TIDEN GÅR

Uttröttad hjälp i garderobsstädningen

Det mesta i tillvaron numera styrs av själva pesten, viruset som ödelägger, som  fullkomligt  eller till stor del förändrat dagen och tiden. Förutsättningarna bestäms till stor del av de förhållningsregler - restriktioner - som FHM ställt upp för att hålla smittspridningen på en hanterbar nivå. Målet i första hand att sjukvården fortsättningsvis ska kunna leverera vård. 

Nu börjar det dyka upp berättelser från personer som efter sin sjukperiod återvänt till 'livet'. Det jag senast läste handlade om en man i yngre medelålder, vältränad och frisk som insjuknade och efter under en veckas tid sökt kontakt med vården och ordinerats vila, så småningom antibiotika. Då tillståndet förvärrades åker han till sjukhuset med ambulans, Covid 19 konstateras efter prov, en intensiv vårdperiod följer med intensivvård och respirator och efter närmare tre veckors sjukhusvistelse får åka hem. Den insats som gjorts från sjukvården är enastående och själv berättar han om en fruktansvärt svår och plågsam period. 

Berättelsen visar bl a de stora förutsättningar en yngre människa har att klara den intensiva vården och jag kommer att tänka på ett uttalande av prof. Agnes Wold som svar på en fråga om riskgruppen 70-åringar och om nödvändigheten av begränsningar för en i övrigt frisk person. Hon framhöll att p g a organ med tilltagande ålder försämras och en äldre person (i frågan i jämförelse med en 25-åring i dålig kondition mm) har svårt klara av en påfrestande intensivvårdsinsats till och med i jämförelse med en dylik 25-åring  Det svaret fick åtminstone mig att förstå begränsningen, att jag tillhör en riskgrupp vilket jag inte till fullo insett tidigare. 

Jag är fullständigt medveten om att jag nu för tiden blir fortare trött och inte orkar som tidigare, sörjer inte särskilt mycket bristande förmågor och inser att det inte är möjligt att livet ut surfa på goda gener. Glömmer dock aldrig den sura kommentar jag fick en gång i samband med en slags konditionstest då bl a min syreupptagningsförmåg jämställdes med en 18-åring och jag närmade mig 40 år. Kontentan av kommentaren var att det inte berodde på god kondition utan var 'konstistutionellt' .  Kondition sägs ju vara färskvara, generna bär man med sig och får vara ytterst tacksam för åtminstone då man ser till fördelarna.

Å andra sidan, att förhålla sig till ålder är inte alltid lätt, beror många gånger så att säga på sändare och mottagare. Om jag får höra att jag i något sammanhang ska tänka på min ålder kan det förhålla sig i motsatt förhållande, kanske jag säger vid en gratulation att *du har nått en mogen ålder' får höra' Äsch, ålder är bara en siffra!! 

Just nu i dessa tider känner jag mig i förhållningen till rekommenderade begränsningar ibland som den lilla flickan i Synsams reklam, hon som fått nya glasögon som ska tåla lek och tuffa tag - 'och så säger de vuxna Du ska vara rädd om glasögonen'. Jag har fått livet med några goda förutsättningar, och är trots det en riskgrupp men det är i det sammanhanget Wolds ord fick mig till insikt. Jag kan säga att det fick mig att gå från att vara riskgrupp till en slags tillgång. Genom att iaktta begränsningarna kanske jag frigör en intensivvårdsplats för en yngre människa och på så sätt blir jag en lydigare 70+are. Jag fortsätter med mina 10 000-stegs dagliga promenader och känner mig tillfreds därmed. Än så länge,  idag dock blir det inte något av med det det, regn och fallande små vita flingor har hittills fått mig att stanna inne. Det får bli gympa med Sofia framför teven till att börja med, om det blir uppehåll senare under dagen får promenaden bli av då.

Det är inte särskilt mycket folk ut på gångvägarna, särskilt inte de tidiga morgnarna då jag oftast möter jag hundägare. En morgon då det snöat en hel del under natten, tror det var första dagen efter påskhelgen då det inte var en hund utan ett katt i koppel som muntert travade fram i snön och satte sig t o m ned och väntade medan jag bytte några ord med ägaren. 'Som en tiger' sa han när jag berömde katten.







Det rikliga snöandet gjorde också att en snögubbe, möjligen säsongens sista, såg dagens ljus och stod kvar ca en hel vecka innan den sista fläcken snö försvann. 









