SPRIDDA ÖGONBLICK

Så har ytterligare tio dagar flugit sin kos, fort som vanligt och att försöka redogöra för det som hänt är i det närmaste inte möjligt. Naturligtvis mina vanliga, dagliga aktiviteter, som jag försöker hålla mig till. Fortfarande söker jag mig fram till en passande rytm som ger en varierad stimulans och förhoppningsvis glädje - någon enstaka gång dock den djupaste förtvivlan. Då gäller i högsta grad gårdagens visdomsord i Herregud & Co:s almanacka! (Bilden ovan)

Om jag börjar med gårdagskvällen så såg jag filmen Lycky på Filmstudion, en stillsam historia om en åldrad men kroppsligt frisk man som metodiskt följde sina vanor. Alla hans vänner har gått ur tiden och vid ett tillfälle i filmen säger han att det går bra att vara ensam men ensamheten är outhärdlig. Det är i och för sig något jag i alla högsta grad kan instämma i. Saknaden efter en nära, förtrogen och lyssnande vän är helt olidlig. Att mista den livsventilen alt. att inte kunna behålla, känns  djupt i hjärtat, det tar tid att bygga upp den närheten och kräver mod till självutlämnande för att nå fram till en önskad trygghet. Det känns som jag misslyckas helt i allt.

Åter till filmen, skådespelaren i rollen som Lycky David Lynch var vid inspelningen 91 år och dog innan filmen var klar för visning. En berörande prestation.

Vid lördagens långpromenad råkade jag vara ute i precis rätt tid för att se skidtävlingen Kraftloppets åkare passera. Det såg ut att vara toppen glid för de tävlande men också vanliga motionsåkare - utan nummerlapp - åkte, och spåret blev snabbt tomt på åkare tills ett par nummerlappsförsedda damer promenadåkte vidare förhoppningsvis mot målet i Skelleftehamn.

Inte en enda åkare så långt ögat når

Någon söndagsbio blev det inte den här veckan då inte någon film föll mig i smaken, men det kommer fler söndagar, så jag fortsätter nog med den vanan åtminstone våren ut. Sommaren är inte biotid som jag ser det. Däremot gick jag på en teatersoppa  i fredags, en lunchföreställning om Berta Hansson, Mina ungar - dagbok från en byskola, som också handlar om hur hennes konstnärskap upptäcktes. En tunn köttsoppa serverades är allt jag kan kommentera.

Egentligen är jag inte i det rätta skrivarsinnet idag men känner mig behöva sitta här ändå och ordna till tankarna så att säga.En incident under gårdagen sänkte mig totalt, jag hade svårt att släppa upprördheten och hitta någon form av lugn, mest kanske för att jag själv förorsakade det hela men också att mitt försök till förklaring nonchalerades totalt. Så förödmjukad försökte jag nämna att jag kände mig skamsen, förstörd , otillräcklig eller hur nu de orden föll, så  kommenterades det med att det skulle jag också  göra. Jaja, jag gjorde åtminstone något rätt men då sprack mitt skal. Natten har till stor del tillbringats i tevesoffan i försök att få någon kort slumrande sömn. I avsaknad på den önskade förtrogna och lyssnande vännen ser jag bara skrivandet som möjlighet att sätta ord på mina tankar. Det lättaste som finns är att ta till  är nedvärderingen av jaget, nästa steg är självförakt men det hoppas jag kunna hålla mig ifrån. 

Det slår mig plötsligt en händelse som Alice Munro skriver om i sin roman Kvinnors Liv. I ett ganska långt avsnitt om huvudpersonens (författaren?) sökande efter kristen tro går hon till en annan kyrka än den familjen-hennes mor går till. Hon finner där en form av trygghet och det blir fler besök. Hon har uppmärksammat en annan besökare, en gammal dam som hon vid ett tillfälle träffar ute på stan. Den gamla haggan undrar då varför hon kommer till deras kyrka, ni hör ju till en annan. Det tycks ha satt punkt för hennes kyrkbesök, åtminstone fullföljs inte det andliga sökande i romanen. Ett elakt ord med förödande konsekvenser.

Nu får jag ta mig samman och se framåt, ska väl inte vara någon oöverkomlighet egentligen. Först ger jag mig ut på promenad, ishalkan är helt osannolik. I går kväll när jag kom ut från filmföreställningen regnade det för fullt men som jag såg på termometern då jag nollställde i morse så har det varit på plus hela natten. Ice Bugs på fötterna är ett måste nu och blicken hela tiden fäst vid underlaget/blankisen. Med tanke på det och att jag lyckades få ihop 15536 steg igår blir dagens runda kortare......

Får väl gå och grunda över min förestående resa till K Hufvudstaden med planerade aktiviteter som besök på Moderna museet inkl opera där, Vårutställningen på Liljevalchs, Fotografiska där jag ska träffa min från v(b)ästkusten uppresta kusinfru, umgänge med mina båda värdfamiljer och andra möten/träffar. Som vanligt känns det som tiden inte räcker till allt jag vill hinna med men det gäller att välja ut godbitarna vid varje tillfälle jag är där. Det har hittills inte varit något som helst problem tvärtom och alltid mycket lyckat och minnesrikt.

Såja, så lyckades jag till sist höja stämningsläget en aning och kan lättad gå ut och tanka lite sol, fortsätta dagen genom att göra en städinsats innan aftonens stickcafè. Där frodas prat och skratt hej vilt med ett alltid lika gott fika.

Numera avslutade bara trådfästning återstår

Just nu repar jag upp en påbörjad tröja och har inte någon lämplig stickning på gång men jag varierar med virkning av grytlappar i stället. Hoppas det besöket har en befriande inverkan och resulterar i en skön och lugn sömn i min säng kommande natt; en vädjan om nåd.