UTPUMPAD MEN GULD

Det är nu 36 dagar sen jag var inne på bloggen och det har sina orsaker, den dryga månaden har jag ägnat all min tid åt andra saker. Det helt dominerande blev den där släkttavlan jag nämnde i senaste blogginlägget. Det visade sig att jag fick lov att begränsa mina ursprungliga planer om jag skulle hinna få klart. För det andra måste jag dessvärre jobba mer koncentrerat för att få fram önskat resultat, vilket i sin tur innebar heltid varje dag efter midsommar!

Min arbetsplats........

Själva ritandet var också oväntat svårt att utrymmesberäkna, efter några dagar insåg jag att en omdisponering av utrymmet krävdes och det ordnades genom att skarva in mer ritfilm.

...och rithjälpen!

Några telefonsamtal och besök dessutom för att inhämta mer upgifter, ville ju få med så många ättlingar som möjligt. Den slutliga sammanställningen, som ändå inte blev 100%-igt komplett kom att omfatta omkr. 500 namn och i några fall sex generationer. Men kontakterna, telefonsamtalen och besöken, var mycket givande, särskilt två damer i 87-88 årsåldern, kristallklara i intellektet och glatt språksamma, en avundsvärd gåva även som kroppen delvis börjat ge upp.

En av mina uppgiftslämnare

 Nåväl, jag hade kravet på mig själv att ha allt klart måndag den 2 juli för att lämna till kopiering dagen därpå. Under den natten vaknar jag till och visste att jag inte skrivit Sidney, Australien och var naturligtvis tvungen att gå upp för att kolla och upptäckte då, att jag missat ännu en person, men att utrymmet fanns för komplettering! Hela ritningen blev ca 2,5 meter lång och kopieringen blev perfekt, det var den första befrielsen.

Lördagen den sjunde juli var vi bjudna på kalas, som också var ett guldbröllopsfirande, och det var ju den direkta anledningen till mitt företag. Släkttavlan är en sammanställning av mannens farfars ättlingar! Det kändes oerhört skönt att dels få överlämna presenten som verkligen överraskade och dels dessutom få sådan uppskattning, tom applåder i omgångar. Ett av guldbröllopsparets barnbarn, som är bosatt i Schweiz, hade faktiskt börjat önska sig ett släktträd! Så det låg  så att säga rätt till i tid.

Kalasklar!

Kalaset var jättetrevligt med mycken och god mat, sång och musik, att det dessutom bland gästerna fanns många goda körsångare, bidrog till att allsången tom ibland blev sång i stämmor. Underbart!



Men....så kom då söndagen - dagen efter - och jag var totalt utslagen, fanns inte ett uns av ork kvar! Och inte kunde jag skylla på nåt våldsamt vindrickande heller. Jag var troligen inte helt befriad från mitt projekt förrän jag fått överlämna och få feedback på resultatet, och åtminstone 14 dagars total koncentration släppte. Man kan väl säga att jag gav järnet som blev till guld!





Idag har livsandarna vaknat till liv igen och jag började dagen med en skön prommenad upp till Vitberget och på slingrande stigar genom skogen i strålande sol. På eftermiddagen blev det ett pass på gymmet, det har blivit ett uppehåll på hela fyra veckor, delvis beroende på att min sambo opererat sin hand och inte fått bada, och det är ju för att kompa honom jag tar ett gympapass under tiden. Jag orkade inte fullt ut idag, men det var ändå skönt att träffa maskinerna igen!

Vi fick ändå ett slags kalldusch när vi svängde in på garageuppfarten och såg vem som stod på bron.
Våran älskade katt hade någon gång under förmiddagen gått iväg på utflykt, utan att någon märkt det, hon var visserligen inte in och åt lunch, men vi reagerade inte på det eftersom hon många gånger sover över tiden ute i inglasningen. Men hon väntade alltså ute på bron  att vi skulle komma hem och släppa in henne,  hon hade bråttom in, åt sen lunch och tog sig omedelbart ett nödvändigt sovpass.

Ute i stugan tar hon sig en "sommarrusning" varje år, så även denna sommar. Det verkar som hon bestämmer sig för att kolla av området, för hon är blixtsnabb på att hoppa ut, ändå har hon numera blivit betydligt långsammare för det mesta. Hon kör sitt eget race, går inte att locka på och låter sig inte infångas heller, ser noga till att hon inte kommer närmare en armlängds avstånd, man hinner möjligen få en hand på henne innan hon glider iväg. I sommar eller söndagen eftermidsommar var det dags för årets upplaga, som helt överensstämde med tidigare år, bara med den skillnaden att till slut hade jag ingen koll på henne, var hon var, så jag gick in och lät dörren stå öppen. Ingen katt kom.....

Detta hände mycket tidig morgon, så när jag stod vid diskbänken och gjorde iordning frukost tittade jag ut genom fönstret. Vad såg jag då om inte Lila som låg inkrupen i en blomrabatt, hennes favoritplats. Hon blev mycket välkomnad hem och protesterade inte det minsta när jag satte på henne sele och koppel, utan låg platt kvar.

 Men senast vi var ett par dar i stugan kom vi dit sent en kväll och Lila fick som vanligt sitta ute en stund medan vi njöt av kvällssolen på altanen och att det skulle få obehag för henne kunde vi inte räkna ut då. Den här sommaren är ovanligt myggrik, även ute vid havet,  dessutom är det gott om knott och hon hade blivit rejält knottbiten. Den stackars katten sprang runt, runt drygt en timme, skrek och slet tussar ur pälsen och inget kunde man göra åt det. Resten av tiden vi var där fick hon nöja sig med att sitta i en solstol på altanen.

Det blev lite av det senaste men ska nog försöka skriva lite oftare i fortsättningen, kan ju inte skylla på släkten längre.....