EFTER TÖ - MERA SNÖ

Att man aldrig vänjer sig, kanske man inte ska tänka, hellre att man så helt förtränger naturens spel under den skakiga tiden mellan vinter och vår, en vår som här på vår nordliga breddgrad knappt hinner förnimmas innan det väldigt snabbt blir sommar. Nu har vi efter påskhelgen haft soliga, varma dagar och det mesta av snön har försvunnit fast det gick inte så snabbt efter den snörika vintern. Det har en och annan dag varit fullt möjligt med utefika på terrassen.  Och nu är det återigen helt snövitt överallt och snön fortsätter falla. Det varnas för uppåt 15 cm om prognosen  någon gång ska slå fel så borde det vara nu.

......och nu ser det ut så här

Gårdagens vy från mitt köksfönster..

Ruggigt inomhus också, nu är ett sånt där tillfälle då man kan önska en tänd brasa, stor mugg varmt te, pläd och bok. Brasan får jag avstå från men det övriga går bra ordna. Jag har förresten börjat läsa en  bok av Bodil Malmsten Priset på vatten i Finistère. Tänk att det redan gått fem år sedan hennes bortgång, I boken skriver hon om sin tid i Frankrike vid Atlantkusten, om sitt arbete att anlägga en trädgård och skriver att "om tjugofem år är jag bara åttio och har många år kvar att glädjas åt min trädgård". Så väl önskat att hon fått alla dessa år - även till oss läsares glädje. Hon skulle fyllt 77 år kommande höst.

När jag började läsa den boken hade jag avslutat en av det bästa böcker jag någonsin läst, böcker kan upplevas på många olika sätt som väldigt bra men den här gången var det en totalupplevelse. Temat som hade många intressanta bottnar men framför allt ett så enkelt språk som ändå förmedlade närvarokänsla. Att med enkla ord få fram en intrikat berättelse är absolut konst.

Ja visst ja, boken är Twist av Klas Östergren, Akademiledamoten som valde avgång.

Under veckan som gått tog jag itu med att städa upp terrassen, har ju när jag tagit mig eftermiddagsfika därute sett en del som stört mig. Det ligger en beläggning/plattor av plast på betongen och materialet är genombrutet vilket gör att all världens skräp faller igenom. Går naturligtvis dammsuga upp men dessutom tyckte jag att det borde gå få bättre lagt och ville försöka åtgärda det. Skred som det heter till verket. Första dagen blev ca en tredjedel av golvytan åtgärdad, jag lärde mig en del bra knep hur jag kunde attackera resten och fortsatte dagen därpå. Det gick bättre och bättre och innan jag gav mig var hela golvet åtgärdat. Utemöblerna hade jag rengjort innan jag började med golvet, oljan var införskaffad och oket som hängde över mitt huvud var det prognoserade ovädret. Allt var ju torrt och värmen fortfarande dräglig så varför inte? Jag gjorde nästan klart, återstod framsidan av fyra  karmstolar när ork, vilja och energi plötsligt tog slut, dessutom kändes det kyligare. Täckte allt med presenning och gick in med tanken att värmen kommer väl tillbaka någon gång. Och i det tillståndet inväntas en ny vår. 

En sak är helt säker, jag ska absolut inte bli golvläggare i mitt nästa liv, Jag var helt ledbruten hela gårdagen och trots att jag tränar med Sofia på teven   som bl a ska stärka baken - inte bara ryggen - så var bakpartiet ovanför låren väldigt åtgånget, och jag som kan säga att jag inte känner av musklerna efter träning. Tacksamt nog har det gått över.

De här dagarna har jag avstått från morgonpromenaderna och Sofia har jag också spolat, ville ha all tid och ork över till mitt projekt, men i dag blev det en kortare tur innan snöovädret kom igång med full kraft.

