HÄRLIGA MORGON

Klar morgon, uppgående sol

Just inkommen från morgonpromenaden blev det läge för några skrivna rader. Klart väder, någon minusgrad och väldigt skönt även om det fortfarande var ganska mörkt när jag begav mig ut. Jag går en runda som tar mig drygt en timme att avverka och eftersom jag drivs av föresatsen 10000 steg/dag så blir den en något kortare vandring under eftermiddagen. Jag har inte löst problemet som uppstår när dagsljuset bara är ett par timmar, det blir troligen mörkervandringar då.

Nåväl under vandringen kom en del tankar som triggades igång av den soluppgång jag kunde ana. Den sågs över det område där stadens stora förväntan konsentreras, nämligen industriområdet där batterifabriken Northworth byggs. Därifrån gick tanken till forna industristaden som växte upp som ett resultat av mycket företagsamma och innovativa ortsbor. Framåtandan drev på företagen till stora arbetsplatser och produkter som hamnade på världsledande plats. Baksidan blev så småningom då de ursprunglig ägarna nått hög ålder och generationsskiftet så småningppm ledde fram till försäljningar till multinationela företag och tyvärr avflyttning från orten. Industristadens saga blev i stort sett all. Nyetableringar av olika slag  - ersättningsindustrier - blev på sitt sätt en form av konstgjord andning och livslängden inte heller beständig hur det blir med det nya som nu är på gång kan man bara spekulera kring, ovissheten och misstankarna runt etableringen var från början många, allt lät nära nog som fabler. 

Men nu byggs det för fullt , inte bara på det nya industriområdet  som är ofattbart stort liksom även byggnaderna, dessutom kommer besked om andra nyetableringar, allt med uppgifter om arbete för många, många människor. Överallt där det kan finnas tomma ytor byggs dessutom bostäder, hela stan är egentligen en byggarbetsplats, fast en stilla undran är varför stan måste hänga på den trend som nu för tiden tycks råda om s k förtätning i städerna. Man kan ju tycka att det fortfarande finns gott om plats för bostäder i kringområdet. Med den stora befolkningsökning som väntas måste man väl ändå räkna med att stadens yta också får växa. Men det är en spännande tid, nästan så att Coronan kommer i andra hand. 

I en annan tid i bygdens historia, för snart 100 år sedan var upptäckterna av malmfyndigheterna i Boliden, då startade också en nybyggartid och guldet gav och ger fortfarande trygghet. En annan naturtillgång är vattenkraften som genom åren genererat grundplåten för stadens ekonomi. Undrar bara hur länge batteriframställningen anses ekonomiskt motiverad att vara etablerad i den här landsändan. 

Och apropå den så kom ju igår lättnader i begränsningarna för 70+-arna. Det tas säkert mot av många med glädje men i mina ören hörs det egentligen inte som någon radikal förändring. Begränsningarna för att hindra smittspridning eller egentligen rekommendationerna gäller i högsta grad fortfarande. Det största ansvaret att hålla dem ligger hos var och en oavsett om man är riskgrupp eller inte. Någon påpekade under gårdagen att man kanske inte ska låta rädslan styra och göra sig till slav under egna begränsningar som inte rekommenderats. Men med respekt för den oidentifierbara faran bland andra människor är det en vandring på en mycket slak lina. En annan aspekt som knappast vare sig ses i skrift eller hörs uttalat är respekten för andra personer, ingen kan räkna ut vad som pågår i en annan människas huvud, vilket trauma som utlösts eller vilket annat skräp som ligger och skaver. I det här läger tycker jag att det inte är tillfälle att ifrågasätta en medmänniskas görande och låtande, respekten får komma i första hand.

Det var lite av tankarna som fladdrade runt i mitt huvud under morgonen, nu har Sofias morgongympa i teven satt fart på några muskler till och efter att ha pustat ut ska jag göra mig i ordning för en tur ner till centrum och dagens lunchteater. I dag Hans Calderas med föreställningen Romska röster, en uppföljning av Romernas historia förra veckan. Då gick jag därifrån mycket dyster i sinnet, med tanken att jag inte kan säga att jag tror på människan. Jag började skriva ett inlägg då men det stannade i ett utkast, jag var i själva verket för trött att skriva då. Fick aldrig upp ångan att fortsätta igen men kanske jag tar upp den tråden i ett kommande inlägg. Jag inser att bästa skrivartid är för mig på morgonen samtidigt som jag vet att då går minst halva dagen och omstart att göra något "nyttigt" tar emot en aning. 

                                                             Man får se hur det går                                                                                                                                  med som ligger i tiden                                                                                                                                  kanske det som i längden består                                                                                                                  är guldet i Boliden