papperssorteinga ur svällande pärmar - fortsatt sticka upp restgarn från förra veckans sockstickning.

 

Det får bli en mössa, sk Allersmössan. Dessutom har jag återupplivat grytlappsvirkning som  för ganska många år sen tog upp min tid.

Då liksom nu gällde det att göra slut på bomullsgarn som låg och skräpade så det lär bli en stor hög vad tiden lider när allt garn tagit slut. I det här sammanhanget passar jag på att kommentera både dagens vinjettbild som den i föregående inlägg. De är ett minne från konstkursen på Edelviks folkhögskola 1997-98 som jag gick första året som pensionär och ett resultat av uppgiften fritt broderi i textilavsnittet.Det var jätteroligt att släppa loss fantasin i fritt fall.

Filmstudions första föreställning, den japanska filmen Under körsbärsträden var rena feel-good upplevelsen, eller som programtexten lös: Mysigt puttrande film om vänskap.

Har också fått fart på dagliga promenader, men den dag då det var -25 eller nåt ditåt då  strejkade jag. Nu har skrivandet tagit alldeles för stor del av dagen men ska ändå ta en runda innan lunchen, en skål soppa som står i kylen och fort och lätt mikras när jag är tillbaka igen. 

Klockan 16.00 gympa och kvällen räddas av teven. Räddningen dock tveksam med tanke på att vi befinner oss i galornas tid.