Under Sofiagympan undrar Lila vad matte håller på med 

På helgerna har jag som vana att ändra vandringsrutt och gå en extra lång promenad per dag. Vid ett sådant tillfälle såg jag på långt håll en mötande promenant på sin högra sida, då jag gick på min vänstra sida skulle vi alltså kollidera. Då flög en lille en in i mitt huvud och jag tänkte att nu viker jag inte undan utan håller min sida. Detsamma gjorde den mötande och man kan säga att då möttes två idioter - den ena var jag i hans uppfattning. Min undran när vi stod mitt emot varandra var hur det nu skulle bli! Jag fick veta att jag gick på fel sida, fick frågan om jag hade körkort och vid jakande svar fick jag veta att då borde jag veta att det var vägskyltarna som gällde. Han hänvisade till en skylt som jag dessvärre inte passerat och kunde bemöta med annat än det jag kände till var att som gående ska man möta annan trafik. Där hade jag helt fel, enligt den andre, och inte bara jag utan alla stadsbor. Avslutade mötet som gjort den andre mycket upphetsad med att det inte fanns någon anledning fortsätta dispyten och gick, varpå hans sista replik blev att jag inte talade om varifrån jag kom. Mitt svar: Det har inte med saken att göra. Har bl a hört på radion att sådana konflikter inte är helt ovanliga. För att stärka min uppfattning läste jag sedan bestämmelserna i Vägtrafikförordningen och att lokala avvikelser i vissa fall kan förekomma. Inte aktuellt härstädes!

Den åberopade trafikskylten som jag uppfattar visar gång- och cykelväg att trafikeras i båda riktningarna, alltså inget om vem som ska hålla sig var.

Det blev vare sig te eller pläd, jag skrev mig varm, och nu är det hög tid för eftermiddagsfika. Snöyran fortsätter På min promenad på förmiddagen kändes det svårt hålla sig på benen det ser lugnare ut nu, men jag stannar nog inne resten av dagen.

EN KÄNSLA AV VÅR

Hö och än så länge snö på hästarnas frukostbord

I går söndag när solen bjöd på härlig värme inföll förutom Buddhas födelsedag Stora Bikinidagen som jag kunde se under min långa promenad. På många altaner låg solande damer och på annan del av tomten där det fortfarande låg snöhögar var männen spadförsedda och i full fart att skotta ut snön för att töa bort fortare. Själv kände jag mig alldeles för vintrigt klädd med bl a täckbyxor som blev varmt och svettigt .

Dagens promenadoutfit  något tunnare och till att börja med kändes det i svalaste laget men solen värmde och snabbt promenerande gjorde sitt till att svettningen kom igång. Efter Sofiagympan  kände jag att det  nog är dags för en stunds skrivande, hela fjorton dagar hur runnit iväg efter senaste inlägget. 

Under den tiden har jag glädjande nog fått andra vaccinationssprutan  dock utan upprepning av euforin som drabbade mig efter den första. Bara en lätt ömhet  och en svag rodnad runt sticket som kliade en del och den goda känslan som infann sig efter första sprutan hänger kvar. Min föresats att sköta om min kropp lite extra har jag plussat på med tid hos både för fotvård  och tandläkarbesök.  Ser fram emot att boka ännu fler behandlingar för välbefinnandet. Även om man också i fortsättningen måste iaktta många begränsningar känns det mer lättsamt med större frihet. 

Jag hörde i dag på morgonen en radiointervju med en kvinna som skrivit en insändare i DN om det allmänna pratet i typ alla sammanhang att det blir fritt fram för kramande av i första hand barn och barnbarn. Hon hade själv inga barn och upplevde att det ändå finns annat i livet som bör uppmärksammas. Jag instämmer gärna i hennes uppfattning då jag själv under den här tiden upplevt mig 'utsatt' av allt detta prat. Ensamheten, till och med utanförskapet blir så mycket mer påtagligt. Jag förstår definitivt alla mor- och farmödrars längtan, har väl också samma känslor efter föremålen, men det har jag fått leva med hela livet och aldrig någonsin kunnat torgföra. Det som nu varit smärtsamt är de ideliga påminnelserna. Dessutom finns det motsatta förhållandet som är minst lika smärtsamt, om inte värre, nämligen förhållandet där barn tar totalt avstånd från föräldrar och därmed också undandrar efterlängtade kramtillfällen. Vi har alla varierande erfarenheter av vad livet har berikat eller prövat oss med, båda delarna innebär alltid någon form av utveckling. I den bästa av världar önskar jag vi alla därigenom har något att dela med oss av till andra i all medmänsklighet.

