TILLBAKA TILL RÖTTERNA

Efter en lång dags färd mot en något förskjuten natt, blev det en skön om än mycket sen veranda-frukost bestående av smoothie, tunnbrödsmacka med gravad lax, rostad fralla med ost och paprika och naturligtvis kaffe.




Den långa gårdagen började med uppstigning kl 05.00, jag behöver lång tid på morgonen för att komma i gång, men 20 minuter över sju var vi klara att ge oss iväg på vår årliga utflykt till i första hand Sorsele med fortsättning till vägens slut i Ammarnäs. Det var i år den 25:e gången för min sambo!
.

Vi har under alla år gjort en kort fikapaus på uppvägen vid Nölviken i Malå och så även nu.

Vädret var strålande och  som vanligt fick man se upp för renarna efter vägen inom Malå kommun.  Nu hade de allra flesta djuren mörk, fin sommarpäls och intill vajorna höll sig de allra sötaste små kalvar. 





Ingen sommar utan vägbyggen och någon kilometer innan vi nådde Sorsele samhälle fick vi krypköra fram genom grovgrus. Det gick bra för oss, värre var det för den mötande cyklisten som vinglade fram. Han var enl uppgift på hemväg till Tyskland.

Vy över Lillån, Sorsele

I Sorsele sammanstrålade vi med min brorsdotter, som dagen innan kört upp dit från Östersund och övernattat på vandrarhemmet. Hon hoppade in i vår bil och färden fortsatte upp mot Ammarnäs. Vägen, som förra sommaren var en mardröm att åka på, var nu jämn och fin och nästan inte ett enda gupp. Klockan drog iväg och eftersom vi skulle passa lunchtiden i Ammarnäs åkte vi direkt upp dit.

Inte särskilt många gäster i matsalen men ute i receptionen var det desto fler som bytte kläder, packade sina ryggsäckar, vårdade skavsår och gav sig, kan man förmoda, ut på vandring. Lågfjällsområdet runt Ammarnäs är lättillgängligt och det fanns faktiskt flera barn i sällskapen.



Vi gjorde en liten sightseeing bl till vägens slut vid Tjulträsket, kyrkan med kyrkstad och naturligtvis den berömda Potatisbacken.

Här slutar vägen vid stranden av Tjulträsket

Tjuträsket och fortfarande snö på fjällsluttningen

Potatisbacken

Ammarnäs kyrka ridad av Torben Grut

Från kyrkstaden

Därefter vände vi för vårt nästa mål, det gamla kapellet i Gillesnuole, som är det egentliga målet för våra sommarresor

.

Stigen ner till kapellet

Information

Kapellet och klockstapel

Jag har mina föräldrar och  morföräldrar begravda där och vill så länge som möjligt fortsätta besöken.

Klockstapeln gjordes av min morbror och han berättade med glädje och stolthet att han fick tillåtelse att ringa första gången i klockan när den kom upp!

Grinden till den lilla kyrkogården

Minnessten

.






Numera sköter kyrkan plantering på gravarna på försommaren och det kändes i år särskilt bra att ha en blommande ros att sätta där

Planterar på sin farfars grav

Platsen är gudomligt naturskön och det är märkligt, jag kan inte minnas att det någonsin varit dåligt väder när vi varit där, nån enstaka gång dis och småregn, däremot kan myggen vara många och aggresiva.

Utsikt nedströms Vindelälven (eg Storvindeln)

Väl åter i Sorsele, tog vi ett litet snabbfika och skildes från min brorsdotter, som fortsatte hemöver, vilket vi också gjorde. Hemresevägen gick över Arvidsjaur och vi slapp både vägbyggen och renar, utom nån enstaka strören. När vi svängde in på gården hemma nästan på minuten exakt 12 timmar efter avfärd, hade vi åkt närmare 65 mil och det var inte utan att man kände sig lite ostadig på bena.


Jag är så glad att brorsdotter kunde komma med och vi hade en så fin och harmonisk
gemenskap i bilen. Jag misstog mig nog inte heller på hennes gjädje. Tack kära M för att vi fick den här dagen tillsammans.