En annan dag stod en arbetsstol mitt på vägen, helt omotiverat kan man tycka och den fanns kvar, kullvräkt, dagen efter men var borta den tredje dagen. 

Vädret har växlat en del som för att bekräfta uttrycket 'aprilväder' , häromdagen hade vi t o m varmast i länet med närmare 13 plusgrader,  och många soliga dagar har gjort det skönt ute på terrassen. Lämpligt nog fick jag också hem ett passande sk caféset som står väntande så fort jag känner för att sitta ute i solen.

Lila njuter oxå av solen

Fast om sanningen ska fram har jag inte ro i kroppen att sitta särskilt långa stunder utan sysselsättning men som tur är finns korsord, handarbete, för närvarande virkning av grytlappar, och naturligtvis njuta kaffetåren och en bok att läsa.

Just nu läser jag Ett Jaktdrama av Anton Tjechov med stor behållning, roas bl a drastiska personbeskrivningar, humor och poetiska uttryck. Vid ett tillfälle då huvudperson en afton vandrar ute i naturen tillsammans med sin värd och påpekar att han är oförmögen att hålla tyst till och med en stilla vårkväll när människorösten är som obehagligast. Värden som orolig för sin gäst vill uppmuntra med menyn för den kommande supén får följande omdöme: Liksom förargade över dessa prosaiska ord började de poetiska furorna plötsligt susa i sina kronor och ett lågt mummel drog genom skogen. En frisk vindil for över gläntan och lekte i gräset. 

Eller vad sägs om kommentaren när han försöker få igång ett samtal och hånsamt tilltalar en av sina vänner utan gensvar; Ansiktena svarar inte mot hjärnorna! För att kunna ljuga måste man se ut som en idiot, men ni ser ut som en grekisk filosof!

Själva dramat har jag inte ännu kommit fram till.

Det glesa snöfallet som fick sätta stopp för morgonpromenaden fortsätter och snart är det dags för Sofia-gympan. Fortsättningen av dagen blir det nog lite städning,  kanske baka ett bröd och självklart promenad om vädret tillåter. Jag är inte så fast i rutinen att jag trotsar alla väder men det  som främst gäller är att sysselsätta sig. Jag kan tycka att livet känns lite enformigt just nu och försöker se till att inte bara bli sittande i väntan på 'bättre tider'  vilket kan vara en fara.  I och för sig har jag så smått påbörjat den heliga vårstädningen, tvättar vinterkläder som troligen inte längre ska användas. Fast ibland känns t o m det som ett slags nödhjälpsarbete. 

Till sist, när förra inlägget skulle avslutas och kompletteras med några bilder fanns inga bilder att 
tillgå. troligen på någon pågående uppdatering hos Google för ett par dar fanns allt vara tillbaka och har kompletterat det inlägget en aning.

                                        

ANDRA DAGAR

Den 6 april började jag skriva på ett inlägg som blev vilande tills nu och eftersom de tankar jag hade då fortfarande gäller får det hänga med i dagens inlaga. 

Då, 6 april, var det fortfarande vinter

 När någonting oväntat händer  föreställer jag mig oftast att det är positivt eller till och med något som gör en glad och uppåt. I dessa tider när vi lever mitt uppe i det oväntade är det bara ovisshet, för många oro och rädsla, för andra något som ändar i stor sorg eller som för min egen del att bara leva i nuet, hålla sig informerad och i stort sett 'hålla andan' och vänta ut det som kommer efteråt. Jag tycker att uttrycket Carpe Diem fått kläder på sig, 

När allt detta började tänkte jag mig in i vad som skulle vara naturligt att sysselsätta sig med för att fördriva tiden. Bland det första jag tänkte på var att nu skulle det väl passa väldigt bra att gå de där 10 000 stegen dagligen som rekommenderas. Att vara ute i friska luften och samtidigt hålla den sociala distanseringen som rekommenderas skulle kännas riktigt. Nu har jag försökt skaffa den vanan och hållit på ca 14 dagar. En bekräftelse att jag är på rätt väg fick jag när jag läste statistiken över föregående veckas steg, medeltalet 10 939 steg/dag. Jag delar upp vandringarna på morgon och eftermiddag, har gått varje dag och fortsätter så. Jag vet att sägs det tar ca 23 dagar att etablera en vana så det känns som jag nu är i fasen då det kan ligga nära till att fuska  eller dra sig undan och behöver hålla fast vid motivation och målsättning. 