Pandemin har i sin framfart och verklighet varit omvälvande i stort sett i allt runt omkring och dessutom finns ingen perfekt lösning. Den omvärld vi levt med under mycket lång tid har varit en gynnsam utveckling för de allra flesta, många möjligheter inom många områden har i stort varit tillgängligt och  positivt. Friheten att välja och vraka har varit en vardagsvara som på några veckor försvann och som ingen i sin vildaste fantasi kunde tro skulle bli så långvarig. Nu är tanken på att en del blir  fortsatt verklighet  inte längre helt främmande. Jag tror dock att med framåtanda och hopp kommer en förändrad livsstil att se dagens ljus, begränsningar till trots finns andra möjligheter för att ett bra liv, så bra som vi själva kan  åstadkomma.

Och vad ska jag nu fördriva den närmaste tiden med då? Det vackra vädret skyndar på mig att åtminstone dra bort presenningen från utemöblerna på terrassen. En storrengöring lär också vara på tiden och nödvändig. Dessvärre råkade jag höra väderrapporten för veckan som nyss börjat. Det var ett riktigt glädjedödande prat om kyligare väder, till och med ev kommande regn och snöfall. men det som blir gjort är ändå inte förgäves. När bättre tider kommer är det skönt att bara behöva slänga fram dynor och njuta av härligheten i avslappnat tillstånd. 

Andra sysselsättningar som ligger i tiden så att säga är  den årliga garderopsstädningen/vädringen. Har gjort små insatser, vädret har faktiskt varit perfekt för det. Det är min tredje vår här i lägenheten och jag upplever mig mer och mer hitta en kommande ordning i mitt hem, helt enkelt jag börjar hitta ett hem här. Jag vet att jag brukat säga det tar fem år att flytta, med det menat tiden det tar att skaffa sig vanor i den nya annorlunda miljön. Det blir roligare och roligare med tiden och tryggheten kommer allt eftersom. Det är förresten min 25:e flyttning under livet och någon fler vill jag inte göra självmant.

För att knyta an till rubriken så är det glest mellan vårtecknen, de gångvägar som prioriteras högst för plogning är delvis rensopade från grus, fågelsångskören blir större och större. I morse hörde jag en hackspett särskilt starkt, när jag passerade flög den sin väg från lyktstolpen han bearbetat med god resonans, fågelvärldens hårdrockare. Tussilagon blommar fast jag har inte lyckats se någon vid mina promenadvägar och snart bör det vara dags för tranplogen på himlen. I går sågs en annan plog, troligen sångsvanar, jag är inte särskilt bra på att känna igen fågelarterna men det var inte tranor som trumpetade. Men det dröjer än ett tag innan sista snöfläckarna försvinner fastän solen gör ett tärande jobb.

----------------------------------------

Utemöblerna är nu avtäckta och skurade med Västerbottenssåpa, nu återstår dammsuga och rengöra terrassgolvet. Jag kanske inte hinner njuta någon måltid där innan nästa omgång  snö och regn gör sitt intåg men när solen är tillbaka kan jag passa på. Jag hann förresten med eftermiddagsfikat därute idag och stickade några varv. På vad då någon kanske undrar? Ja det är som bekant svårt bli av med beroende och mitt för tillfället, ja tillfälle och tillfälle, sedan mitten av december har sticknålarna burit maskor avsedda för blivande vantar. Tror det är paren 14 och 15 som just nu är på gång. Det som håller mig fast i ett nördigt grepp är det nöje jag finner i att göra nya varianter av färgkombinationer på två olika modeller. Blir det inte i min smak, ja då river jag upp och gör ett nytt test, så det kan ta onödigt lång tid  ibland. Men det är också fråga om den heliga sysselsättningen som aldrig får sina.

