VÅRPROMENAD OCH KRAMAR

Valborgsmässoaftonen förflöt stilla, inget särskilt firande här inte, om man nu inte menar att vårens första grillning är ett firande. Nåja, det var inte särskilt lockande att tända grillen i kyla och duggregn, så det fick bli ett surrogat, inomhus och bordsgrillen, lite grillkänsla blev det ändå. Jag har förstått att det sakta har blivit en förändring av Valborgsfirandet, färre brasor tänds och vart har studentsångarna från Lund tagit vägen, deras hälsning av vårens ankomst i TVn saknar jag. Någon roade sig här i närheten  bortåt midnatt att skjuta upp raketer och smällare men det var mer som en stilla susning.

I dag var det strålande sol redan tidigt och det blåste rätt kraftigt men jag gav mig ut på en promenadrunda. När jag närmade mig ridhuset kände jag för att göra en lite längre runda och i ett litet anfall av övermod fortsatte jag mot skjutbanan och upp mot Lidvägen. Vägen eller snarare stigen används i huvudsak som ridväg och är knölig och ojämn och går genom ganska tät skog. Sista biten var dessutom helt snötäckt och det var inte bara stigningen som gjorde att jag fick slå av på takten, jag flåsade ändå ganska bra. Det kändes skönt komma upp på plan mark på Lidvägen och så småningom när jag passerat återvinningscentralen kände jag vittringen av hemvägen. Den skulle jag i det läget göra så kort som möjligt och slog in på ett skoterspår, men man gör ju sina misstag ibland! Sämre promenadväg gick nog inte hitta, spårig, geggig och den lilla sträng jag tog mig fram på satte balansförmågan på prov. Det var inte särskilt lockande att stå på huvud där inte men så småningom fick jag ännu en gång fast mark under fötterna och efter ganska precis två timmar hade jag hittat hem. Trots allt en skön promenad.

I gårdagens tidning fanns en krönika om kramar, dvs det utbredda sättet att numera alltid kramas alla vid möten, alltså ett helt vanligt sätt att hälsa på varann. och jag tänkte automatiskt på det som hände på Maxi-parkeringen dagen innan. Precis när jag öppnade bildörren passerade en bekant som jag hejade på och eftersom det  var länge sedan vi träffats kom hon fram till bilen innan jag hunnnit stiga ur och det blev naturligt att ta i hand, men det kändes inte riktigt naturligt ändå, kände mig plötsligt uråldrig! När jag klev ur bilen kändes det nästan som om jag borde göra om hälsningen och - kramas! Så vanligt har det alltså blivit fast nog finns det ändå en och annan som det INTE känns naturligt att krama också! Tänker också på hur folk hälsade på varann i min barndom, då tog man alltid i hand oftast med orden "Tack för senast". I min uppväxtmiljö hade också frikyrkorörelsen ett mycket starkt fäste och Fridshälsningen var således vanlig, men aldrig att folk kramade varann. Det hörde hemma inom familjen och till och med även då i smyg. Jag växte upp med föräldrar som både kramade mig och varann så jag hade med mig vanan när jag besökte morföräldrarna bl a. Det lär ha särskilt uppskattats av min morfar, som ju egentligen inte alls förstod sig på barn och barnsliga behov och inte heller inbjöd till kramande, men det bekom inte mig. 

Under morgonen lyssnade jag till Filosofiska rummet på radion, idag om att umgås på sociala medier, bl a Facebook. De talade om sk junk information, rätt och slätt småskvaller, som det kitt som förenar människor. Exempel på det var bl a inlägg om vad man äter, kokar kaffe mm. och nu tänker jag kitta en aning genom att berätta om dagens mat. Till lunch blev det ugnspannkaka med broccoli och ädelost tillsammans med kokade sockerärter. Middagens matlagning tog orimligt lång tid eftersom jag först kokade rödbetor, 45 min. De skulle sen klyftas och smörstekas tillsammans med sockerärter - igen - för att serveras tillsammans med smörstekt, parmesanpanerad torskrygg och risotto. Inga foton dock, pga mitt respektfulla förhållande till mat vill jag inte utsätta den för exponering, lika lite som till prydnad, jag tänker på pepparkakor i fönstren till jul. Never!  Och kanske en undanflykt för att inte ta tillräckligt attraktiva bilder.

Så har då Första majdagen stilla förflutit, läste dessutom ut Elsie Johanssons bok Sin ensamma kropp. Den borde jag nog läsa ännu en gång, hon är underfundig, den kvinnan. Jag undrar bara vilken jag ska välja att läsa nu, Gobelängen av Kylie Fitzpatrick eller Älskade syster av Joyse Carol Oates, men den ser ut vara så tjock.

 I morgon sista dagen på Medlefors som planerats bli en friluftsdag, förhoppningsvis kommer ingen nederbörd, men prognosen är snö och regn med temperatur som högst fyra grader och  då ska man nog var entusiast för att lockas ut flera timmar.