En oplanerad komplettering har gympandet framför teven blivit, varje morgon sliter jag mig svettig med Sofias hjälp. Det är ett schangtilt drag att lägga in det i TVtablån, Sofia är rak och trevlig i instruktionerna och jag önskar att det blir ett stående inslag framöver, så bra är det. Och den där Sofia, jag säger bara det, hon är perfekt och gympandet blir fullkomligt naturligt. BRAVO!

Det har ju redan vid några tillfällen varit personer som i radion talat om vad som händer i människan i samband med isolering, eller  i karantän som det väl inte längre är fråga om eftersom smittan finns i samhället utan nu gäller att i största möjliga mån undvika kontakter med andra människor för undvikande att sprida smitta, att undvika bli smittad. 

Där slutade tidigare skrivande och
------------------------------------------------------------
här fortsätter jag i nutid, den 18 april!

Det är nästan ofattbart att vi nu har levt i den här underliga situationen i nära nog en och en halv månad. Det känns inte så länge men på något sätt upplever jag att tiden nästan står stilla - i väntan på förändring, att det ska slut på restriktioner och annat som är förknippat med pandemin eller vad det nu kan vara, kanske återgång till den alldeles vanliga vardagen.  Man är ute på ett gungfly som man och ingen annan heller har någon som helst vetskap om var det landar.

Jag har tänkt på att vi eller de flesta har inte några referenser när de gäller stora  kriser, vare sig vilka reaktioner som följer eller hur man hanterar situationen. Jag har en känsla av att allt som hittills inträffat i ens liv på något sätt hör till vardagen och kan förankras där. Jag tänker på olyckor av olika slag, förluster av nära och kära, katastrofer på större eller mindre avstånd  som bara ytligt berör, allt kan bearbetas och finns på sätt och vis som en tänkbar verklighet. Nu är allt så totalt överraskande, ingen kunde väl tro eller tänka i dessa banor, viruset är oberäkneligt och aggressivt,  en mardröm som vi inte vet när vi vaknar upp från. 

Den sociala distans som FHM rekommenderar kan ha det goda med sig att möjligheten att träffas är begränsad för att mer eller mindre upphetsat diskutera om vad som görs och inte görs, hur allt skulle ha gjorts för att inte tala om den kompletta vetskapen om virusets framfart kan frodas och inte alltid  särskilt kompetent obehindrat sprids.  Jag hörde en intervju med en professor vid Göteborgs universitet som pratade om faran med att sprida olika lösa teorier. Han tyckte det då verkade vara mest angeläget att finna syndabockar där de värsta för närvarande tycktes vara 70+arna, stockholmare och skidåkare. Han varnade för att det kunde växa fram en slags vi- och domkänsla som i sin tur skapar motsättning mellan grupper av människor. Och i ett politiskt perspektiv skulle kunna medföra att vissa grupper hamnar i underläge.

Så min tanke är att katastrofen pågår för fullt och med tillräcklig oreda utan att egenkonstruerade teorier behöver spridas. Man behöver bara lyssna på en del av världens ledare för att inse vådan. Jag såg bl a att Ukrainas president totalt förnekar faran med viruset och rekommenderar vodka och bastubad som effektiva botemedel. Att lyssna på den medicinska kunskapen tycks i vissa kretsar vara värdelöst.

Hela världen med alla former av medier  fullkomligt svämmar över av information och utveckling och jag har inte behov att mer orda om detta, alla befinner sig i samma läge ´*all over the world*

Alltså vad har jag då sysslat med och vad fördriver jag tiden med i allmänhet?

Ja, jag har ju mitt beting för min egen del nämligen  10 000 steg varje dag och efter första veckans inkörning har jag fått in vanan. Jag delar upp såtillvida att tidigt på morgonen går jag 2/3 och på eftermiddagarna resten. Började också följa morgongympan på teven och får lov se till att jag hunnit pusta ut lite innan den börjar. Nu äntligen är alla gångvägar isfria och jag tror mig kunna ställa undan mina Ice Bugs för den här säsongen. Ovädret som kom under påskhelgen får man väl tro satte punkt för vintern men fyra morgnar var allt snötäckt trots att det kvällen innan nästan tinat bort helt. På Annandagen var det värst, jag öppnade aldrig ytterdörren den dagen. Så fort jag klätt mig för promenad antingen regnade det eller var snöstorm.