Meeen........inte var dagen slut för det. Jag hade förutseende nog skaffat räkor och det var nästan bara att rosta bröd för att ha maten klar till en sen middag. Och sen OS-invigningen, i sanningens namn kan jag ju avslöja att jag till och från hade sällskap av John Blund, men jag hängde med och såg ändå avslutningen!

SÖNDAGMORGON

Ja nog ser det ut som om det bara blir veckovisa inlägg, veckorna går alldeles för fort. Det gör kanske inte så mycket med tanke på vädret, längtar hela tiden efter den riktiga sommaren, den här varianten som vi fått i år gillas inte särskilt. I morse när jag klev upp visade termometern 9,9 i och för sig varma grader, men ändå, det är ju högsommar och bör väl vara någon grad varmare. I sanningens namn  så var det i arla morgonstund, men solen sken och nu har väl värmen höjts någon grad. 

Veckan som gick rullade på i stort sett som andra veckor, på måndagen kom vi oss iväg till badhuset med vattengympa för sambon och för min del gjorde jag mitt program fullt ut på gymmet och det gick så bra, för att inte tala om så skönt det kändes efteråt. Det behövdes lite inre övertalning för att gå och sådana gånger är det bra att man är två som peppar varann.  På förmiddan dagen efter gick jag loss med högtryckstvätten på altangolvet och på eftermiddan drog vi iväg till stugan, det var ju faktiskt soligt och varmt och blev en jätteskön kväll där. Vi skulle få hjälp med att ta ut några träd som växt sig alltför stora och delvis var på väg att ruttna. Det gick bra  och kalhygget var ett faktum, men om nu det efterlängtade altanbygget mm blir av så stod rönnarna ändå i vägen och går väl ersätta med nåt annat, buskar eller kanske nya träd.

Det var en underbar dag vid havet, morgonen solig, varm och lugn,  bara en svag krusning på vattenytan, det kändes som det var den första verkliga sommardagen som också varade till sent på kvällen när vi åkte hem. Under  dagen kom jag slutligen fram till utformningen av den planerade köksdelen, det gäller att ta till vara på centimetrarna i det mycket begränsade utrymmet, och det kändes som om det blev bra resultat när jag ritat upp det hela med skåp och hyllor.

Det rengjorda altangolvet hemmavid, som torkat upp bra i det soliga vädret väntade på slutbehandling.......så, till sist blev det sommarfint där också. Det går framåt om än i sakta mak, tala om lus på tjärad stång, men jag är nöjd med att det blir utav.

Och katten då? Hon får väl lov att vara med i berättandet också. Vi har en särskild transportbur till henne när hon åker med i bilen, det är eg. minsta sortens hundbur, som ger henne lite större utrymme att resa sig och sträcka ut och det är inget som begränsar utsikten för henne heller. Dessutom spänner jag fast buren med bilbältet i baksätet, nåt bältestvång för katt lär väl inte finnas men hon har å andra sidan inte heller några pengar att betala böter med! Allvarligt, om en olycka skulle inträffa, så kan jag tänka mig obehaget om en stålbur kommer farande  som en projektil.

Nå, i alla fall, när det är dags att åka iväg och jag lyfter fram buren, hör hon genast skramlet och kommer springande, tillsynes ivrig att komma iväg. Det verkar som hon vet resmålet och lägger sig stilla ner, rullar in framtassarna och ser ut att må gott. På senare tid har det blivit det motsatta förhållande som gäller när vi ska åka hem. I onsdags kväll när det var dags för hemfärd och hon såg att jag lyfte fram buren, smet hon kvickt iväg och gjorde sig oåtkomlig. Tillslut var dock den lilla damen infångad och inburad och fick finna sig i sitt öde. Det ser ut som om hon trivs så bra att vara i stugan att hon vill stanna kvar, men jag misstänker att det är vår egen glädje och harmoni över att vara där hon känner av. 

Jag hoppas att vi får någon fler fin dag därute och att den kalla ishavsluften drar sig tillbaka, det brukar ju ibland bli väderombyte när rötmånaden går in, sååå.....

HUNDRAÅRING..........

....ja, inte han som hoppade ut genom fönstret och försvann, utan en skolas födelsedagsfirande. Skolan, där bl a min sambo och hans syskon gick sina första skolår.  Numera fungerar den som samlinglokal i byn och plats för det årliga midsommarfirandet som är mycket populärt och välbesökt, fler och fler för varje år och senast över 500 personer som träffades, trivdes och hoppade som små grodor.

