TIDLÖSHET

Inte har jag somnat på mitt moln även om man skulle kunna tro det, så länge som jag dröjt med att skriva nåt, men har nu tagit ett stadigt grepp om den imaginära kragen för att tota ihop lite splittrade tankar.  

Dagen idag började alldeles för tidigt, många gånger när jag vaknar tittar jag bara lite slött på arbandsuret - och misstar mig på tiden!  Det var precis vad som hände idag, jag kände mig utsövd !! solen sken, noterade att marken var vit av frost och fåglarna kvittrade, skrek och väsnades i högan sky, så det var väl inget fel att också stiga upp, tänkte jag. Startade kaffebryggaren och gjorde i ordning frukosten som jag idag gjorde lite mer söndagsmorgonomsorgsfull, kiwi och sharon med lite honung i filmjölken, rostad frölimpa med böcklingpastej överströdd med isbergssallad plus ett litet glas tomatjuice och naturligtvis en mugg kaffe. Bläddrade lite förstrött i några handarbetsböcker och kände mig belåten med tillvaron. Efter ett tag kom sambon upp och jag blev varse om den sk realtiden och det var betydligt tidigare på morgonen än vad jag trodde. Och om inte om varit, skulle jag väl blivit medveten om det tidigare men jag hade denna fridfulla morgon inte ens satt på radion av hänsyn till den sovande sambon!!

Efter det uppvaknandet kände jag, hur sömnig jag fortfarande var och framför allt hur onödigt tidigt det var, så jag svarade på sängens lockrop och drog mig tillbaka. Jag kunde väl åtminstone läsa några sidor till i den pågående boken, tänkte jag. Ganska snart fick jag sällskap, Lila kom och kröp ner fort, fort, la sig tätt intill mig, välmående och spinnande. Eftersom katter tydligen känner av det starkaste energifältet la hon sig naturligtvis mellan mig och boken. Mina armar räckte nästan inte till och lite knepigt blev bladvändandet, ville ju inte störa den lilla sötnosen heller. Hon tycktes somna men jag såg nog det lilla blänket i den smala ögonspringan, hon höll noga på mig men efter ett tag rullade hon ihop sig och till slut lämnade jag fru Parres självransakande samtal med sig själv  i Elsie Johanssons bok Sin ensamma kropp.

En andra uppstigning i betydligt mänskligare tid, dock utan någon ny frukost, kollade av facebook och de grupper jag är med i, mest om olika slags handarbeten. Det tycks som en del grupper befolkas av samma personer, åtminstone de aktivaste, och i andra verkar det vara mindre handarbete mer rena "prat"-grupper, så så småningom blir det väl att ransonera tillhörigheten. En lång och välgörande stund i badkaret gjorde till slut min dag rätt behaglig och så hamnade jag vid tangentbordet.

Att vi ändå har fått vår till slut märkte jag alldeles nyss då jag hörde obekanta röster utanför fönstret där jag sitter. Det visade sig vara folk från trädgårdsföreningen som kom för den regelbundna beskärningen av vårt enda äppelträd. Tidigare har de kommit varje år men fr o m förra året blir det vart annat år och vårt träd har verkligen ränt iväg på dessa två år så det blir gott om kvistar att ta in och sätta i vatten. Kanske kommer även vackra äppelblommor att njuta av.

Köksrenoveringen, som är klar så när som på en mindre detalj, tänker jag inte orda om särskilt mycket denna dag. Tapeterna, som det verkligen lönade sig att vänta på, blev till vår fulla belåtenhet, nu återstår att göra i ordning möbleringen och sparsamt pynt. Den gamla TV-soffan duger absolut inte längre, en ny är beställd och vi ska väl kunna ha den på plats någon gång efter pingst, sen får resten av renovering och efterföljande ommöblering vänta till sensommar/tidig höst.




Såja, nu har trädbeskärningen avslutats, nu ser inte äppelträdet längre ut som en buske utan har fått en öppen och bättre form och massor av kvistar ligger på marken. Nu är bara att hoppas på fin blomning, aktiva insekter och vackra äpplen. Kanske också bestämma sig för att kartgallra, som aldrig tidigare blivit av eftersom det känns "ohullt" att plocka bort blivande frukter.