Nu väntar middagsstöket som idag blir rester, matsedlarna för kommande vecka klara och handelslistan blev överraskande kort. Känner mig nöjd med dagens resultat och kan med gott mod avnjuta kvällen i soffan med katt, teve och sticknålar.

SE DET SNÖAR

Sällskap i soffan

Med tätt snöfall tar Påskhelgen farväl, innan dagens slut ska den sköna solen titta fram enligt prognos. Helgens väder har bjudit på både sol och kalla vindar, men inte värre än att promenaderna varit sköna. Jag försöker att så ofta som möjligt och när inget annat hindrar göra mina dagliga rundor. Påskhelgen har liksom förra året blivit stilla och ska jag tillstå något långsam. Fast efter det senaste året har både långsamheten och ensamheten blivit det normala, om än inte mest önskade. Fördrivit tiden förutom med promenerandet stickning, läsning och tevetittande dock med skralt utbud, eller så har jag inte hittat favoritprogrammen. 

Jag har inte lämnat stickningen av vantar än men nu tycks lågan vara i avtagande, efter ett dussin par behöver jag hitta något annat intressant att sysselsätta mig med i tevesoffan. Å andra sidan har jag börjat läsa en bok som  överraskande nog totalt fallit för. Biblioteket gallrar allt eftersom bland sina böcker och senast jag tittade i den hyllan fann jag dels en av Kerstin Ekman som intresserade mig och Klas Östergrens Twist fick följa med. Jag har tidigare inte läst något av honom och hade inte någon klar bild av hans författande så tanken var bara att ge honom en chans! Och det var en chansning utan motstycke, jag var fast redan från första sidan och intresset bara stiger. Boken har allt, ett enastående språk, en fängslande historia smyger sig på och bakom händelserna anar man något helt annat. Det blir en djupdykning i det författarskapet, i första hand den tredelade sviten som avslutas med Renegate. I sammanhanget måste jag nämna kommentaren jag hörde om hur man avgör om en bok är läsvärd enligt Sara Lidman. Hon lär  på måfå slagit upp en bok på tre olika ställen och läst, det avgjorde den fortsatta läsningen om  det hon då fann var läsvärt, kanske ett tips att testa.

Jag hade dessförinnan äntligen tagit mig igenom Susanna Alakoskis Bomullsängeln, med den ingående berättelsen om Finlands skiftande, dramatiska historia.

Början av den boken berörde starkt och jag undrar om man kan ha känslomässiga minnen som det inte finns ord på eller ens minnesbilder. Till bokens fördel är dock den enastående research författarinnan gjort. enligt planen ska ytterligare tre delar fullfölja projektet.

Den kick som fösta vaccinationssprutan innebar för mig håller isig. Jag har verkligen fått något att se fram emot, överraskad som jag blev över att saknaden efter det som hittills varit nerstängt  påverkat så ofattbart mycket. Det känns som en dörr till framtiden öppnats och man kan tillåta sig drömma igen. Jag har ju under det här året sett många uttryck för längtan efter sådant som i ett slag blev ogenomförbart. För mig har inte mycket av det varit problemet, jag menar att det man aldrig haft längtar man inte efter att komma åter, det som skär i hjärtat är ju den totala saknaden som finns oavsett pandemi eller annat. Möjligen blir den ofrivilliga förlusten ännu mer påtaglig och helt omöjlig påverka. Det jag däremot tänkte skulle vara uppmuntrande är mer personlig omvårdad för välbefinnande. Startade med att klippa håret efter vild friväxning under sju månader, besök hos optikern resulterade i glasögonköp, och jag kommer att fortsätta med fler uppmuntrande lyxigheter.  

Efter ett tätt snöfall som övergått till lätt dito har en hel del stannat kvar  på marken. Hoppas det har samma verkan på den gamla snön som tösalt har, den vita varan finns kvar i alldeles för stor mängd och vårtecknen är efterlängtade. Bland annat tranplogarna, häromdagen visades dansbilder från Hornborgasjön och då dröjer det inte länge innan hälsningslåtarna ljuder. Det är lika magiskt varje vår.