Alla har dom varit små....

...och gått i denna skola.

Skol-jubileet hade också samlat många forna elever som fikade och pratade minnen, tittade på slöjdutställningen och framför allt studerade en imponerande mängd gamla skolkort. Det äldsta från 1912  till sista läsårets elever 1965. Gruppen, som organiserat firandet hade också samlat material om skolverksamheten i en trevlig bok,  mycket innehållsrik och  proffsigt framställd. Nutidshistoria, som ger en viktig bakgrundsdimension för alla, och fort faller i glömska om den inte dokumenteras.







Den här dagens början var den bästa tänkbara, låg och läste en lång stund innan jag klev upp och sen blev det årets första! frukost på altanen och ännu mer läsning, boken är lite åt "feel-good"-hållet,  lite av varje, spänning, kärlek, ondska, fest  och framför allt  en charmerande hund. Jag tycker också om när man i en bok känner igen aktuella detaljer, tillsynes betydelselösa för handlingen men nog ger det på något sätt en större trovärdighet.









Det här med vädret stämmer inte alls med prognoserna, klagar då inte heller än så länge idag, vacker och solig morgon med skön temperatur men mycket hinner hända under dagen lopp, innan kvällen  kanske vi fått den utlovade åskan.

Veckan som gick betade jag av lite mer av min måste-göra-lista, nämligen altanstädningen. Först på tur var den inglasade delen, och vi har redan ätit ett par gånger därute, det är så härligt ljus där och kvällssolen behaglig.

Lila njuter av sin utsikt, just nu flygtränande skatungar.

Vi har delat upp resten av altanen i en takförsedd del och en del utan tak, så på torsdag tog jag itu med regelverket under plasttaket och avverkade ett rejält gympapass upp och ner på trappstegen. Eftersom det delvis hade målats om förra sensommaren, kunde jag inte låte bli reflektera över vad det kan vara som finns i luften omkring oss, så mycket sot och smuts som samlats där bara på denna enda vinter. Och vi som ändå bor i rena, rara Västerbotten? Det kändes jätteskönt när jag äntligen var klar, och lite befriande också. Jag undrar om jag inte kommer att ha hunnit vårstädningen klar när det blir dags att tänka julstädning, hahaha!

Ja säg den glädje som varar, under tiden jag skrivit har molnen kommit och solen orkar just nu inte komma igenom. Men den kommer väl och går så det får nog bli en fortsatt skön läsdag.

UTPUMPAD MEN GULD

Det är nu 36 dagar sen jag var inne på bloggen och det har sina orsaker, den dryga månaden har jag ägnat all min tid åt andra saker. Det helt dominerande blev den där släkttavlan jag nämnde i senaste blogginlägget. Det visade sig att jag fick lov att begränsa mina ursprungliga planer om jag skulle hinna få klart. För det andra måste jag dessvärre jobba mer koncentrerat för att få fram önskat resultat, vilket i sin tur innebar heltid varje dag efter midsommar!

Min arbetsplats........

Själva ritandet var också oväntat svårt att utrymmesberäkna, efter några dagar insåg jag att en omdisponering av utrymmet krävdes och det ordnades genom att skarva in mer ritfilm.

...och rithjälpen!

Några telefonsamtal och besök dessutom för att inhämta mer upgifter, ville ju få med så många ättlingar som möjligt. Den slutliga sammanställningen, som ändå inte blev 100%-igt komplett kom att omfatta omkr. 500 namn och i några fall sex generationer. Men kontakterna, telefonsamtalen och besöken, var mycket givande, särskilt två damer i 87-88 årsåldern, kristallklara i intellektet och glatt språksamma, en avundsvärd gåva även som kroppen delvis börjat ge upp.

En av mina uppgiftslämnare

 Nåväl, jag hade kravet på mig själv att ha allt klart måndag den 2 juli för att lämna till kopiering dagen därpå. Under den natten vaknar jag till och visste att jag inte skrivit Sidney, Australien och var naturligtvis tvungen att gå upp för att kolla och upptäckte då, att jag missat ännu en person, men att utrymmet fanns för komplettering! Hela ritningen blev ca 2,5 meter lång och kopieringen blev perfekt, det var den första befrielsen.