Några böcker jag läst på sistone är bl a en novellsamling av Anna Gavalda.

Trots att jag gillar hennes berättarförmåga, att få liv i de mest obetydliga vardagshändelserna gillade jag inte boken. Kom på att det var formen, alltså noveller jag inte kom överens med. 

Nästa bok blev Ängels på sjunde trappsteget, en biografi av  Frank McCourt som skildrar en hopplöst fattig och eländig uppväxtmiljö i Limerick på Irland.

Det är en enastående berättelse om människans överlevnadsförmåga i en miljö där man kan tycka att förutsättningarna är totalt frånvarande. På något sätt också en värdefull bok just nu i tiden. Författaren skriver realistiskt, sakligt utan minsta tillstymmelse till beklagande eller bortförklaringar. Det är stort tycker jag. 

Efter att ha avslutat den sökte jag återigen i min egen bokhylla efter något läsbart och ögonen föll på Anton Tjechov  Ett jaktdrama, något så oväntat som en kriminalroman. Den publicerades första gången 1884-85 och således ett par år innan Sherlock Holme invaderade deckarlitteraturen. Norrmännen har ju sitt påskekrim så jag tänkte varför inte lägga an på den här. Jag tycker om stilen och berättandet och översättningen är modern.

Jag har dessutom försökt blåsa liv i min avsomnade släktforskning. Har känt mig väldigt ringrostig men nu börjar det lossna lite. Hur som helst att sätta sig vid datorn med den sysslan innebär att tiden försvinner väldigt fort. Jag brukar tänka att man hamnar i ett slags beroendeläge. 

Har alltid nåt att virka eller sticka i händerna framför teven men resultatet av det  tar lång tid, det är mest känslan att inte sitta helt overksam. Apropå det så är jag värdelös när det gäller att bara sitta rätt upp och ner, jag blir rastlös då. Idag var hade jag inga planer för dagen och det fick bli som det gav sig. Satt länge ute i solen med korsord, kaffe och en virkning nära till hands men jag blev så himla less och lite olustig, rastlös, initiativlös. Det löste jag med att gå ut på eftermiddagsrundan och nu sitter jag här mycket bättre till mods. 

Som jag nyss antytt stjäl datorn tid fort som attan, nu hög tid för att tänka middag. Det får bli den rökta laxen som är kvar efter påsken, en ädelostsås och färsk pasta får duga.

Men nu måste jag avsluta i förtvivlan. Har många bilder tagna senaste tiden och nu har något hänt. Finns ingen tillstymmelse till foton någonstans, t o m de gamla i bloggarkivet är försvunna, jag behöver all hjälp i världen nu för att komma tillrätta med "bildandet".

EN HEL MÅNAD SEN SIST

17 mars gapade redan tomma hyllor här för bönor

Och vilken månad sen, omvälvande, turbulent och om inte helt oväntat så var det här nog inte något som någon förutom ett fåtal personer i ledande ställningar kunde förvänta sig om ens de. Men nu är det som det är och man får försöka lyssna på de dagliga rapporterna och anpassa sig till rådande  begränsningar.  Det är bara det att eftersom man tillhör en riskgrupp baserad på ålder och just den gruppen har gjort sig känd för olydnad gäller det att respektera rekommendationerna - lite svårt  ska erkännas, Men man får inte tänka bara på sig själv det är ju också  detta med  undvikande av smittspridning. Viruset är lömskt och helt hur det  uppträder är heller inte till fullo känt. 

För utomhusvistelse finns inga begränsningar annat än sk social distans och i dag gjorde jag min sedan länge påtänkta vandring i ytterkanterna av bostadsområdet.  Det som jag kallar mitt Morö Backemaraton tog mig lång tid att genomföra och blev snudd på en mil eller 15700 steg, en härlig utomhusdag i strålande sol.