Lördagen den sjunde juli var vi bjudna på kalas, som också var ett guldbröllopsfirande, och det var ju den direkta anledningen till mitt företag. Släkttavlan är en sammanställning av mannens farfars ättlingar! Det kändes oerhört skönt att dels få överlämna presenten som verkligen överraskade och dels dessutom få sådan uppskattning, tom applåder i omgångar. Ett av guldbröllopsparets barnbarn, som är bosatt i Schweiz, hade faktiskt börjat önska sig ett släktträd! Så det låg  så att säga rätt till i tid.

Kalasklar!

Kalaset var jättetrevligt med mycken och god mat, sång och musik, att det dessutom bland gästerna fanns många goda körsångare, bidrog till att allsången tom ibland blev sång i stämmor. Underbart!



Men....så kom då söndagen - dagen efter - och jag var totalt utslagen, fanns inte ett uns av ork kvar! Och inte kunde jag skylla på nåt våldsamt vindrickande heller. Jag var troligen inte helt befriad från mitt projekt förrän jag fått överlämna och få feedback på resultatet, och åtminstone 14 dagars total koncentration släppte. Man kan väl säga att jag gav järnet som blev till guld!





Idag har livsandarna vaknat till liv igen och jag började dagen med en skön prommenad upp till Vitberget och på slingrande stigar genom skogen i strålande sol. På eftermiddagen blev det ett pass på gymmet, det har blivit ett uppehåll på hela fyra veckor, delvis beroende på att min sambo opererat sin hand och inte fått bada, och det är ju för att kompa honom jag tar ett gympapass under tiden. Jag orkade inte fullt ut idag, men det var ändå skönt att träffa maskinerna igen!

Vi fick ändå ett slags kalldusch när vi svängde in på garageuppfarten och såg vem som stod på bron.
Våran älskade katt hade någon gång under förmiddagen gått iväg på utflykt, utan att någon märkt det, hon var visserligen inte in och åt lunch, men vi reagerade inte på det eftersom hon många gånger sover över tiden ute i inglasningen. Men hon väntade alltså ute på bron  att vi skulle komma hem och släppa in henne,  hon hade bråttom in, åt sen lunch och tog sig omedelbart ett nödvändigt sovpass.

Ute i stugan tar hon sig en "sommarrusning" varje år, så även denna sommar. Det verkar som hon bestämmer sig för att kolla av området, för hon är blixtsnabb på att hoppa ut, ändå har hon numera blivit betydligt långsammare för det mesta. Hon kör sitt eget race, går inte att locka på och låter sig inte infångas heller, ser noga till att hon inte kommer närmare en armlängds avstånd, man hinner möjligen få en hand på henne innan hon glider iväg. I sommar eller söndagen eftermidsommar var det dags för årets upplaga, som helt överensstämde med tidigare år, bara med den skillnaden att till slut hade jag ingen koll på henne, var hon var, så jag gick in och lät dörren stå öppen. Ingen katt kom.....

Detta hände mycket tidig morgon, så när jag stod vid diskbänken och gjorde iordning frukost tittade jag ut genom fönstret. Vad såg jag då om inte Lila som låg inkrupen i en blomrabatt, hennes favoritplats. Hon blev mycket välkomnad hem och protesterade inte det minsta när jag satte på henne sele och koppel, utan låg platt kvar.

 Men senast vi var ett par dar i stugan kom vi dit sent en kväll och Lila fick som vanligt sitta ute en stund medan vi njöt av kvällssolen på altanen och att det skulle få obehag för henne kunde vi inte räkna ut då. Den här sommaren är ovanligt myggrik, även ute vid havet,  dessutom är det gott om knott och hon hade blivit rejält knottbiten. Den stackars katten sprang runt, runt drygt en timme, skrek och slet tussar ur pälsen och inget kunde man göra åt det. Resten av tiden vi var där fick hon nöja sig med att sitta i en solstol på altanen.

Det blev lite av det senaste men ska nog försöka skriva lite oftare i fortsättningen, kan ju inte skylla på släkten längre.....