 Trots att det under senaste tiden töat mycket var långa sträckor fortfarande isiga, minst en tredjedel av längden som dock kändes minst som hälften och tog dessutom dubbelt så lång tid som  de helt snö- och isfria delarna. Men det var bara att kämpa på, det jag gett mig in i måste  jag också ta mig ur

 

På en blankt isig del som gick i väst-östlig riktning tog den västliga vinden ett ordentligt tag och det var inte min dröm att åka kana på isen. Ice Bugsen var inte heller till mycken hjälp där men det bekräftade också hur riktigt mitt skoval var för dagen. Ingen bild i världen kan till fullo visa hur halt det var, men så här såg det ut 

"Mördarbackens" slut

Sista sträckan på vandringen, en lång stigning som jag kallar"Mördarbacken" , känns oändlig när bénen börjar ha fått nog men det känns desto bättre när man tagit sig upp och är framme vid platsen där cirkeln är sluten. Total längd blev i det närmase en mil och ca 15 000 steg


Efter hemkomsten lunch och soffhäng-vila med korsord och en liten powernap och det var dagen så långt. En välbehövlig dag efter gårdagen med fullt ös. Har de senaste dagarna bytt gardiner i fönstren och bara köksfönstret återstod så det var gårdagens uppgift tillika med limpbak. Degen som fått nattjäsa gjorde jag kvällen innan och när allt var över gick luften ur och jag slöade resten av dagen.

Så kallad förklädd jäst

Kanske hörde jag till de allra första jästhamstrarna utan att veta om det, men limpbaket hörde till de jag planerat i god tid innan. Däremot visas inte limporna, kan antas ha skyddad identitet i nuläget.


Sent på kvällen strax innan läggdags passade jag på att skiva och förpacka brödet för frysen och då väcktes mina slumrande andar till liv igen. När datorn skulle stängas fastnade jag kvar där och det var låååånngt över midnatt innan jag till sist kröp i säng och med förlusten av en timme var klockan långt gången när jag klev upp. Hann nästan inte frukosten klar innan det var dags för Söndagsintervjun som jag sällan missar. Sen var det promenaddags!

Det märkliga med den rådande situationen är att jag ger mig full frihet att med gott samvete göra vad jag vill och det inkräktar inte på något annat som jag också skulle ha gjort. Alla aktiviteter och tillställningar jag normalt ägnar mig åt är ju numer inställt och jag har som jag anser ett tidsöverskott att gotta mig i. Karantän eller inte, men brist på  sysselsättning ställer inte till problem.
Redan i månadsskiftet när jag började ana att det skulle kunna bli ändringar i vardagen började jag tänka över hur jag skulle tackla mina dagar. Inskränkningarna kom ju så sakteliga liksom ovissheten om hur och vad som kunde hända. Senaste gången jag var på bio för fjorton dagar sedan var vi två personer i salongen och för säkerhets skull bad jag flickan som kollade biljetten att titta till mig om jag blev ensam, för som jag sa `'jag kan ju dö'. Hon lovade! Tisdagen därpå var sista gången jag åkte buss så jag försöker verkligen hålla mig i skinnet. Att jag känt mig som en bov när jag handlat är en annan sak, men Maxi öppnar redan klockan 07.00 och då är bara pensionärsligan i farten.

En liten orosunge fladdrade förbi i mitt huvud strax innan allt det här drog igång, nämligen att jag är ensam, att inte ha någon intill sig att vädra tankar med, att 'krypa ihop och vara liten' tillsammans med, alltså att för en sekund eller två få släppa på garden. Den tanken fick definitivt inte stanna kvar och jag ser  till att den heller inte kommer tillbaka. Min filosofi är att ingenting tärande får förekomma, mer än någonsin gäller att hålla sig till regelbundna vanor, hålla uppe kondition och konsumera utomhusluft.

Jag hör på radion massor med idèer vad folk sysselsätter sig med , någon tyckte att det handlar om verklighetsflykt. Bl a tycker jag mig förstå ett stigande intresse att läsa Marcel Proust främst På spaning efter den tid som flytt. Det har alltid varit min tanke att läsa den, jag började faktiskt en gång för kanske 40-50 år sedan med då blev jag bara uttråkad och avslutade snabbt den första boken utan att läsa mer än några sidor. Just nu läser jag  Frank McCourt Ängeln på sjunde trappsteget. Bibliotekets utgallrade böcker  reades för 5 kr/st och jag fann boken som jag en gång påbörjat men aldrig läste klart . Den är så bra, skildringen av den bekymmersamma, fattiga tillvaron i Limerick på Irland under 1930-40talen är trovärdigt beskriven med mycken kärlek.

Barmark i hästhagens lunchrestaurang